My pink suitcase and the camera

Läste i morse att den 26 augusti 1946 blev engelskan det första främmande språk som svenska skolbarn fick lära sig.
Nu kan barn före skoåldern engelska. Att de behärskar språket är en klar överdrift, men de använder det omedvetet i talet.
"Fuck you" har jag faktiskt hör ett litet barn säga till ett annan litet barn när en familj beställde mat på Mc Donalds. Barnen ville ha chessburgare och en slatt garlic sauce, upplyste de sina vårdnadshavare om. Så nog kan de små liven engelska allt.

Själv är jag lagom bevandrad med uttalen. Förstår nog bättre än jag talar. Har hört sägas att jag talar engelska sammanbitet. Vad det innebär har jag aldrig fått någon förklaring till. Kanske spänner jag käkarna i nervositet att säga fel. En del ord kan betyda något helt annat än vad jag ämnar säga. Pinsamma situationer kan uppstå och det vill jag på mitt sammanbitna sätt förhindra.

Nu ska jag dock få användning av mina engelska kunskaper ty dottern och jag åker till London över weekenden. Vi ska göra en weekendresa. Bara vi två. Småtvillingarna, deras storasyster, pappan i huset samt ledarhunden och min make får stanna hemma. Barnen har fått sina råttor, som faktiskt var mycket söta fast det tar emot att erkänna det, så de har att dona med. De ska visst tämja de nytillkomna husdjuren och det ska bli spännande att se om det blir några cirkusråttor av dem.

Två gånger tidigare har resan gått till London därför bör jag hitta till Covent Garden i alla fall. Jag rotade i min handväska och hittade en stadskarta som jag ämnar packa ner i resväskan.
Ett frilansjobb har jag dessutom lyckats nosa reda på så Londonweekenden blir inte endast en nöjesresa.

Våra boardingcard  har jag skrivit ut och de ligger tillsammans med mitt passport i en plastic folder och jag ska lägga ner allt i min pink suitcase tillsammans med min found city map. Någon makeup bag behövs inte för jag har inte så många sådana attiraljer. En toothbrush och en liten tub med toothpaste samt en soap räcker länge för freschören. Ett par ombyte med t-shirt och en sweater i händelse av väderomslag kanske även behövs packas ner. Och extra ombyte av underwear så klart. Min mamma säger att det är noga med dessa plagg utifall att sjukhus måste uppsökas.
Hon är för övrigt mycket orolig över vår resa för hon fruktar terrorister.

And my camera, of course. Den måste alltid hänga med för jag är inte så bra på att fota med min camera phone. Kanske vi ändå tar en liten selfie med den för att lägga upp på Facebook, som sig bör.

Resväskan ska ha gott om utrymme eftersom vi kanske shoppar loss en aning. När vi nu ska åka på en weekend till London.

Höstskörd och korv med bröd utan korv

Tröskorna tuggar på gärdena runt omkring. Bönderna ger sitt bidrag och ser till att vi kan äta havregrynsgröt och baka vårt bröd. Det är politik i det som skördas. Maken säger att han är glad att han inte längre är bonde med alla bekymmer som det innebär. Nu för tiden har bonden inte enkom väderleken att oroa sig för.
Men plöja skulle han bra gärna vilja göra. Vända åkers jord till vinterförvaring.

Jag blir dock nostalgisk när jag ser tröskorna. Hur haspeln drar in sädesstrån över skärbordet och bakvägen släpper ut den gula halmen.  Otaliga är de timmar som vi tillsammans tröskade vete, havre, råg, korn och oljeväxter. Byttes av mellan tröska och traktor. Gick upp mitt i natten för att köra runt torken, drack varm choklad och åt bullar innan vi kröp tillbaka ner i sängen.
Det händer att jag saknar den tiden, när vi var bönder. Nu har vi endast ett grönsaksland med morötter, potatis, rödbetor, sallad och västeråsgurkor. Vitlöken glömde jag. Verkar ha tur med den i år.

För att spä på nostalgin har vi beslutat oss för att göra en nostalgitripp till våra gamla hembygder i Värmland. Vi åker först till Skattkärr. Där maken vuxit upp på den gård hans mor och far brukade. Båda hans föräldrar är borta men gården finns kvar. I en annans ägor. Vems vet vi inget om men ämnar ta reda på den saken. Det borde ha varit generationssikten där för länge sedan.

Enligt makens utsago var sjön Knappen så stor som en insjö bör vara. Kanske ändrar han storleksuppfattning när vi kommer dit. Mycket har med stor säkerhet förändrats. Följt med tidens gång. På både gott och ont.

Lanthandeln, hur många lanthandlare finns det nu för tiden? När vi var i Norrland för några år sedan stötte vi på en och annan som tappert stretade sig fram i kampen mot supermarket i tätbebyggda områden. Lanthandlare är som bönder, ett sakta sinande släkte. Fast för lanthandlarna har nedrustningen gått fortare än för bönderna. När våra barnbarns barn är vuxna och bildar familjer finns den kanske endast kvar bönder på bild i internets uppslagsverk. Importerad mat i affärernas hyllor.
Någon lanthandel finns mig veterligen inte i våra trakter eller runt Östgötaslätten.

