Converse och Alma Cogan

För några år sedan beslutade jag mig för att köpa mig ett par Converse. Jag har alltid gillad de skorna och lyckan var total när jag i de yngre tonåren åkte bussen in till staden och besökte skohandlaren. Provade Chucks som skorna då kallades, med höga skaft och  med låga skaft. Blå eller vita, det var frågan.
I skolan jämförde vi våra skor. Satte ihop fötterna och såg vilka som var störst. Det var fint med små fötter och således små skor. Jag förlorade alltid. Men så har jag stått rätt så stadigt på marken när det blåst och stormat. Tack vare mina stora fötter. Och ett istadigt sinne bör tilläggas.

Nu har jag passerat tonåren med råge och mer därtill. Därför ställde jag mig en aning tveksam huruvida jag skulle köpa mig ungdomliga skor eller inte. Konsulterade sonen som raskt påpekade att om någon ska gå i Converse så är det de människor som kommit upp i åren. De som varit med i Converse dåtida tidsålder.

På 1970-talet började rockband att uppträda i Converse, ungefär vid den tiden då jag slutade gå omkring i skorna med minimala sulor och tog på mig mer fotriktiga skor. Då när jag förlorade min ungdom fast jag fortfarande var mycket ung. Kanske hade jag kunnat bromsa utvecklingen om jag fortsatt gå omkring i Converse. Vem vet?!

Jag backar tillbaka till skolåldern.
Månaderna innan sommarlovet då jag skulle sluta mellanstadiet och en hel sommar låg framför mig innan det blev höst och dags att kliva in i högstadiet var det någon som sa att jag var otroligt lik Alma Cogan.
Många blev de stunder som jag stod framför spegeln och försökte se likheten mellan den vackra sångerskan och mig. Jag lät min pojkfrisyrs polisonger växa till sig, spottade på tummen och formade dem framåt mot kinden. Målade dit den lilla svarta pricken strax under ögat och till sist såg jag likheten tydligt och klart.
Skrålade och sjön Tennessee Waltz och The Birds and the Bees på knagglig engelska, satte ner de Converseklädda fötterna i asfalten så hälarna ömmade. Jag ville vara som Alma Cogan och jag VAR Alma Cogan. Tveklöst. Till den dag då mina kamrater tröttnade och tog ur mig villfarelsen.

Egentligen är det ganska sorgligt att jag ville vara någon annan än den jag var. Dög jag inte i mina egna ögon? Ville jag ha uppmärksamhet och alla hänförda blickar riktade mot mig? Så jag kunde trona i ensamt majestät.

Som vuxen har jag stundom känt att jag inte duger. Att jag inte presterar och levererar nog mycket. Tycker fel och tänker fel enligt andra. Stöter på patrull när jag ifrågasätter eller står för mina åsikter. Känslomässigt kan jag numera hantera de situationerna, men det har krävts övning. Jag har lärt mig att inte behöva ta emot skit från andra. Vem det än må vara. Personer som själva har någon form av problem och som vill skjuta över sitt eget mående på andra. Tidigare har jag varit kaxig för att ha rätt mot andra. Nu är jag kaxig för min egen skull. För att visa för mig själv att jag duger precis som jag är. Trots mänskliga fel och brister. Klarar av att snabbt scrolla förbi det som sårar och hakar inte upp mig på eventuella otidigheter.

Jag behöver inte vara någon Alma Cogan för att må bra.
En rätt skön känsla.

Mina Convers använder jag med förstånd. Vill inte råka på att drabbas av Conversesjukan. Blir det dessutom sommar snart kan jag gå utan både strumpor och skor. Men kanske får jag vänta till nästa sommar. I dagsläget är det gummistövlar som gäller.

Spya bakom husknuten och köttfärs under naglarna

Invigningen av handelsboden är avklarad och morfar/farfar har däckat i soffan. Förmiddagen har gått åt till diverse förberedelser. Bland annat ballonguppblåsning. Det är märkligt att det kan vara så svårt att pressa in en lagom mängd luft i en liten ballong. Men det är ett faktum att så är det. Till sist blev jag yrslig och fick springa ut och ställa mig bakom stugknuten för att kasta upp en skvätt. Maken såg förfärad ut och fråntog mig sysslan medan jag blek och darrig satt på den väggfasta bänken och hulkade.
Jag har väl fått oförmågan att fylla en ballong med utandningsluft av min far. När jag var liten skulle han blåsa upp en ballong åt mig sittandes på sin cykel. Luften tog slut och pappa damp i backen till stor muntration från den församlade skaran. Trots att han var en stark och framgångsrik idrottsman gick han bet med uppgiften så jag behöver inte känna någon skam över min egen skröplighet. Jag är varken framgångsrik eller idrottsutövare. Har antagligen endast en klen lungkapacitet. Trots att jag är en icke-rökare. Kanske borde ringa vårdcentralen för att kolla upp mitt hälsotillstånd. Även om jag känner mig fullt frisk kan en besiktning aldrig skada.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Med tom magsäck går det i mer tårta, så resonerar en sann tårtälskare. Så spyan bakom husknuten var allenast icke av ondo. Bara obehaglig.

