Dikt och verklighet

Jag har alltid tyckt om att skriva. Ända sedan jag lärde mig att sätta samman alfabetets bokstäver till begripliga ord och meningar har jag skrivit ner det som kommit för mig.
Uppsatsskrivning i skolan var ett av de få ämnen som tilltalade mig. När mina klasskamrater pustande gnagde på sina blyertspennor nötte jag ner min egen mot de linjerade pappren.

Vi växte ur skolbänkarna vilka ersättes med större modeller. Till sist hamnade vi i de bänkar som vi så småningom inte behövde återvända till. Därmed ökade även kraven på det vi skulle prestera.
Och jag fick underkänt på min uppsatsskrivning. Motiveringen löd att den inte var realistisk. Påhittad helt enkelt för att tala i klarspråk. En uppdiktad historia utan rim och reson. Röd bock över hela härligheten. Inte ens några kommentarer i marginalen.

Där kunde min bana som skribent ha tagit slut. Men jag är inte av den sorten som lägger ner min kreativa ådra på grund av en underkänd uppsats. Inte heller har jag haft som mål att bli författare. Att skriva innebär avkoppling. En tömning av uppbyggda känslor och tankar. Vissa skriverier ger mig dock en slant in på kontot. Jag levererar och blir belönad.

Jag läser mycket. Både böcker men även vad andra skriver för sitt enkla nöjes skull. Det är fascinerade att se hur andra uttrycker sig. Tre bloggare följer jag dagligen. En konstnär som även jobbar inom psykvården. En författare som inom en snar framtid släpper sin roman. Samt en som har mycket på sin meritlista. Den senare är självlärd, bland annat inom läkarvetenskapen. För ingen blir en läkare genom att köpa sig ett stetoskop på loppis,

Alla tre har sin egen unika skrivstil.
Personliga händelser som varvas med sakliga frågor i samhället kännetecknar konstnären.
En lång väg mot romanens slutpunkt delar författaren med sig av till oss läsare.
Den självlärde läkaren, mäklaren, odlaren eller vad jag nu ska kalla honom skriver underfundigt. Mellan raderna faller det in ett stänk av allvar. Känner på mig att det ligger något bakom det som skrivs även om det inte skrivs rakt ut.

Vad är då dikt och verklighet? Vem är det som avgör att det som skrivs inte är sant? Är en karaktär eller en plats helt och hållet påhittad? Jag tror att det som skrivs i romaner och noveller innehåller fragment av verklighet. Små korn som fångats upp och omvandlats till något större. Behöver nödvändigtvis inte vara i roman-eller novellform, det kan lika gärna vara i en blogg. Dagboken som är tillgänglig för alla.

Jag gick på en bro i grannkommunen. Där hängde en skylt som varnade för strömmande vatten. En pytteliten pöl med lortigt vatten var det enda jag såg bland stenarna. Skylten och verkligheten stämde inte överens. För tillfället. Säkert strömmade det normalt sett vatten under bron. Det var då jag sammankopplade dikten med verkligheten. Det finns en sanning bakom det som skrivs.
Även om läraren i uppsatsskrivning inte begrep sig på den finessen.

Vila i det trygga och blöta skor

Gårdagen var en sorgens dag. Det ena hemska avlösta det andra. Eländet tycks aldrig ta slut. Det bara fortsätter i oförminskad styrka. Att vila i det trygga verkar vara en omöjlighet för inget är tryggt längre.

Den stora frågan idag är vart de lyckligt nygifta tagit vägen. Ingen som vet, ingen som vet. Brudparet har varit försvunna sedan i morse. När den vilda festen var över. Det är väl i all sin dar inte svårt att räkna ut vart de är. De ligger väl fortfarande och sover. Som vilka normala människor som helst gör efter att ha festat vilt natten lång. Journalisterna får lugna ner sig tills dess att prinsen och hans prinsessa vaknat upp och mornat sig en smula. Kammat håret och borstat tänderna. Lär nog vara välbehövligt.

Min mamma är den som gör sig minst bekymmer över denna i hennes tycke världsliga sak som ett prins och prinsessbröllop. Hennes bekymmer består i att räkna ut vart henne rotborste på skaft tagit vägen. Teorin är att den eventuellt hamnat i en säck där hon förvarar pappas skidstavar.
Jag ifrågasätter varför hon sparat på pappas skidstavar. Han har åkt färdigt för länge sedan och mamma lär aldrig bege sig ut på någon skidtur.
Nu är i alla fall katastrofen ett faktum. Rotborsten på skaft är borta. Den som hon haft sedan hon och pappa bildade bo för över sextio år sedan. Jag kan förstå att det blir ledsamt när en sådan klenod ej går att finna. Någon rotborste på skaft av samma kvalité marknadsförs antagligen inte längre, påstår mamma, och jag är benägen att hålla med henne.

