Ett födelsedagsbarn och lammsafari

Det är 31 år sedan. Exakt på dagen. Då kom vår pojke till världen. Ett litet skrikande knyte i behov av omvårdnad och mycket kärlek låg han nyförlöst på mitt bröst. Dagar blir till år och idag är han själv pappa och väntar sitt tredje barn.

Tiden då jag bakade kakor med choklad, blåste upp ballonger och vi i samlad trupp stod utanför hans dörr och sjöng födelsedagssånger är förbli. Det värker en smula i hjärtat av nostalgi och saknad efter tider som var. När barnen var små och det ordnades födelsedagskalas.
Flaggan hissade vi i morse och kalas blir det på lördag. Det är så det är. Liten blir stor och bemärkelsedagar inte riktigt lika viktiga ju äldre vi blir.

Dagen har gått i ett rasande tempo.
Småtvillingarna, deras storasyster, mamma och jag har varit på lammsafari i Gusum. Nyfödda lamm och några veckor gamla lamm. Alla lika söta och begivna på att bita och dra i byxben och skosnören.
Ledarhunden låg och glodde. Förnärmad att behöva hålla sig i bakgrunden. Bedrövad att vi missunnade honom att sätta tänderna i det fåren släppt i från sig bakvägen.
Körsbärssaft och citronkakor som fastnade i tänderna. Sittande i lusthuset uppe på det höga berget njöt vi av utsikten där Östergötland möter Småland medan vi knaprade på kakorna och drack av saften.
Naturen som vaknat ur sin vinterdvala. Blommande körsbärsträd, mängder av påskliljor och backarna fulla av gullvivor.

I kväll har maken och jag besökt ett gubbdagis i grannkommunen. Män med de grå tinningarnas charm träffas varje onsdag och kör med sina leksakståg. Bygger städer och industrilandskap av pappkartonger och tillverkar granar av garn från olika färgbad.
För att få skogens rätta skiftningar, förklarade männen med leksakstågen.
Sakta stånkade det rykande ångloket sig fram på rälsen. Mötte en rälsbuss och växlade om för att inte köra ihop med ett godståg.
När järnvägen fungerar som bäst, tänkte jag och tittade förstummat på tågförarna som hade hela järnvägsnätet i sina smarta mobiler.

Jag frågade maken när vi for hem om han också vill börja köra leksakståg. Han har ju den rätta åldern inne samt passande hårfärg.
Han skakade på huvudet och lät mig förstå att han trivs bäst med att renovera gamla hus.

Dagen är snart till ända. Flaggan hänger kvar på sin stång. Den får nog hänga där den hänger. Det är en ny bemärkelsedag i morgon tillika allmän flaggdag. Har vi en flaggstång ska den nyttjas och jag tycker att vårt lilla hus vid sjön får en extra fin prägel när flaggan är hissad.

P-skiva och polisjakt

Har besökt grannkommunen idag i tjänstens vägar. Har lärt känna kommunen väl efter alla besöken där och tycker det är en fin och trevlig ort. Bäst av allt är att när jag kommer resande med bil fungerar p-skivan på samtliga avställningsplatser för dylika fordon. Min skiva har jag fått till skänks av innehavarna till pocketbokhandeln trots att jag inte köpte en enda bok av dem.

För en tid sedan höll jag på att få en p-bot i vår egen hemkommun. En nitisk p-vakt var i färd att plocka fram penna och block när jag fick syn på honom. Jag var i full färd med att betala min biljett i den långsamma automaten då jag vände på huvudet åt hans håll. Med full kraft skrek jag så det ekade i hela parkeringshuset. Några väl valda och svavelosande ord  studsade mellan bilar och väggar innan de nådde honom med intensitet och styrka. Han viftade avvärjande med blocket och lommade iväg. Värst skamsen såg han dock inte ut, närmast som om jag ertappat honom med fingrarna i syltburken. Snopen och snuvad på konfekten.

Under åren som bilförare har jag ändå fått en och annan böteslapp under vindrutetorkaren. Surt och svidande av ånger att jag chansat med tiden har jag snällt betalat. Utom en gång då min begravningsbil blev lappad när vi skulle hämta en avliden i bostaden. Rosenrasande travade jag upp på polisstationen med böteslappen i högsta hugg. Det var nämligen ordningsmakten som hade mandat att utfärda boten och då var det inte mer än rätt att de tog fram samma mandat för att riva den i småbitar. Vilket de också gjorde. De förstod omständigheterna och min ilska.

