Kokosbullar och fläsk

Det har hänt något fantastiskt i vår by. En kokosbullefabrik har startat upp, ett eldorado för den som älskar att sätta tänderna i detta mjuka fluffiga bakverk.

"Det är en plåga att stå här och känna doften av kokos och choklad hela dagarna", sa Karin i tipset och postutlämningen. Hon såg trånande och en aning olycklig ut när hon blickade in genom fabrikens stora fönster.

Tror jag det! Vem skulle inte vara olycklig av ett sådant underbart och endast skådebröd på arbetstid.
Dottern och jag har funderat över vem av oss som överlever den andra gällande ett stadigt och kontinuerligt intag av kokosbullar.

Det har tvistats i sociala medier huruvida det heter kokosbullar eller kokosbollar. Bullar anser jag vara den mest festliga benämningen. Dessutom är den inte helt rund och kan således inte kallas för boll.
Vad drottningen av godis, Augusta Jansson, kallade den kokosbeströdda skumskapelsen för vet jag inte. Däremot hade hon ett motto som hon levde upp till.
"Min konfektyr skall ligga på ett silverfat och se ut som vackra fjärilar".
Det låter helt fantastisk.

Augusta förknippas med sina kokosbullar i lika hög grad som Amalia Eriksson gör med polkagrisarna i Gränna. Amalia som fick magistratets tillstånd driva ett sockerbageri. I ett för verksamheten nedlagt tullhus i södra infarten av Gränna höll Amalia till och doften måste ha varit förförisk. Idag är det tätt med polkagriskokerierna i lilla Gränna som satt sitt namn på kartan mycket tack vare Amalias tidiga näringsverksamhet.

Nu har vi som sagt fått en kokosbullefabrik i byn som dessutom tillverkar Norrköpings Fläsk. Nostalgigodis tillverkad av ett hemligt recept från 1916. Skivat skumgodis med jordgubb- och vaniljsmak. Upphovsmannen var Petter Andreas Pettersson som startade Norrköpings karamellfabrik.

All heder åt både Augusta och Petter Andreas som med sina söta kunskaper fört oss in i godisträskets himmelrike.

Vår första bekantskap med fläsket var när vi besökte Norrköping för första gången. Vi hade varit till gården på Vikbolandet för att underteckna köpehandlingarna och stannade till i staden för att få en matbit innan vi fortsatte hem till Värmland. I Saluhallen på Nya Torget tillverkades både fläsk och kokosbullar och vi skattade oss lyckliga som ämnade flytta till en sådan exklusiv kommun som hade egen saluhall som inhyste ett eget kokosbullebageri.
Men säg den lycka som är beständig. Nästan samtidigt som flyttlasset gick från Värmland till Östergötland lade Saluhallen ner och blev ett Konsum istället. Därmed försvann både fläsk och kokosbullar från de centrala delarna av Norrköping.  Även om fläsket tillverkats under en tid i Gomma så har jag inte inmundigat något sedan 1989.

Nu är skadan reparerad och jag känner mig privilegierad att bo på en ort som har precis allt. Till och med en kokosbullefabrik med fläsktillverkning efter ett toppenhemligt recept.

Det rätta valet och kondoleanser

"Det är härligt med hösten", ropade grannfrun till mig när hon stegade fram på vägen iförd svarta gummistövlar. Hon och hennes make skulle ta upp båten, de har rott färdigt på Glan för i år.

Kan bara hålla med. Hösten är en vacker årstid med alla sprakande färger. Även om det medför ett visst vemod och melankoli över att sommaren passerat alldeles för fort.

Natten som var har varit orolig. Jag har vaknat till ett flertal gånger och funderat över livet. Antagligen beroende på att jag i går kväll fick reda på att ett liv allt för tidigt släckts ut. Tänkte på den som står kvar mitt i sin egen ensamhet. Nu, när allt nyss har skett, finns folk runt omkring som sänder tankar, kärlek och kondoleanser. Men sen, när alla faller in i sina egna spår, där inget skett för den enskilde individen blir ensamheten ännu mer påtaglig.

Vi talade om det där när vi satt mitt emot varandra och knackade hål på våra frukostägg i morse, maken och jag. Om livet och hur vi värderar det. Hur olika vi människor ser på vad som är viktigt eller inte.
Vi enades om att allt är lika viktigt om det är viktigt för den det berör. Att var och en måste få inrätta sina liv utifrån olika perspektiv. Inget ska vara rätt eller fel i andras ögon.

Det handlar även om respekt för varandra. Alla kan inte tycka lika eller ha samma intressen. Det vore ändå för trist om det skulle vara så. Då kan vi inte inbjuda varandra på att prova nya möjligheter, dela med oss för att sedan respektera ett nej om det inte passar. Blir intresset delat är det roligt för då öppnas fler möjligheter att bilda ett team av något slag.

