En lös skruv och privata ägodelar

Lejonet Cecil är död och tandläkare Walter Palmer har hamnat i ett rejält blåsväder. Inte bara bland hans patienter som flyr tandläkarstolen utan hela världen rasar mot detta illdåd.  140 000 namnunderskrifter med protester och krav har stoppats i Vita Husets brevlåda gällande Palmers öde och nu har självaste Obama lovat att gå igenom den långa listan. Det blir ett styvt arbete för presidenten ty är listan över 100 000 namn lång ska ett offentligt svar komma från Vita huset.

Tandläkaren bör hudflängas, långsamt. Dödas och styckas. Så hatad är han för att han fällt det älskade djuret. Myndigheterna rekommenderar Palmer att hålla sig gömd tills dess att rättsliga åtgärder tar vid. Kanske sitter han gömd i sin håla och funderar över sitt brott, förhoppningsvis tänker han på det han ställt till med. Försvunnen från jordens yta är han i vilket fall som helst.

I natt har en palestinsk bebis dödats i en brand. Mordbrand. En terrorattack där militanta israeliska bosättare tros ligga bakom.
Inga namnunderskrifter har gjorts där kraven består i att denna galenskap omedelbart ska upphöra. Men vad är en liten palestinsk bebis död mot lejonet Cecils? Inte mycket att pryda löpsedlarna med.

Tänkte jag och gick ut för att starta gräsklipparen. Pluggade i lurarna till min ipod för att under arbetets gång lyssna på Sanna Lundell och hennes sommarprat.
Då fick jag reda på att jag har en skruv lös. För att jag inte är feminist utan endast en female. Under hela programmet ondgjorde sig Sanna över det patriarkat hon fötts in i. Om män som trycker ner det de anser vara deras ägodel, det vill säga den kvinna han älskar och som antagligen älskar honom tillbaka.
Hon malde på. Berättade att hon inte gillade så värst det kön hon förärats med. Det kvinnliga.

Jag suckade och klippte vidare våra gräsmattor. Det kan inte vara lätt att vara man. Född till att vara rakt igenom ond.
Lite risktagande säger jag nu och här att jag gillar män. Faktiskt bättre än kvinnor. De är många gånger inte lika komplicerade som oss kvinnor. Förlåt alla feminister!
Fast jag borde egentligen sälla mig till manshatarna för jag vet att män är kapabla till att utöva våld och övergrepp. En gång i tiden var det vardag även för mig. Men jag vet att det faktiskt finns godhjärtade, mjuka och omtänksamma män. Som vill väl. Jag har en sådan man vid min sida och har haft i snart 40 år. Kanske har han ett stänk av feminism i sig eftersom hans åsikt är att männen är makthavarna som hörs, syns och fattar de stora globala besluten. Att ondskan finns oavsett kön men att det är svårt att vara ond i det underläge en kvinna oftast befinner sig i. Är det kanske det feministerna kämpar för. Att vi kvinnor ska ha rätt att vara lika onda som männen? Vad vet jag? Jag har ju en skruv lös så jag är inget att räkna med i frågan.

Men kvinnan är utrustad med ett eget vapen. Hon har alltid rätten till att föröva barnens självklarhet till att ha en pappa. Om kvinnan bestämmer att så ska det vara blir det också så. Inga lagar hjälper barnen för pappan som är en man har inte den skrivna lagen om barnens rätt till båda föräldrar på sin och barnens sida. Kvinnan lägger beslag på barnen som sina privata ägodelar i ett försöka att trycka ner mannen så långt det går att trycka ner.
"Barnens bästa", skriker tanterna på socialkontoret och låter mödrarna regla dörren på insidan så inte papporna ska kunna ta sig in. De män som kvinnorna valt ut för att låta plantera sin säd i den mörka livskammaren blir onda män och fråntas föräldraskapet på obestämd tid. Eller för alltid.

Till vissa delar håller jag med Sanna Lundell. Men jag håller inte med om allt. Det finns skitstövlar och det finns skitstövlar. Både med snippa och snopp. Han, hon eller hen.

Två timmar tog det att klippa våra gräsmattor. TVÅ TIMMAR! Det brukar vara makens syssla, vanligtvis. Medan jag står i köket och lagar mat. Eller stryker kläder. Eller bara sitter nedsjunken i en bok. Vi fördelar våra han, hon och hen-sysslor på ett bra sätt i vårt hushåll. Så har vi alltid gjort. Fast maken är bättre på att skruva isär och skruva ihop diskmaskinen eller andra tekniska maskiner om de skulle gå sönder. Även om jag med min verkstadsmekaniska utbildning vet hur en mejsel, rörtång, skiftnyckel eller borrmaskin fungerar.