Värre var det när jag med samma begravningsbil körde genom en enkelriktad gata. Helt olagligt så helt i sin ordning sträckte polismannen fram sin spade och satte stopp för min framfart. Nu hörde det till saken att polismannen var en bekant till vår familj och vi hade suttit många gånger vid samma middagsbord, umgåtts och haft trevligt. Det hjälpte föga. Ordningspolisen är till för att hålla ordning på gator och torg. Bekanta lagbrytare inräknade.
Vi var fler bilister som trotsat förbudsskylten så en viss oreda uppstod när vi alla skulle visa behörighet att framföra våra fordon. Mitt tålamod tröt och jag lade i ettans växel när polismannen vände ryggen till. Sakta och i ett försök att obemärkt rulla min väg hoppades jag på turen att slinka ur lagens långa arm. När jag trodde att jag var på den säkra sidan av förbudsskylten gasade jag och såg samtidigt i backspegeln hur min vän polismannen började springa efter mig. När han insåg att benen inte skulle röra sig i samma takt som mig och min begravningsbil kastade han sig in i polisbilen. Drog på blåljusen och jakten kunde börja. Det är nog enda och sista gången polisen jagade en framrusande begravningsbil på Norrköpings gator. Ända till begravningsbyrån gick färden och i samma stund som jag stängde av motorn insåg jag att jag hade körkortet liggande i min väska inne på kontoret.

En bister bekant polisman ryckte upp dörren till min bil. Frågade med arg och hög röst, som är ett signum inom poliskåren vid ingripanden, om jag helt tappat förståndet. Något riktigt bra svar på den frågan hade jag inte att komma med.
Böterna var ett faktum men han dristade sig till att inte bötfälla mig för smitning eller körtkortslöst framförande av motorfordon.  Någon skam i kroppen hade han tros allt. Nästa gång vi träffades skämdes jag och jag såg på hans leende vad som rörde sig i den polisiära skallen.

Denna händelse med dramatisk krydda utspelade sig för många år sedan så jag anser att det numera är ett preskriberat ärende i alla avseenden.

En liten del och ett stort maskineri

En liten. liten skruv har ramlat bort från mitt ångstrykjärn. Jag märkte inte när det hände men trampade på något hårt, plockade upp den pyttelilla skruven, vände och vred på den utan att förstå vart den hörde hemma. Slutligen kastade jag den bland soporna och där bland allt skräp hamnade den i glömska.
Nästa gång jag fällde ut strykbrädet, fyllde vatten i strykjärnen, satte i kontakten och när rätt temperatur var nådd fick jag fart på sulan. Det skvätte vatten över blusen, det fräste när vattnet kom i kontakt med järnet och jag muttrade och småsvor när det gick upp för mig att den lilla skruven tillhörde strykjärnet. Utan den hålls inte locket, över hålet där jag fyller på vatten, tätt. Det glappar och gläpper för varje stryktag jag gör. För att undvika vattenstänk måste jag samtidigt som jag stryker hålla tummen över locket. Mycket irriterande.

Varje del har sin betydelse, oavsett hur liten den är. Så även hos oss människor.  Om stigbygeln, som är kroppens minsta ben,  går av får vi med stor sannolikhet dålig hörsel.
Om det uppstår en reva i den två kvadratmeter hud som täcker det som håller ihop oss blir det jämmer och olåt.  Även om revan är nästan obefintlig och blodvite icke uppstår gör det ont och behovet av ett plåster kan göra sig gällande. För övrig så ska vi vara rädda om små sår och goda vänner, det lärde jag mig redan som barn. Sen kanske jag inte till punkt och pricka har levt upp till det kloka ordspråket. Bara gjort så gott jag kunnat även om tungan stundom kan vara vass och svår att tygla. Men jag kan trösta mig med att det enkom inte bara är min tunga som kan frosta till orden.

Varje insats vi gör för varandra har betydelse, till och med stor betydelse i vissa situationer även om den kan tyckas liten och obefintlig.