Min mamma kommer från den generationen då inget får kastas eller förfaras. Det är dessutom hennes källarförråd ett tydligt bevis på. Jag som inte tillhör den generationen kastar gärna det jag inte har användning av. Maken är dock snäppet värre. Jag får bevaka våra ägodelar annars finns risken att de försvinner.
Mina långbyxor, för att ta ett exempel. De hittade jag i vår soptunna. Bestört fiskade jag upp byxorna, spände ögonen i maken och frågade med skarp röst hur de kunnat hamna där. De passade inte honom, blev svaret. Han hade gjort ett tappert försök att klämma in sig i mina dambyxor, konstaterat att de krympt och fann den enkla utvägen att kassera dem. Tills hans försvar måste tilläggas att vi hade snarlika byxor...

Det kan vara rätt så befriande att göra sig av med det som skapar oreda i livet. Gäller även bland oss människor. Att gå skilda vägar kan många gånger främja till välmående. Om båda är överens om turerna är det betydligt lättare. Men ibland tar vi egna beslut och tids nog finner båda parter att det var bäst det som skedde.

Jag har själv tagit sådana beslut. Ett av besluten räddade mitt liv.  Det gäller att våga ta steget. Isen är ganska så tunn i början. Det är lätt att trampa igenom. Men skorna behövs inte kastas bort för att de blivit blöta. När de väl har torkat är det bara att kliva i dem igen och ge sig iväg på vandring mot nya mål.

Vilda blomster och i en annan del av landet

Inträdet i midsommarveckan står för dörren. Helgen då snapsglasen höjs och snapsvisorna ljuder bland lövade stänger och blomsterkransar.

Ogifta flickor plockar blomster och lägger under huvudkudden i hopp om att drömma om sin tillkommande. Vet inte om den seden är bruklig i dessa moderna tider när det går att hitta sin partner på internets singelsajter. Men på min tid, när jag var ung och oskuld, plockade vi flickor sju sorters blommor och lade under de stärkta kuddvaren. Effekten av detta blev endast bladlöss som klättrade runt och störde nattsömnen.
Det skulle dröja ända till dess att jag var tjugotre år gammal innan jag träffade min livskamrat utan att jag för den skull behövt sova på nedlusade blomster. Dessutom var det smällkalla vintern så några vilda växter fanns inte att tillgå. Giftermål blev det hur som helst. Det drar det ihop sig till rubinbröllop om vi får leva och ha hälsan.

Bröllop har det även varit idag. Hela Sverige är inblandad. För den som vill och orkar. Vi gick förbi grannen tidigare under eftermiddagen. Han stod på gräsmattan och försökte få in någon kanal där de visade fotboll. I hans tycke viktigare än lillprinsen och hans brud vid altaret. Är benägen att hålla med, trots att fotboll intresserar mig lika lite som kungliga vigslar. Även om jag och alla andra som betalar skatt är med och pröjsar kalaset känner jag inget behov av att få valuta för just de pengarna.

En sorgens dag är det trots kunglig festyra. Önskar att toastmastern stillar hela sällskapet med en tyst minut. Att tankarna stannar vid flickan som inte får uppleva studentexamen, midsommar, arbetsliv, möta den stora kärleken och bli förälskad. Livet tog obegripligt slut. Livet tog också slut för hennes föräldrar som tvingades stå vid sin flicka och bekräfta det ingen förälder ska behöva bekräfta.

I pressen florerar det att de förmodade förövarna är utländska gästarbetare. Drevet drar igång. Men mördare behöver inte vara utländska gästarbetare. Englas baneman var så svensk som någon kan vara.
Det är oväsentligt vart ifrån den eller de som dräpte flickan kom ifrån. Därför anser jag att pressen inte behövt upplysa läsarna att det troligtvis är utländska gästarbetare som utfört dådet.
Det spär bara på det som ligger och gror hos så många. Hos de som vill stänga gränser in till vårt land.
Det fruktansvärda är inte VEM som dödat flickan. Det fruktansvärda är ATT hon dödats.

Den specialdesignade festen fortsätter natten lång. Klänningarna betygssätts. Rubrikerna formas.

I en annan del av landet finns ingen glädje. Bara en svart och oändlig sorg.

Percale och Ann

I morse bäddade jag rent i sängen. Hängde ut våra sidensilkestäcken i solen, tog fram påslakanen som är vävda i den tät tvåskaftsbidning där antalet trådar på veften och på varpen överstiger 200/tum2. Då kallas lakanen percale.

Det är mycket sköna lakan. Svala och släta. En känsla av lyx infinner sig då det är dags att krypa till sängs och svepa om sig sidensilkestäcket med percale som överdrag.

Varje gång jag plockar fram påslakanen percale ur linneskåpet tänker jag på tillfälligheter.
För flera år sedan köpte jag påslakanen över nätet. Fick en avi om att de fanns att hämta i vår kooperativa affär som numera är nedlagd.
Damerna i affären var missmodiga. Ständigt. Jag kände mig alltid som en förövare där brottsoffret stod mitt emot mig då jag skulle hämta ut något paket. Så även denna gång, när våra percale anlänt.
Mina ögon föll på paketet. Det var trasigt. Mycket trasigt. Men kanske innehållet var som det skulle?
Väl hemma packade jag upp de inplastade lakanen. Ett var helt, det andra såg ut som om det genomgått en behandling i en mekanisk verkstad. Där en truck med oljiga hjul kört över det fina lakanet i hopp om att göra skadan betydligt värre än vad den redan var.