Det är själva uttagande till teamet som kan vara knepigt. Snabbheten att redan från början förkasta en persons kapacitet är lätt hänt. Det har många skolungar bittert fått erfara när det varit dags att göra en lagindelning under skolgymnastikens lektioner. Ett sista tygband ämnat att träs diagonalt över bringan dinglar i sin tragiska ensamhet och båda lagen stirrar på den som är kvar. Ingen vill göra en lucka i ledet för ett insläpp.

Vi talar olika språk. Några är sportnördar och delger varandra resultat medan andra kanske hänger sig åt litteratur, musik, foto och konst. Föräldrar delar amning, blöjbyten, potatismos och vaknätter med andra föräldrar medan de barnlösa paren stirrar ut i tomma intet och önskar att samtalen ska övergå till något annat. Yrkesarbetande delger alla och en var om sina yrkesliv, de som är arbetslösa räknar tyst hur många kronor som återstår av bidragen från arbetslöshetskassan eller vart nu pengarna kommer ifrån.

Jag och maken har några gånger blivit utsatta för förakt om vårt självvalda liv och yrkesval. Vårt hus är för litet och enkelt, vi har inte haft det rätta statusyrket även om just lantbruket är till för att föda och mätta även den rikaste och deras avkommor. Jag har till och med fått en antydan om oro inför min ålderdom eftersom jag ansetts aldrig haft ett ordentligt arbete  och således inte kommer att få någon pension när det blir så dags. Ty lantarbetare är inget yrke som ger insamlade medel till kommande folkpension. Det återstår att se, jag är inte där än men just nu går det ingen nöd på mig.

Även om jag inte ännu uppnått den aktningsvärda åldern som anstår en pensionär så har jag kommit upp i den åldern att jag kan skaka av mig människor som ger mig negativa energier. Tycker det är en otroligt befriande känsla. Att kunna vara den jag är utan att blir kritiserad är skönt. Får jag ändå kritik lägger jag det inte som ett ok på axlarna så som jag gjorde när jag var yngre. Det oket har jag kastat in i elden och de förkolnade resterna är djupt nergrävda.

Det är rätt gött att bli ålderstigen för med åldern kommer även vissheten om att det går att tycka om sig själv. Även om det finns de som gör allt för att bevisa motsatsen. Att jag inget är värd.

När våra ägg var uppätna, kaffe och te urdrucket och smörgåsen söndermald i brödkvarnarna enades vi om att vi är nöjda med våra liv. Dessutom har vi fortfarande varandra till skillnad mot den som idag står ensam med sin sorg och saknad och allt vad det innebär för det fortsatta livet ett bra tag framöver.

Lisa, jag har tänkt så mycket på dig idag...

Ett galet hus och en vänlig yngling

Det är något speciellt med söndagar. Har jag alltid tyckt. En dag att vilsamt glida runt på. Dagen innan en ny vecka med allt vad det innebär tar vid.
Nu för tiden har jag inget inrutat schema som startar på måndagar utan varje ny dag bär med sig något nytt och händelserikt, helt oplanerat. För det mesta oplanerat.

I morse beslutade vi oss för att åka ut i det östgötska landskapet. En icke oplanerad resa även om det inte ingick i planen att resan skulle gå av stapeln just idag.
Resans mål var ett gammalt nedlagt mentalsjukhus. En byggnad jag läst mycket om. Helt osannolika historier som jag inte kan bedöma om de är skrönor eller ej.

En del jordnära efterforskningar har jag tidigare gjort. Hos Hugo på Lantmäteriet bland annat. Med skräckblandad förtjusning sökte han i sina arkiv, även han hade hört historier omkring sjukhuset.

Det visar sig att en ryss numera är inblandad i fastigheten. Jag har försökt nå denne ryss som enligt Hugo är usel på engelska. Telefonnumret ledde till en annan ryss som på knagglig engelska gav mig ett nytt telefonnummer vilket enligt säkra källor skulle gå till den förste ryssens hustru. När jag slog den enormt långa sifferkombinationen möttes jag endast av musik som leder tankarna till en skum verksamhet där nakna damer är inblandade. Kanske har jag fördomar men jag knäppte omgående bort samtalet. Därefter slutade jag leta efter ryssen.

Innan vi begav oss av på vår resa mejlade jag till min chefredaktör och meddelade att det gamla nedlagda mentalsjukhuset idag skulle få påhälsning av mig och maken. Hon gjorde precis som Hugo på Lantmäteriet. Manade om försiktighet.

Väl framme fick jag nerver. Stannade på behörigt avstånd och fångade upp en yngling som visade sig bo strax intill den mäktiga och tomma byggnaden som enligt utsago hyst mentalt sjuka människor samt dess för innan fungerat som uppfostringsanstalt för vanartiga gossar.

