Blåbär och plockepinn

Vi känner en man som ofta är ute och plockar bär och svamp när den tiden kommer. Hinkvis med bär och välfyllda svampkorgar släpas hem från skog och mark.
Om vi någon gång träffas får jag alltid frågan om jag varit ute och skördat ur skogens skafferi.
Och varje gång svarar jag att så inte är fallet. Han skakar på huvudet och tittar medlidsamt på mig. För honom är kvantiteterna viktiga. Ju större desto bättre och ett bevis på vad han har presterat. Ty för vissa är det oerhört viktigt att P R E S T E R A. Viktigast av allt är att det presteras mer än vad någon annan kan prestera.

Precis utanför vår altan växer det blåbärsris. Vissa år är det mycket bär och andra inga alls. I år är det ett sådant där blåbärs år och jag har plockat exakt fyra liter och tre deciliter. Vilket resulterat i nio burkar blåbärssylt och en supergod blåbärskaka innehållande bittermandel och Philadelphiaost. De där tre deciliterna blåbär hällde jag över smeten och skapelsen blev fantastisk när den kom ut ur ugnen. Så något har även jag presterat med min förhållandevis fjuttiga skörd.

Det är småtrevligt att sitta utanför husknuten och repa bär medan maken landar i utemöbeln och läser sin tidning. Han gillar sylt dock gillar han inte att införskaffa grunderna så det kommer helt och hållet an på mig och ingen annan om det ska bli någon sylt till pannakakan.
Okomplicerat är det också. Fylla den lagom passande skålen och sedan gå genom altandörren och in i köket där syltkitteln står beredd. Jag gillar det enkla i livet där det inte behövs någon större planering.

I går kväll hade jag ett samtal med en avlägsen väninna. Vi talade om livet och jag funderade över vårt samtal där jag satt i blåbärsriset.
"Jag tror att godhet och snällhet föder det samma", sa min väninna.
Vi enades att så är fallet och fortsatte i spåret att det är viktigt att vara nyfikna på våra medmänniskor. Lyssna på varandras berättelser och inte stå i vägen för vad som sägs. Genom att vara nyfiken lyfter vi fram och lär oss av och om varandras personliga erfarenheter. Det är en nyfikenhet som inte ska förväxlas med den nyfikenhet där det rotas och skapas egna teorier om andras liv.

Men det är en balansgång det där med att lyssna till vad andra har att säga. Det är lätt att det uppstår en maktkamp och där prestationen kommer in i bilden. För är det viktigt om vi plockar fyra liter och tre deciliter blåbär eller femtio liter av samma vara? Även det lilla som presteras kan vara värt mycket.

Plötsligt lade maken undan tidningen. Tittade på mig och sa något.
"Va"?! Svarade jag och ryckte ut propparna till poddradion ur öronen.
"Du är så fin där du sitter i riset", svarade maken och gick in för att hämta kameran.

Jag svarade inget utan fortsatte att plocka. Men jag tänkte: Min make har presterat något väldigt stort. Han plockade upp en mänsklig spillra för snart fyrtio år sedan. Som ett hoprasat plockepinn sorterade han delarna i olika högar. Eller som ett pussel där en enda liten bit fattades för att det skulle bli komplett. Länge fick han vänta innan den biten kom till rätta. Tjugo år, minst. Att tålmodigt vänta är en prestation som inte alla klarar av. Att sedan efter snart fyrtio år se på sin hustru som sitter i blåbärsriset och säga att hon är fin visar att kärleken om den hittar rätt är stark.

"Tack, tänkte jag, tack för att vi hjälpts åt att hålla kärleken i liv på vår resa som stundom har liknats vid en berg och dalbana".

Sen får var och en plocka så mycket blåbär som det behagas. På det har jag inga som helst synpunkter...

En vilsen gök och en krympande hjärna

Det mullrade på för en stund sedan. Himlen var svart och hotfull, men inget hände. Åskan drog bort över Glan och jag blev aningen besviken. Åskväder är nervkittlande och fascinerande. Helst om det blixtrar och smäller nattetid.
I det påståendet får jag inte medhåll av grannfrun som bor här i området sommartid. Åskar det åker hon hem till staden och sitter där tills ovädret bedarrat.