Förväntansfulla barnbarn stod framför butiksdörren och gav ifrån sig hänförda små ljud när jag öppnade åt dem. Allt vårt arbete gav upphov till jubel och klang och hädanefter vet vi vart vi har fyra ljushåriga flickor och en rödhårig pojke när de är här på besök. Succén blev ett faktum och tårtan gick åt tillsammans med nysilad syrensaft.

För så många år sedan att jag inte ens kommer ihåg när det var hade Ica Maxi i Kristinehamn öppningsinbjudande och sålde köttfärs till ett extremt lågt pris. Vi hade vår egen köttförsörjning säkrad och behövde således aldrig åka till någon affär för att införskaffa oss köttfärs, lövbiff eller grytbitar.  Vi slaktade själva och lät Berit i Ängebäck ta hand om styckningsproceduren. Sen var det bara hem och stå vid köksbordet och paketera och stoppa härligheten i frysen.
Däremot var jag nyfiken på den stora och hypermoderna affären och åkte dit en sväng. Kanske även jag kunde roffa åt mig något som var billigt utan att för den skull varan var uppmärkt med röda extraprislappar.

Det rådde ett fullständigt krig framför disken med köttfärs. Förskrämda butiksanställda stod med stora tråg färdigförpackad köttfärs. Med stort mod och fara för sin egna liv rusade de fram och hällde de köttiga paketen i disken. Händer grävde sig fram, ryckte och slet och köttfärsen skvätte högt som lågt. Det knuffades och armbågades. Skrik av smärta och skrik av ilska spred sig mellan hyllor så makaronerna darrade i sina paket, oljan skvimpade i glasflaskor och glassen smälte i frysdiskarna. Brödet torkade och mjölken surnade, grädden blev till smör och osten svettades ymnigt.
Det var fasansfulla scener som utspelades under en halvtimma innan lugnet bedarrade och kunderna for hem med köttfärs under naglarna. En del som förlorare medan andra njöt av segerns sötma och till bredden fyllda kassar med köttfärs.

Det händer att minnen dyker upp då och då inom mig. Minnet av totalt galna och hänsynslösa människor som inte var fattiga och hungriga utan endast giriga. Som inte delade med sig av mald köttfärs till sin nästa. Om krig och katastrofer drabbar oss och vi blir utan mat och förnödenheter kan jag ha en viss förståelse. Då skulle jag också slita ett paket köttfärs ur händerna på vem det än må vara. Men aldrig att jag i dagsläget skulle kriga med mina medkonsumenter om varor i en butik. Inte ens om varan var till skänks.  Även om gratis smakar väldigt gott och extrapriser främjar hushållskassan.

Faster Elsa och ättestupan

Som barn var jag ofta med mina föräldrar till Filipstad för att hälsa på faster Elsa. Hon bodde i en liten enrummare och satt för det mesta i sitt kök och rökte John Silver utan filter. När hon inte förlustade sig i stadens bingohall vill säga. Hon var en hängiven bingospelare och i hennes hem var mycket inrett med bingovinster. Då och då stack hon till mig en tia och något krafs som hon lagt under sig med hjälp av bingobrickorna och jag tog tacksamt och artigt mot samtliga gåvor.

Hon kunde vara en aning gnällig, faster Elsa. Speciellt över livets orättvisor där hon själv ansåg sig stå i centrum. När det var som värst bedrövligt uppmanade hon oss att ställa henne framför ättestupan och göra slut på all bedrövelse en gång för alla. Speciellt riktade hon sig till mig eftersom hon trodde att jag var den som kunde vara henne mest behjälplig med sin önskan. Det hjälpte föga att förklara att ättestupan var avskaffad sedan sent 1700-tal även om det kanske hände att en och annan knuffades över stupet även i början av 1800-talet. Fast jag har svårt att tro det. Förbjudet var det i vilket fall som helst att ge den som var trött på livet en knuff i ryggen mot dödsriket, påtalade vi för faster Elsa som fortsatte att gnälla.
Nu blev det ingen ättestupa för faster Elsas del utan hon dog en helt naturlig och normal död på Älvkullens ålderdomshem.