Även ynglingen manade till försiktighet. Då började mitt mod att svikta. För ett ögonblick tänkte jag be honom följa med, som en slags beskyddare. Han var begåvad med en imponerande muskelmassa och såg ganska respektingivande ut.
Jag sneglade på maken som såg lugn och samlad ut. Som alltid. Han är min trygghet och kan med all säkerhet skydda mig mot framrusande ryssar. Det är min fasta övertygelse så vi körde upp framför huset där fönstren gapade svarta och tomma. Som ihåliga ögon stirrade fönstren mot oss. Jag zoomade in med kameran och bad en stilla bön om att ingen skugga skulle röra sig bakom de svarta fönsterglasen.

Inget hände mer än att det knastrade av sönderslagna rutor under våra skosulor. Ingen ryss eller bulvaner som satts ut för bevakning. Allt var tyst och stilla. Inga spår av vanartiga gossar eller mentalt sjuka människor syntes. Även om jag läst att vissa av byggnadens rum ska vara nedsmetade av blod och kvarvarande tvångströjor är upphängda som ett monument över galenskapen.

Det finns söndagsutflykter och det finns söndagsutflykter. Det här var bland de märkligaste jag gjort.

Avslutningsvis blev det en god lunch i Motala och ett nostalgiskt besök på Motormuseet samt gofika i Borensberg. Chefredaktören har fått ett lugnande mejl och min nyfunne vän ynglingen har lagt till mig som sin vän på Facebook där jag meddelat honom att fotograferingen avlöpte utan några vedergällningsåtgärder.

Nu återstår endast resten av denna resa. Att få ihop så pass mycket stoft att jag kan sätta ihop en artikel om det öde och smått kusliga sjukhuset. Den vänliga och muskelstarke ynglingen har haft vänligheten att förära mig en hel radda med kontakter. Kanske någon av dessa vet och kan berätta den sanna historien om Boda mentalsjukhus för mig.

Historisk vandring och åldersnoja

Har under eftermiddagen varit till grannkommunen och gått på en historisk vandring. Mycket trevligt och vyerna vidgar sig i och med detta. Det vi ser är inte en hel sanning, det är bara nuet med dåtid i förändrad form.

Åkrar som harvats, såtts, skördats och plöjts är numera ett kuperat fält med tjugosju hål. I hålen ska en liten vit boll under stor koncentration ner. Det svingas och slås, ögonmäts och puttas. Små vagnar dras omkring där klubbor av olika modeller sticker upp. Varje klubba har sitt speciella ändamål och det är endast de invigda som begriper sig på det. Reglerna är strikta både i spel och etikett.
I golf kan grova brott mot golfetiketten leda till diskvalifikation. Det gäller inte i verkliga livet. Där blir vi inte diskvalificerad om vi uppträder illa mot varandra. Helst ska vi heller inte ha något handikapp...

Att leda en historisk vandring kräver en viss inlärning av forntiden. Berättelser från de som minns och textmaterial från kyrkböcker och ägarlängder av torpstugor och hemman.
Allt är kulturhistoriska skatter och jag tycker det är trevligt att det finns människor som för historien vidare. På så sätt stannar aldrig tiden.

Idag skickar jag iväg mitt 551:e blogginlägg. För nästan exakt tre år sedan uppmanade maken mig att starta en blogg. Grunderna till bloggportalen fanns redan tack vare vår yngsta dotter som dess för innan försökte få mig att kliva in i bloggarnas egna värld. Jag ställde mig först tveksam, trevade lite med mina första inlägg men märkte snart att det var ganska roligt. Nu tycker jag att det är väldigt roligt och jag har bytt ut mina dagböcker mot en blogg som alla kan läsa. De som vill och har intresse vill säga.

Men kommer min blogg att gå vidare till historien den dag jag slutar blogga? Svaret är givetvis nej. Däremot tror jag att mina dagböcker kommer att läsas av kommande generationer. Så till vida att våra barn inte  kastar dem i soporna den dag då föräldrahemmet ska tömmas. Kanske tycker de att det hör till skräpet, till det där som inte har något affektionsvärde. Blir det så kommer så småningom minnet av mig och mina tankar att dö ut. En mycket konstig känsla.

Att tiden inte går att bromsa vet alla och en var. Men tiden som var kan ha möjlighet att stanna kvar en stund genom historiska vandringar.

