Allt är möjligt och himlen gråter

-Glöm inte hissa flaggan, sa jag till maken när vi dukade av frukostbordet i morse.
Han hade tänkt tanken innan jag fälle orden. När jag klev ut ur badrummet efter att ha utfört min morgontoalett var flaggan på väg upp mot den blänkande flaggknoppen.

Vi reste till grannkommunen för att bevittna och rapportera om Nationaldagsfirandet. Kommunen bjöd på kaffe och bullar. Kommunfullmäktige hade själv inte knådat ut degen utan delegerat  ut den sysslan till Finspångs Motorsällskap.
Reportern från Norrköpings Tidningar och jag hängde över bullfaten. Sist var det snittar som vi sida vid sida inmundigade men kunde konstatera att även gratisbullar en dag som denna smakade ypperligt gott.
Skolmusikkåren framträdde och flickan med drillpinnen hade koll på läget. Folkhavet hade flaggor i händerna och ställde sig upp när alla tillsammans stämde in i Nationalsången.
Reportern från Norrköpings Tidningar och jag hade slickat pärlsockret från våra fingrar och gått skilda vägar. Tvärs genom folksamlingen såg vi på varandra genom våra kameralinser, fotade varandra och jämförde sedan bilderna. I sann kollegial anda.

Let´s dance Tobias Karlsson äntrade podiet och talade i hela fyrtiofem minuter. Talade om mobbing och att komma ut ur garderoben. Talade om att allt är möjligt, även det som verkar omöjligt. Om försoning och gemenskap. Om trasade familjerelationer som går limmas ihop. Människor lika värde. En utsatt pojkes väg mot vuxenlivet. Om hur det känns som vuxen att kastas tillbaka till dåtid.

Plötsligt kände jag att tårarna vällde upp i mina ögon. Oproffsigt av en utsänd reporter kan tänkas, men jag var maktlös mot gråten. Maken tog upp sin näsduk och snöt sig lagom diskret. Några drog upp snoret genom näsan och när Tobias från Let´s dance talat färdigt började regndropparna falla. En dam petade mig i sidan med pinnen till sin lilla handflagga. Nickade och sa att minsann, nu gråter även himlen.

Applåderna verkade aldrig ta slut. Kommunfullmäktiges ordförande klev upp på podiet. Höll krampaktigt i tackpresenten. Hon verkade tagen
När det stillade sig i Bruksparken och Tobias fått sitt paket var jag snabbt framme. Motade Tobias från Let´s dance in under ett pampigt grönskande träd. Presenterade mig och bad att få ta några bilder. Han svarade inte på min frågeställning utan lade bara ner paketet på marken och gav mig en kram. Han kändes liten och tunn under den blå kavajen. Jag förundrades hur han klarat av att kasta runt med Elisabet Höglund och Arja Saijonmaa i dansens virvlar.

En medelålders dam rusade mot oss med sin smarta telefon i högsta hugg. Hon ville ta en selfie på sig med kändisen bredvid. Jag spände ögonen i henne och hon backade.
När vi kramats klart Tobias och jag, och jag fått mina bilder sa mitt samvete att vi måste vara snälla mot varandra. Släppte därmed fram damen som aldrig gett upp hoppet. Till och med att jag erbjöd mig att fota med hennes mobil. Tobias log. Tog damen i sina armar och jag tog tre stycken bilder. I bakgrunden tornade bajamajan upp sig.
Bilden ligger nog redan uppe på Facebook gissar jag.

Jag har deltagit i mitt livs första Nationaldagsfirande. I tjänstens vägnar. Nu återstår endast efterarbetet. Och Tobias Karlsson dansar vidare. Sin klokhet och ödmjukhet tar han med sig för att leverera till andra orter. Det finns en ort han borde besöka så fort som möjligt.  Men det glömde jag att berätta för honom. Kanske reser han ändå dit en vacker dag.

Inget är omöjligt ty allt är möjligt.

Sommarblomster och framtidsdrömmar

Under tiden som jag suttit inomhus och kurat har naturen skött sitt. Grönskan är enormt vacker och nästan allt är utslagen i sin fagraste prakt. Fotfarande dignar syrenernas grenar, konvaljerna doftar och fästingarna kravlar sig upp på grässtrån beredda till anfall.