Visst, åskan kan vara rent livsfarlig om det vill sig illa. Ute på Vikbolandet där vi hade vår gård drog Slätbakens vatten till sig hiskeliga åskoväder som alltid placerade sig rakt över oss. Kaffebryggare, strykjärn, telefoner, videospelare och teveapparater är utbytbara pinaler vilket vi stundom fick erfara då vi inte hann med att dra ur sladdarna.
Den gången då Det Stora Åskvädret drog fram blev till och jag med rädd. På vårt skrivbord hade vi en telefon. Jag hade nyss telefonerat och lade luren i klykan. Sekunderna efter, helt utan förvarning, flög hela apparaten tvärs över rummet och landade på golvet i små röda bitar. Innankråmet rök och väste olycksbådande och det knastrade muntert av eldslågor i samtliga elledningar. Det brann i matta och tapeter. Barnen skrek och maken såg sig om efter den brandsläckare som vi inte ägde.
Även telefonen i köket tog sig en luftfärd och hamnade till sist ute i tvättstugan. I lika tragiskt skick som sin röda kamrat. Samtliga maskiner och apparater som drivs med el gick samma dystra öde till mötes och blev helt obrukbara.
I proppskåpet hade alla proppar pulvriserats och hela vårt hus med omnejd blev lagt i totalt mörker. Men huset var byggt på berg och hade sålunda en stadig grund. Väggarna var av hederligt virke även om husbocken varit framme och knaprat så stod de pall för blixten.

Det var en jäkla smäll för att uttrycka mig milt. Mannen från försäkringsbolaget som gjorde en kontroll för att se efter sanningshalten i vår utsago skakade sorgset på huvudet när han såg förödelsen och skickade därefter en summa pengar för återuppbyggandet av inventarierna.

I morse konstaterade vi att göken stängt näbben. Den har oavtrutet och för årstiden vilset försökt locka till sig en fru fram till i går. Nu har han gett upp hoppet vad det verkar. Eller så är det frun som gett upp och fallit till föga.

De feta skogsduvorna av manligt kön är även de trånsjuka. Hanen kurrar och fjäskar medan hans dam verkar totalt ointresserad. Hon flaxar upp i en trädtopp och stirrar ner på hanen som blåser upp sig så fjädrarna lossnar. En dag försökte han med mig i ren desperation. Jag tackade för erbjudandet men fann det opassande varpå han vaggade tvärs över vägen mot andra förhoppningsvis amorösa mål.

Tiden är ur led. Men semester är det ändå för vissa. Vilket kan vara nog så förrädiskt läste jag i en tidning. Ty semester gör att vi blir dumma i huvudet. Hjärnan krymper upp till 15 % stod det att läsa i artikeln. Undrar om det även gäller för den som har ständig semester? Kanske är det tur att jag frilansar lite då och då. För vem vill ha en krympande hjärna och bli dum i huvudet...?

Utebliven prinsessbakelse och tre små gummor

Ibland är det nyttigt att vidga sina vyer. Inte bara hålla sig hemmavid, ta en tur till Norrköping och grannkommunen Finspång. Eller på sin höjd Ringarum via Söderköping. Jag är en förnöjsam människa som är tacksam och glad för det lilla och Söderköping är en riktig liten pärla värt ett besök då och då. Ringarum ej heller att förakta.

Idag blev det dock en rejälare sväng. Nora tur och retur. Efter sju timmar och något över trettio mil svängde jag, till makens glädje och lycka, in bilen hemma på gårdsplanen.
Dottern med sin ledarhund är kvar hos sin familj i Nora dit familjen åkt i förväg i lördags. Semester heter det och semester har de.
Jag erbjöd mig att vara privatchaufför åt dotter med hund så hon skulle slippa ta bussen. Det är så sällan vi får umgås på tu man hand nu för tiden och vi hade en hel del trevligheter att dryfta innan vi nådde slutdestinationen.

Det obligatoriska stoppet i Pålsboda hägrade redan vid starten. Där vi alltid stannar när vi har vägarna förbi för att pausfika i Pålsboda enda café. Ett riktigt gammeldags café med stolar från 1950-talet. Trekantiga stolar med brun läderimitation i sittdynan. Marilyn Monroe på väggarna och torra kaffebönor i glaslyktorna på borden.

