Kolbullar och en saknad flicka

Det sliter på att vara pensionär. Är glad att jag inte gått med i PRO eller någon annan slags förening. Det hade jag aldrig hunnit med!
PRO verkar visserligen vara en trevlig organisation. Dansant dessutom. Några stavgående damer från de äldres förening brukar promenera förbi vårt hus i rask takt när vädret tillåter. Stannar upp och pratar en stund om de ser oss. Oftast är maken min uppklivet på en stege för att hamra på något av vår samling av små hus. Då rycker damerna honom i byxbenen och bönar att han genast ska klätra ner från sin ställning och komma till onsdagsdanserna i Folkets Hus. Där är det brist på karlar så damerna får valsa runt med varandra. Maken sparkar med benen, klamrar sig fast vid stegen och skriker att de ska släppa taget. De tittar bedjande på mig. Jag rycker på axlarna och anser att han gör själv som han vill. Och han vill inte deklamerar han. Själv är jag inte välkommen till PRO-danserna i vårt Folkets Hus. Jag har ännu inte åldern inne, påstår de stavgående damerna.

Men som sagt var. Några andra aktiviteter än de jag redan har avstår jag från. Gårdagen, för att nämna någon av mina fullspäckade dagar, for jag hemifrån vid åttasnåret på morgonen och var hemma samma tid fast då hade det hunnit bli kväll. Maken ringde när tv-nyheterna började och undrade om jag lämnat hus, hem och honom för all evig tid. Vilket aldrig skulle falla mig in.

Kvällsaktiviteten jag skulle bevaka hölls utomhus i strålande sol och ljummen bris. Kolbullar stod på agendan och när jag äntligen var hemkommen trodde jag att det utbrutit eldsvåda i något skrymsle av vårt hus. Jag snokade och sniffade runt men inte en enda liten eldsvådeunge gick att finna. Dramat, som inte var något drama, fick sin upplösning när jag lade huvudet på kudden för att sova. Det luktade rök ur mitt hår. För det ryker rejält när kolbullar ska bakas. Något jag får ta som frilansande reporter.

Jag var trött, slut och förbi men det dröjde innan sömnen kom. Tankarna snurrade kring 17-åriga Lisa. Tankarna landade även hos hennes föräldrar. Hennes familj, släkt och vänner. Skräcken och oron som florerar runt dem som en mörkt och klibbig dimma.
Att förlora sitt barn måste vara det mest vedervärdiga en förälder kan få uppleva. Att förlora ett barn och inte veta vart barnet tagit vägen kan jag tänka mig är ännu värre. Sökandet. Alla frågor. Hoppet om att barnet ska komma tillrätta. Att inget farligt eller hemskt skett. Pendlandet mellan hopp och förtvivlan.

Det finns människor som utan ett ord till avsked eller förklaring frivilligt lämnar de som älskar dem mest. Orsakerna kan vara många och ibland svårförklarliga.  Hoppas på att ingen ska hitta dem i den självvalda anonymiteten. Även en sådan handling skapar sorg och förtvivlan. De som står kvar ensamma och ledsna rannsakar sig själva. Vad som gjorts eller sagts. Eller inte gjort och sagts.

Det är viktigt med avsked oavsett vad avskedet har för syfte. Vi ses snart. Vi ses om en vecka, en månad eller år. Eller - vi ses aldrig mer.

Inget är så viktigt som ett avsked!

Fjällresan och en usel outfit

För fem år sedan var maken och jag på fjällsemester. Från Arlanda flög vi i ett litet skrangligt plan som enda passagerare upp till fjällvärlden. Vida vidder, fjällmassiv och djupa dalar väntade på oss och vi började vår vandring vid fjällets fot.
Först besteg vi Marsfjället, en dröm som maken burit sedan ung pojke. Då han läst Bernard Nordhs "I Marsfjällets skugga" bestämde han sig att en vacker dag skulle han stå där i skuggan och få upplevelsen live. Många år senare gick drömmen i uppfyllelse och jag stod där vid hans sida, lika begeistrad som han.

Vi vandrade sedan vidare uppåt andra fjäll. Stannade vid porlande bäckar. Fyllde våra kåsor och drack det kalla friska vattnet. Åt av den medhavda matsäcken och plockade lite hjortron som vi stoppade direkt i munnen.

