Ett galet hus och en vänlig yngling

Det är något speciellt med söndagar. Har jag alltid tyckt. En dag att vilsamt glida runt på. Dagen innan en ny vecka med allt vad det innebär tar vid.
Nu för tiden har jag inget inrutat schema som startar på måndagar utan varje ny dag bär med sig något nytt och händelserikt, helt oplanerat. För det mesta oplanerat.

I morse beslutade vi oss för att åka ut i det östgötska landskapet. En icke oplanerad resa även om det inte ingick i planen att resan skulle gå av stapeln just idag.
Resans mål var ett gammalt nedlagt mentalsjukhus. En byggnad jag läst mycket om. Helt osannolika historier som jag inte kan bedöma om de är skrönor eller ej.

En del jordnära efterforskningar har jag tidigare gjort. Hos Hugo på Lantmäteriet bland annat. Med skräckblandad förtjusning sökte han i sina arkiv, även han hade hört historier omkring sjukhuset.

Det visar sig att en ryss numera är inblandad i fastigheten. Jag har försökt nå denne ryss som enligt Hugo är usel på engelska. Telefonnumret ledde till en annan ryss som på knagglig engelska gav mig ett nytt telefonnummer vilket enligt säkra källor skulle gå till den förste ryssens hustru. När jag slog den enormt långa sifferkombinationen möttes jag endast av musik som leder tankarna till en skum verksamhet där nakna damer är inblandade. Kanske har jag fördomar men jag knäppte omgående bort samtalet. Därefter slutade jag leta efter ryssen.

Innan vi begav oss av på vår resa mejlade jag till min chefredaktör och meddelade att det gamla nedlagda mentalsjukhuset idag skulle få påhälsning av mig och maken. Hon gjorde precis som Hugo på Lantmäteriet. Manade om försiktighet.

Väl framme fick jag nerver. Stannade på behörigt avstånd och fångade upp en yngling som visade sig bo strax intill den mäktiga och tomma byggnaden som enligt utsago hyst mentalt sjuka människor samt dess för innan fungerat som uppfostringsanstalt för vanartiga gossar.

Även ynglingen manade till försiktighet. Då började mitt mod att svikta. För ett ögonblick tänkte jag be honom följa med, som en slags beskyddare. Han var begåvad med en imponerande muskelmassa och såg ganska respektingivande ut.
Jag sneglade på maken som såg lugn och samlad ut. Som alltid. Han är min trygghet och kan med all säkerhet skydda mig mot framrusande ryssar. Det är min fasta övertygelse så vi körde upp framför huset där fönstren gapade svarta och tomma. Som ihåliga ögon stirrade fönstren mot oss. Jag zoomade in med kameran och bad en stilla bön om att ingen skugga skulle röra sig bakom de svarta fönsterglasen.

Inget hände mer än att det knastrade av sönderslagna rutor under våra skosulor. Ingen ryss eller bulvaner som satts ut för bevakning. Allt var tyst och stilla. Inga spår av vanartiga gossar eller mentalt sjuka människor syntes. Även om jag läst att vissa av byggnadens rum ska vara nedsmetade av blod och kvarvarande tvångströjor är upphängda som ett monument över galenskapen.

Det finns söndagsutflykter och det finns söndagsutflykter. Det här var bland de märkligaste jag gjort.

Avslutningsvis blev det en god lunch i Motala och ett nostalgiskt besök på Motormuseet samt gofika i Borensberg. Chefredaktören har fått ett lugnande mejl och min nyfunne vän ynglingen har lagt till mig som sin vän på Facebook där jag meddelat honom att fotograferingen avlöpte utan några vedergällningsåtgärder.

Nu återstår endast resten av denna resa. Att få ihop så pass mycket stoft att jag kan sätta ihop en artikel om det öde och smått kusliga sjukhuset. Den vänliga och muskelstarke ynglingen har haft vänligheten att förära mig en hel radda med kontakter. Kanske någon av dessa vet och kan berätta den sanna historien om Boda mentalsjukhus för mig.

Historisk vandring och åldersnoja

Har under eftermiddagen varit till grannkommunen och gått på en historisk vandring. Mycket trevligt och vyerna vidgar sig i och med detta. Det vi ser är inte en hel sanning, det är bara nuet med dåtid i förändrad form.

