Wildfire och nercabbat

Som självvald pensionär har jag blivit en nattuggla och på morgonen långsovare. Tidigare har det varit tvärt om men nu har min livsföring fått ändrade vanor.

Vilket förbryllar ledarhunden som under helgen är lånehunden då hans matte med familj är i Uddevalla och festar runt på bröllop.
Klockan sex i morse ansåg hunden att det var dags för frukost och rastning, hans vana trogen från sitt normala hemförhållande. Där får småtvillingarna och deras storasyster fart på föräldrarna i arla morgonstund med den påföljd att även hunden har tidiga morgonvanor.
När jag iförd morgonrock och makens promenadskor, som var smidigast att sticka fötterna i, bajs- och kisspromenerade med hunden vid min sida bort mot skogsbrynen kände jag en tacksamhet över att inte vara hundägare. Alla morgonpromenader sker inte i en sådan ljuvlig morgon som dagens.
Vädret är strålande och i skrivandets stund tror jag på sommaren.

I Tunisien har det skett vansinnesdåd. Som på många andra platser i vår värld. Enda skillnaden är att nu är svenska turister livrädda. Kan jag förstå. Ty för svenska turister ska lugn och ro råda. Flygplan står i beredskap att forsla hem turisterna. Till tryggheten. Det är då en evinnerlig tur att det går att sätta människor i säkerhet. Med bekvämlig komfort och eventuellt en kopp kaffe och sandwich. Kostar visserligen en slant, men det kan vara värt den utgiften.
Inga rapporter har inkommit att någon svensk turist blivit dödad eller skadad. Vi kan andas ut.

En annan glädjande nyhet denna vackra dag då slutet av månaden närmar sig är att äntligen har Kolmårdens djurpark fått godkännande från mark- och miljödomstolen att det inte behövs någon detaljplan för att få bygga en nya attraktionen Wildfire. Norrköpings kommun har tidigare gett sin godkännande med påskrifter om bygglov. På grund av grannar och närboende till djurparken lämnat in en överklagan stoppades hela projektet och har under lång tid stötts och blötts i tjänstemännens mortlar.
Berg- och dalbana blir det då till slut och jag ser hoppfullt på situationen. Nu kanske Norrköpings kommun ger även oss bygglov till vårt inglasade uterum på 12 kvadratmeter. Tidigare har Norrköpings kommun avdelning bygglov ansett att vi klarar oss utmärkt bra utan något inglasat uterum även om inga grannar inkommit med sitt veto.

På Bråvalla fortgår konserterna i oförminskad styrka. Vi kan höra de taktfasta tonerna när de förs över Glans vatten och landar på baksidan av vårt hus. Svagt men ändå hörbart. På festivalområdet råder glädje och förtvivlan. Som alla andra år och som på alla andra större festivaler. Förra året slog dessutom blixten ner mitt i folkhopen med förödande konsekvenser men i år finns ingen varm luft som möter den kalla så risken är minimal för åskoväder.

Idag tar vi oss en tur till grannkommunen. Där råder det rockabillystämning i Bruksparken med cruiser bilutställning. Amerikanska bilar. En sådan som vi är sugna på att köpa oss, maken och jag. En vacker dag kanske vi slår till och kommer glidande i Blacka. Nercabbat. Det vore grejer det!

Svettigt duntäcke och nya skor

Festligheterna avlöser varandra. Makens bror med fru har vi vinkat av med löfte om återseende i augusti vid den stora släktträffen som ska gå av stapeln innan de återvänder hem till sitt i Frankrike.

Idag var det dags att inmundiga treårstårta. Småtvillingarna har bemärkelsedag. Två små flickor på uppväxt bredvid sin storasyster som egentligen inte är så stor sina snart fem år till trots.
Mycket har de kvar att lära. Många fallgropar får de ta låga kliv över innan allt är till ända.
Hela livet är en enda lång lärostig med otaliga krökar och stickspår. Det gäller att inte gå vilse eller tappa fotfästet.

