Laddade ord och mannen på gatan

Till min stora förfäran drog ett av barnbarnen i barnbarnshögen en ordramsa av det grövsta slaget. Jag tror att barnet själv reagerade på sin grova uttal men kanske mest på effekten det gav upphov till. Kanske var det så att barnet inte visste ordens betydelse och att det absolut inte lämpar sig för ett barn att ha ett sådant vokabulär. Lämpar sig för övrigt inte för någon men titt som tätt osar det svavel om de flesta av oss.

Maken däremot, han svär aldrig, eller i alla fall ytterst sällan. Paketinnehållen från IKEA kan få min sansade äkta hälft att helt tappa besinningen och plocka fram det dolda ordförrådet. Vi omkringstående studsar till för vi är oerfarna gällande hans utsvävningar av svordomar. Till och med att vi generat tittar på varandra och inte riktigt vet hur vi ska tackla situationen.
Det händer att jag frågar vad han egentligen sa. Att jag inte riktigt hörde men han möter mig med total tystnad. Vägrar att upprepa sig. Och lika bra är väl det, att svära är bevis på bristande intelligens har jag hört. Och vem vill vara dum i huvudet? Kanske till och med bli klassad som en idiot!

Idiot. Det är ett gammalt begrepp för mannen på gatan har jag lärt mig på en föreläsning jag varit på. Begreppet myntades när det öppnades anstalter för människor som inte kunde ta vara på sig själva. De blev idioter. Som vi sedan med friskt mod kallar varandra när ilskan rinner till.
CP är ett annat klassiskt ordval, riktad mot mänskliga måltavlor, Hora är också ett populärt uttryck. För att inte tala om zigenare, blatte, tattare och neger. Bara för att nämna några ord som skapats av människan.

Samlingsbegreppet för allt detta är laddade ord. Vissa av oss använder dem ohämmat och utan egentlig eftertanke. Vi vet att orden sårar och gör illa mot mottagaren men att orden alltid har används. Jag är inget undantag även om jag inte kommer ihåg att jag någonsin kallat någon för hora.
Neger däremot, det har jag sagt. Många gånger till och med. Det lärde jag mig både i skolan och i söndagsskolan att så hette de mörkhyade människorna från en annan kontinent. Söndagsskolans sparbössa med den lille svarta pojken som i tacksamhet nickade mot mig när jag stoppade i den medhavda slanten.
-Pengarna går till negerbarnen i Afrika så de inte ska behöva svälta, sa söndagsskolefröken och lade sin vita hand på våra huvuden. Vi barn skulle känna en stor vördnad över att vi inte bodde i Afrika och var fattiga och hungriga.

Föreläsaren grävde djupt ner bland de laddade orden. Berättade om människor som levt under förfärliga förhållanden. Där inget människovärde fanns. Ingen rätt att bestämma om varken sitt egna liv eller sina egna kroppar. Om överheten som hade rätten att kalla dessa människor för kränkande ord.

Så görs än idag. Människor som anser sig ha det mandatet. Men ett är då säkert, efter föreläsningen gick vi alla hem var och en till sitt med ett helt annat tänkande. Orden fick plötsligt en stark historisk innebörd även om alla vi som var där inte utsätter våra medmänniskor för verbala kränkningar.

Jag hoppas att den duktiga föreläsaren fortsätter att resa land och rike runt och berätta om ord som sårar. Speciellt borde hon besöka skolor men även arbetsplatser. Samlingsplatser för alla människor där alla är olika men ändå mycket, mycket lika med framför allt med lika mycket värde. Oavsett vad.

Världens bästa farmor och papper på punkt

Gårdagen försvann i all hast. Mycket stod på programmet, allena trevligheter alltihop.
Varannan tisdag åker jag till Vrinnevisjukhuset och kryper ner i varmvattenbassängen med stortvillingflickan. Jag har fått det hedervärda uppdraget av rent praktiska skäl men flickan och jag har omvandlat rehabiliteringsbadet till vår egna stund. Vilket oftast inleds med besök på konditori.
Så även i går. Vid ett kafébord satt en mamma med en liten gosse som också skvalpar omkring i det varma vattnet. Vi nickade till varandra och inledde en pratstund.