Åkrar som harvats, såtts, skördats och plöjts är numera ett kuperat fält med tjugosju hål. I hålen ska en liten vit boll under stor koncentration ner. Det svingas och slås, ögonmäts och puttas. Små vagnar dras omkring där klubbor av olika modeller sticker upp. Varje klubba har sitt speciella ändamål och det är endast de invigda som begriper sig på det. Reglerna är strikta både i spel och etikett.
I golf kan grova brott mot golfetiketten leda till diskvalifikation. Det gäller inte i verkliga livet. Där blir vi inte diskvalificerad om vi uppträder illa mot varandra. Helst ska vi heller inte ha något handikapp...

Att leda en historisk vandring kräver en viss inlärning av forntiden. Berättelser från de som minns och textmaterial från kyrkböcker och ägarlängder av torpstugor och hemman.
Allt är kulturhistoriska skatter och jag tycker det är trevligt att det finns människor som för historien vidare. På så sätt stannar aldrig tiden.

Idag skickar jag iväg mitt 551:e blogginlägg. För nästan exakt tre år sedan uppmanade maken mig att starta en blogg. Grunderna till bloggportalen fanns redan tack vare vår yngsta dotter som dess för innan försökte få mig att kliva in i bloggarnas egna värld. Jag ställde mig först tveksam, trevade lite med mina första inlägg men märkte snart att det var ganska roligt. Nu tycker jag att det är väldigt roligt och jag har bytt ut mina dagböcker mot en blogg som alla kan läsa. De som vill och har intresse vill säga.

Men kommer min blogg att gå vidare till historien den dag jag slutar blogga? Svaret är givetvis nej. Däremot tror jag att mina dagböcker kommer att läsas av kommande generationer. Så till vida att våra barn inte  kastar dem i soporna den dag då föräldrahemmet ska tömmas. Kanske tycker de att det hör till skräpet, till det där som inte har något affektionsvärde. Blir det så kommer så småningom minnet av mig och mina tankar att dö ut. En mycket konstig känsla.

Att tiden inte går att bromsa vet alla och en var. Men tiden som var kan ha möjlighet att stanna kvar en stund genom historiska vandringar.

På tal om tid och åldrande så hittade jag ett fotografi på mig och maken, tagit någon gång i början av 1980-talet. Vi såg unga ut. Jag hade ännu inte fyllt trettio år. Nu dröjer det inte länge innan jag fyller sextioett. Det syns även på långt håll vill jag tillstå.
För att hålla huden spänstig, fräsch och ungdomlig smörjer jag alltid in mitt ansikte med en ansiktskräm. Morgon och kväll. Sista klicken tog jag förra veckan och en påfyllning krävdes.
Flickan i ansiktskrämsbutiken granskade mitt ansikte och plockade fram en burk.
"Den här ska du ha, den tar till och med bort sådant som inte finns", sa hon uppfordrande.
Jag slog till på det, för vem vill väl inte ta bort sådant som ännu inte finns.
Även om det är ett något konstlat försök så är det ändå ett bra försök att se ungdomlig ut ett tag till. Hålla tillbaka åldrandet så gott det är möjligt. Har jag mån tro drabbats av en slags åldersnoja? Fast jag inte vill erkänna det?! Det är mycket möjligt att det är så. Ålderdomen börjar kännas påtagligt nära. Kanske beror det på den där historiska vandringen jag gjort idag?

Om tjugo år kanske jag sitter och drömmer bort tiden på ett äldreboende. Om jag lyckas nästla mig in där förstås. Det kanske är platsbrist då som nu. Rynkig i ansiktet kommer jag i alla fall inte att vara för jag har köpt en superkräm som tar bort allt, även det som inte finns.
Känns trösterikt för det är viktigt att vara snygg och smart. I alla fall snygg. Intellektet kanske det inte är så noga med.

Störst, bäst och Sofia

Ledig fredag. Eller ledig är kanske en överdrift. Med ledighet räknar jag soffhäng med en trevlig film eller en bok och en kopp te balanserande på min mjukt rundade mage.
Jag har gjort mina åtagande som kommit på efterkälken. Tagit hand om vårt hus och hem genom en inventering av dammråttor och dylika ting som vi renlighetsmänniskor inte vill ha runt omkring oss.