Sommaren var het och varm när de gjorde sitt intåg i vår värld. Förlossningen höll på att gå av stapeln på parkeringsplatsen utanför Skärkind kyrka. Vad passar väl bättre än att en havande präst föder sina barn utanför Guds hus?!
Ambulanser med tillhörande personal och barnmorska tillkallades av säkerhetsskäl. De höll sina händer över hålet medan jag fick till uppgift att hämta den blivande storasystern på dagis samt låsa in den födande familjens höns i skydd för kringstrykande rävar.

Små och ganska ynkliga kom de innan någon riktigt hann förstå vad som egentligen hände. Inte ens barnaföderskan hängde med i svängarna och samtliga inblandade kunde dra en suck av lättnad över att allt gick smidigt till väga. Små men friska barn samt att inga suturer behövde fästas.

Den minsta av de små höll inte värmen efter ordning och föräldrarna turades om då de återvänt hem efter färden med att ligga under tjocka duntäcken med barnet på bröstet. Större delen av den varma sommaren. Det året hördes ingen klagolåt om att de frös trots att det var mitt i sommaren...

I går var jag med de tre flickorna och deras mamma till Boogie Nights. Där det säljs rockabillyklänningar. De ämnade ekipera sig inför bröllopet de ska gästa under helgen.
Som riktiga nostalgiflickor från 50-talet åkte de sedan hem i min helt ordinära bil utan amerikanskt stuk.

Nu är hela familjen på väg till Uddevalla. Jag släpper inte tanken fri. Men har ändå bett om ett sms när de kliver ur bilen i hjärtat av Bohuslän. Med en information hur det gick i stoppet i Jönköping. Om de hittade några fina skor som passar till deras nya klänningar.

Jag kommer att fundera över det ända till det plingar till i min telefon och jag får ett sms. Först då kan jag känna mig lugn.

Blodig mjölk och blåbär i fåtöljen

Vi har plötsligt fått en privat väderstation vid vår altan.
Ladusvalorna som för några dagar sedan dök upp har beslutat sig för att stanna vid vårt hus för att själva sätta bo på vardagsrumsfönstrets fönsterbleck.
Nu kan vi titta om de flyger högt eller lågt och på så vis få reda på om det ska bli bra väder eller inte.
De flyger lågt, svalorna. Föga förvånande. Inte förväntar vi oss heller att de ska stiga högt mot skyn, de kommer att flyga lågt den resterande tiden av sommaren. Det är min fasta övertygelse trots att Aftonbladet lovar att värmen är på gång.

Det är med blandade känslor vi följer parets byggnation. Även en undran om det egentligen står helt rätt till smyger sig in. Deras bo borde väl ha varit klart för länge sedan? Äggen lagda och ungarna framkläckta. Något måste ha skett som orsakar bobygge vid den här tidpunkten av sommaren.

Valet av boplats är för oss en aning besvärande. Inser att vi kommer att få altanen och fönsterrutan nerskitade om fåglarna beslutar sig för att stanna efter avslutat arbete.
Det sägs att rivs ett svalbo kommer korna att släppa från sig blodig mjölk och hönsen sluta värpa. Nu har vi varken kor eller höns längre så för den skull har vi inga betänkligheter att lägga deras bo i ruiner.
Vi har dock av moraliska skäl inte hjärta att riva det påbörjade bygget. Svalor är fina och trevliga fåglar och vi känner oss en smula hedrade att de valt att dela boplats med oss.
Ett kort rådslag mellan maken och mig har avslutats och vi klubbade enhälligt beslutet att svalorna får stanna om det behagar dem.
En viss omorganisation måste därmed vidtagas. Som att flytta undan dynlådan som står precis nedanför fönstret. Samt att ha fönstertvättsattiraljerna lättillgängliga.