Mamman uttryckte sin oro över att ha fått ett barn med funktionshinder och allt vad det innebär i stunden men även hur framtiden kommer att ta emot ett barn som inte är som alla andra.
Jag lugnade henne. Allt ordnar sig om hon bara tar saken för vad det är och inget annat.
Hon såg skeptiskt ut. Suckade och bet i sin bulle. När hon tuggat ur munnen undrade hon om jag var helt säker på min sak.
Absolut, helt säker!
Timman var slagen och vi vandrade bort mot badet. Stortvillingflickan linkade på och fäste ögonen på allt. Precis allt. Därför tar den korta promenaden oftast lång tid. Det finns så mycket att undersöka på ett sjukhus. I dubbel bemärkelse.

Efter badet var flickebarnet trött. Hon ville bli buren till vår bil. Jag lyfte upp henne och hon höll sin badväska i ett hårt grepp med ena handen och den andra runt min nacke. Lutade sitt huvud mot min axel. Håret var fortfarande fuktigt och klibbade lite mot min kind.
-Farmor, jag älskar dig. Du är världens bästa farmor och jag tycker så mycket om att bada med dig!
Jag vet, tänkte jag. Jag är världens bästa farmor.
-Jag älskar dig också lilla sötnöt. Och jag tycker om att få följa med och bada med dig!
I bilen väntade mellanmålet som även räckte till hennes bror när vi plockade upp honom på dagis.

Kvällen avslutades med en föreläsning om laddade ord som vår dotter arrangerat.
Hon var en aningen uppgiven, dottern. Inte inför kvällens  begivenheter utan för att det varit inbrott under natten på pastorsexpeditionen. Oreda och stulna viktigheter. Ett rum hade dock lämnats ifred. Dotterns. Endast en sladd var borta från henne skrivbord. En sladd som tjuvarna ansåg som värdefull. Vilket den också är eftersom det är en laddare till den smarta telefonen. En nödvändighet för strömförsörjning inför uppkoppling av allehanda slag.
På dotterns skrivbordsskiva ligger papper och handlingar. Allt ihop skrivet med punktskrift. Hennes arbetsredskap innefattar en punktskriftsdisplay kopplat till datorn. Orört alltihop. Stod precis som hon lämnade det kvällen innan. Ledarhundsbädden lite så där tillrufsad som en hundbädd oftast är.  Kanske såg tjuvarna att här inne huserar en blind präst med sin ledarhund. Om hon blir av med sin utrustning får hon problem. Eller så begrep de sig inte på den avancerade tekniken. Hur ofta går det att andväda eller kränga en punktskriftsutskrivare, punktskriftsdisplay eller en reglett? Värdelösa saker om inte behovet av användandet finns.
Dock upptäckte dottern att hennes gitarr saknades. Den hade stått lutad mot väggen utanför hennes arbetsrum. Gitarren som stod inne på rummet fanns dock kvar. Den var för övrigt inte hennes utan tillhörde någon annan. Men det kunde ju tjuvarna inte veta.

Så till sist. Komposttjuvarna har åter varit framme. Ännu en kompost är stulen. Den tillhörde dock inte Svenska kyrkan så det var väl andra skurkar som lagt sina solkiga vantar på den.
Och min mamma skyller hela kriminaliteten på EU. Någon ska väl ha skulden antar jag.

Explosion och oroslista

I morse blev det till att kliva upp i ottan. Min dagliga morgonrutin är annars att ligga kvar i sängvärmen medan maken donar med frukosten. Vi har den överenskommelsen. Han lagar frukost och jag bäddar sängen. Efter frukosten. Rätt ofta spricker den överenskommelsen och slutar med att maken fixar frukost, jag ligger i sängen, vi äter frukost och maken bäddar sängen. Efter frukosten.
Har funderat varför det oftast blir så men har inte kommit på någon bra förklaring.

I alla fall. I morse blev den vanliga proceduren ruckad en smula för vi skulle båda iväg på olika uppdrag. Jag som dagistransportör åt stortvillingarna och maken transportör av ett lass grus.
Så dagstidningen fick avnjutas när allt var avklarat.
Avnjutas är kanske en överdrift. Jag blir modstulen varje gång jag läser om vad nytt som rullat genom tryckpressarna medan jag låg och sov.
SD-politiker går på krogen utrustad med en kniv som kan skicka en oxe till himmelska höjder.
Folk brinner upp i sina lägenheter, dör i jordskalv och barnamördare får permis för att gå på konditori. Kronprinsessan och den snart nyingifta i den kungliga släkten har visst nån gemensam tråd som handlar om kärlek. Bemödade mig inte att ta reda på vad saken gällde.