Några prinsessbakelser såg jag inte till trots att det är kronprinsessans födelsedag idag. I Pålsboda har de tydligen inte uppmärksammat det övriga Sverige inklusive Öland firar.
Utom i Linköping då, där firar Ung Vänster och Republikanska Föreningen med att manifestera mot monarkin på Stora torget.
Ner med monarkin! skriker de så det skallrar i fönsterrutorna. Men monarkin hör inte så de skriker för döva öron.

De där tre gummorna som gick till marknaden ut i Nora såg jag heller inte till när vi kom fram. De är väl skröpliga vid det här laget och orkar inte annat än att hasa sig ut med sina rollatorer till äldreboendets matsal.
Annat var det förr. När jag gick i skolan. Då gick de så gladeligen ända till Mora enligt min småskolefröken. Jag skreksjöng NORA och fröken fick något strängt i blicken.

"Nej Carina, de gick till Mora!"

Det blev en maktkamp mellan småskolefröken och mig varje gång klassen skulle sjunga om gummornas marknadsbesök.
Innerst inne visste nog fröken vart de skulle hän, men hade hon en gång sagt Mora fick det bli ändrad kurs för gummorna. Som säker var dödströtta efter den långa vandringsmarschen när de kom fram till Moras marknadstorg. Knappt att de orkade köpa marknadskonfekt eller Vildhasses goda rökta renkorv. Dessutom fick de snåla och se till att de hade kvar busspengar i penningapungen när det blev dags för returen. Allt på grund av vad min småskolefröken ställt till med!

Nu hoppas jag att småtvillingarna och deras storasyster får några fina dagar i Nora. I går hade de sett gammelgäddan lura i vassen. Själv får jag ta hand om deras akvariefiskar. Det är ett ansvarsfullt uppdrag. Men jag vet vart akvariefiskaffären i Norrköping ligger. Har den semesterstängt får jag väl dra upp några mörtar ur Glan. Alltid finner jag på bra lösningar på eventuella problem som kan uppstå.

Grattis Victoria! Det höll jag precis på att glömma!

Potatismos och förlorad glass

Tittade på programmet om Jan Stenbäck i går kväll. Det fyllde mig med vemod. Rikedom är ingen självklar väg mot lyckan.
En familj som splittrades. Syskonen föll i luven på varandra, ryckte och slet i de undertecknade dokumenten. Alla värnade om sitt och den polerade fasaden krackelerade. Osams med familj och släkt går det att bli utan att vara rik, men att bli osams om rikedom måste vara värre än värst. Habegäret vet inga gränser.

Han kunde det där med att skapa ekonomi, Jan Stenbäck. Visste tidigt vilka tåtar som höll att dra i för att bli stadd i kassan. Mycket stadd dessutom.
Avundsvärt? Nja, det vete tusan. Rikedom kan leda till ensamhet. Ensamheten kan leda till destruktiva handlingar. Som att till exempel missbruka mat i så ofantliga mängder att det leder till döden. För vilken lycklig och sund människa äter potatismos med smör, äggulor och grädde toppad med rysk kaviar i sådana portioner att hjärtat tar stryk?
Det hjälper inte att det finns outtömliga källor med pengar och jetplan till specialistläkare i Paris när ett överfettat hjärta vägrar att jobba lika hårt som ägaren jobbat för att uppnå sin rikedom, ära och makt.

Jan Stenbäcks framgångssaga med ett tragiskt slut uppkom inte av en slump. Hans nedärvda gener i företagsamhet fanns där redan genom sina föräldrar.
Men det finns tillfällen då källan till att finna rikedom uppkommer av tillfälligheter. Fick maken och jag erfara igår när vi var ute på vår kulturella åktur.