I eftermiddag har vi haft småtvillingarna och deras storasyster här under några timmar. Deras pappa var på sitt jobb och mamma hemma hos en familj på sorgesamtal inför kommande begravning.
Vi fick således vara en del i maskineriet för att det skulle fungera rent praktiskt med barnen. Vår dotter i sin tur är en del i begravningsgudstjänsten där begravningsgästerna med sina delar ger anhöriga sitt stöd genom att närvara i en svårt stund.

Utan varandra skulle vi kollapsa. Det är en svindlande tanke. Det är så lätt att vi känner oss starka och oberoende, men när det blåser stormiga och kalla vindar runt husknuten kan det kännas skönt att kunna ta men även ge skydd.

Hädanefter ska jag plocka upp varje skruv jag hittar. Också den allra minsta. Samla i en ask för rätt vad det är behöver jag skruva ihop något som ramlat isär. Om inte idag så kanske i morgon.
Eller tids nog...

En vaken natt och ett litet grönt blad

Det händer ibland att jag vaknar mitt i natten. Klarvaken stirrar jag rakt ut i mörkret och det enda som hörs är makens snarkningar som blandar sig med vårt konstigt råmande kylskåp. Vet inte vad det där kylskåpet har varit med om men det kan inte hålla sig tyst även om det är fullmatat. Nattens råmande är högre än dagens och mycket irriterade. Maken kan jag ändå få tyst på genom att först peta honom i sidan med fingret och sedan lite hårdare använda mig av mina fötter. Kylskåpet kräver att jag helt sonika drar ur sladden med förödande konsekvenser som följd.

I natt var en sådan där vaknatt. Vet inte varför för det finns inget som oroar mig och skaver, varken förlorad kärlek eller ekonomiska bekymmer. Sovrummet var svalt och någon fullmåne var inte synlig på himlavalvet. Kunde helt enkelt inte somna.
Jag har ett knep att ta till som oftast brukar fungera vid sömnfattiga tillfällen. Jag räknar upp tio pojknamn med deras begynnelsebokstav och oftast brukar det stanna vid Henrik eller Ingemar. Ibland kan även Jonatan slinka med. Jag lärde ut knepet till småtvillingarnas storasyster när hon skulle sova över hos oss och sömnen inte gick att hitta. Hon hade dock ett annat självlärt knep, nämligen att fundera ut vilka julklappar hon önskade sig. Önskelistan blev oroväckande lång innan hon till sist slöt de blå ögonen.

I natt hjälpte inga pojknamn. Åke, Åbjörn, Åge.....sen fick jag nästan Ångest...och alfabetet tog slut med det. Flicknamn har jag försökt med men det har inte samma sömneffekt, har ingen förklaring till detta fenomen så det lämnar jag över till eventuella sömnforskare att bry sina hjärnor med.
Min iPod har jag gett bort till dottern som slarvat bort sin men min smarta telefon har samma möjlighet till nedladdning och där finns alltid något som kan fungera som sömnpiller.
Denna natt hittade jag en intervju med Hèdi Fried. Kvinnan som kom till Sverige i juli 1945. Klev av båten M/S Rönnskär och började en mödosam vandring mot ett nytt liv. Som ung flicka hamnade hon i koncentrationslägret Auschwitz tillsammans med sin lillasyster. Föräldrarna blev motade åt ett håll, flickorna åt ett annat och de återförenades aldrig med sin mamma och pappa. Förflyttning till Bergen-Belsen och så till sist kom dagen då hon dog för att födas på nytt den 15 april 1945.

Allt var grått i lägret. Men en dag hittade Hédi ett grönt litet löv som hon smugglade in i baracken. Ett litet löv som blev en sorts glädje och lycka för henne.
Än idag lever minnet av det hon varit med om inom den gamla kvinnan. Att berätta tär hårt på henne och hon blev trött under intervjun, fick göra flera pauser och dricka lite kaffe innan hon orkade fortsätta.

Men det som hände då händer även idag. Människor delas in i grupper. Blir hatade, förföljda, slagna och dödade. Det sägs att antisemitismen har kommit tillbaka, men har den någonsin varit borta?!
När jag var barn kom det romer och slog läger i vårt brukssamhälle. Det sågs inte med blida ögon av brukets helsvenska innevånare där endast finnar och danskar blandade upp invånarstatistiken. Men de var nästan som vem som helst även om det inte gick att förstå vad de sa. De kom ju från våra närmaste grannländer, dessutom duktiga jobbare i järnverket och låg ingen till last. Betalade sin skatt som vilken svensk som helst. Det drogs djupa suckar av lättnad när karavanerna med romerna drog vidare mot nästa mål och ingen önskade dem välkomna åter. När jag tänker tillbaka så tänker jag att det måste ha funnits främlingsfientlighet gentemot dessa romer.