En nyhetsartikel fick mig dock att få mina nerver i dallring. En bil har exploderat vid en biogastapp i Linköping. Måtte det nu inte vara svärsonen som flugit i luften!
Vid närmare granskning och eftertanke så kunde jag konstatera att bilmärket inte var samma, inte heller färgen och eftersom telefonen varit tyst från både ringsignal och sms så var det någon annan krake som fått denna minst sagt obehagliga överraskning på morgonkvisten. Helskinnad men med en bil som behöver uppsöka verkstad. Om den ens går att reparera. Tveksamt.

Nu kan jag dock skriva ner ytterligare ett orosmoment på min oroslista över barn och barnbarn. Att det blir pöttebös av folk och fä när de ska tanka gas i sin bil. Måste ta ett snack med svärsonen. Att han är försiktigt när han gasar!! Han är dock en cool typ som sällan gör sig några större bekymmer. Och när aktsamhet i trafik kommer på tal när de ska ut och åka hävdar han med bestämdhet att det är jag och inte han som inte håller hastighetsbegränsningarna ute på vägarna.

Hörde för övrigt att svärsonen och vår dotter talade om framtidsplanerna gällande gasbil eller inte gasbil. Elbil var det visst de sa. Ett mycket bra förslag känns det som in dagsläget. Bekanta till oss har en elbil och i bagaget ligger elsladden som de sätter i väggen. Under nattens timmar tankas bilen i lugn och ro och inget farligt kan inträffa. Om det inte blir kortslutning vill säga. Det kanske kan komma in fukt i det elektriska? Då tar huset och bilen eld. Har de brandvarnare? Måste fråga svärsonen om detta innan de köper sig en elbil.

Elbil och brandvarnare. Fram med pennan och skriv ner. Min oroslista är oroväckande lång.
Allt som inte får hända kan faktiskt hända ändå...

Söta katter och en välsvarvad hunk

En stilla undran. Har årstiderna växlat plats? Istället för vår verkar det vara höst. Mörkt både ute och inne. Regnet strilar från den grå himlen, tvätten hänger ute på vindan och får den ena genomsköljningen efter den andra. Jag blir trött till både kropp och själ. Längtar efter sol och värme.

För att muntra upp den dystra stämningen har jag gjort en störtdykning ner i arkiven. Hittat både det ena och det andra. Bland annat mitt gamla bokmärksalbum från år 1963. Prydligt har jag en gång klistrat in söta katter och glada barn. I bokmärkenas värld är det tydligen alltid sommar. Jag känner avund när jag bläddrar i albumet för jag vill också leva i en värld där det alltid är sommar.

Jag har inget egentligt minne av att jag samlade på bokmärken. Tydligen gjorde jag det. Kanske satt jag en regnig sommar och klistrade in dessa bokmärken och fann det som en trevlig sysselsättning. Filmstjärnor däremot, det kommer jag ihåg att jag hade en ansenlig samling av. Mina kamrater och jag bytte Brigitte Bardot mot Roy Rogers sittande på en häst, Jo Morrow i bredbrättad hatt mot
 Gina Lollobrigida med den yppiga barmen. Lyckan var att ha dubbletter. Då kunde jag byta, få en ny filmstjärna och ändå ha det jag bytte bort kvar.

Som barn var jag snabb med att ta till knytnävarna. Min umgängesskara bestod till största delen av jämnåriga pojkar och vi höll inte alltid sams. Vi lekte krig när vi inte bytte filmstjärnor och i en armé ingick en kokerska. Denna kokerska utvaldes av krigarna och lotten föll alltid på mig. Hetsiga ordväxlingar uppstod och då uppnådde mina spinkiga armar en imponerande räckvidd och jag fick ofta in en snyting på någon grabb som sprang hem och skvallrade. Ringklockan på vår ytterdörr användes flitigt av föräldrar som inte hade till avsikt att göra artighetsvisit. Jag fick rannsaka mina ogärningar och be pojkarna som var huvudet längre och betydligt mer utrustad med underhudsfett än min lekamen, om förlåtelse och avlägga löfte att aldrig mer åsamka andra blödande näsor.
Så småningom lämnade jag både bokmärken, filmstjärnor och krigande pojkar som också vuxit upp, åt sitt öde och skred in i en annan värld. Den verkliga världen med allt vad det hade att erbjuda en tanig flicka som jag.

