Nio nötter och leopardmönster

Köpte mig en veckotidning. Perfekt att ha med på resan då och resan som kommer. Extra bilaga med korsord lockade så jag slog till utan någon längre betänketid.

Började bläddra och ut ramlade erbjudanden med guldkant. Prenumerera och du får välja en vara utan kostnad utöver prenumerationsavgiften. Flera blad singlade ner över bordskivan. Gods och gårdar, Antikviteter och erbjudande om en tidning som främjar hälsan.
Jag knycklade ihop lockerbjudandena och kastade allt i högen som ska till återvinningen. Någon nytta med det jag inte begärt att få blev det i alla fall.

I veckotidningen med den extra korsordsbilagan står att läsa om en kvinna som råkat ut för en olycka. Hon kravlade sig så småningom upp ur sitt elände och livet blev plötsligt mycket bättre än det tidigare varit. Som det brukar bli. Katastrofer får människan att vakna upp och ändra sitt liv och leverne. Synd bara att det måste hända något drastiskt innan mänskligheten vaknar till sans och besinning.

Nio sorters nötter, om de fyller en näve, om dagen förlänger livet då de tuggas och sväljs. Hemmafixaren kan sticka läckra halsband och göra om kasserade burkar till vackra och brukbara föremål. En kvinna har grävt upp sina rötter medan en annan kvinna blivit av med sina sväljproblem så nu kan hon vistas ute bland allmänheten. Äntligen, efter alla plågsamma år.
Modesidor där jag uppmanas att klä mig i fräsig leopardtop och en glittrig kofta som ger bling i baren. Om jag först hänger av mig den klassiska kamelhårskappan.

Och Detoxkuren BioDrain för en snabb nystart. En avbildad tjock tant har pillrat i sig en kur på 180 tabletter och blivit kvitt sin slappa hud. Genom invändig rening. Smal som en speta och med utrensade slaggprodukter är hon numera lycklig, fri och behöver inte bekymra sig över mörka ringar under ögonen. Den ultimata känslan, när fettet runnit ut och levern som står i centrum inte längre behöver jobba för högtryck, är mycket avstressande utlovas det på slutet av annonssidan.

Ungefär i mittuppslaget finns recept på små söta kakor. Uppdukade som avslutning till den fyllda filén med gräddig sås och pom duchess.  Hela det uppslaget måste vara BioDrains fiende nummer ett. Ändå samsas de i samma magasin.

Jag vet inte riktigt vad jag ska ta till mig av all upplysning jag fått genom att köpa en tidning med extra korsordsbilaga. Kanske dras jag åt receptens håll. Även om släktforskning verkar lockande.
Att jag skulle vara en tjock tant med slaggprodukter vill jag sätta dementistämpel på. Att livet skulle bli bättre på något sätt om jag nästan kör ihjäl mig för att sedan hamna i rullstol betvivlar jag starkt. Inte heller är jag någon bra hemmafixare eller känner att jag har svårigheter med att svälja. Om jag inte äter hasselnötter vill säga. För då kliar och sticks det i munnen och halsen tycks verka bli svullen.

Däremot kan jag baka goda bakverk när jag behagar. Dock tänker jag icke klä mig i leopard. Får jag sådana dragningar har maken och barnen lovat dyrt och heligt att hejda mig. I det kan jag vila tryggt, lösa korsord och knapra på de söta kakorna.

Earl´s Court och Plumpudding

Trampar åter svensk mark efter Londonhelgen. Dottern och jag har ätit oss genom staden. Traditionella rätter där vi började med engelsk brunch och avlutade med fish and chips.
Metro och buss 24 är vi numera välbekanta med, linjer som tar resenärer vart helst det önskas. Under och ovan jord.

Att åka Metro till Earl´s Court visade sig dock vara knepigare än vi först räknat med. Rätt väderstreck men åt fel håll. Också promenader kan visa sig vara en aning vanskligt. Även om Londonborna är ytterst välvilliga att ledsaga virriga turister. Några plockade till och med fram en GPS och knappade in adress och husnummer. Så gäller det att vända GPS:en åt rätt håll för ett fullgott resultat ska nås.