Trevlig resa kommer det med stor säkerhet att bli. Hotell i Karlstad, en stad där jag själv gått i skola under några år. Där jag och min kompis Michaela för 25 öre köpte varmkorv med bröd utan korv men med senap hos torgets korvkiosk. Det var vad vår kassa tillät. Varmkorv med bröd utan korv.
När vi kommer till Karlstad ska vi gå ut och äta något riktigt gott. På restaurang. Medan maken berättar för mig om sin uppväxt i Värmländska Kärne. Historier jag hört honom berätta tidigare men aldrig på plats och ställe. Även om vi åkt förbi där en gång tidigare. Men det var så länge sedan att jag inte längre minns.

Yrkesval och en födelsedag

Läste just min bloggkollegas dagliga inlägg. Han lilla unge är förtjust i motordrivna fordon av allehanda slag. Röda traktorer, parkerade bilar och motorcyklar, inte minst. Idag föll intresset på en taxibil som var uppställd precis under familjen balkong.

Vår son har under många år kört taxi. Ett slitsamt jobb på olika sätt och vis. Han kämpade på fram till den dag då han lade taxikortet i byrålådan, hängde jackan med loggan längst in i garderoben och omskolade sig till trädgårdsarbetare. Till alla förvåning måste jag tillstå. Sonen har aldrig visat något större intresse av att påta i jorden, klippa gräs och rensa rabatter. När han blev husägare med jättetomt ändrades hans livsstil och alla har rätten på sin sida att göra olika livsval under livets gång.

Det har visat sig att han hittade rätt. Med sambon vid sin sida startade de ett eget trädgårdsföretag och kundunderlaget ökar stadigt månad för månad. Till den milda grad stadigt att maken och stundom jag blivit involverad i andras trädgårdar.
Även vår dotter har hittat sitt rätta yrkesval. Som färdigutbildad lantbrukare hoppade hon på nästa skola och blev för sju år sedan vigd till präst och fick så småningom fast tjänst i en församling.
Yngsta dottern är också hon på studiernas mödosamma vägs vandring. Universitetsstudier där målet är att bli författare. Författarskapet ligger ännu i sin linda men jag önskar av hela mitt hjärta att hon ska få det hon skrivit ihop publicerat.
Det känns tryggt att våra barn vet vad de vill och att de kämpat för att till sist kunna spräcka målsnöret.

Idag ska jag ta hand om stortvillingarna medan deras pappa med sambo åker in till Norrköping. De ska gå på förlossningskurs. Lära sig flåsa och klämma på. Det är nära nu. Den stora magen drar förberedande ihop sig, blir stenhård och den blivande mammans gångstil är vaggande och bredbent.

Jag funderar mycket över barnbarnen. Hur deras liv ska bli. Inget är utstakat. Inga spikraka vägar att vandra på. Spruckna relationer och spruckna illusioner. Drömmar går i krasch och drömmar blir till verklighet. År av studier och till sist med betyg och cv i händerna arbetssökande med hopp om en anställning.

Omedvetna om sin framtid blåser de såpbubblor ute på gräsmattan. Luften fylls av skimrande bubblor som stiger till skyn och löses upp.

Om några veckor är ett nytt litet barn fött. Jag har blivit tillfrågad om att närvara vid födelsedagen. Vara med och hälsa ett litet barnbarn välkommen till denna värld. Jag känner mig mycket hedrad av denna inbjudan.

Kändisvarning och rödbetssoppa

Det är kändisvarning i våra trakter. Så klart var jag på plats med min frilansutrustning. För vart ska sleven vara om inte i kastrullen.

Han satt där Lasse Åberg, Stig-Helmer, och åt rödbetssoppa i det östgötska solskenet. Jag blev erbjuden att slå mig ner för att få mig en tallrik men avböjde. Fick ett anfall av rädsla att drälla soppa på blusen. Vill inte göra bort mig när celebriteter är på besök.

Medan jag satt i bilen och körde mot mitt intervjuoffer funderade jag över hur jag skulle bli bemött av denne kändis. Ofta skapar jag mig en bild av hur en person är utifrån det jag ser och hör, genom teverutan eller radiostationerna. Lasse Åberg verkar vara den där välvilligt inställda typen. Som inte önskar någon människa ont. Lite blyg och tillbakadragen. Men det går inte att vara helt säker. Zlatan för att ta ett exempel. Han verkar dryg och otrevlig vilket han också är. I alla fall vad jag hört.
Nu verkar Lasse Åberg varken dryg eller otrevlig så jämförelsen med Zlatan var kanske inget bra exempel.
Får fundera ut någon annan. Programledaren för ett äktenskapligt program i en reklamkanal. Hon verkar söt och trevlig men är tvärt om in real life. Hörsägen vill jag nogsamt poängtera. Från en äktenskaplig deltagare i dokusåpan.