Jag har varit förskonad mot fästingbett. Inte en enda gång vad jag minns har jag fått plockat bort något blodsugare från min kropp. Däremot ingick det i den dagliga kvällstoaletten att kontrollera barnen när de var små. Bakom öronen, halsen, knäveck och armveck. Det är ett otyg som tillsammans med mördarsniglar är en helt onödig skapelse av vår herre. Begriper inte varför han envisades med att ta dem ombord när Arken var klar för seglats.

Myror är enligt stortvillingarna också till ondo. I varje fall om de små arbetsamma dragarna klättrar upp på små fötter och ben. Då levererar barnen illvrål och vi släpper allt vi har för händerna i den tron att katastrofen är nära förestående.

Under förmiddagen har jag suttit på den väggfasta bänken i Larssons handelsbod. Fyllt min korg med varor och de små expediterna tycktes aldrig tröttna. Stortvillingflickan har idag en släng av feber så dagiset blev istället förlagt till farmor och farfar. Nu är de återvänt till sitt rätta hem efter det att de blivit upplockade av deras pappa och sambo. Tystnaden lägger sig som ett täcke över gårdstunet. Tusen frågor som kräver tusen svar. När vi hängde tvätten i morse ville barnen veta varför den intill växande busen hade gula blommor och inte blå. Hur ska en i ämnet oskolad farmor kunna veta det?
Jag gjorde det enkelt för mig och erbjöd barnen glass istället.

Veckan är snart slut och som vanligt har den gått i ett rasande tempo. Barnbarnen tar mycket tid i anspråk och jag känner mig stundom som en återuppstånden småbarnsmamma. Samt hundägare...
Dock har jag format en plan som ligger helt i mitt eget intresse. En dröm jag närt på under lång tid. Nu är jag snart framme vid startsträckan och det är varken Stockholms maraton, Vätternrundan eller en svensk klassiker jag åsyftar. Under tio veckor framöver kommer jag att lägga pannan i djupa veck, anteckna och notera. När veckorna gått har jag inte tagit examen i ingenjörskonst, vetenskap eller medicin. Jag kommer att vara precis den jag är idag när månaden augusti nått årskalendern. Inte ens säkert att jag spränger målsnöret men jag ska ändå ge det en chans.

Kanske blir min bakåtdröm en framtidsdröm!

Nu ska jag sätta mig ute i solen. Njuta av värmen denna mellandag. Kyla och regn är åter på väg in över landet så det är bäst att passa på medan tid är.

Stormen på SVT och damer som väver

-Det stormar rejält, sa nyhetsankaret Fredrik Ahl.

-Det lugnar sig, tröstade jag. Se det som ett uppsving i tittarstatistiken för SVT. I kväll sitter massor med östgötar och sörmlänningar klistrade vid sina tv-apparater för att se nyheterna, försökte jag men han verkade trots det missmodig.

Hurrarop men även tummen ner har haglat in under dagen på de sociala medierna efter Fredrik lössläppthet framför kameran som han inte visste rullade. Hans chef var inte på humorhumör och blev tvungen att uttala sig i pressen. Han har fullt förtroende för nyhetsankaret som är erfaren och pålitlig. Var han noga med att poängtera. Även om han inte ställde sig bakom Fredriks spexande och val av ord.

Det måste kännas skönt att ändå ha chefens fulla förtroende för jag anar att det gnager just nu. 

Fredriks sprallighet är nu en snackis. För en kort tid. Precis som när Steffo Törnquist och Jenny Strömstedt bjöd upp till skrattfest när tyfonen Fitow härjade. 

-Det lugnar sig Fredrik, det lugnar sig. Stryk skjortan, sätt dig till rätta, se tittarna i ögonen och leverera precis som du brukar, sa jag som tyckte det hela var upphov till stor muntration. 

Nu har även lugnet lägrat sig runt vår stuga. De vävande värmländska damerna har rest hem till Värmland och jag inser att researrangör är vad jag borde satsa på. Allt har klaffat i minsta detalj även om tårtbotten fastnade i formen när jag bakade tårta. Allt går att laga med en rejäl klick grädde och topping av färska bär och frukter.

Det var en fröjd att se damerna i Björke vävstuga. De mätte löpare och dukar. Höll upp gardiner och kuddvar. 