Stundom funderade jag under vandringen huruvida det skulle vara möjligt att ta sig upp för fjället med en bårbil, men maken som inte ansåg det nödvändigt att följa de utstakade vandringslederna, tröstade att händer det något så kommer det en helikopter. Vi fortsatte klättringen upp mot toppen. Han gick rakt medan jag sicksackade.
Där uppe var hela atmosfären näst intill euforisk. Vi såg grannlandet Norges fjällmassiv och dalen nedanför bredde ut sig.

En rentjur reste sig makligt, såg mot vårt håll, ruskade på hornen och försvann.
Vi åt mer matsäck och började så småningom den nedåt lutande vandringen som var nästan lika besvärlig som den uppåtgående. Efter några timmar nådde vi dalgången. Det var tyst, stilla och njutningsfullt. Plötsligt hördes sång och jag blev hänförd. Samer som är ute och ser till sina renhjordar. Jojkandes bland fjällen. Vi stannade till och lyssnade. Efter en stund kom en hel radda med asiater iförda mygghattar och hinkar fyllda med hjortron. Glada och nöjda över skörden sjöng de i stämmor. Vinkade och bjöd oss smaka av bären.

Jag fotograferade flitigt under veckan vi var till fjälls. Gjorde en fin fotobok när vi återvänt hem. Visade alla som ville se, även de som inte ville se, och försökte i ord beskriva vår naturupplevelse.
En kvinnlig bekant tittade noga i boken. Sen tittade hon på mig och undrade förskräckt hur vi egentligen var utstyrslade under vår vandring. Då förstod jag att vi hade en helt kass outfit! Visserligen nyinköpta vandringskängor men det var då det enda. Kängorna hade dessutom inga inbyggda laddningsbara värmesulor med fjärrstyrning. Inte heller hade vi softshelljackor värda 3000 kronor stycket eller byxor med inbyggd damask. Toppluvor som vi säkerligen köpt för tjugo år sedan. Kaffe i termos och mackor i plastpåsar istället för matlåda utrustad med espressopress.

Så var vi heller inga vana fjällvandrare. Det går inte att begära för mycket av amatörer. Upp och ner kom vi dock hela veckan. Vi varken hungrade eller törstade. Kängorna höll tätt, var lagom luftiga och hade stabila yttersulor med räfflor.

Många resor och äventyr har vi gjort under åren. Fjällresan hör till en av de bättre. Trots att vi inte var utrustade och klädda för omkring 40 000 spänn.
Vi fick dock rekommendationer av vår kvinnliga bekant att om vi tänkte bege oss ut på nya naturupplevelser måste vi se till att vara bättre rustade med kläder och andra nödvändiga persedlar.
För ska vi leva naturliv måste det få kosta.
Det tål att tänka på...

Nyskördat och ett bananskal på linsen

"Som jag sår får jag skörda."
Nu har det äntligen blivit dags att dra upp rädisorna ur grönsakslandet. Snart är även jordgubbarna mogna. Vi satte nya plantor i våras så någon större skörd blir det antagligen inte att räkna med.
Jag är grymt avundsjuk på dotterns och hennes mans persikoträd. Det blommade gudomligt vackert i våras och nu bär den frukt. Visserligen ännu små och oansenliga persikor men det lär bli ett stort persikokalas om frukterna mognar i denna kalla sommar vill säga.

Några längre cykelturer blir det nog inte för vår del i år. Normalt sett brukar vi packa cykelväskorna med läckerheter och nödvändigheter och ge oss ut tidigt på morgonen för att komma hem när solen dalar. Cyklar i sakta mak och rastar ofta. Annars finns risk att maten surnar och chokladen smälter. Men vem vill göra cykelutflykter när vädret inte kan bestämma sig...

Bananer är bra att ha med sig när vi gör dessa energikrävande eskapader. En banan, som för övrigt är ett bär och inte en frukt,  ger energin tillbaka, Har dessutom ett högt näringsvärde, innehåller inte kolesterol men är sprängfylld av olika och nyttiga vitaminer.

Men, nu misstänker jag att den som äter bananer kan löpa risken att bli imbecill. Vitaminerna till trots. Om det behövs en enstaka banan eller en hel stock för att drabbas av total brist på omdöme kan jag däremot inte uttala mig om.
Faran med att äta banan och tappa vett och förstånd har tydligt visat sig då vår folkkäre och idoldyrkade Zlatan tog sig en banan till mellis mellan bollsparkandet. Smaskande, för jag förmodar att han smaskade ty det är stört omöjligt att äta banan helt och hållet ljuslöst, släntrade vår folkkäre och idoldyrkade  stjärna över den perfekt friserade fotbollsplanen. Endast skalet återstod när han kom fram till gräsmattans kant. Någon papperskorg fanns inte att tillgå, tror inte heller att vår kung av den runda bollen tittade efter någon för den delen. Däremot såg han en tevefotograf som satt och kikade genom sin filmkamera. Vad passar då inte bättre än att lägga det kletiga bananskalet direkt på kameralinsen?!?! Tänkte Zlatan och skred till verket.
Fotografen verkade först tagen på sängen när det plötsligt blev svart i kamerarutan. Han tittade upp och fann Zlatans tomma bananskal som prydligt dinglade från linsen.