Någon Plumpudding lyckades vi inte inbringa. Tydligt är att den unga generationen av britter inte känner till denna, som vi förmodar utan att först ha smakat, delikatess. Åtskilliga butiker och snabbköp fick visit av oss. Endast en handlare kände till puddingen som tyvärr inte ingick i hans sortiment. Hans frågande kollega fick en information om plumpuddingen hörde vi när vi steg ut ur butiken.
I brist på en engelska julpuddingen fick ett par paket Crumpets följas åt ner i våra resväskor som höll samma volym vid avfärd som hemfärd.

Pubbesök där vi drack still water och ett glas mörkt öl. Den enda kvällsaktivitet vi mäktade med. Storstaden suger och tjusiga salonger är inget för oss.

Gemenskapen har varit viktigast under resan. Alla samtal som vi aldrig annars hinner med. Närheten till varandra. Min vuxna dotter och jag.
Balsam för själ och sinne. Promenader där jag beskrivit omgivningar och byggnader efter bästa förmåga. Arm i arm längst Themsen. Vilopauser på en bänk med solen i våra ansikten. Morotskaka och en kopp te. Några dagar utan ansvar och förpliktelser.

Nu har vi lämnat flärd och resa bakom oss. Vardagen gör sig gällande för både vår dotter och mig. Småtvillingarna, deras storasyster och hennes arbete kräver sitt.
Stortvillingarna har hittat hit för att spendera dagen med oss. Vi har ägnat oss åt museal verksamhet under förmiddagen. Känner att det är bra för barnen att se och lära hur ett liv kunde se ut långt innan den elektroniska eran med allt vad det innebär gjorde sitt intåg.
En uppstoppad skomakare satt vid sin läst och skrämde så när slag på mina barnbarn. Uppmärksamheten riktades därefter på en slags separator eller om det var en tidig prototyp till en hembränningsapparat kan jag inte avgöra. Intressant var den märkliga apparaten i vilket fall som helst.

Huruvida barnen bär med sig museiupplevelsen i livet är svårt att säga. De som är födda in i data -och mobiltelefonin och totalt ovetande om vad en plumpudding är. Att blanda upp det med ålderdomliga kommunikationsmedel, hushållsapparater och hantverkares redskap är inte helt fel.

Själv bär jag med mig helgens upplevelser ett tag fram över. Nu är det bara att ta nya tag i det som ligger framför och väntar. Jag gläds och känner tacksamhet för det som varit och det som är.

Argentinska fötter och en spolspak

I morse tittade jag på två par argentinska fötter. De såg ut som vilka fötter som helst. Fötternas ägare såg jag dock inte mycket av ty de låg inlindade under filtar. Helt ovetande om att att jag stod och studerade deras trampdynor med tillhörande tår. Måste tillstå att fötterna luktade inte lika illa som fötternas skor vilka var placerade strax innanför ytterdörren.

Småtvillingarna och deras storasysters föräldrar upplåter sitt hem till det resande folket. Couchsurfing eller warmshowers, vet inte riktigt vilken sort det var som låg nere i källaren. Hur som helst så innebär det att de som vill se sig om i världen kan nyttja, helt utan kostnad, någon soffa eller utlagd madrass till att sova på och under sömnen insupa ny energi för att resa vidare. Är det dessutom en warmshoware så får duschen användas för att resdamm och andra partiklar som kan följa med en resenär ska sköljas av och försvinna ner i avloppsbrunnen. Jag tror nog att även en couchsurfare får raka skiten av sig innan avresan.
Ett trevligt sätta att skaffa nya kontakter världen över är det minsann.

Det var alltså ett par couchsurfing eller warmshowerfötter från Argentina som jag fick möjlighet att ta mig en titt på. Huvudsyftet var egentligen att titta på de nyanlända råttorna samt veckostäda huset, en uppgift som jag tagit på mig att utföra. Hårt yrkesarbetande mammor och pappor bör få städhjälp så de kan ägna sig åt annat då ledigheten infaller.  Nu finns tid till för mig att vara familjen behjälplig och jag vet att de tycker jag är ett guldkorn som förgyller deras tillvaro utan deras inblandning av dammsugare och skurhink.

