Med bil i Paris och obärgat hö

Året var 1978. Månaden oktober. Vi bilade genom Europa. Besökte släkten i den franska byn Noidans le-Ferroux och i staden Luxeuil-Les-Bains.
Eftersom vi ansåg oss som odödliga kastade vi oss sedan vilt och ohämmat in i den Parisiska storstadstrafikens myller. Snurrade runt Triumfbågen, Eiffeltornet och Sacré-Coeur. Gjorde halt vid ett anspråkslöst hotell i en av Paris förstäder. Förflyttade oss med Metron och strövade runt i målarnas kvarter Montmartre. Köpte billiga reproduktioner som ramades in vid hemkomsten och vilka fortfarande pryder vår vägg.
Hällde ut den kvarvarande saften i hotellrummets handfat. Kapade toppen av den svenska sirapsflaskan, ersatte saften med vin och drack direkt ur plastflaskan med sirapssöt kvarvarande doft. Franska ostar och smulig pain riche.

Året var 1979. Närmare bestämt fredagen den 4 juli. Klockan visade på 02.35. På en stol bredvid mig satt maken. Klädd i grön operationsrock och en i matchande färg smått komisk huvudbonad. Han var stilig. Som en läkare i en amerikans sjukhusopera.
På min magen kanade ett naket flickebarn runt. Vikt 3390 g, längd 50 cm och med ett huvudomfång på 33 cm. Viktiga siffror att lägga på minnet. Ty de efterfrågas av allmänheten när ett barn fötts fram. På våra vita armband stod numret 587, Mor och barn där navelsträngen kapats och där säkerhetslinan mellan oss bestod av ett identiskt lika nummer.

Sommaren var varm och het. Precis som den är just nu. Vi bärgade hö och jasminerna blommade. Jag körde traktorn. Räknade balarna som studsade ner i balvagnen bakom mig. I vagnen stod Rolf, vår granne. Han räknade inte balarna, han räknade minuterna mellan mina värkar. Maken, den blivande barnafadern, bytte lugnt och ovetande om de täta sammandragningarna de fulla vagnarna mot tomma och fortsatte sedan till logen för att lasta av.

Mörka moln tornade upp sig. Högärdet var det sista innan skörden var avklarad helt och hållet. Strängar med torrt hö slingrade sig fram över det halvbärgade gärdet. Jag knep i hop, lät pressen jobba och tecknade åt Rolf att hålla ordning på minutvisarna. Han var vit i ansiktet medan han torkade svetten ur ögonen.
Så kom regnet. Rolf såg lättad ut och vi skramlade hem med lasset. Jag kände att nu var det verkligen dags.

Min väninna barnmorskan Lena var den som förlöste mig i tryggheten på Karlskoga sjukhus. I en förlossningssäng istället för i en balvagn full med höbalar.
Det var även där jag höll på att mista livet. Jag såg på maken innan jag rullades iväg. Han satt med vår svarthåriga lilla flicka i famnen och jag undrade hur det skulle gå för honom att bli ensam med ett litet barn och ett obärgat högärde.

Jag överlevde och idag har vi hissat flaggan för 36:e gången. Jordgubbstårta har vi ätit. Syster och bror med sina familjer vid samma födelsedagsfikabord. Fem små barnbarn som slevade in av tårtan. Snart är de sex till antalet. Ett rum i mitt hjärta håller på att ställas i ordning bredvid de andra rummen.
På var sin sida av bordet satt vi, maken och jag. Och jag tänkte på när sommaren var varm och het och vi körde hö innan vi åkte till Lena och födde vår flicka.

Vilken otrolig tur att vi bilade till Frankrike hösten 1978!

Isglass, smultron och en övergödd latmask

Som barn bodde vi mycket omodernt i en röd stuga bestående av ett rum och kök. Vedspis och kakelugn. Vattnet hämtades ute i brunnen på gårdstunet.

Jag har inga egentliga knivskarpa minnen från den tiden utan endast fragment. Mina första skidor som var röda. Den stora skogsmyran som klättrade uppför min kropp för att med starka käkar bita sig fast i min underläpp. Pappa klöv ved och blev då som alltid den som redde ut den vilt skrikande situationen. 