Agnes Wold och en trasig backventil

Obekymrad om vad sommaren ställt till med börjar den ljusa årstiden sakta men säkert att dra sig mot höst. Paltvädret fortsätter och som lök på laxen blev vi i går bjudna på ett åskväder med tillhörande slagregn. Till och med småfåglarna har fått nog och jag misstänker att de redan dragit sig söderut eftersom det verkar helt fågeltomt i vår trädgård.

Jag tog beslutet i morse att baka lite kaffebröd. Bullar, mandelkubb och en sorts småkaka med röd vinbärssylt. Lyssnade på P1 Sommar som jag laddat ner och knådade bulldegen med bestämda tag.
Kanske det blir bättre i augusti. Då blir det småtrevligt att sitta på altanen, dricka kaffe och doppa hembakat. Har siktet inställt på det i alla fall. Sedan får jag ta ställning huruvida jag dukar en bricka och bär ut eller inte.

Ett är i alla fall bra med den här sommaren. Vi löper ingen risk att bli uttorkade i hettan. Därmed är mitt dåliga samvete dövat över att jag dricker alldeles för lite vatten. 1 1/2 liter om dagen är rekommendationerna. Något jag aldrig lyckas klara av.
Mitt kiss är inte så där fräscht och sunt som kiss ska vara. Det vill säga klargult eller nästan genomskinligt. Inte springer jag på toaletten i tid och otid heller, vilket är det dystra beviset enligt andra att jag inte sköter min kropp genom att hälla i mig av det som gör oss vackra, smala och hälsosamma. Säkert väldigt smarta också.

Det är dessutom coolt att bära en vattenflaska i handen när vi är ute på promenad eller vistas på stadens gator. Det ser kulturellt och akademiskt ut. Samt sportigt. Att se sportig ut är oerhört viktigt. Ungdomligt också, ty den som dricker mycket vatten håller sig ung och undviker att bli rynkig och försenar inträdet i ålderdomen väsentligt mycket senare än en ickedrickare.

Men nu har blivit förlöst från de vattniga bojorna. Förlossaren heter Agnes Wold och hon hävdar med bestämdhet att vi ska dricka vatten när vi är törstiga. Då säger kroppen till att det är dags för en slurk eller två. En annan aspekt är att det drickande folket kommer att få inkontinensproblem när den tiden är inne. Det kan även vara rent livsfarligt att dricka allt för mycket vatten. Kan leda till döden i värsta fall. Vilket faktiskt har hänt.

Hellre är jag rynkig som ett russin, lite småfet och inte ser varken kulturell eller sportig ut  än att jag springer runt med blöjor på grund av ett så stort vattenintag att blåsans backventil kommit i olag.
Jag vägrar konstant att lyssna på alla hälsogurun som förordar att fylla dagen med vattenkaraffer. Som helst ska innehålla några skivor gurka för att spä på det hälsosamma. Allt för att få en klar och slät hud, inte bli gammal eller lägga på sig för många kilo.

"Du svettas ju aldrig och kissar allt för sällan. Det är farligt, du kan bli sjuk. Du måste dricka mer vatten"!
Det har jag fått mig tilldelat många gånger under min levnad.

Tack Agnes Wold, jag lyssnar på dig!

Bättre att ge bidrag till vatten åt de som verkligen behöver det. Till alla dessa människor som lever i länder där rent vatten är en bristvara. Det kan rädda liv!

Chokladasken Carina och en liten bit öronbrosk

En gång i tiden lanserade Cloetta chokladasken Carina. Undrar just vart den tog vägen. Gjorde väl ingen större succé kan tänkas. Även om jag ställer mig mycket frågande för jag anar att det var mycket smakfull choklad.
Inget får vara som det en gång var. Tiderna förändras och med den chokladaskarnas design och innehåll.

När jag inte trampar ner och fastnar i internetträsket händer det att jag tar fram min bok med titeln Öronbrosk önskas. Det är då, när jag läser i boken som jag verkligen känner att tiden då det gick att plocka praliner ur chokladasken Carina var enkel men ändå komplicerad.

Ett stackars gossebarn vars mor var död och inga släktingar fanns att tillgå annonserade i dagspressen efter någon som skulle kunna ha vänligheten att skänka honom lite öronbrosk. Om denne någon kände sig manad till att bli donator kunde läkaren på Serafimerlasarettet tillverka ett öra åt pojken som hade oturen att födas med endast ett enda öra. Huruvida det gick för gossen förtäljer inte historien.

Jag bläddrar vidare i boken.

1930 har efter stora ansträngningar en skönhetssalong lyckats ta hem avmagringspreparatet Sylfid. Det som alla Hollywoodstjärnor använder sig av. Dock går att läsa på varningstexten att preparatet som kan köpas till facila priser ej bör förväxlas med vanligt skumbad eller andra avmagringsförsök.