Maken har på eget bevåg åtagit sig en annan uppgift. Nämligen att borra sig igenom grunden till vårt hus. Han och stortvillingpojken for till staden i morse och hämtade hem en sorts slagborrmaskin. De passade även på att studera lite traktorer. Gröna, blå och röda. John Deer, New Holland och Case tror jag att det var. Eller om det eventuellt var en Massey Ferguson.

Anledningen till att maken gör åverkan på vårt hus är att det stundar vattenklosett. Själva toaletten hämtades hem samtidigt som råttorna och den står nu i all sin prakt i vårt gästhus. Bruksanvisning medföljer och ligger i sitt plastfodral under locket till den skinande vita toalettskålen.
Turerna kring det kommunala indragandet av vatten och avlopp har varit lång och segsliten. Tillstånd avlöser tillstånd och arbetet stoppas upp för att det fattas något tillstånd. Vår förenings styrelse har i alla fall kommit så långt att vi har byggmöten med grävmaskinisten som ska gräva områdets avlopp. Han har dock inte kommit så långt för ett tidigare tillstånd har löpt ut och det nya tillståndet fastnade någon stans bland de övriga kommunala handlingarna på grund av semester. Semesterfirarna har nu klivit i den kommunala kostymen och tillståndet är klart. Nu fattas det bara ett enda tillstånd från Miljökontoret. Sen är det bara att gräva.

Medan maken tillsammans med de övriga fastighetsägarna i området väntar på nästa drag passar han på att forcera vår husgrund där avloppsröret ska in. Det hela känns som en enda evighetslång väntan trots att vi har ett datum när allt ska vara klart. Kan tyckas som en enkel sak att ordna kommunalt vatten och avlopp men den som tror det bedrar sig rejält. Många instanser är inblandade och många blanketter ska fyllas i.

Nu ser vi i alla fall ljuset genom avloppsröret. Till julen, om inte förr, kan vi alla dra i våra spolspakar och låta toaletterna brusa i kapp med julmustens skummande.

Förhoppningsvis. Om inte någon nitisk kommunaltjänsteman kräver in en ansökan om att få spolspaka. Jag känner en viss oro.

My pink suitcase and the camera

Läste i morse att den 26 augusti 1946 blev engelskan det första främmande språk som svenska skolbarn fick lära sig.
Nu kan barn före skoåldern engelska. Att de behärskar språket är en klar överdrift, men de använder det omedvetet i talet.
"Fuck you" har jag faktiskt hör ett litet barn säga till ett annan litet barn när en familj beställde mat på Mc Donalds. Barnen ville ha chessburgare och en slatt garlic sauce, upplyste de sina vårdnadshavare om. Så nog kan de små liven engelska allt.

Själv är jag lagom bevandrad med uttalen. Förstår nog bättre än jag talar. Har hört sägas att jag talar engelska sammanbitet. Vad det innebär har jag aldrig fått någon förklaring till. Kanske spänner jag käkarna i nervositet att säga fel. En del ord kan betyda något helt annat än vad jag ämnar säga. Pinsamma situationer kan uppstå och det vill jag på mitt sammanbitna sätt förhindra.

Nu ska jag dock få användning av mina engelska kunskaper ty dottern och jag åker till London över weekenden. Vi ska göra en weekendresa. Bara vi två. Småtvillingarna, deras storasyster, pappan i huset samt ledarhunden och min make får stanna hemma. Barnen har fått sina råttor, som faktiskt var mycket söta fast det tar emot att erkänna det, så de har att dona med. De ska visst tämja de nytillkomna husdjuren och det ska bli spännande att se om det blir några cirkusråttor av dem.

Två gånger tidigare har resan gått till London därför bör jag hitta till Covent Garden i alla fall. Jag rotade i min handväska och hittade en stadskarta som jag ämnar packa ner i resväskan.
Ett frilansjobb har jag dessutom lyckats nosa reda på så Londonweekenden blir inte endast en nöjesresa.

