Danspalats och saknad efter trygghet

Hemma igen efter Värmlandsresan. Halsen svider våldsamt och näsan rinner. Blir till att kurera mig inför helgen som innehåller både Kimstadsdagen och Östgötadagarna där jag ska finnas på plats med min kamera och frilanspenna.

Vaknade i morse i ett grått Karlstad. Varken halsont eller risk för regn hindrade oss från att vandra utefter Klarälven. Östra Bron eller den Gamla Stenbron vilken den kallas i folkmun och som började byggas år 1761 såg ut som jag minns från den tid då jag bodde på Sundsta.

Sandgrund, det välkända danspalatset låg också där det skulle. Nu har dock de dansanta fått lämna plats åt Lars Lerins konst och turerna har varit både många och stundom ilskna innan konstnären kom på plats med sina magnifika verk.
Jag är en hängiven beundrare av Lars Lerin. Både hans sätt att vara och det han skapar tilltalar mig. Därför kändes det bra att få spendera en stund av vår restid til att strosa runt och titta på konsten.
Den som ännu inte sett utställningen uppmanar jag på det bestämdaste att åka till Karlstad och gå på Sandgrund.

Som vanligt drabbas jag av ett starkt vemod när vi lämnar hembygdens rötter bakom oss. För att spä på vemodet körde vi till vår gamla gård. Svängde upp på gårdsplanen och satt tysta och stirrade på det näst intill nedgångna boningshuset. Där varje rödmålad bräda innehåller tidiga minnen. Timmar av slit innan torpet blev ett hus där vi som familj kunde flytta in. Nu faller det sakta men säkert samman och ett sting av ånger att vi sålde borrade sig in i våra hjärtan.
Som alltid. Likadant varje gång. Det släpper först när vi kör över gränsen och den blå skylten meddelar att bilens däck rullar in i Östergötland.

I en burk som är vackert målad, inköpt i någon prylbod, finns en näve jord från vår gamla gård. Våra barn vet vad den Värmländska mullen ska användas till. Den dag då det är dags att ta det slutgiltiga avskedet.

Här hemma väntade barn och barnbarn. Telefonsamtalen att vi är välbehållna hemma är avklarade. I morgon kommer småtvillingarna, deras storasyster, föräldrar och ledarhund hit för att sova över. Deras grannar ska ha storkalas med hög ljudnivå så kvarteret flyr. Dock inte alla hem till oss. Generositeten har sin begränsning.

Jag har snabbt ögnat igenom dagspressen efter hemkomsten. Läst om den lille Aylan eller Alan som är det rätta namnet. Han har förts till sin sista vila. Bilden på den lille gossen går rakt in i hjärtat, säger vår drottning i ett pressuttalande till Göteborgs-Posten.
Vid banvallen i Ungerska Bicske står utrustad kravallpolis. Desperata människor är på flykt. Till havs och på järnväg. Världen är galen och jag drivs av en längtan till Värmland. Dit är det bara att jag åker när jag vill. Ingen eller inget hindrar mig.
Jag skäms. Skäms över hur välfärden behandlar de som behöver skydd och trygghet. Att jag skickat pengar till Rädda Barnen ger ingen lindring för mitt samvete. Jag fortsätter att undra när denna galenskap ska ta slut. Galenskap som är större än inbördes svenska familjeträtor. Där förorättade människor sitter på sina arslen och grämer sig över ett eller annat förlupet ord som fällts i ilska eller frustration. Där inga förlåt knyter ihop banden som slitits itu.

Människan är en komplicerad varelse...vi måste vara rädda om varandra...så länge vi finns till...för vi behöver varandra...oavsett vad...

Hönsberget, Berga och baby shower

Nostalgiresans första dag. Med glädje har jag följt med maken till hans barndomsminnen. En plats där hans mor och far brukade den Värmländska gården. Åtta mjölkkor och två hästar.

Allt var sig likt men ändå så olikt. Skiften som ersatts med nya skiften. Marken utarrenderad, huset moderniserat och fyra hästar har ersatt de som för länge sedan gnäggat färdigt. Kanske slutade de som rökt kött på knäckebröd. Ingen som vet.