När vi skulle veckobada värmde mamma vatten på spisen och zinkbaljan placerades mitt på köksgolvet. Då lagom vattentemperatur uppnåtts fylldes baljan och det var bara att sänka sig ner för att bli skrubbad.  Tvålen förvarades i det blå pottskåpet som hade ett tillhörande handfat högst upp. 

När vi så småningom flyttade in i lägenheten i den helt nybyggda bostadsrättsföreningen HSB var lyxen ett faktum. 

Minnet av zinkbaljan kommer fram då och då när vi tar fram vår egen zinkbalja ur cykelboden. Barnbarnen uppskattar att få klämma ner sig i den även om den numera har blivit aningen liten för fler barn än ett samtidigt. 

Idag har stortvillingarna gästat oss och baljan fylldes med vatten. Nakenfisar med isglass i händerna. Praktiskt och bra att låta små barn äta glass då de redan sitter i tvättvattnet.

Baljor med badande barn blir snabbt tömda på vatten och måste sålunda fyllas upp igen. Helst ska barnen sköta det momentet själva med den påföljd att det stora vattenkriget med trädgårdsslangen som vapen bröt ut och vi fick lägga benen på ryggen för att ta skydd.

Smultronen är nu mogna. Jämte våra blåbär. Små fingrar som plockar och stoppar i munnen. Myror som skräms, fjärilar som fladdrar förbi och skrubbsår på armbågarna.

Bekymmerslösa barn mitt i sommaren. Den olustkänslan jag hade i morse över en obehaglig händelse jag fick reda på lades åt sidan i stortvillingarnas närvaro.  Den verkar vara som bortblåst, olustkänslan. För hur jag än känner efter går det inte att fiska upp den igen. Tack och lov. För vem vill gå omkring och känna ett starkt obehag?! När solen skiner och maken serverat sill och färskpotatis, knäckebröd och dessertost på vårt altanbord.

Barnen har åkt hem. Hämtades av en svettig far som gjort klart sitt dagsverke på arbetet. För en egenföretagare är semester en varm och solig sommardag lika stor lyx som badkar och rinnande vatten för den som en gång bott omodernt. Själv är jag numera en småskalig egenföretagare som jobbar när det behagar. 

"Mest för jämnan," säger min make när någon frågar honom om min arbetssituation. 

Ett aningen missvisande svar. Ty jag lyssnar noga när latmasken knorrar och jämrar sig. Jag föder och göder den efter bästa förmåga. Sista vi träffades för inte alls länge sedan var den riktigt tjock och fet. Såg rent utav övergödd ut. Så som en latmask med god omvårdnad ska se ut.

Klass 1-varning och fullblodsegoist

                                   

Andra dagen den här veckan som jag åker till staden. Känns som om jag slagit något sorts rekord.

Våra vänner från Värmland har aldrig tidigare besökt Norrköping så jag kände ett ansvar i att förvisa vår stolta stad med sina promenader och gula spårvagnar.

Vi stannade till vid Knäppingsborg och avnjöt en mastig smörgås, vatten och latte. Flyttade oss till skuggan och flämtade som överhettade bandhundar. 

Människan är ett sällsamt släkte. Gnällt och gnölat har vi gjort över den kalla sommaren. Nu är det så varmt att en klass 1-varning utfärdas. Vi pustar vidare. Nu är det helt plötsligt läge att sitta där det fläktar för att överleva.

Min väninna från Värmland är dock en kvinna med ett positivt sinnelag. Gläds över livet trots att det en gång i tiden vållat henne svår smärta i själen. Sår som läkts men där ärret skaver. Hon har upplevt en förälders största fasa och mardröm.

"Välkommen till denna underbara arbetsplats." Säger hon när hon går av nattskiftet i fabriken och blir ersatt av sin kollega. Hennes filosofi är, kommer vi ur våra sängar friska och utsövda på morgonen, kan duka fram frukost, har någon att älska och bli älskad samt ett arbete att gå till finns inget att klaga över. 