Lasse Åberg var precis som jag föreställt mig. Gråblå ögon som tittade på mig under buskiga ögonbryn. Lågmäld med ett litet leende på läpparna.
Svarade snällt på mina frågor men såg en aning barsk ut när jag försiktigt undrade om han tyckte att han blivit gammal. Det dementerade han med motiveringen att han förundras hur gamla de som är tio år yngre än honom själv är. Är benägen att hålla med. Tycker jag också, ibland. Gällande mig själv och min ungdomliga ålder.

Jag fick även ur honom personliga saker som jag inte tänker dela med någon annan. De vill jag bevara som ett hedersbevis på att han ville prata med mig efter avslutad intervju.
Mitt framför näsan på de stora  drakarna lade jag beslag på honom. En fotograf med en imponerande stor utrustning (kamerautrustning) försökte stjäla uppmärksamheten från mig. Varpå Lasse Åberg sa ifrån.
"Du får vänta, sa han. Nu är jag upptagen med Carina".

Störst är inte värst och bäst. Det enades vi om, Lasse Åberg och jag.

"Jag kan flyga. Jag är inte rädd..." Inga stora kameramän ska hädanefter skrämma mig att kliva åt sidan.

Han är en ödmjuk man, Lasse Åberg. En riktig förebild i hur mänskligt beteende borde vara.

Brunråttor och ett garageparty

Nu blommar ljungen och delar av vår trädgård är som en violett blomstermatta. Vackert men vemodigt. Ytterligare ett bevis för att hösten och med den en annalkande vinter har gjort sitt inträde.
Hoppas maken snart gör slag i saken och bokar de där flygbiljetterna till varmare breddgrader som vi talat om. Mitt i kalla vintern bär det av och vi får ett välbehövligt avbrott från vinterkylan under några dagar.

Hösten är även fladdermössens tid. Det är då vi kan bekanta oss lite närmare med dessa trevliga varelser. Nitton olika arter finns det i vårt land har jag fått undervisning i då jag deltog i en fladdermussafari härom kvällen. Samt att fladdermösshonor själva bestämmer när det ska bli bebisar efter befruktningen. De föder ungarna upp och ner då det är dags och om ungen råkar tappa taget efter födelsen är navelsträngen så anpassad att den fungerar som ett slags bungyjump.

I samlad trupp gick vi till Femöresbron vid Motala ström i Norrköping. Den fladdermusälskande guiden höll täten bärandes på pejlutrustning.
Motionärer sprang fram och tillbaka, hundar ute på rastning och svärmande par passerade oss totalt ovetande om vad som föregick sig strax ovanför deras huvuden.
Det knattrade och kvittrade i pejlingsapparaterna och aktiviteten från läderlapparna var enorm.

Småtvillingarnas storasyster och jag delar på intresset fladdermöss men eftersom ingen vet om de går att ha som direkta husdjur kommer hon och hennes systrar att få råttor utan flygförmåga. På tisdag. Maken har lovat att vara chaufför åt råttorna när de ska transporteras hem till den enorma bur med diverse lekutrustning som ska bli deras nya hemvist.
Sonen har även han haft råttor i sitt hemman. När han blev vuxen och skaffade sig egen bostad vill jag tillägga. Ilskna krabater som gärna bet sig fast i ett finger med blodvite som påföljd. Av anledning till detta är jag inte så värst begeistrad över inköpet av råttor men nu är det inte jag som ska leva tillsammans med dem utan våra barnbarn. Det var först tal om en orm men planerna ändrades och det blev istället ormens föda som i levande tillstånd får bli barnens kelgrisar.

Det är i alla fall inga brunråttor de skaffar sig. Brunråttor finns det dock gott om nu för tiden. Som knaprar och förstör i vårt samhälle. Förökar sig snabbt och de som borde försöka hålla beståndet nere är rådvilla. Eller fega, jag kan inte avgöra vilket. Det gäller att krypa fram ur hålorna och gå till attack mot de krafter som sakta håller på att ta över.

Kom plötsligt att tänka på Råttfångaren från Hameln. En ruskig saga om svek och hämnd men även en berättelse som handlar om att dansa efter någon annans pipa.

Idag har jag förresten råkat köra på en EPA-traktor, på tal om elände. Inga personskador uppstod av något slag men EPA-traktorns framskärm sprack emedan min bil klarade sig utan repor eller andra blessyrer.  Vem som orsakade olyckan låter jag vara osagt, men jag tog på mig hela skulden som den rakryggade kvinna jag är. Jag var omköraren och enligt maken är det omköraren som ska se till att inga missöden uppstår. Med det konstaterande såg pojken som körde EPAN lättad ut och vi skildes åt som goda vänner och en ifylld skadeanmälan. Nu får pojkens pappa jobba lite extra i garaget men mig veterligen är han mycket förtjust i att jobba i garage. Jag har faktiskt blivit inbjuden på kalas till just det garaget där pappan håller till. Frågan är nu om jag fortsättningsvis får någon inbjudan till garagefest. Det återstår att se...