Medan jag gnodde runt fönsterkarmar och skakade små prydnadsdukar tänkte jag på Sofia.
Förra året mitt i den fagra försommarblomningen vann cancern över motkampen och Sofia fick inte uppleva sommarvärmen tillsammans med sin man och deras lille son. Katastrof för de som stod Sofia närmast men även katastrof för ett helt arbetslag. En medarbetare fattades plötslig. En kompis som delat med sig av sitt liv, delat arbetsbördor med sina kollegor och delat fika- och lunchsamtal.

Till minne av Sofia arrangerade en grupp av hennes arbetskamrater Sofialoppet. En intern grej som växte sig stark även bland släkt och kamrater till arbetskamraterna. Startavgiften gick oavkortat till Cancerfonden.

För andra året i rad gick springloppet av stapeln i går kväll. En femkilometersbana med start i Norrköpings lummiga oas Folkparken. Jag var på plats för att fota och göra ett reportage.
Stod och hängde bredvid en funktionär längst banan. Vi småpratade och hade trevligt i största allmänhet.

Så kom då löparna. Riktiga atleter med muskulösa vader och kraftiga löpsteg. Sen kom tanter som käckt pumpade stavarna fram och tillbaka i gångtakt. En klunga med föräldrar sprang med sina telningar nerstoppade i barnvagnar och sittkärror. En liten kille fann det hela enklast genom att ta sig fram på sin springcykel. Några gick, några joggade och några gjorde något mitt emellan. Gamla, unga, barn och tonåringar. Det markanta var att de över sexhundra personerna med nummerlappar på brösten  pratade och skrattade. I mitten av klungan kom Sofias man med sonen på axlarna, han sprang och pojken studsade upp och ner för varje steg.

Funktionären och jag hejade på. En tant kom på cykel från motsatt håll. Jag heja på henne också bara för ordningens skull. Hon skrattade och hejade tillbaka medan hon på sin vingliga färd försökte undvika att köra på några löpare.

Ingen vinner i Sofialoppet. Ingen armbågar sig fram och skriker "Se på mig, jag är värst och bäst. Det är jag som hamnar på ettan med bild och uttalande i lokaltidningen"!
I Sofialoppet är alla vinnare. Inga fräsiga springskor med luftkuddar, inga flashiga springbyxor med matchande överdel behövs. Alla som vill får vara med. Alla som orkar och kan. Oavsett utstyrsel och väl- eller ovältränat flås.
I Sofialoppet är närheten till varandra, glädjen att vara en vän, syster, bror, mamma och pappa, mormor och morfar, farmor och farfar, granne eller arbetskamrat viktigare än ett skrytsamt tidsresultat.

Alla springer för Sofia och för att stödja forskningen kring den sjukdom som tog hennes liv.

Jag kände en stor glädje när jag kom hem och redigerade mina bilder. När jag såg alla människor som sprang mot ett och samma mål. Jag kände även en stor glädje över de människor som finns i mitt liv och som vill vara där. De som jag älskar och som älskar mig tillbaka.

Nästa år ska jag vara med och springa Sofialoppet. För den goda sakens skull. Om jag lever till dess vill säga. Inga garantier finns. Varken för min egen del eller någon annan. Vi behöver inte vara gamla för att dö...

Magic-Lift och multifunktionell förstoringslampa

September är i sin linda men ändå har julreklamen börjat droppa in i vår postlåda. Eller rättare sagt Ateljé Margaretha som envist skickar mig sin handarbetskatalog. Nu vill hon, Margaretha, att jag ska sätta fart att alstra julbroderier. Pynta stugan med hemmasytt för att få den rätta känslan då det är dags att ta fram julkrimskramset.

I min ungdom handlade jag broderier från Margaretha. Sydde tavlor i korsstygn så som heminredningsexperterna anmodade. Sedan den dagen då jag gjorde mitt första köp har Margaretha blivit min trogna följeslagare. Hon håller reda på när jag flyttar och skriver nogsamt upp i sin adressbok när jag gjort adressändring till Skatteverket.

Nu har Margaretha slagit sig ihop med Knittingroom för de som älskar att sticka och virka samt Linea för vackra hem och Åshild som säljer prisvärda klänningar i prinsessmodell med sömmar bak och fram samt knytskärp. Eller en populär byxa i härligt material bestående av polyester, viskos och elastan med resårmidja och vinröd färg. För att lyxa till mig närmast kroppen kan jag passa på att beställa en body med extra superkontroll och Magic-Lift funktion. Hak- och hyskknäppning i grenen och vacker spets på behåkupan.
Eller varför inte ett skönt nattlinne för endast 198 riksdaler. Då får jag en nattdräkt med korallfärgade små blommor och ett rynkat ok där fram.