Så gör en folkkär idoldyrkad fotbollsstjärna och glorian sitter där den sitter. Fast förankrad. För vem törs påpeka det olämpliga i handlingen? Han kanske blir arg och vägrar sätta några mer mål. Då blir vi utan och står där som förlorare. På grund av ett bananskal.

Tevefotografen fick i sin tur leta reda på en papperskorg för att befria sig från Zlatans gula skräp som varit viktiga mineraler och vitaminer i bananform. Sen fick han putsa linsen. Tur det inte var en persika han åt, då hade möjligtvis linsen blivit repig. Eller gått sönder...

Länge leve fotbollskungen Zatan, förlåt jag menar Zlatan!

Söndagsutflykt och slutet på filmen

Det är sommar nu. Vägrar något annat. Vi har nyss suttit på vår förstukvist och ätit glassbåtar. Värmt händerna runt en kopp kaffe respektive ett glas chailatte. Med altanstolarna tätt mot väggen går det att finna lite lä, till och med att min stickade tröja kändes en aning för varm. Trots det behöll jag den på. Som en säkerhetsåtgärd.

Dagen började med en utflykt till Capella Ecumenica tillsammans med vår för dagen tjänstgörande dotter och hennes familj. Där ute på ön Gärsholmen i Trännöfjärden samsas kristenheten, oavsett samfund och tillhörighet i det lilla kapellet som Hilding Bielkhammar låtit uppföra och som invigdes 1965.

Efter gudstjänsten var det kyrkkaffe för den som inte hade egen förning med sig Vi satt nere vid strandkanten och blickade ut över vattnet. Åt pastasallad, äggmackor och vitlöksbröd. Minnen dök upp. Minnen från när våra barn var små och vi var båtägare. Alla de gånger vi puttrat förbi Capella Ecumeinca eller lagt till vid gästbryggan. Vad vi inte visste då var att vi i framtiden skulle sitta där i bänken och lyssna på vår dotters predikan. Tillsammans med hennes man och deras tre små flickor.
Att vår son skulle ha två barn och väntar det tredje.  Det tänkte vi aldrig på då, när barnen var små och vi åkte på våra turer med båten. Livet har välsignat oss rikt. Mycket rikt!

Det går aldrig att förutspå hur livet ska formas lång tid framöver. Vi kan till viss del påverka våra liv genom olika val men aldrig veta helt säkert hur det kommer att bli. Som att se en film. Eller läsa en bok. Vi måste komma till slutet för att få reda på upplösningen. Först då kan vi avgöra om det blev ett bra eller dåligt resultat. Livet går inte i repris. En bok eller en film kan repriseras men mister då en del av spänningen. Vi känner till handlingens tråd och det bra eller dåliga slutet.
Jag kan dock rekommendera den som ska se en film i repris att göra det tillsammans med någon som också sett samma film tidigare. Speciellt om det är en nagelbitare.
Maken och jag såg en rysansvärd film i går kväll. Plötsligt kom maken på att han sett den tidigare och förklarade omsorgsfullt vem som var den skyldige och att huvudrollsinnehavaren var upphovet till det som skulle komma rullande i handlingen. Jag tackade för upplysningen och filmen miste med ens sin spänning.
Därför är det bra att ingen kan avbryta mitt i livet genom att berätta om handlingen i våra oskrivna manus. Även om det finns människor som gärna gör tappra försök. Vill krossa andras drömmar, förhoppningar och livsval. Som ser det som sitt kall. Må hända av omsorg och i all välmening. Men livet måste få vara spännande, annars mister livet sin innebörd. Så känns det i alla fall för mig.