På den asfalterade 70-väg vi färdades på fick vi plötsligt se ett paket ligga på vägbanans vita mittlinje. Mötande bilar susade förbi och paketet rörde sig en smula av vinddraget. Jag stannade bilen vid vägkanten och medan maken klev ur förmanade jag honom att se upp för att undvika att han tillsammans med paketet blev tillplattad av framrusande motorfordon.
När en lucka uppstod nappade han åt sig paketet och med stor iver undersökte vi det. Paketet var obrutet, brunt och hade en dekal som visade att innehållet bestod av tio stycken glasstrutar!
Vi petade på glassen och kände att den var kall och höll en glass konsistens. Förbryllade tittade vi på varandra. Det var hittegods och hittegods ska lämnas in på hittegodsavdelningen. Då kan det utfalla hittelön om det vill sig väl.

Förnuftet sa oss att vi aldrig skulle hinna in till Norrköpings hittegodsavdelning innan glassen smält. Däremot skulle vi gott och väl hinna hem till oss och lägga paketet i vår frys. Där ligger det nu i väntan på att de tio glasstrutarna ska bli efterlysta. I annat fall är det smakligt med kaffe och glass. Vilken rikedom och lyx det kan ligga i tio stycken upphittade glasstrutar!

-Ät inte av den, sa min mamma. Den kan vara förgiftad!
Ty så talar en kvinna som aldrig skulle sno för någon annan och dessutom är livrädd för terrorhandlingar av vitt skilda slag.

Hönsagumman och äppeldrulta

Denna dag är unik. Vi har inga som helst åtaganden att utföra så det hela ter sig en smula förvirrande.
En snabb överläggning och vi beslutade oss när frukosten var intagen att lägga fokus åt det kulturella hållet.
Hela Östergötland vimlar av kultur vilket kan ge upphov till beslutsångest. Lotten föll på Ekenäs slott, lagom kulturellt och fullmatat med spöken.

I det gamla slottet från 1500-talet vakar Hönsagumman. Ett rekorderligt fruntimmer som varken räds ryssen eller modern anställd personal.
På den tiden det begav sig kom ryssarna farande över Östersjön och brände ner Norrköping med omnejd. Härjningståget arbetade sig vidare med vid Ekenäs tog det stopp. Hönsgumman hade redan startat brasorna på behörigt avstånd från slottet så ryssarna gav sig slokörade av.
Hönsagummor behövs även i våra tider!

Nästa år, närmare bestämt den 2 maj tänker jag huka ner mig bakom en gravsten på Örtomta kyrkogård. Det är då grevinnan Maria Klingspor lämnar sin jordiska kammare för att promenera till Ekenäs slott för att fira sin make Philips namnsdag. En händelse jag inte vill vara utan. Att få se ett livs levande spöke träda upp ur graven är något jag är mycket nyfiken på.

Det serveras äppeldrulta med vispad grädde och inkokta katrinplommon i slottscafét. Ett bakverk vi aldrig tidigare stött på. Den föll mig i smaken, maken verkade aningen eftertänksam. Han efterlyste mer plommon och grädde som vispats efter konstens alla regler. Sprutgrädde från en plåtflaska är inget han går igång på.

Jag googlade på äppeldrulta när vi kom hem. Kanske kunde jag hitta något recept på denna aningen märkliga skapelse. Det enda jag hittade var Äppeldrultans vänner. Jag vet inte om jag uppfyller kriterierna att ingå i den gruppen men jag kan alltid göra ett försök. Då får jag eventuellt reda på vad drultan innehåller mer än äpplen. Hur som helst har jag i skrivandets stund halsbränna vilket jag är benägen att beskylla drultan för.

Maken har säckat ihop efter dagens kulturella slottsupplevelser. Han har trätt in i nån mordkommissaries liv och leverne och jag ska nog följa hans exempel. Ty denna dag är en dag utöver en vanlig dag. En lättjans dag närmare bestämt. I morgon börjar oxveckan för en dagledig pensionär. Med en fullspäckad kalender, precis så som en pensionärskalender bör vara. Tur att jag inte längre måste gå till något jobb. Det skulle jag aldrig hinna med. Att vara frilans är helt perfekt enligt mitt eget tycke.
Inget vankande av och an i ett försöka fördriva tiden. Bara att välja och vraka bland det som verkar spännande och givande för själ och sinne. Det främjar hälsan. En bit druta där till gör inte saken värre. Om jag bortser från halsbrännan vill säga.