Men att ättestupan förekommit i Norden och ute i Europa samt även här i Östergötland har vi idag fått ett par timmars guidning i. I arla morgonstund plockade vi upp min mor på Mors dag och begav oss ut i storskogen för att höra hemskheter om häxprocess, vattenprov, ättestupa och bränning av levande kvinnor på bål.
Det fanns inte möjligheter i världen att få upp mamma på toppen av ättestupan. Hon stod nedanför berget och höll hårt i sina vandringsstavar. Jag frågade henne inte varför och hon yppade heller inget.
Vi andra klängde oss upp och tittade hänförda ner ner över kanten.
Ropen hade skallat mellan gran och fur, berättade guiden. Ropen om oskuld och ropen om nåd. Men en gång dömd alltid dömd och ner knuffades kloka, vackra, läkekunniga och starka kvinnor som männen hade en nagel i ögat till. Till skaran hörde även mödrar vars barn hade angett dem som häxor.

När jag stod där och kikade ner där en gång kvinnor puttats ner, där bålen brunnit och elden slukat kvinnorna tänkte jag att vad är det egentligen för skillnad på då och nu.
Det finns barn som förskjuter sina mödrar. Män som dödar kvinnor efter det att de utsatt henne för grovt våld. Män som anser kvinnan som ett lågt stående väsen, som varken ska synas eller höras. Länder där kvinnor som framför motordrivna fordon blir straffade med döden. Kvinnor som inte får gå barhuvade eller gå in i mäns heliga platser för att be. Kvinnor som inte får åka på sammankomster om det finns andra män i närheten. Manliga präster som anser att kvinnor inte ska vigas till präster.
Allt detta är en form av fiktiv ättestupa. Mammor som knuffas ner i avgrunden av sina barn på grund av  meningsskiljaktigheter, män som knuffar sina eller helt främmande kvinnor mot en säker död. Egentligen har det inte hänt så värst mycket på femhundra år.

Mors dag.
Ett amerikanska påfund sedan 1905 som firades för första gången 1919 i vårt land. Affärsmännen och blomsterhandlarna gnuggar sina händer. Och de kvinnor som inte har några barn eller de barn som inte har någon Mor att fira blir utan tårta.
Med eller utan mödrar, en dagsutflykt med smörgås och kaffe i historiskt spännande skogar är inte helt fel. Även om platsen än idag ruvar på så hemska minnen att skogsarbetare inte gärna ger sig ut att avverka några granar och tallar där. Och en slutavverkning är inte att tala om. Därför är orörd skog en mycket vacker skog att ströva i. Dessutom smakar inget så gott som en skogsfika.

Stugsittare och fattigpensionär

Nu har till och jag med tappat hoppet om en sommar som aldrig tycks komma. Regnet fullkomligt vräker ner, det slår mot tak och fönsterrutor och jag är hänvisad till att vara en stugsittare. Precis som de flesta av oss.
Det går egentligen ingen större nöd på mig, men det skulle vara bra mycket trevligare om jag kunde få idka trädgårdshäng istället för soffhäng.

Måtte det nu inte regna den 13 juni. Det vore katastrof. Med tanke på att vi har årsmöte i vår vägförening den dagen. Ute på Arnbergs udde. Då vill vi att solen ska stråla från en klarblå himmel. Det är visst nåt bröllop inbokat den dagen också. Ett bröllop som många av oss är med och finansierar. Vill ju ha valuta för pengarna känns det som. Visserligen betalar brudgummens far den privata delen av bröllopet medan staten går in med resterande. Så fasligt dyrt lär det inte bli, endast 6 miljoner kronor. I jämförelse när brudgummens syster stod vid altaret med sin prins. Då slutade notan för festligheterna på 20 miljoner kronor. Ska det vara så ska det vara rejält, inget att knussla med. Jag får hoppas att det är uppehållsväder, att de båda säger JA och att maten smakar bra och är vällagad.

Rejält ska det även vara när Göran Lindblå går i pension, anser Ines Uusman som inte vill ha några fattigpensionärer drällande runt på stadens gator. Hon anser även att det kooperativa bensinbolaget har en god etik där varje medlem får sin röst hörd. Det är bra det. Min pappa handlade alltid kooperativt. Satte en ära i att tillhöra kooperationen och sparade på alla kassakvitton i en stor Gevalia-burk med plastlock. Otaliga är de timmar som mamma och han satt på kvällarna en gång om året och räknade ihop kvitton. Den svarta räknemaskinens vev snurrade och rasslade när pappa frenetiskt drog den runt, runt. Det mumlades och hummades vid köksbordet och ibland svor pappa högt när mamma uppgav fel siffra från kvittot. Det blev till att börja om från början allt medan gatlyktorna utanför fönstret tändes i skymningen. Buntarna med kvitton stoppades i en papperspåse som lämnades in och sedan blev det fest när återbäringen kom.