Välvilligt folk som bjöd på kaffe i trädgården på Hönsberget. Där vi stannade för att fråga. Om de visste. Om de kom ihåg. Om de ville berätta.
Främmande människor som endast delade trakten och namn som är jordade med de obekanta besökarna. Även om jag befinner mig långt ut i periferin  blev jag berörd.

Gården låg kvar utefter grusvägen bortom Hönsberget. Ladugårdsgolv och loggolv som trampats av fötter som jag en dag skulle lära känna.

"Kom in, kom in, vill du se inne i huset där du har bott"?
Järnspisen stod kvar. Likaså den stora öppna spisen i stora rummet. Annars var inget sig likt.

Vattendraget där gäddorna slog var endast en liten brun göl.

Maken pekade och visade. Berättade och jag lyssnade. Han såg glad ut.

Jag förundras över människornas vänlighet. Kaffe och rosa cup cakes. De hade haft baby shower på Hönsberget. De skulle bli mormor och morfar. Några rosa bakverk hade blivit över. Nu bjöd de främlingar att sitta ner på trädgårdsstolarna. De tog sig tid. Timmarna gick.
De pratade om folk och gårdar. Jag lyssnade.

Vi tackade för oss. Tog artigt i hand och de ville ha visitkort.

På den forna barndomsgården kom ägaren ut. Förvånad. Också han tog sig tid. Tiden gick fort. Vi tackade och tog i hand. Så pumpade han våra bildäck. Alla fyra. Han hade däckhotell i ladugården, där de åtta korna en gång stod och idisslade. Han kunde det där med däck och såg att det fattades luft.

Jag har bokat hotell i Karlstad. Ankomst igår och avresa idag. Fast vi kom idag och åker i morgon. "Det går inte att alltid hålla ordning på dagarna," sa den gravida hotellreceptionisten och gav oss ett rum.

Undrar om hon tänker ha något baby shower och äta cupcakes?

Maken tar en tupplur medan jag skriver min blogg. Sin barndomsresa har han gjort tillsammans med mig. Det finns glädje i det nostalgiska. Och lite vemod. Två passande sammansatta komponenter.

Fästing i örat och pratglad cirkel

Såg på webben om en kvinna som haft en fästing inneboende i sitt öra under en månads tid. Den röda undertexten varnade för starka bilder och vips tryckte jag på filminslaget. Jag har en viss förkärlek för sådant där lite småäckligt om jag själv inte är inblandad.
Besvikelsen blev stor. Fästingen var mumifierad och låg i en försluten plastpåse. Inte det mista knotter blev kännbart i min hud. Även om damen med fästingen hade gråtit och skakat när fästingen blev befriad ur öronfängslet förnam jag ingen äckelkänsla.

Värre var det när jag själv blev drabbad. Vaknade en natt för många år sedan av att det killade i mitt ena ytteröra. Sömndrucken petade jag in ett finger och fick ut en bärfis. Den förskräckta fisen släppte sitt illaluktande sekret som faktiskt innehåller en liten mängd cyanider. Odören spred sig över kudden och påverkade till viss del min fortsatta sömn.
Dock kontaktade jag inte dagspressen för att sprida nyheten vidare utan delade den endast med min familj där muntration uppstod runt frukostbordet.

Det är lätt att skratta åt andras olycka. Ty så är människan skapt.

Det finns många olika sorters småkryp i vår fauna. Vissa är vackra att skåda medan andra ger rysningar. Tvestjärtar tillhör arten insekter och det lär finnas omkring 1900 arter, mest i de  tropiska trakterna. Fyra av arterna har fått sitt fäste i vårt land och vid närmare eftertanke så kunde de också ha stannat i tropikerna istället för att bosätta sig i vår brevlåda.