Visst längtar hon till nästa år. Då hon som nybliven pensionär kan fira jul, påsk, midsommar och andra festliga högtider med sin familj. Få tid att ha tid.  Slippa treskiftet i fabriken och bara få vara.

Hon är här och nu och gör sig inga större bekymmer.

Tänk att ha förmågan att vara så positiv och besitta ett mild och fridfullt sinnelag! Fanns det fler av hennes kaliber skulle världen se annorlunda ut. Det är jag viss och säker om. 

Det är en balansgång att vara människa. Att sätta sig själv och sina behov i främsta rummet betraktas som egoistiskt. Att våga säga ifrån när vi blir sårade, kränkta eller illa behandlade är mycket svårt. 

För gör varandra illa det gör vi. Medvetet eller omedvetet. Utstuderat eller av ren och skär obetänksamhet. Ord fälls i tal och text och landar på snedden.

Vi kan säga förlåt men det finns inga garantier att vi blir förlåtna.

Tänker jag där jag nu sitter på vår altan, två mil bort från ett av hettan dallrande Norrköping. Tittar på maken som flänger fram med gräsklipparen så svetten rinner i smala strilar över hans nakna rygg.

En riktig fullblodsegoist är vad jag är. Njuter av livet gör jag där till. Precis som min väninna från Värmland. 

Jag är priviligerad. Dessutom finns det runt omkring mig de som älskar mig precis som den jag är. Trots mina mänskliga fel och brister.

För liten baddräkt och en nybakad kladdkaka

Hurra! Det hurras hej vilt denna dag. Inte vet jag om det beror på att fotbollslaget jagat bollen åt rätt håll eller att det är sommar. Äntligen! Men nu ställs det krav på oss. Grillarna ska plockas fram, vinet luftas och såserna röras ihop så den passar det möra köttet och rostade potatisen med lagom krispig snittyta.

Kan väl gå an, tänker jag. Bara jag slipper bada! Det är en sommarplåga. Vattentemperaturen ska dryftas. Baddräkterna bytas ut till en annan passform än fjolårets, väskor packas för badutflykten och sedan ska allt packas upp igen. Sand i badhandduken, sololja som kletat runt i väskan, svartmyror i saften. Usch!

Min ovilja till att bada härrör sig från min barndom. Tack och lov var mina föräldrar ett badande folkslag men det hände att vi då och då for iväg för att svalka oss vid någon sjö. Jag frös konstant. Satt under filten med blå läppar, darrande och skakande. Knaprade Mariekex och drack dricka direkt ur flaskan.

När våra barn var små körde vi hö under de varma sommardagarna. Alltid körde vi hö. Då kunde jag, hur tokigt det än låter, längta efter att få ligga på stranden och hålla koll på de små så de inte gick och dränkte sig. Men det är väl med det som med allt annat. Längtan efter det onåbara är den största längtan.

Jag är dessutom rädd när jag simmar på djupt vatten. En obehagskänsla infinner sig och jag tror att jag ska dras ner i det där svarta.
På vår gård som vi hade ute på Vikbolandet finns det en sjö som delvis tillhörde oss. Där badade jag faktiskt. När det var lugnt och varmt. Både i luften och i vattnet. Men jag simmade aldrig långt ut. Höll mig nära klipphällarna. En kväll var jag där och skulle ta mig ett dopp med tvagning. Helt ensam och spritt språngande naken klev jag i och tog några simtag. Låg till och med på rygg och tittade upp på himlen och måsarna som svävade som vita miniflygplan.
Då stördes friden genom kraftiga trumslag. Grannbönderna satt på ett hemmasnickrat flytetyg och frun i gänget befann sig i fören och slog med bestämda slag på trumman. De övade sig för roddartävlingen som skulle gå av stapeln i Motala ström mitt i centrala Norrköping. Jag lade ner tvålen i tvålkoppen och gick hem för att ställa mig i duschen.

I den där roddartävlingen  medverkade även maken och jag ett år tillsammans med de andra bönderna. Barnen satt på kajkanten och skrek sig hesa medan vi försökte hålla ordning på årorna.
"Bonnalaget från Östra Ny" hette vi och vad jag kommer ihåg placerade vi oss allra sist. Någon ska ju göra det så det är en form av utmärkelse det också. Jag har till och med kvar min t-shirt som vi målat klubblagets namn på.