När jag sedan klivit ur barnaskorna fortsatte jag att slåss. Men inte med knytnävarna utan slåss för att inte mista förståndet och för min överlevnads skull. Jag är en stark människa som klarade mig med rivet skinn som jag dock kunde ömsa när jag slagit mig loss.

Nu sitter jag här och minns genom gamla bokmärken från 1963. Barn kallar mig för tant och en tant är väl vad jag är. Men igår blev jag verkligen överraskad. Jag fick ett mejl av det mer ovanliga slaget.
"Hyr en hunk!" löd meddelandet och bilden bredvid texten föreställde en yngling med många magrutor och iklädd endast ett par jeans. Brallorna såg dock ut att vara ett par nummer för små.

Bevare mig väl! sa jag högt och klickade mejlet till papperskorgen och tänkte att den där hunken han måste för i alla sin dar ha fått fel mejladress på något sätt. Hoppas han får några andra kunder för det är inte lätt att vara egen företagare. Inte ens för en hunk.

Påven på tråden och derby i Norrköping

Söndag. En av veckans favoritdagar. Det är en dag då lugnet infinner sig och dagen före måndag som är den andra favoritdagen. En ny vecka framför med förväntningar om vad som komma skall. För något händer det alltid. Vissa händelser glädjefyllda medan andra kanske ter sig mindre bra. Tandläkarbesök är en mindre bra om än en nödvändig händelse. Jag ska dock inte till tandläkaren för än i september så det är helt onödigt att fundera på det så långt i förväg.

Jag gick och pysslade lite under förmiddagen när telefonen ringde.
-Caio! Il mino nome Papa. Come stai?
En galning eller en felringare, tänkte jag och lade på luren. Ny telefonsignal och samma mening upprepade sig.
Tredje gången det ringde fräste jag ifrån. Sen gick det upp för mig att det var påven från Rom som bara ville förhöra sig om mitt hälsotillstånd.

Så klart att påven från Rom inte ringer till mig!!!! Det var bara ett hittepå!

Jag är inte hans vän, varken privat eller på Facebook. Inte heller är jag katolik och har inga planer på att konvertera. Sant är dock att påven ringer jorden runt till sina katolska vänner och eventuella ovänner och frågar om de mår bra. Franco Rabuffi fick ett sådant celebert telefonsamtal från mannen med korsstaven. Franco gjorde som jag skulle ha gjort. Slängde på luren men påven är en man som inte ger sig så lätt. Till sist fick de kontakt på linjen och Franco blev generad. Bad ödmjukast om ursäkt för sitt buffliga beteende. Påven som är mild och god sa att Franco var förlåten och bjöd hem honom och frun till sig där de båda skulle få en kram. Fint gjort tycker jag. Att ringa en främmande medlem i katolska kyrkan bara för att fråga om allt är bra och sedan bjuda in till kramkalas.

Allt om påvens telefonsamtal går att läsa i dagspressen där en, som alltid, blandad kompott gäller.
I morgon får vi läsa om derbyt i Norrköping. Vi får läsa om vad som gick bra. Eller om vad som KUNDE ha gått bra. Spelet pågår för fullt. IFK Norrköping mot Åtvidabergs FF. Spännande värre för de som gillar sånt.

Nån som gillade fotboll var min pappa. Sällan missade han hemmamatcherna då Degerfors IF äntrade planen. På den tiden det begav sig, när Degerfors IF var riktigt stora och vann varenda match, skulle de spela borta mot IFK Norrköping. Det avgick buss med supportrar från torget i Degerfors och pappa bokade buss- och matchbiljett. Morgonpigga Degerforsanhängare klev ombord och stämningen låg på topp kan jag gissa.
Resan mellan Degerfors och Norrköping tar endast ett par timmar men på de timmarna hinner blåsan fyllas på och behöver tappas ur. Där vid dikesrenen upptäckte pappa det mest fasansfulla! I sin iver över att följa sitt hemmalag på bortamatch hade han glömt att skifta från pyjamasbyxor till långbyxor.
Några lånebyxor fanns inte att uppbringa så det blev till att stå på läktaren i Norrköping och skrika sig hes i en halv nattdräkt.

Så gör en hängiven supporter. Åker med hemmalaget på bortamatch i pyjamasbrallor!

Heja IFK Norrköping! Spöa Åtvid rejält. Inget är omöjligt om det finns god laganda och taggade supportrar!