Dubbelspolad ull. Effekten i gåsögon. Varptrådars täthet. Taft och plattväv. Slarvtjäll och bindningslära. Spole och löpare, Inslag och slagbom.

Fös ihop allt och det blir vackra mönster i textilierna. För mig är det en hel vetenskap som övergår mitt fulla förstånd.

En trevlig dag har det varit. Som arrangör känner jag mig nöjd. Fika och mat enligt schema. Allt har gått som på räls och bokningarna fungerat.

Snart är damerna hemma där vi en gång hade vårt hem. De flesta av dem har jag inte sett på tjugosex år. Det kändes som igår. Hemvant och tryggt. När jag vinkade av sällskapet kände jag dock att jag inte ville följa med. Hem till det som inte längre är vårt hem. Märkte tydligare än någonsin att rötterna sitter stadigt fast här nu. Precis som det ska vara.

-Längtar du inte tillbaka? frågade en av damerna.

Jag funderade en liten stund. Kände att jag har längtat tillbaka. De första åren. Saknade de här människorna, gemenskapen som fanns mellan oss. De finns där borta, många mil är det mellan oss. 

Avstånd betyder ingen ting. Närhet är en hjärtesak. 

Även om en bit av mitt hjärta finns kvar där hemma som inte längre är vårt hem...

Örebro slott och kärlekens magi

I morse åt vi frukost var och en för sig, maken och jag. Dock hemma vid vårt köksbord. Vi har haft olika åtagande på morgonkvisten. Jag har kört stortvillingarna till Norrköpings och vinkat av dom vid deras dagis medan maken körde samma väg in till staden men för att hämta en jordfräs. Lotten faller olika på vad som ska utföras.

Nu går snart min resa vidare. Örebro ska få påhälsning av min mamma och mig. Läkarbesök väntar. Det förhoppningsvis sista ty mamma ska förklaras som fullt frisk efter canceroperationen hon gjorde för fem år sedan. Vi har haft ett allvarligt samtal omkring detta. Eller rättare sagt, mamma förde samtalet och jag lyssnade. Hon berättade hur hon vill ha det. I den händelse att...
-Det är bra mamma, sa jag. Det är bra, nu vet jag. Sen var det färdigpratat för vi behöver inte längre prata omkring det jag funderat över. Hon tog det första ordet och det är jag tacksam för.

Örebro vet jag väldigt lite om. Trots att jag varit där otaliga gånger. Vi födde till och med vår son där på sjukhusets förlossningsavdelning. Vår egen förlossningsavdelning var tillfälligt stängd för renovering så vi blev hänvisade till Närke. Gick bra det också, ut kom ungen och ska snart bli pappa för andra gången. Då har han plötsligt tre barn eftersom i den blivande mammans växande mage ligger endast en unge. Inte två. Den här gången blev det inte dubbel sats satt.

I Örebro finns ett välkänd och på vykort upptryckt vattentorn och ett slott. Så mycket vet jag i alla fall. Och Wadköping friluftsmuseum intill Svartån. Hjalmar Bergman skapade Markurells i Wadköping, en roman som i mitt tycke är urtrist trots den påstådda komiska nyansen mitt i tragiken.
Cajsa Warg har rört i de Örebroska kastrullerna och hon sa inte att "man tager vad man haver" utan husmamsellens ord löd " man använder när sådant är för hand."  Det är väl en tolkningsfråga det där antar jag.

Örebro slott var byggt som en försvarsanläggning. Sedan dess har byggnaden inhyst landshövdingar men är även öppen för  allmänheten som kan kila in och få sig en matbit i Vasasalen.
Festligheter som bröllop kan arrangeras i slottet och vad passar väl bättre att gifta sig på slottet i tider som dessa då hela Sverige går i bröllopsrus.

Vår prins har äntligen träffat kärlekens magi och har tydligen helt offentligt gått ut med detta faktum. Varpå hans tidigare flickvän som varit hans käresta i tio år höjer på ögonbrynen. Förklarar att hon nu är lyckligt gifte, lyckligare än någonsin, men att hon inte förstår prinsens uttalande.
Det förstår jag. För när någon känner kärlekens magi finns det ingen tvekan. Behöver man inte vara prins för att förstå. Det räcker med att vara en helt vanlig dödlig.
Nu är det rabalder både hemma i Sverige och utomlands över prinsens offentliga uttalande omkring hans heta och pulserande hjärteblod.