Pappa hade nog gjort sin röst hörd om han levat och haft hälsan och förståndet i behåll. Jag kan riktigt höra honom och hans utläggningar omkring den i förtid pensionerade kooperativa vd:ns guldkantade pensionspengar. Min pappa som slutade sin livsvandring vid 87 års ålder. Då hade han arbetat sedan han var 12 år fram till sin pensionering och vad jag minns aldrig varit hemma en enda dag från arbetet. Han hade dock inga 65 miljoner på sitt pensionärskonto.

Nu har det visst slutat regna för tillfället. Ska passa på att springa ut från min skrivarbod och in i vårt hus medan det är uppehållsväder. Känner mig lite frusen efter att ha varit ute på ett reportagejobb. Det regnade så våldsamt att jag fick ragga upp några paraplyhållare medan jag fotade det som skulle fotas. I morgon är en ny dag och då vill vi inte ha regn ty då ska vi ut på en dagsutflykt med förning i våra ryggsäckar. Ser jag fram emot.  Det lär även vara Mors dag i morgon. En dag vi firar varje dag då barn och barnbarn är hos oss på besök. Vilket sker ganska ofta vill jag poängtera. Jag behöver således ingen speciell dag för den skull. Nästan varje dag är Mors dag i mitt liv. Är jag innerligt glad över. Vi lever i en värld av krig och katastrofer där mödrar separeras från sina barn varje minut.

Handlarens sparris och Iris trasmatta

Idag är det en sådan där VAMS-dag. (Vård Av Mig Själv) Inte så ofta det händer men idag är det dags. Har inte ens tagit på mig mitt armbandsur. Känner jag att fikatarmen suger, ja då är det dags för fika, knorrar magens hungercentra är det tid för mat och blir ögonlocken tunga går jag och sover. Hur enkelt som helst.

Ute regnar det fast solen skiner. Den nytvättade tvätten hänger på vindan och blir blöt. I dammsugaren ligger dammråttorna som högljutt klagat över att de inte blivit ordentligt omhuldade och på köksbänken står en påse med blåbärsbullar som vi nyss fått av sonen och hans sambo.

På måndag däremot då måste jag passa tiden mycket noga. Det är då som den stora invigningen äger rum. Det får jag för allt i världen inte missa. Tårtan är beställd hos damerna på vårt lokala hembageri, nu återstår att införskaffa ballonger och bandet som ska klippas.

Jag är full av förväntan. Känner mig som ett barn åldern till trots. I barnbarnens handelsbod som inte har öppnat dörrarna än är hyllor och korgar välfyllda. Kassaapparaten väntar på att fyllas upp med pengar och kunderna är otåliga. Blir det mån tro några extraerbjudande under invigningsdagen?

Hela projektet har varit fantastiskt roligt att genomföra. Maken har snickrat i veckor medan jag jagat runt för att få tag i varor. Det har inte varit en helt enkel uppgift. Vart jag frågat har jag mötts med dystra huvudskakningar. Mitt mod har varit lågt och bedrövat till för några dagar sedan. Då klev jag in i en butik beläget i staden. Frågade efter naturtrogna varor till barnbarnens handelsbod. Mannen bakom disken sken upp när han hörde mitt ärende. Nere i källaren hade han sitt lager och med raska steg klampade han nedför trappan bara för att återkomma med famnen full av trevligheter.
Det var endast för dekoration i hans egen butik, upplyste han mig om. Men eftersom han ansåg vår idé var god och främjar barnens leklust delade han mer än gärna med sig av sitt överflöd.

Jag handlade. Massor. Och betalade sedan. Massor.
Lök, ägg, sparris, tomater, paprika, jordgubbar, citron, lime, chili, morötter, olika sorters bröd. Både matbröd och kaffebröd. Med mera, med mera. Allt ser helt äkta ut. Grannen kom och frågade om de fick smaka på en donuts eller cupcakes med frosting. Återkom på måndag! blev svaret.

På golvet ligger Iris hemvävda trasmatta. Hon gav mig två stycken.
Den enda ska ligga på när det är dags för julskylning, sa hon.

Då och då går jag in i handelsboden och sätter mig på den väggfasta bänken som morfar/farfar snickrat ihop som det sista momentet i renoveringsprojektet.  Sitter där och tänker att det måste vara roligt för barnbarnen att bli lite bortskämda. Men jag tänker också att det är väldigt roligt att få skämma bort!



                                          BARNEN LARSSONS HANDELSBOD