Störst, bäst och Sofia

Ledig fredag. Eller ledig är kanske en överdrift. Med ledighet räknar jag soffhäng med en trevlig film eller en bok och en kopp te balanserande på min mjukt rundade mage.
Jag har gjort mina åtagande som kommit på efterkälken. Tagit hand om vårt hus och hem genom en inventering av dammråttor och dylika ting som vi renlighetsmänniskor inte vill ha runt omkring oss.

Medan jag gnodde runt fönsterkarmar och skakade små prydnadsdukar tänkte jag på Sofia.
Förra året mitt i den fagra försommarblomningen vann cancern över motkampen och Sofia fick inte uppleva sommarvärmen tillsammans med sin man och deras lille son. Katastrof för de som stod Sofia närmast men även katastrof för ett helt arbetslag. En medarbetare fattades plötslig. En kompis som delat med sig av sitt liv, delat arbetsbördor med sina kollegor och delat fika- och lunchsamtal.

Till minne av Sofia arrangerade en grupp av hennes arbetskamrater Sofialoppet. En intern grej som växte sig stark även bland släkt och kamrater till arbetskamraterna. Startavgiften gick oavkortat till Cancerfonden.

För andra året i rad gick springloppet av stapeln i går kväll. En femkilometersbana med start i Norrköpings lummiga oas Folkparken. Jag var på plats för att fota och göra ett reportage.
Stod och hängde bredvid en funktionär längst banan. Vi småpratade och hade trevligt i största allmänhet.

Så kom då löparna. Riktiga atleter med muskulösa vader och kraftiga löpsteg. Sen kom tanter som käckt pumpade stavarna fram och tillbaka i gångtakt. En klunga med föräldrar sprang med sina telningar nerstoppade i barnvagnar och sittkärror. En liten kille fann det hela enklast genom att ta sig fram på sin springcykel. Några gick, några joggade och några gjorde något mitt emellan. Gamla, unga, barn och tonåringar. Det markanta var att de över sexhundra personerna med nummerlappar på brösten  pratade och skrattade. I mitten av klungan kom Sofias man med sonen på axlarna, han sprang och pojken studsade upp och ner för varje steg.

Funktionären och jag hejade på. En tant kom på cykel från motsatt håll. Jag heja på henne också bara för ordningens skull. Hon skrattade och hejade tillbaka medan hon på sin vingliga färd försökte undvika att köra på några löpare.

Ingen vinner i Sofialoppet. Ingen armbågar sig fram och skriker "Se på mig, jag är värst och bäst. Det är jag som hamnar på ettan med bild och uttalande i lokaltidningen"!
I Sofialoppet är alla vinnare. Inga fräsiga springskor med luftkuddar, inga flashiga springbyxor med matchande överdel behövs. Alla som vill får vara med. Alla som orkar och kan. Oavsett utstyrsel och väl- eller ovältränat flås.
I Sofialoppet är närheten till varandra, glädjen att vara en vän, syster, bror, mamma och pappa, mormor och morfar, farmor och farfar, granne eller arbetskamrat viktigare än ett skrytsamt tidsresultat.

Alla springer för Sofia och för att stödja forskningen kring den sjukdom som tog hennes liv.

Jag kände en stor glädje när jag kom hem och redigerade mina bilder. När jag såg alla människor som sprang mot ett och samma mål. Jag kände även en stor glädje över de människor som finns i mitt liv och som vill vara där. De som jag älskar och som älskar mig tillbaka.

Nästa år ska jag vara med och springa Sofialoppet. För den goda sakens skull. Om jag lever till dess vill säga. Inga garantier finns. Varken för min egen del eller någon annan. Vi behöver inte vara gamla för att dö...

Magic-Lift och multifunktionell förstoringslampa

September är i sin linda men ändå har julreklamen börjat droppa in i vår postlåda. Eller rättare sagt Ateljé Margaretha som envist skickar mig sin handarbetskatalog. Nu vill hon, Margaretha, att jag ska sätta fart att alstra julbroderier. Pynta stugan med hemmasytt för att få den rätta känslan då det är dags att ta fram julkrimskramset.