Den mytomspunna tvestjärten har ryktet om sig att krypa in i folks ögon. Med sina skarpa käkar är trumhinnan lätt att forcera, sedan är det bara att kravla sig vidare och mumsa på den mjuka och innehållsrika hjärnan. Gammal benämning på insekten är öronkrycka och i England heter den earwing. 
Det lär vara en skröna men stundom undrar jag om det inte ligger en gnutta sanning bakom påståendet. 

Det är i alla fall lätt att skaffa sig fobier.

Själv är jag inte lagd åt det ängsliga hållet gällande insekter, spindlar och småkryp. Vi har för övrigt en inneboende spindel av stort format i vårt badrum. Vi pratas vid stundom och den tittar på mig med sina forskande ögon. Den får hållas bäst den vill. Den enda restriktionen jag gett den är att hålla sig långt borta från mig då jag vistas naken i badrummet. Att få den krypande utefter ryggen är inget jag är trakterad av.

Nu är det i alla fall höst på riktigt. Gårdagen regnade konstant och jag får leta fram lite mer rejäla skodon. Det som lyser upp i det grå är kvällens begivenheter. Det är dags att efter sommaruppehållet starta upp vår bokcirkel som vi granndamer har.  Lite prat om lästa böcker och mycket prat om annat. Samt alltid gott tilltugg.
Våra män har startat en egen klubb och strålar påpassligt samman när vi fruar är litterära. De håller egna diskussioner och jag misstänker att kvällen till stor del kommer att handla om avloppsfrågan. Det är ett hett ämne i vår område för tillfället.

Nio nötter och leopardmönster

Köpte mig en veckotidning. Perfekt att ha med på resan då och resan som kommer. Extra bilaga med korsord lockade så jag slog till utan någon längre betänketid.

Började bläddra och ut ramlade erbjudanden med guldkant. Prenumerera och du får välja en vara utan kostnad utöver prenumerationsavgiften. Flera blad singlade ner över bordskivan. Gods och gårdar, Antikviteter och erbjudande om en tidning som främjar hälsan.
Jag knycklade ihop lockerbjudandena och kastade allt i högen som ska till återvinningen. Någon nytta med det jag inte begärt att få blev det i alla fall.

I veckotidningen med den extra korsordsbilagan står att läsa om en kvinna som råkat ut för en olycka. Hon kravlade sig så småningom upp ur sitt elände och livet blev plötsligt mycket bättre än det tidigare varit. Som det brukar bli. Katastrofer får människan att vakna upp och ändra sitt liv och leverne. Synd bara att det måste hända något drastiskt innan mänskligheten vaknar till sans och besinning.

Nio sorters nötter, om de fyller en näve, om dagen förlänger livet då de tuggas och sväljs. Hemmafixaren kan sticka läckra halsband och göra om kasserade burkar till vackra och brukbara föremål. En kvinna har grävt upp sina rötter medan en annan kvinna blivit av med sina sväljproblem så nu kan hon vistas ute bland allmänheten. Äntligen, efter alla plågsamma år.
Modesidor där jag uppmanas att klä mig i fräsig leopardtop och en glittrig kofta som ger bling i baren. Om jag först hänger av mig den klassiska kamelhårskappan.

Och Detoxkuren BioDrain för en snabb nystart. En avbildad tjock tant har pillrat i sig en kur på 180 tabletter och blivit kvitt sin slappa hud. Genom invändig rening. Smal som en speta och med utrensade slaggprodukter är hon numera lycklig, fri och behöver inte bekymra sig över mörka ringar under ögonen. Den ultimata känslan, när fettet runnit ut och levern som står i centrum inte längre behöver jobba för högtryck, är mycket avstressande utlovas det på slutet av annonssidan.

Ungefär i mittuppslaget finns recept på små söta kakor. Uppdukade som avslutning till den fyllda filén med gräddig sås och pom duchess.  Hela det uppslaget måste vara BioDrains fiende nummer ett. Ändå samsas de i samma magasin.