Våra boardingcard  har jag skrivit ut och de ligger tillsammans med mitt passport i en plastic folder och jag ska lägga ner allt i min pink suitcase tillsammans med min found city map. Någon makeup bag behövs inte för jag har inte så många sådana attiraljer. En toothbrush och en liten tub med toothpaste samt en soap räcker länge för freschören. Ett par ombyte med t-shirt och en sweater i händelse av väderomslag kanske även behövs packas ner. Och extra ombyte av underwear så klart. Min mamma säger att det är noga med dessa plagg utifall att sjukhus måste uppsökas.
Hon är för övrigt mycket orolig över vår resa för hon fruktar terrorister.

And my camera, of course. Den måste alltid hänga med för jag är inte så bra på att fota med min camera phone. Kanske vi ändå tar en liten selfie med den för att lägga upp på Facebook, som sig bör.

Resväskan ska ha gott om utrymme eftersom vi kanske shoppar loss en aning. När vi nu ska åka på en weekend till London.

Höstskörd och korv med bröd utan korv

Tröskorna tuggar på gärdena runt omkring. Bönderna ger sitt bidrag och ser till att vi kan äta havregrynsgröt och baka vårt bröd. Det är politik i det som skördas. Maken säger att han är glad att han inte längre är bonde med alla bekymmer som det innebär. Nu för tiden har bonden inte enkom väderleken att oroa sig för.
Men plöja skulle han bra gärna vilja göra. Vända åkers jord till vinterförvaring.

Jag blir dock nostalgisk när jag ser tröskorna. Hur haspeln drar in sädesstrån över skärbordet och bakvägen släpper ut den gula halmen.  Otaliga är de timmar som vi tillsammans tröskade vete, havre, råg, korn och oljeväxter. Byttes av mellan tröska och traktor. Gick upp mitt i natten för att köra runt torken, drack varm choklad och åt bullar innan vi kröp tillbaka ner i sängen.
Det händer att jag saknar den tiden, när vi var bönder. Nu har vi endast ett grönsaksland med morötter, potatis, rödbetor, sallad och västeråsgurkor. Vitlöken glömde jag. Verkar ha tur med den i år.

För att spä på nostalgin har vi beslutat oss för att göra en nostalgitripp till våra gamla hembygder i Värmland. Vi åker först till Skattkärr. Där maken vuxit upp på den gård hans mor och far brukade. Båda hans föräldrar är borta men gården finns kvar. I en annans ägor. Vems vet vi inget om men ämnar ta reda på den saken. Det borde ha varit generationssikten där för länge sedan.

Enligt makens utsago var sjön Knappen så stor som en insjö bör vara. Kanske ändrar han storleksuppfattning när vi kommer dit. Mycket har med stor säkerhet förändrats. Följt med tidens gång. På både gott och ont.

Lanthandeln, hur många lanthandlare finns det nu för tiden? När vi var i Norrland för några år sedan stötte vi på en och annan som tappert stretade sig fram i kampen mot supermarket i tätbebyggda områden. Lanthandlare är som bönder, ett sakta sinande släkte. Fast för lanthandlarna har nedrustningen gått fortare än för bönderna. När våra barnbarns barn är vuxna och bildar familjer finns den kanske endast kvar bönder på bild i internets uppslagsverk. Importerad mat i affärernas hyllor.
Någon lanthandel finns mig veterligen inte i våra trakter eller runt Östgötaslätten.

Trevlig resa kommer det med stor säkerhet att bli. Hotell i Karlstad, en stad där jag själv gått i skola under några år. Där jag och min kompis Michaela för 25 öre köpte varmkorv med bröd utan korv men med senap hos torgets korvkiosk. Det var vad vår kassa tillät. Varmkorv med bröd utan korv.
När vi kommer till Karlstad ska vi gå ut och äta något riktigt gott. På restaurang. Medan maken berättar för mig om sin uppväxt i Värmländska Kärne. Historier jag hört honom berätta tidigare men aldrig på plats och ställe. Även om vi åkt förbi där en gång tidigare. Men det var så länge sedan att jag inte längre minns.