I min ungdom handlade jag broderier från Margaretha. Sydde tavlor i korsstygn så som heminredningsexperterna anmodade. Sedan den dagen då jag gjorde mitt första köp har Margaretha blivit min trogna följeslagare. Hon håller reda på när jag flyttar och skriver nogsamt upp i sin adressbok när jag gjort adressändring till Skatteverket.

Nu har Margaretha slagit sig ihop med Knittingroom för de som älskar att sticka och virka samt Linea för vackra hem och Åshild som säljer prisvärda klänningar i prinsessmodell med sömmar bak och fram samt knytskärp. Eller en populär byxa i härligt material bestående av polyester, viskos och elastan med resårmidja och vinröd färg. För att lyxa till mig närmast kroppen kan jag passa på att beställa en body med extra superkontroll och Magic-Lift funktion. Hak- och hyskknäppning i grenen och vacker spets på behåkupan.
Eller varför inte ett skönt nattlinne för endast 198 riksdaler. Då får jag en nattdräkt med korallfärgade små blommor och ett rynkat ok där fram.

Vi har satt upp en lapp på brevlådan där vi undanber oss reklam. Vi får inte det vi inte vill ha men vi får heller inte det vi vill ha. Det finns inget mellanting.
Margaretha anser sig inte vara reklam utan samhällsnyttig information. Hon har dessutom skaffat sig internet och förärar mig ofta med ett mejl. Mobiltelefon har hon också och har länge telefonerat mig om att hon anser att jag absolut bör brodera en vacker duk föreställande blåmesar.

Nu kan jag ägna återstående tid av dagen med att bläddra i mina nya kataloger. Kanske köper jag material och syr ett käckt förkläde med tomtar ämnad att dra på glöggflaskan. Då blir julen riktigt fin, lovar Margaretha.

Jag har kommit upp i den åldern att jag nästan minns hur Napoleon Bonaparte sprängde fram över slätten på sin Marengo vilket betyder att min syn inte är lika skarp som den tidigare varit.
"Köp den fräcka portabla  multifunktionella förstoringslampan så klarar du de allra minsta korsstygnen", lovar Margaretha.

Kanske jag ska slå till. Shoppa loss lite. Snart är det jul!

Dammsugare och hårdrocksband

Dammsugare och en kopp kaffe. Blev inledningen på dagens jobb i grannkommunen.
Förr kunde jag aldrig tänka mig att gå på konditori utan fikasällskap. Numera har det inte lika stor betydelse om jag sitter vid ett ensamt bord eller delar det med någon annan. Även om det förvisso är trevligare med bordssällskap, vilket jag helst av allt föredrar. Men finns det ingen som vill dela en kaka och kaffeslurk med mig smakar det bra ändå.

Fiket i Sonstorp bär en förnimmelse om svunnen tid. Bord med Perstorpsskiva och gedigna stolar i klassiskt snitt. På dörren till det innersta där gästerna slår sig ner med sin bricka uppmanar strängt en skylt att dörren skall hållas stängd. Jag vågar inget annat efter den gången en gäst blev strängt tillsagd att nämnda dörr inte får stå på vid gavel. Anledningen därtill har jag aldrig lyckats lista ut.

Tisdagen den 18 oktober 1988 klev några långhåriga grabbar in på fiket i Sonstorp.

Kanske sa de; I want a cake and a cup of coffe.

Svenska talade de i alla fall inte vad jag kan ana. Det amerikanska rockbandet Metallica.
I största hemlighet slank de in på fiket i Sonstorp för att göra en paus mitt i turnélivet. Det var så hemligt att Norrköpings Tidningar genast nosade upp den exceptionella händelsen och gjorde ett uppslag som hänger bakom glas och ram i fiket till allmän beskådan.

Undrar vilka stolar de satt på, James Hetfield, Kirk Hammet och de andra grabbarna...?
Jag brukar valsa runt från stol till stol för några ska väl ha osynliga rumpavtryck kvar på träsitsarna kan jag tycka.

Att ta sig med bil in på fikets parkering är en enkel sak om uppsikt hålls framåt och till viss del bakåt i backspegeln. Värre är det att ta sig därifrån för då måste bilen backas ut på den hårt trafikerade vägen. Den leder till Örebro via Pålsboda och är mycket vältrafikerad. Visserligen hastighetsbegränsad till 50 km/tim men det brukar gå fortare än så. Än så länge har jag lyckats med mitt företag att komma ut och köra mot nya mål utan plåt- eller personskador.