De retsamma skatorna som härjat bland befolkningen på vår väg har däremot helt spårlöst försvunnit Till glädje för somliga medan andra sörjer dem djupt.
En skata hittade skjuten vid våra postlådor och misstänksamheten började sprida sig i området. Vem av oss var dräparen? I vårt hushåll finns inga skjutvapen av något slag så vi blev omgående frikända.
Maken saknar skatorna. Jag står delvis på motståndarnas sida även om skator är ganska trevliga att beskåda där de hoppar omkring på gräsmattan.
Förra året travade en av de retsamma djuren helt fräckt in i vårt vardagsrum. Åt upp våra salta nötter som stod i en skål på bordet. Plockade sedan ur samtliga värmeljus ur ljuslytorna och avslutade besöket med att släppa från sig blåbär som passerat tarmsystemet. I våra fåtöljer.
Dessutom väcktes vi varje morgon i ottan av deras klampande på taket ovanför vårt sovrum. Skator kan verkligen klampa rejält.

Då håller jag mer på våra nya hyresgäster. De ska känna sig välkomna trots att det medför en hel del merarbete för uthyrarna. Vi håller tummarna för att byggnationen går efter ritningarna, ägg blir lagda och små ladusvalor så småningom kommer att titta fram över boets kant.

Drömmar och mycket smör

"Hör du kyrkklockorna," frågade maken när vi vaknade i morse. Jag lyssnade en stund och kunde konstatera att allt var tyst och stilla. Inga klockor som klämtade över området.

Maken erkände att han tydligen misslyckats med sitt uppdrag. Att dra igång klockspelet trots att han bemödat sig med att klättra alla trappor upp till tornet där klockorna sitter.

Själv hade jag egna bekymmer. Osämjan mellan mig och småtvillingarna och deras systers mamma var påtagligt besvärande. Hon skulle bege sig på en konsert där ABBA uppträdde och jag hade fått till uppgift att köra henne dit. Tyvärr fanns ingen som kunde passa barnen. Morfar satt ju i kyrktornet och försökte få fart på klockorna medan barnens far var på sitt arbete. Därmed fick ungarna klara sig själva helt på egen hand, resonerade deras mor. Vilket jag motsatte mig strängt och hetsiga ordväxlingar uppstod.

Morgonen innan var det lika besvärligt. Då skulle vi anlita en bekant att passa vår katt. Att vi inte längre är kattägare sedan några år tillbaka stökade till situationen. Kattvakten kom på sin cykel. Han hade trampat många mil och irriterade sig över att ingen katt fanns att tillgå i vårt hus. Enligt mig en obetydlig petitess och inget att bråka om.

Vissa drömmar som stökat runt i hjärnan är svåra att ruska av sig. Ofta svävar jag mellan dröm och verklighet en stund efter uppvaknandet. När jag var begravningsentreprenör kunde jag drömma att jag missat något viktigt inför en kommande begravning. Till exempel att huvudpersonen som rörde själva akten inte fanns  på plats. Inte heller visste jag vart denne någon tagit vägen. Skärrad och sömndrucken satte jag mig upp och började fundera ut om det möjligtvis fanns någon reservplan. Just i sådana uppkomna situationer finns det sällan någon reservplan. Av många olika orsaker.
Nu lyckades jag alltid och personligen se till att huvudpersonen låg där den skulle ligga så där kände jag mig alltid totalt lugn. När jag befann mig i vaket tillstånd, vill säga.

Många är de som forskat på drömmar. Olika teorier har kommit fram ur vårt sovande tillstånd där verkliga situationer vävt samman med det osanna. Vissa hävdar att drömmen är en träning inför verkliga situationer som kan uppstå. Eller att det är ett sätt för oss att bearbeta händelser som vi varit med om.

Vissa drömmar är trevliga, andra rent av hemska och lämnar efter sig en olustkänsla. Så finns det de där smuliga drömmarna. Som min svärmor var en mästare på att baka. Mycket smör och perfekt gräddade blev det till de mest perfekta kakor som smälte i munnen och efterlämnade en söt och god smak.  Inga mardrömmar med andra ord.

Mineralvatten och en grävmaskin

Vår doftande rosbuske dignar av blommor. Skönhet förenat med bevis på livets förgänglighet. Blombladen lossnar och faller i drivor ner på gräsmattan medan knoppar vecklar ut nya oförstörda och skänker betraktaren en stunds hänförd njutning.