Moped-Olle har förlorat sin plånbok och en kvinna önskar bekantskap med en man som måste vara exakt 150 cm lång, varken kortare eller längre, för trevliga resor till utlandet.
Gräsänklingar söker marknadens hållbaraste och bästa fernissa till korkmattorna så de kan blänka upp golven för att överraska frun när hon kommer hem.
På Linnégatan 10 2 tr. försegår det posering i exklusiv miljö och fingeravtryck på köpebrev kan spåras av en erfaren detektiv. Elegant kvinna söker en direktör som vill åka med henne till Paris i första klass på tåget. Anna-Karin svarar JA men först måste löftet om svarsbrev från motparten fullgöras.

Nu skriver vi på Facebook och på andra sociala medier istället. Vi vet i samma stund som det hände att en vän blivit singel och klivit in i ett nytt förhållande. Vi efterlyser vanligtvis inte öronbrosk däremot om någon vill överta våra gamla smarta telefoner när nya dyker upp på marknaden. Poserar för varandra i hemmamiljö och hoppas att andra ska finna miljön lika exklusiv som vi själva anser att den är.
Avmagringskurer i moderna tappningar delas tillsammans med recept på sund och hälsosam mat. Några golv bonas inte längre av gräsänklingar, hemmets börda delas jämlikt och könsneutralt under de timmar hårt arbetande par träffas på samma adress.
Ingen annonserar i dagstidningen att en plånbok med en 50-lapp är borttappad men inläggen är många där vi varnar varandra att bluffmejl med bluffakturor är i omlopp.

Blir vi trötta på varandra, inte längre har lust att vara en vän eller finner inläggen ointressanta är det bara att radera bort personen i fråga. Ett enda litet klick behövs så har vi skakat av oss obehaget. Inga skrivna brev från motparten krävs.

Internets information som når oss är okomplicerad och snabb men kan ändå bli så väldigt komplicerad. Tänker jag och slår ihop Öronbrosk önskas, ställer den i bokhyllan och kastar mig vilt och ohämmat ut på nätet. Kanske har det hänt något spännande under nattens timmar. Det vill jag för allt i världen inte missa!

Fina stenar och navelludd

Ända sedan jag var liten har jag gillat att samla på stenar. Det är en slags passion jag har som hängt med under hela livet. Till vilka platser vi än rest till har min väska fått extra barlast med stenar jag tyckt varit vackra.
Vissa av mitt hopplock har hamnat i fina glasburkar medan andra får pryda sin plats i skålar eller ute i trädgården. Det senare alternativet är en aning vanskligt för där kan stenarna försvinna.
I början av makens och mitt förhållande fann han det en smula märkligt eftersom han aldrig tidigare stött på någon stensamlare, men under åren har han vant sig. Det händer till och med att han är mig behjälplig i mitt sökande. Tror att han tycker det är lite småtrevligt att hitta en naturlig souvenir från fjärran länder eller svenska kommuners marker.

Det går att samla på det mesta för den som är en samlare. Till och med navelludd, hur osannolikt det än låter. En man i Australien har samlat ihop 22,1 gram navelludd sedan år 1984. Ur sin egen navel.
Tristessen på det bibliotek han jobbade som bibliotekarie gav upphov till upptäckten att han liksom alla vi andra mer eller mindre är beskaffade med navelludd. Planlöst pillade han sig i naveln och när han sedan studerade det han gröpt ur började han fundera i termerna hur mycket navelludd en människa kan producera.
Varje dag i över trettio år har han sedan dess enligt ett planlagt schema skördat ludd och stoppat i burkar.

Att jag inte kommit på det tidigare! Det är en mycket spännande vetenskap som lett till att vetenskapsmannen hamnat i Guinness rekordbok. Nu känner jag att det är för sent att slå rekordet 22,1 gram navelludd. Ska jag hålla på i över trettio år med samlandet är jag nittio år innan jag spränger målsnöret. Då är det möjligt att jag inte kan hålla ordning på burkarna och någon nitisk hemvårdare eller äldreboendeskötare kastar bort min samling.
Kanske kan jag fuska och be min familj, släkt och vänner om lite ludd så går det fortare att uppnå resultat.

Nu har jag dock gjort en annan upptäckt, sprungen ur en norsk källa. Den moderna tidens navelludd. Som finns i det där lilla hålet på mobiltelefonen där jag sticker in laddaren. Där finns det gott om ludd. Kan jag blanda upp min förestående samling med.

Navelludd männens privilegium. Så klart. Även om vi lever i ett jämställt samhälle. Svett, svavel, kväve, hudavlagringar, maghår och lite textilier från t-shirten är navelluddets grundämne.  Ju mer behåring magen har desto större skörd från naveln. Manligt så det förslår. Tror att vi kvinnor ligger lite i lä om vi kollar in  våra magars födelsemärken.