Nu ska visst väghastigheterna sänkas på många platser i landet. Trafiksäkerheten ska med detta bli högre och olyckshändelserna minska. Förutom vid Grebyskolan i Kimstad. Där ska hastigheten däremot höjas. Det har Norrköping kommun bestämt. Visserligen dundrar timmerbilar med fullt lass mot pappersbruket i Skärblacka förbi tillsammans med gaspedalsnedtryckta privatbilister men det anser tydligen Norrköpings kommun vara en världslig sak. Antagligen är det inte så noga med Kimstadungarna.

De lever ett eget liv i kommunhuset väl förankrade vid sina skrivbord utan några som helst verklighetsuppfattningar.
Så har de heller icke varit i Sonstorp och suttit på samma stolar som Metallica. Då går det inte att begära hur mycket som helst.

Idag har jag fikat under bilden med Metallica. Respekt!

En skvätt parfym och smala ögon

Det är åter dags att skörda från vår gurkodling. Sista burken inlagda gurkor från förra skörden är påbörjad. Varpå jag kände mig nödd och tvungen att bege mig till vår lokale matvaruhandlare och införskaffa en knippa krondill. Ty dill vill inte växa på vår åkermark trots upprepade försök vilket lett till att vi numera har avskaffat den odlingen. Eller som jordbrukaren säger på fackspråk, jorden ligger i träda. För all framtid gällande vår dillodling. Gäller dock icke gurkor, sallad, morötter, rödbetor, rädisor, potatis och vitlök. Småskalig odling men ändock mycket trevlig.

Jag drog kammen genom min korta frisyr, borstade av tänderna, försökte snyta ut allt tjockt snor och sist av allt skvätte jag på mig lite parfym. Inte för att den åtgärden är nödvändigt då den lokale matvaruhandlaren gästas av mig som person och med stor sannolikhet inte känner sin kunds doft utan av den enkla anledningen att jag tycker det kan vara lite småtrevligt att lukta gott även om det är till vardags. Maken brukar se på mig med gillande min, sniffa lite och påpeka att jag inte bara är snygg utan även doftar förföriskt. Även det är mycket trevligt och uppmuntrande.

Igår kväll när jag lagt mig riggade jag upp min Ipad med en kudde som stöd för att titta mig till sömns på någon trevligt program från SVT Play.
Flykten från IS kom upp men jag tvekade. Har funderat någon dag att se dokumentären men känt en rädsla. Det är obehagligt och mycket skrämmande att se hur människor far illa.
Fattade i alla fall beslutet och tryckte igång programmet. Med den påföljd att min natt varit orolig.

Kvinnorna i IS-männens våld lever ett hårt liv. Både fysiskt och psykiskt. De som klarar sig och flyr med livet i behåll är ändå döda för evig tid.
En liten skvätt parfym för att lukta gott kan för en kvinna betyda avrättning genom stening. Eller en dom innefattande hugg, slag och sexuella övergrepp. För en liten skvätt parfym.
Lika illa är det om en kvinna dristar sig till att visa sina ögon ute bland allmänheten. Det räcker inte med att vara svartklädd utan någon tillstymmelse av synlig hud, ögonen får inte visas.
Som klädda i svarta tält vandrade kvinnorna omkring, starkt övervakad av någon med manligt kön.

När vår dotter och jag flög till London fanns det en familj med ombord på planet. En pappa, mamma och tre små barn. Mamman var helt täckt med svarta skynken samt svarta tjocka fingervantar. En smal glipa för ögonen och jag såg att hon ibland log åt sina barn. Hennes ögon smalnade under deras samtal. Jag kunde inte låta bli att titta på mamman även om jag kände mig ohyfsad. Vi mötte varandras blick och jag log. Hennes ögon smalnade.