I år går det nog att bada i Glan för den som behagar. Det sägs att de miljontals musslor som ockuperat sjön dragit vidare till andra vatten. Vandrarmusslor är dess namn så någon omöjlighet är det inte att de gett sig av. Vassa som rakblad är de och badande gäster har blödande linkat sig upp ur sjön.
Men expertisen påstår att Glan aldrig varit så rent som nu, någon nytta av eländet har det tydligen varit. Måste kännas tryggt för Norrköpingsborna som sörplar i sig av vårt vatten. Vilket vi snart också kommer att göra. När det kommunala avloppet med kommunalt vatten är inkopplat. Vilket vi hoppas på ska ske under hösten.

Medan de andra simmar omkring i det blöta kommer jag att sitta i vilstolen och blicka ut över Glan. Känna solens strålar mot huden och njuta av livet. En nybakad kladdkaka står på köksbänken och den kommer att förgylla tillvaron lite extra.

Blodbussen och astronauternas blöjbyxor

Så har jag då gjort vandringen i minnenas kvarter. I min hand höll jag en liten hand tillhörande småtvillingarnas storasyster. Vi vandrade genom Norrköpings gamla industrilandskap. Pausade med pannkakor, sylt och grädde i Arbetets museums café. Gick därefter de sju våningarna upp i byggnaden och konstaterade att EWK:s teckningar hänger kvar men att Mumintrollen flyttat. Till Finland där de hör hemma antagligen.

I Motala ström hade någon kastat ner en cykel. Ett stackars krake som kanske tröttnat på att bli åthutad när när denne någon med dödsförakt kastat sig över något övergångsställe ämnat åt fotfolket. Eller kanske en lånecykel där lättjan talat och det var enklare att hiva ekipaget i strömmen än att återbörda den till dess rättmätige ägare.

Inga laxar såg vi som hoppade i strömmen men kikade in i ett kontor där det stod ett glas med vatten och ett rött äpple bland alla papper. Blodbussen var parkerad vid Turistbyrån. Vi stannade och dividerade huruvida vi skulle lämna ifrån oss en skvätt blod men kom till den slutsatsen att vi sparar på dropparna till ett annat tillfälle och gick istället in till astronauternas utställning. Där fick vi se månbilen som fortfarande hade måndamm på stänkskärmarna. I en monter tittade vi på astronauternas blöja som liknade vadderade kalsonger. Var rörande överens om att vi aldrig vill bli månfarare om vi var tvungna att rusta oss med dylika underställ.

Visualiseringscentret bjöd på filmföreställning i domen. Utplåningen av dinosaurierna stod på programmet. En välgjord film som gav upphov till skrik och kramande händer. Det var åldersgräns för besökarna. Fem år fyllda, annars inget inträde i salen. Flickungen uppmanades av mig att tydligt uppge sin ålder på fem år om någon frågade. Hon ställde sig tveksam. Hon fyller först i oktober men övade sig lydigt och svarade rätt när jag frågade. När vi närmade oss biljettriverskan svek modet och jag fick i den händelse att åldern kom på tal uppgift att lämna den upplysningen.

Torra spindlar i cafeterians mellanfönster. Festis och hallongrottor. Hänglås som älskande par satt fast på broarnas räcken. Ett bevis för att kärleken är evig. Kanske fler hänglås satts dit av samma personer. Vad vet jag. Bara att kärleken består men föremålen växlar. För vissa.

Vandringen i minnenas kvarter blev en lyckad vandring. Den blev till vår vandring, småtvillingarnas storasyster och min. 

På dagis väntade stortvillingarna. När vi körde hem öppnade sig himlen och regnet motade undan den strålande sol som följt oss på vår dagsvandring mellan strömmade vatten, blodbussen, ett rött äpple på ett kontorsbord, astronauternas blöjbyxor, torra spindlar och döda urtidsdjur.

Det finns dagar som har extra mycket guld i kanterna.