Vi har satt upp en lapp på brevlådan där vi undanber oss reklam. Vi får inte det vi inte vill ha men vi får heller inte det vi vill ha. Det finns inget mellanting.
Margaretha anser sig inte vara reklam utan samhällsnyttig information. Hon har dessutom skaffat sig internet och förärar mig ofta med ett mejl. Mobiltelefon har hon också och har länge telefonerat mig om att hon anser att jag absolut bör brodera en vacker duk föreställande blåmesar.

Nu kan jag ägna återstående tid av dagen med att bläddra i mina nya kataloger. Kanske köper jag material och syr ett käckt förkläde med tomtar ämnad att dra på glöggflaskan. Då blir julen riktigt fin, lovar Margaretha.

Jag har kommit upp i den åldern att jag nästan minns hur Napoleon Bonaparte sprängde fram över slätten på sin Marengo vilket betyder att min syn inte är lika skarp som den tidigare varit.
"Köp den fräcka portabla  multifunktionella förstoringslampan så klarar du de allra minsta korsstygnen", lovar Margaretha.

Kanske jag ska slå till. Shoppa loss lite. Snart är det jul!

Dammsugare och hårdrocksband

Dammsugare och en kopp kaffe. Blev inledningen på dagens jobb i grannkommunen.
Förr kunde jag aldrig tänka mig att gå på konditori utan fikasällskap. Numera har det inte lika stor betydelse om jag sitter vid ett ensamt bord eller delar det med någon annan. Även om det förvisso är trevligare med bordssällskap, vilket jag helst av allt föredrar. Men finns det ingen som vill dela en kaka och kaffeslurk med mig smakar det bra ändå.

Fiket i Sonstorp bär en förnimmelse om svunnen tid. Bord med Perstorpsskiva och gedigna stolar i klassiskt snitt. På dörren till det innersta där gästerna slår sig ner med sin bricka uppmanar strängt en skylt att dörren skall hållas stängd. Jag vågar inget annat efter den gången en gäst blev strängt tillsagd att nämnda dörr inte får stå på vid gavel. Anledningen därtill har jag aldrig lyckats lista ut.

Tisdagen den 18 oktober 1988 klev några långhåriga grabbar in på fiket i Sonstorp.

Kanske sa de; I want a cake and a cup of coffe.

Svenska talade de i alla fall inte vad jag kan ana. Det amerikanska rockbandet Metallica.
I största hemlighet slank de in på fiket i Sonstorp för att göra en paus mitt i turnélivet. Det var så hemligt att Norrköpings Tidningar genast nosade upp den exceptionella händelsen och gjorde ett uppslag som hänger bakom glas och ram i fiket till allmän beskådan.

Undrar vilka stolar de satt på, James Hetfield, Kirk Hammet och de andra grabbarna...?
Jag brukar valsa runt från stol till stol för några ska väl ha osynliga rumpavtryck kvar på träsitsarna kan jag tycka.

Att ta sig med bil in på fikets parkering är en enkel sak om uppsikt hålls framåt och till viss del bakåt i backspegeln. Värre är det att ta sig därifrån för då måste bilen backas ut på den hårt trafikerade vägen. Den leder till Örebro via Pålsboda och är mycket vältrafikerad. Visserligen hastighetsbegränsad till 50 km/tim men det brukar gå fortare än så. Än så länge har jag lyckats med mitt företag att komma ut och köra mot nya mål utan plåt- eller personskador.

Nu ska visst väghastigheterna sänkas på många platser i landet. Trafiksäkerheten ska med detta bli högre och olyckshändelserna minska. Förutom vid Grebyskolan i Kimstad. Där ska hastigheten däremot höjas. Det har Norrköping kommun bestämt. Visserligen dundrar timmerbilar med fullt lass mot pappersbruket i Skärblacka förbi tillsammans med gaspedalsnedtryckta privatbilister men det anser tydligen Norrköpings kommun vara en världslig sak. Antagligen är det inte så noga med Kimstadungarna.

De lever ett eget liv i kommunhuset väl förankrade vid sina skrivbord utan några som helst verklighetsuppfattningar.
Så har de heller icke varit i Sonstorp och suttit på samma stolar som Metallica. Då går det inte att begära hur mycket som helst.

Idag har jag fikat under bilden med Metallica. Respekt!