Då började de verkliga problemen. När jag ledsen och upprörd åkte tillbaka till de missmodiga damerna i den kooperativa affären. All skuld lades på mig. När jag protesterade vilt lades skulden över på kvinnan som sålt lakanen till mig. Varpå jag ringde upp henne, icke för att ge en avhyvling, utan få rådet hur jag skulle gå vidare med ärendet.
Hon var en rådig kvinna och hade svaren jag behövde få. Jag blev ålagd att ringa fler telefonsamtal. Jag telefonerade.  Till postens anställda, vidare till direktörer och slutligen generaler. Ingen tog sitt ansvar.

Slutligen vann jag över postens övermakt och de missmodiga damerna i den kooperativa butiken. Nytt lakan levererades och med segerns sötma dreglande över min haka löste jag ut paketet hos, ja ni förstår själva kära läsare så jag behöver inte upprepa mig.

Vad denna historia har fört med sig är att jag fått en vän i Ann. Hon som sålde lakanen till mig. Vi skriver till varandra. Vardagsanekdoter ur våra liv. Hjärta och smärta, glädje och sorg. Två vilt främmande kvinnor som funnit varandra genom ett trasig percale.
Dessutom bor hennes son i den lilla skånska småstad där vår yngsta dotter bor. Kanske möter de varandra på torget, i affären, på biblioteket eller på gågatan vid de flerfärgade husen med spetsiga tak. Utan att veta vilka de är men deras mammor är dock den gemensamma nämnaren.

Det är tillfälligheten som gör historien.

Sommarlov och mångkultur

Sommarlovet är här. Inga skolväskor packas och det är tid för sovmornar. Så till vida de större eleverna inte ska sommarjobba vill säga. Då blir det till att pallra sig upp och inte ligga och rota bort de lediga dagarna.

När våra barn var små blev sommarloven till årets höjdpunkt. Inte endast för skoltrötta ungar utan även för min egen del. Det bästa jag visste var när barnen var hemma, det blev trivsamt och allt tedde sig mer lätthanterligt. Inga måsten och inget tjat om tider som behövde följas.
Jag saknar den tid då våra barn fick sommarlov. Då jag ordnade festliga arrangemang för att fira vår lediga tid tillsammans.

När jag själv var liten och finklädd gick till kyrkan för att sedan släppas fri ut i sommaren välsignade prästen oss skolbarnen. Stod utanför kyrkan och lade sin hand på våra huvuden. Talade om vem som egentligen skapat vår vackra natur och att vi skulle vara rädda om den och om oss själva. Samt ha i åtanke att någon där uppe höll koll på våra förehavanden. Sommarlovet till trots. Det kom vi ihåg fram till dess att kyrkan försvann i horisonten.

Jag hängde med min pappa. Varje dag följde jag med honom till hans jobb i skogen. Slogs mot myggor, knott och flugor. Åt mackor med svettig ost och drack saft där till. Regniga och kyliga dagar har jag inget minne av. Bara att vi var som ett, min pappa och jag. Han var min kompis och beskyddare.

På Jenfeldsgatan stannade bussen och bruksungarna klev ombord. De skulle på kollo. Jag stannade hemma. Det var aldrig tal om annat. Jag var som Reine i Barnens ö. Avskydde kollektivt leverne lika mycket som jag avskydde att någon främmande person skulle bestämma över mig. Vilket var min fasta övertygelse att så var det på ett kollo för bruksungar.

I morgon står vår dotter i kyrkan för att släppa ut sommarlediga barn i veckor av frihet. Inte vet jag vad hon fått för restriktioner. Huruvida hon får tala om guds natur och grönska eller om hon endast är där i egenskap av församlingens präst utan att för den skull utöva någon form av tjänstgöring. Hon kanske måste sitta tyst och stilla på en stol och lyssna till när barnen sjunger och stakar sig fram på diverse instrument. Som sig bör på en skolavslutning. Barn som spelar instrument. Eller åtminstone gör tappra försök där endast föräldrar och andra närstående uppskattar och förstår sig på barnets musikalitet.

I Ljunby är eleverna förelagda med förbud att bära flaggor och sjunga nationalsången. Rektorn är rädd att mångkulturen ska skapa främlingsfientlighet. Att flaggan ska misstolkas. Ingen ska behöva känna sig krängt på en festlig och glädjefylld dag som skolexamen förklarar rektorn i samma andetag som han utlyste förbudet. Vilket eleverna ställer sig frågande till. De är en mångkulturell klass och är stolta över det.

Vem kränker vem med ett sådant förbud, är min tanke. Och vad får eleverna för reprimander om de trotsar förbudet. Kvarsittning?