På tal om tid och åldrande så hittade jag ett fotografi på mig och maken, tagit någon gång i början av 1980-talet. Vi såg unga ut. Jag hade ännu inte fyllt trettio år. Nu dröjer det inte länge innan jag fyller sextioett. Det syns även på långt håll vill jag tillstå.
För att hålla huden spänstig, fräsch och ungdomlig smörjer jag alltid in mitt ansikte med en ansiktskräm. Morgon och kväll. Sista klicken tog jag förra veckan och en påfyllning krävdes.
Flickan i ansiktskrämsbutiken granskade mitt ansikte och plockade fram en burk.
"Den här ska du ha, den tar till och med bort sådant som inte finns", sa hon uppfordrande.
Jag slog till på det, för vem vill väl inte ta bort sådant som ännu inte finns.
Även om det är ett något konstlat försök så är det ändå ett bra försök att se ungdomlig ut ett tag till. Hålla tillbaka åldrandet så gott det är möjligt. Har jag mån tro drabbats av en slags åldersnoja? Fast jag inte vill erkänna det?! Det är mycket möjligt att det är så. Ålderdomen börjar kännas påtagligt nära. Kanske beror det på den där historiska vandringen jag gjort idag?

Om tjugo år kanske jag sitter och drömmer bort tiden på ett äldreboende. Om jag lyckas nästla mig in där förstås. Det kanske är platsbrist då som nu. Rynkig i ansiktet kommer jag i alla fall inte att vara för jag har köpt en superkräm som tar bort allt, även det som inte finns.
Känns trösterikt för det är viktigt att vara snygg och smart. I alla fall snygg. Intellektet kanske det inte är så noga med.

Störst, bäst och Sofia

Ledig fredag. Eller ledig är kanske en överdrift. Med ledighet räknar jag soffhäng med en trevlig film eller en bok och en kopp te balanserande på min mjukt rundade mage.
Jag har gjort mina åtagande som kommit på efterkälken. Tagit hand om vårt hus och hem genom en inventering av dammråttor och dylika ting som vi renlighetsmänniskor inte vill ha runt omkring oss.

Medan jag gnodde runt fönsterkarmar och skakade små prydnadsdukar tänkte jag på Sofia.
Förra året mitt i den fagra försommarblomningen vann cancern över motkampen och Sofia fick inte uppleva sommarvärmen tillsammans med sin man och deras lille son. Katastrof för de som stod Sofia närmast men även katastrof för ett helt arbetslag. En medarbetare fattades plötslig. En kompis som delat med sig av sitt liv, delat arbetsbördor med sina kollegor och delat fika- och lunchsamtal.

Till minne av Sofia arrangerade en grupp av hennes arbetskamrater Sofialoppet. En intern grej som växte sig stark även bland släkt och kamrater till arbetskamraterna. Startavgiften gick oavkortat till Cancerfonden.

För andra året i rad gick springloppet av stapeln i går kväll. En femkilometersbana med start i Norrköpings lummiga oas Folkparken. Jag var på plats för att fota och göra ett reportage.
Stod och hängde bredvid en funktionär längst banan. Vi småpratade och hade trevligt i största allmänhet.

Så kom då löparna. Riktiga atleter med muskulösa vader och kraftiga löpsteg. Sen kom tanter som käckt pumpade stavarna fram och tillbaka i gångtakt. En klunga med föräldrar sprang med sina telningar nerstoppade i barnvagnar och sittkärror. En liten kille fann det hela enklast genom att ta sig fram på sin springcykel. Några gick, några joggade och några gjorde något mitt emellan. Gamla, unga, barn och tonåringar. Det markanta var att de över sexhundra personerna med nummerlappar på brösten  pratade och skrattade. I mitten av klungan kom Sofias man med sonen på axlarna, han sprang och pojken studsade upp och ner för varje steg.

Funktionären och jag hejade på. En tant kom på cykel från motsatt håll. Jag heja på henne också bara för ordningens skull. Hon skrattade och hejade tillbaka medan hon på sin vingliga färd försökte undvika att köra på några löpare.

Ingen vinner i Sofialoppet. Ingen armbågar sig fram och skriker "Se på mig, jag är värst och bäst. Det är jag som hamnar på ettan med bild och uttalande i lokaltidningen"!
I Sofialoppet är alla vinnare. Inga fräsiga springskor med luftkuddar, inga flashiga springbyxor med matchande överdel behövs. Alla som vill får vara med. Alla som orkar och kan. Oavsett utstyrsel och väl- eller ovältränat flås.
I Sofialoppet är närheten till varandra, glädjen att vara en vän, syster, bror, mamma och pappa, mormor och morfar, farmor och farfar, granne eller arbetskamrat viktigare än ett skrytsamt tidsresultat.

Alla springer för Sofia och för att stödja forskningen kring den sjukdom som tog hennes liv.

Jag kände en stor glädje när jag kom hem och redigerade mina bilder. När jag såg alla människor som sprang mot ett och samma mål. Jag kände även en stor glädje över de människor som finns i mitt liv och som vill vara där. De som jag älskar och som älskar mig tillbaka.

Nästa år ska jag vara med och springa Sofialoppet. För den goda sakens skull. Om jag lever till dess vill säga. Inga garantier finns. Varken för min egen del eller någon annan. Vi behöver inte vara gamla för att dö...