Kräftor och en majsorm

 '

När jag i morse hämtade småtvillingarnas storasyster satt hon uppflugen högst uppe i det enorma körsbärsträdet de har på tomten. Bland bladverket kunde jag ana den blonda kalufsen. Jag uppmanade henne att klättra ner, utan att ramla och slå sig fördärvad.
Hon ramlar aldrig! Vilket är glädjande för ett ängsligt mormorshjärta.

Flytväst, gummistövlar och fleecetröja. Det stod kräftfiske i Rejmyre i min frilansande agenda.
Det är åratal sedan jag fiskade kräftor. På den tid det begav sig var det min pappa, farfar och jag som använde mört till åtel i burar och håvar. Det var då det fanns gott om flodkräftor. Före kräftpestens tideräkning.
Hinkar fylldes med kräftor och pappa delade rättvist med farfar. Mamma grät och kokade tjog efter tjog. Hon avskydde att stoppa levande varelser i stormkokande vatten. Ansåg det barbariskt. Det doftade dill i hela lägenheten och när det var dags att sörplande sätta i sig de röda delikatesserna hade mammas tårar torkat till nästa kräftfiskesäsong.

Ett år var mamma och pappa riktigt osams gällande fisket. Det var när farfar och pappa lade i burar på ett förbjudet ställe. De gick över gränsen mellan deras och någon annans fiskevatten. Mamma tjöt och ryggade bakåt när det knackade på dörren. Hon var viss och säker på att landsfiskalen stod på andra sidan med två par handklovar. Att de vuxna även drog med ett oskyldigt litet flickebarn i den brottsliga gärningen spädde på mammas dåliga humör. Varken fiskevattnets rättmätiga ägare eller landsfiskalen hade ordning på kräftbeståndet och de olovandes kräftorna smakade lika gott som de lagliga. Om inte en aning bättre kan jag misstänka.

Idag har vi dock fiskat helt lagligt, mitt barnbarn och jag. Hungriga blev vi för sjön suger. Barnet fick bestämma menyn och hon bestämde hamburgare. Varpå vi begav oss till grannkommunens gatukök. Där vimlade det av lastbilschaufförer, snickare, målare och andra yrkesarbetande människor som anser att fast food är den bästa och enklaste lunchen.
I ett hörn av serveringen satt en gammal man. Ljusblå skjorta, blå stickad tröja och finbyxor. Det syntes att han hade sitt eget bord, att han var en stamgäst. Bredvid sig hade han en trave böcker. Henning Mankell, Liza Marklund och Puck Beer. Han läste omedveten om rörelserna runt omkring honom. Reste sig för att kasta servicen i hårdpapp och platsbesticken i den svarta sopsäcken. Hällde i hett kaffe i en pappersmugg, pytsade i lite socker och rörde om med en liten träsked. Drack medan han fortsatte att läsa. Fyllde på muggen och läste vidare. Så reste han sig, plockade ner boktraven i en plastkasse, kastade muggen på anvisad ställe och ropade till personalen att maten var god och att de skulle ses vid samma tid i morgon. De vinkade åt honom med stekspadar och grilltänger, log och nickade jakande.
"Vi ses i morgon. Vid samma tid".

Jag fick en klump i magen. Inte på grund av pulvermoset och räksalladen utan av en sorts medömkan av den gamle mannen. Som varje dag går till ortens gatukök. Äter deras mat, dricker deras kaffe och läser sina böcker. Gatukök är inga överdrivet trevliga kök. Matos blandas med den jolmiga doften av olja och pomme. Ett ställe jag går till i brist på annat. Snabb och enkel föda för den som har bråttom.
Jag tror att den gamle mannen är en mycket ensam man. Som söker sig till gatuköket för att få mat och en stund av någon sorts gemenskap med andra. Han slipper sitta hemma vid köksbordet och äta alldeles mol allena.

När vi ätit klart tog jag mitt barnbarn i handen. En varm hand, lite klibbig av ketchup. Satte henne i bilbarnstolen, ordnade med säkerhetsbältet och stängde dörren. När jag startade bilen tittade hon på mig. Sa att hon skulle skicka ett kort till mig med en inbjudan till hennes födelsedagskalas. I oktober när hon fyller fem år. På kortet skulle hon rita ett hjärta. Det betyder mormor, sa hon.
Jag kände att jag blev lite våt i ögonen. Böjde mig fram och pussade henne i pannan. Där resterna av en fjärilstatuering envist sitter kvar.
Vilket ställe att sätta fast en tatuering, tänkte jag och körde hem mot Skärblacka medan barnet berättade precis allt om majsormar. Och att hennes pappa lovat henne att mormor ska köpa en sådan orm och ge bort i femårspresent. Det var inte helt nödvändigt att få den inslagen i presentpapper. Vilket även jag anser som en onödig åtgärd.