Jag vill inte veta något om min framtid. Jag har även slutat ha långsiktiga planer. Tar en dag i taget. Möjligtvis en veckas framförhållning, men endast i rent praktiskt syfte. Ändå har tiden en väldigt stor betydelse. Enkom för att jag inte vet hur mycket tid jag har kvar. Trots det känner jag inte längre, som när jag var yngre, att det finns så mycket jag måste hinna med. Hinner jag inte så är jag glad åt det som jag tidigare har hunnit med. Mycket av det är dessutom riktigt bra. Även om det finns det som är mindre bra och som jag önskar vore ogjort. Jag har gjort det som står i min makt och så gott jag har kunnat. Mer begär jag inte av mig själv även om andra kanske ställer högre krav på mig. Även det har jag till viss del lärt mig att ignorera.

Det är skönt att ha blivit till åren kommen. Det är nu som jag kan hantera min egen puls. Främjar själen och blodtrycket.

The good life continues...

Allt är möjligt och himlen gråter

-Glöm inte hissa flaggan, sa jag till maken när vi dukade av frukostbordet i morse.
Han hade tänkt tanken innan jag fälle orden. När jag klev ut ur badrummet efter att ha utfört min morgontoalett var flaggan på väg upp mot den blänkande flaggknoppen.

Vi reste till grannkommunen för att bevittna och rapportera om Nationaldagsfirandet. Kommunen bjöd på kaffe och bullar. Kommunfullmäktige hade själv inte knådat ut degen utan delegerat  ut den sysslan till Finspångs Motorsällskap.
Reportern från Norrköpings Tidningar och jag hängde över bullfaten. Sist var det snittar som vi sida vid sida inmundigade men kunde konstatera att även gratisbullar en dag som denna smakade ypperligt gott.
Skolmusikkåren framträdde och flickan med drillpinnen hade koll på läget. Folkhavet hade flaggor i händerna och ställde sig upp när alla tillsammans stämde in i Nationalsången.
Reportern från Norrköpings Tidningar och jag hade slickat pärlsockret från våra fingrar och gått skilda vägar. Tvärs genom folksamlingen såg vi på varandra genom våra kameralinser, fotade varandra och jämförde sedan bilderna. I sann kollegial anda.

Let´s dance Tobias Karlsson äntrade podiet och talade i hela fyrtiofem minuter. Talade om mobbing och att komma ut ur garderoben. Talade om att allt är möjligt, även det som verkar omöjligt. Om försoning och gemenskap. Om trasade familjerelationer som går limmas ihop. Människor lika värde. En utsatt pojkes väg mot vuxenlivet. Om hur det känns som vuxen att kastas tillbaka till dåtid.

Plötsligt kände jag att tårarna vällde upp i mina ögon. Oproffsigt av en utsänd reporter kan tänkas, men jag var maktlös mot gråten. Maken tog upp sin näsduk och snöt sig lagom diskret. Några drog upp snoret genom näsan och när Tobias från Let´s dance talat färdigt började regndropparna falla. En dam petade mig i sidan med pinnen till sin lilla handflagga. Nickade och sa att minsann, nu gråter även himlen.

Applåderna verkade aldrig ta slut. Kommunfullmäktiges ordförande klev upp på podiet. Höll krampaktigt i tackpresenten. Hon verkade tagen
När det stillade sig i Bruksparken och Tobias fått sitt paket var jag snabbt framme. Motade Tobias från Let´s dance in under ett pampigt grönskande träd. Presenterade mig och bad att få ta några bilder. Han svarade inte på min frågeställning utan lade bara ner paketet på marken och gav mig en kram. Han kändes liten och tunn under den blå kavajen. Jag förundrades hur han klarat av att kasta runt med Elisabet Höglund och Arja Saijonmaa i dansens virvlar.

En medelålders dam rusade mot oss med sin smarta telefon i högsta hugg. Hon ville ta en selfie på sig med kändisen bredvid. Jag spände ögonen i henne och hon backade.
När vi kramats klart Tobias och jag, och jag fått mina bilder sa mitt samvete att vi måste vara snälla mot varandra. Släppte därmed fram damen som aldrig gett upp hoppet. Till och med att jag erbjöd mig att fota med hennes mobil. Tobias log. Tog damen i sina armar och jag tog tre stycken bilder. I bakgrunden tornade bajamajan upp sig.
Bilden ligger nog redan uppe på Facebook gissar jag.

Jag har deltagit i mitt livs första Nationaldagsfirande. I tjänstens vägnar. Nu återstår endast efterarbetet. Och Tobias Karlsson dansar vidare. Sin klokhet och ödmjukhet tar han med sig för att leverera till andra orter. Det finns en ort han borde besöka så fort som möjligt.  Men det glömde jag att berätta för honom. Kanske reser han ändå dit en vacker dag.

Inget är omöjligt ty allt är möjligt.