Jag håller på prinsen jag. Trots att jag inte är någon royalist och egentligen struntar i vem som gifter sig med vem i den kungliga familjen.
Tycker att han kan få säga att han älskar sin fröken Sofia mer än han älskat någon annan.
För när vi känner av kärlekens magi så vet vi att så är det. Kan jag skriva under på.
Sen kan föredettingar tycka och tänka vad de vill!

Converse och Alma Cogan

För några år sedan beslutade jag mig för att köpa mig ett par Converse. Jag har alltid gillad de skorna och lyckan var total när jag i de yngre tonåren åkte bussen in till staden och besökte skohandlaren. Provade Chucks som skorna då kallades, med höga skaft och  med låga skaft. Blå eller vita, det var frågan.
I skolan jämförde vi våra skor. Satte ihop fötterna och såg vilka som var störst. Det var fint med små fötter och således små skor. Jag förlorade alltid. Men så har jag stått rätt så stadigt på marken när det blåst och stormat. Tack vare mina stora fötter. Och ett istadigt sinne bör tilläggas.

Nu har jag passerat tonåren med råge och mer därtill. Därför ställde jag mig en aning tveksam huruvida jag skulle köpa mig ungdomliga skor eller inte. Konsulterade sonen som raskt påpekade att om någon ska gå i Converse så är det de människor som kommit upp i åren. De som varit med i Converse dåtida tidsålder.

På 1970-talet började rockband att uppträda i Converse, ungefär vid den tiden då jag slutade gå omkring i skorna med minimala sulor och tog på mig mer fotriktiga skor. Då när jag förlorade min ungdom fast jag fortfarande var mycket ung. Kanske hade jag kunnat bromsa utvecklingen om jag fortsatt gå omkring i Converse. Vem vet?!

Jag backar tillbaka till skolåldern.
Månaderna innan sommarlovet då jag skulle sluta mellanstadiet och en hel sommar låg framför mig innan det blev höst och dags att kliva in i högstadiet var det någon som sa att jag var otroligt lik Alma Cogan.
Många blev de stunder som jag stod framför spegeln och försökte se likheten mellan den vackra sångerskan och mig. Jag lät min pojkfrisyrs polisonger växa till sig, spottade på tummen och formade dem framåt mot kinden. Målade dit den lilla svarta pricken strax under ögat och till sist såg jag likheten tydligt och klart.
Skrålade och sjön Tennessee Waltz och The Birds and the Bees på knagglig engelska, satte ner de Converseklädda fötterna i asfalten så hälarna ömmade. Jag ville vara som Alma Cogan och jag VAR Alma Cogan. Tveklöst. Till den dag då mina kamrater tröttnade och tog ur mig villfarelsen.

Egentligen är det ganska sorgligt att jag ville vara någon annan än den jag var. Dög jag inte i mina egna ögon? Ville jag ha uppmärksamhet och alla hänförda blickar riktade mot mig? Så jag kunde trona i ensamt majestät.

Som vuxen har jag stundom känt att jag inte duger. Att jag inte presterar och levererar nog mycket. Tycker fel och tänker fel enligt andra. Stöter på patrull när jag ifrågasätter eller står för mina åsikter. Känslomässigt kan jag numera hantera de situationerna, men det har krävts övning. Jag har lärt mig att inte behöva ta emot skit från andra. Vem det än må vara. Personer som själva har någon form av problem och som vill skjuta över sitt eget mående på andra. Tidigare har jag varit kaxig för att ha rätt mot andra. Nu är jag kaxig för min egen skull. För att visa för mig själv att jag duger precis som jag är. Trots mänskliga fel och brister. Klarar av att snabbt scrolla förbi det som sårar och hakar inte upp mig på eventuella otidigheter.

Jag behöver inte vara någon Alma Cogan för att må bra.
En rätt skön känsla.

Mina Convers använder jag med förstånd. Vill inte råka på att drabbas av Conversesjukan. Blir det dessutom sommar snart kan jag gå utan både strumpor och skor. Men kanske får jag vänta till nästa sommar. I dagsläget är det gummistövlar som gäller.