Jag vet inte riktigt vad jag ska ta till mig av all upplysning jag fått genom att köpa en tidning med extra korsordsbilaga. Kanske dras jag åt receptens håll. Även om släktforskning verkar lockande.
Att jag skulle vara en tjock tant med slaggprodukter vill jag sätta dementistämpel på. Att livet skulle bli bättre på något sätt om jag nästan kör ihjäl mig för att sedan hamna i rullstol betvivlar jag starkt. Inte heller är jag någon bra hemmafixare eller känner att jag har svårigheter med att svälja. Om jag inte äter hasselnötter vill säga. För då kliar och sticks det i munnen och halsen tycks verka bli svullen.

Däremot kan jag baka goda bakverk när jag behagar. Dock tänker jag icke klä mig i leopard. Får jag sådana dragningar har maken och barnen lovat dyrt och heligt att hejda mig. I det kan jag vila tryggt, lösa korsord och knapra på de söta kakorna.

Earl´s Court och Plumpudding

Trampar åter svensk mark efter Londonhelgen. Dottern och jag har ätit oss genom staden. Traditionella rätter där vi började med engelsk brunch och avlutade med fish and chips.
Metro och buss 24 är vi numera välbekanta med, linjer som tar resenärer vart helst det önskas. Under och ovan jord.

Att åka Metro till Earl´s Court visade sig dock vara knepigare än vi först räknat med. Rätt väderstreck men åt fel håll. Också promenader kan visa sig vara en aning vanskligt. Även om Londonborna är ytterst välvilliga att ledsaga virriga turister. Några plockade till och med fram en GPS och knappade in adress och husnummer. Så gäller det att vända GPS:en åt rätt håll för ett fullgott resultat ska nås.

Någon Plumpudding lyckades vi inte inbringa. Tydligt är att den unga generationen av britter inte känner till denna, som vi förmodar utan att först ha smakat, delikatess. Åtskilliga butiker och snabbköp fick visit av oss. Endast en handlare kände till puddingen som tyvärr inte ingick i hans sortiment. Hans frågande kollega fick en information om plumpuddingen hörde vi när vi steg ut ur butiken.
I brist på en engelska julpuddingen fick ett par paket Crumpets följas åt ner i våra resväskor som höll samma volym vid avfärd som hemfärd.

Pubbesök där vi drack still water och ett glas mörkt öl. Den enda kvällsaktivitet vi mäktade med. Storstaden suger och tjusiga salonger är inget för oss.

Gemenskapen har varit viktigast under resan. Alla samtal som vi aldrig annars hinner med. Närheten till varandra. Min vuxna dotter och jag.
Balsam för själ och sinne. Promenader där jag beskrivit omgivningar och byggnader efter bästa förmåga. Arm i arm längst Themsen. Vilopauser på en bänk med solen i våra ansikten. Morotskaka och en kopp te. Några dagar utan ansvar och förpliktelser.

Nu har vi lämnat flärd och resa bakom oss. Vardagen gör sig gällande för både vår dotter och mig. Småtvillingarna, deras storasyster och hennes arbete kräver sitt.
Stortvillingarna har hittat hit för att spendera dagen med oss. Vi har ägnat oss åt museal verksamhet under förmiddagen. Känner att det är bra för barnen att se och lära hur ett liv kunde se ut långt innan den elektroniska eran med allt vad det innebär gjorde sitt intåg.
En uppstoppad skomakare satt vid sin läst och skrämde så när slag på mina barnbarn. Uppmärksamheten riktades därefter på en slags separator eller om det var en tidig prototyp till en hembränningsapparat kan jag inte avgöra. Intressant var den märkliga apparaten i vilket fall som helst.

Huruvida barnen bär med sig museiupplevelsen i livet är svårt att säga. De som är födda in i data -och mobiltelefonin och totalt ovetande om vad en plumpudding är. Att blanda upp det med ålderdomliga kommunikationsmedel, hushållsapparater och hantverkares redskap är inte helt fel.

Själv bär jag med mig helgens upplevelser ett tag fram över. Nu är det bara att ta nya tag i det som ligger framför och väntar. Jag gläds och känner tacksamhet för det som varit och det som är.