Inget har blivit bättre. Hatet växer och gror. En del är rasister helt öppet medan andra väljer att vara smygrasister. Lika illa ställt båda delarna.

Jag somnade till sist, då det nästan var dags att stiga upp, mata ledarhunden och se till att han kom ut för att kissa och bajsa. Idag kommer hans matte med familj för att hämta hem sin hund. Jag känner mig inte lugn innan de står här utanför dörren. Är alltid orolig när någon jag håller av är ute och kör bil, ändå från Göteborg dessutom.
I morgon ska jag beställa hem Hédi Frieds bok "Skärvor av ett liv. Vägen till och från Auschwitz."

Den blyga hägern och en förlorad kompost

Det bor en häger nere vid sjön. Vi brukar titta på den när vi äter frukost och den glor tillbaka på oss. Ser genom fönsterrutan varje rörelse vi gör. När jag ska hyvla mig en ostskiva sträcker den på halsen, trampar med fötterna och gör sig beredd på flykt. Hägern är oroligt blyg och visar inte minsta tillstymmelse att vilja bli bekant med oss.
Reser jag mig från min plats vecklar den ut vingarna och flaxar över till andra sidan av sjön.
Vet inte vad vi gjort den för ont eller att vi förnärmat den så till den milda grad att den måste fly så fort vi visar oss. Det ligger väl i dess natur att hålla sig borta från människor antar jag och med det får jag vara glad att den ändå vill ha sin boplats helt nära oss.

Det händer mycket nu. Björkarna har med ens fått gröna musöron och syrenernas knoppar är sprängfyllda. Snart blommar den norska brudspirean som tillhör en av mina favoritbuskar. Har dock hört av en trädgårdskunnig att det är en smula töntigt att ha norsk brudspirea i sin trädgård men det struntar jag i. Vi är inte så häftigt lagda så prydnadsbusken passar oss fint.

Grannarna har börjat visa sig ute allt mer. Även de som bor här under sommarhalvåret. När de kommer till sina hus och täppor kan vi vara säkra på att det är vår på riktigt. Sommarstugeägare är det säkra vårtecknet före alla andra vårtecken.
Vi kommer väl överens med våra grannar, både de bofasta och de som tillhör sommaren. Pratar över tomtgränserna och dryftar livet när vi möts borta vid raddan med postlådor. Fikar i varandras trädgårdar när vädret och lusten tillåter.
Förra sommaren ringde min telefon. Då hade en av grannarna tagit med sina egna gäster, en flaska vin med tillhörande glas och slagit sig ner vid vår utemöbel. De slog mig en signal, inviterande maken och mig ut till vår ägandes trädgård för ett glas svalkande bubbel och trevligt samtal. Ett sådant initiativ tyder på mycket god grannsämja.

Men det finns grannar som ser till sin uppgift att bevaka och hålla ordning på de kringboende. Dock icke i vårt område vill jag noga poängtera! Här håller vi både sams och håller ordning på vårt eget förutom när någon reser bort. Då håller vi ordning på det tomma huset så att inget händer som ger obehagliga överraskningar vid hemkomsten.
I Söderköping är det värre läste jag i dagspressen. Där anklagar de varandra för kompoststöld! En man blev utpekad att komposttunnan som stått på hans ägor i femton års tid i själva verket var stulen från en närboende och att stölden skulle ha varit nyligen utförd. Polis tillkallades och komposttunnan blev forslad till polishuset i väntan på utredning. Ska bli intressant att läsa om dramats upplösning.
Men jag är inte speciellt förvånad. Förra sommaren blev min svåger och svägerska utsatta för en komposttjuv när de kom från sitt hemland Frankrike för att njuta av den svenska sommaren vid sitt sommarställe.
För övrig har vi ingen kompost som någon kan stjäla. Vi låter Norrköpings kommun ta hand om vårt matavfall. Både lugnast och bekvämast så. Framför allt bekvämast...