Det eviga kretsloppet. Vi föds, dör, nya liv spirar och tar vid där det gamla slutar.

Förväntan inför vårt nya barnbarns födelse växer i takt med den växande magen. Det är långt till september då det är dags. Men ändå är tiden så kort. Allt för kort.

Småtvillingarna fyller tre år på fredag. Deras storasyster fyller snart fem och stortvillingarna fyra. Precis när de senares syskon ska träda in i denna orosfyllda värld. Jag bävar trots glädjen.

...och den ljusnande framtid är vår...

Min egen framtid då? Hur ljus är den egentligen? Jag känner efter. Inga krämpor som gör sig påminda. Enda besvären är mina händer där fingrarna konstant värker. En världslig sak i det stora sammanhanget. Arbetsskada, osäkert, ålderdomssymptom, mer troligt.
Kan tänkas att någon sjukdom ligger där inne i kroppen och väntar på att blossa upp. Inget jag gör mig bekymmer om för tillfället.
Däremot bekymrar jag mig om jag plötsligt inte kan ta vara på mig själv. Hamnar i beroendeställning hos någon som utför min dagliga vård för att varje månad kvittera ut sin lön.
Tänk om denne någon inte tycker om mig! Som suckar djupt varje gång jag ropar efter min mamma.
Som föser mig tillbaka till mitt rum när jag stapplande går mot utgången för att åka hem.

När jag var ung jobbade jag på det som då hette ålderdomshem. Där åldringar låg och väntade på sin hädanfärd.
En sängliggande kvinna var i behov av att få blöjan bytt. Jag var ung och ambitiös. Kände efter att tvättvattnet var lagom varmt, gnuggade den landstingstvättade frottéhandduken så den skulle vara mjuk och ämnade vika undan täcket med lugna rörelser. Kvinnan jämrade sig och famlade med sina händer.
Min kollega som jag jobbade ihop med hade varit med länge och var garvad. Hon ansåg att jag pjoskade i onödan. Tiden var knapp. Mycket skulle uträttas. Varpå hon tog flaskan med mineralvatten som stod på bordet bredvid den gamla kvinnan och hällde ut innehållet precis där jag hade tänkt tvätta med tvättlapp.
Tyst stod jag bredvid och tittade på medan hon gnodde runt med en avriven bit toalettpapper.
Då fanns det ingen jag kunde skvallra för. Ingen hade heller lyssnat på en ung flicksnärta. Lex Maria var ännu inte uppfunnet. Hade jag haft mod och kurage kanske det hade blivit en Lex Carina av händelsen. Men jag stod bara tyst bredvid och tittade på.

Den där händelsen har följt mig sedan dess. Det var då jag skapade en rädsla över att inte vara i stånd till att ta hand om mig själv.

I morse när jag kom ut på trappan kom två hussvalor och flög runt mitt huvud. De var så nära mig att jag nästan kunde sträcka ut handen och röra vid dem. Jag ropade på maken för att han skulle komma ut och titta. Fåglarna blev inte rädda trots att jag fick ropa flera gånger. De cirklade runt mig i små lustiga svängar.
Jag var tvungen att ringa min mamma och berätta om svalorna. Hon gillar sånt där. Min mamma. Som längtar efter min pappa. Så fort tillfälle ges går hon den korta promenaden till minneslunden och pratar med honom. Säger att hon snart kommer till honom, där han är.

Vår rosbusken blommar våldsamt. Och runt huset flyger två svalor. Själv funderar jag över livets förgänglighet. Tar en slurk kaffelatte och undrar om våra barn också tänker på det ibland. De som ännu är mitt uppe i livet.
Maken klipper gräset och funderar över om han ska köpa sig en grävmaskin inom en snart framtid. Inga gravar ska grävas ännu är det tänkt, dock det hett efterlängtade avloppet. Det finns mycket att fundera över som människa.