Det är enkelt att vara feminist. Stärka de kvinnliga rösterna upp mot skyarna om rättvisa fördelningar mellan kvinna och man. Enkelt att argumentera om jämställdhet mellan könen och kämpa för lika löner, arbetsinsatser, kvalifikationer och välfyllda cv:n som bygger på meriter, ibland större än männens.
Det finns jämställdhetslagar i vårt land som bygger på män och kvinnors lika rätt i samhället. Det är en fantastisk lag som förhoppningsvis ska vara gällande för båda könen. Huruvida det är med den saken låter jag vara osagt, ej heller har jag haft någon anledning att hänvisa till något stycke bland jämställdhetslagens paragrafer. Jag har alltid haft förmånen att känna mig jämställd ute bland de yrken jag haft. Däremot har det hänt många gånger att jag behövt be en man om hjälp då mina egna fysiska krafter inte räckt till. Som ensam kvinnlig bandman bland elva andra brandmän för att ta ett exempel. Eller om en säck foder till kossorna känts för tung, då har maken blivit tillkallad.

Det är enkelt att vara feminist för både kvinnor och män i ett land där kvinnor inte blir stenade till döds om de skvätter på sig lite parfym eller uppför sig på annat olämpligt sätt i en värld som styrs av män utan hjärtan men med en stark tro på en religion som de skapat åt sig själva. Där kvinnan inte tillåts att finnas till annat än som en svart tyst skugga utan egna anspråk på livet.

Det är enkelt att vara feminist i ett land där det finns en jämställdhetslag och där det råder jämställdhet mellan könen.

Svart dräkt och röda snytränder

Fortfarande svider halsen och framför mig på skrivbordet ligger en hög pappersnäsdukar. Använda som såväl rena och snyggt hopvikta. Nu har i alla fall snoret fått en konsistens som är hanterbar. Tjock och trögflytande. Förvånande att det hela tiden produceras nytt. Att inte huvudet blir fyllt av det där gulgröna.

Solen skiner ändå och våra vindruvor är snart klara för skörd. Så även björnbären. Trots att den skörden inte blir till någon sylt är de goda att äta direkt från busken.

Huruvida jag i mitt sjukdomstillstånd kan följa stortvillingflickan på rehabbad är en fråga för morgondagen. Däremot måste jag nog avboka tillställningen på damlogen dit jag är inbjuden.

Varken maken eller jag är någon föreningsmänniska av det stora formatet. Vi trivs bäst med att rota runt hemmavid utan några förhållningsorder eller namnade på listor där aktiviteter ska utföras.
Herr -och damloger är för oss främmande miljöer som har en klang av mystik och hemliga möten över sig. Huruvida det ligger någon sanning i detta påstående kan jag inte avgöra ty åt den världen har vi inte haft någon dragning.

Nu har jag som sagt blivit inbjuden till herrarnas motajé men är av hälsosjäl nödgad att tacka nej. Min gissning är att damerna inte vill ha någon snorkråka som dessutom blivit aningen lomhörd insläppt i sina lokaler.

En dam jag träffade på vid ett tillfälle och som tillhör denna eminenta loge ansåg dock att jag borde skriva in mig i deras skara. Hon påpekade att livet kan förändras och jag en dag står där och längtar efter gemenskap. Men att dess träffar kräver att jag klär mig i svart dräkt i något lämpligt snitt.
Jag får väl fundera på det där. Ännu har jag ingen längtan efter någon annan gemenskap än den jag redan har, för övrigt har jag kastat min svarta dräkt eftersom jag blivit för tjock för att bära den. Inte för att jag burit dräkten vid andra tillfällen än vid begravningar i tjänsten, men ändå. Vem vill se anskrämlig och tjock ut i en svart dräkt?! Eller i vilken dräkt som helst om jag tänker närmare på saken.

Mina två absolut viktigaste frilansjobb är avklarade under denna dags timmar. Nu återstår endast ett par jobb till som det inte är lika brådskande med. Som belöning av mitt värv tänker jag ta mina pappersnäsdukar med mig och åka till Pia. Hon ska fila och pimpa till mina naglar. En lyx som jag numera tänker fortsättningsvis unna mig. Precis som jag stundom går och klipper håret.

Mina fingrar har drabbats av ett märkligt fenomen. De gör fruktansvärt ont och är inte lika fina och raka som tidigare. Under fler år har jag dragits med detta men jag har kommit på att jag lättare kan förlika mig i mitt öde om jag låter någon pyssla om mina händer. Korta naglar och ett lätt rosa lack med lite skimmer gör att jag känner mig fin.Tycker jag att jag är värd.
Att jag långsamt håller på att få röda snytränder under näsan är däremot en världslig sak av övergående natur.