Nytillskott och extra värme

Veckans första dag och jag har lovat följa med in till staden för att vara behjälplig med  stortvillingarnas höstekipering.
Det är med en stigande oro jag drar iväg med den snart födande sonsambon. Det trycker på här och där låter hon deklamera när vi frågar om det inte snart är dags.

Varje dag frågar vi. Tjatar och gnatar. Hon ser trött ut där hon vankar fram med sin stora mage. Om det beror på våra spörsmål eller något annat går inte riktigt att utröna.

Ut och spring, hoppa runt på gräsmattan, uppmanar jag henne. Hon säger inget, bara stirrar på mig.
Jag vill endast hjälpa till, försvarar jag mig. Gör inte det, säger hennes blick.

Ge henne färdkäppen, säger jag till sonen. Hon är inte mottaglig för förslag, svarar han.
Så det blir bara till att vänta helt enkelt.

Det måste vara enerverande när människor runt en havande kvinna i slutskedet envist ger goda råd för att på så sätt få den blivande mamman till förlossningsavdelningen. Lika enerverande måste det vara att höra andra mammor berätta om sina förlossningar. Inga andra är så duktiga på att sätta fart på skrämselhickan som de färdigförlösta. Det måste vara ett kvinnligt privilegium att skrämma slag på förstföderskor. Undrar om män är lika begivna på att delge andra män hur deras prostata mår och vilka eventuella undersökningar de fått för att utröna den valnötsstora blåshalskörtelns hälsotillstånd?

Det är något visst med en havande kvinna. Ett glädjetillstånd där omgivningen oftast blandar sig i med lyckönskningar och leende munnar. Även jag finner det hela intressant men det gäller att vara säker på sin sak innan kommentarerna fälls. Jag har en gång för länge sedan fått glada tillrop över det väntande nytillskottet i familjen. Jag lät meddela var ett antagande på mycket lösa grunder vilket ledde till en pinsam situations uppkomst för gratulanten.

För fem år sedan gjorde även jag ett ordentligt övertramp. I min iver över att visa mitt glada deltagande i händelsen lade jag min hand på en blivande mammas mage. Vi kände varandra inte speciellt väl utan skulle endast ha en begravningsgudstjänst ihop. Hon kom mot mig och jag såg att det putade rejält under prästkappan. Hon blev överrumplad av mitt tilltag och jag drog snabbt åt mig handen.  Jag skämdes och skrev sedan ett mejl  och bad henne om ursäkt. Ursäkten godtogs där glädjen över det väntande barnet var insprängt mellan raderna. Jag för min del gladdes mest åt att hon verkligen hade ett barn i magen  innanför den prästerliga utstyrseln och inte en mage som svällt upp av för mycket smörgåstårta, kakor och bullar som bjuds efter sorgliga förrättningar.

Inget engagerar, berör och väcker så starka känslor som en havande kvinna. Skulle i så fall vara ett dödsfall. Men då är vi noga med att hålla oss undan. Visar respekt och deltagande på behörigt avstånd.
Två naturliga händelser med vitt skilda mottaganden. Där ingen av händelserna är viktigare än den andra, men där en av händelserna skulle behöva en extra dos av omgivningens värme.

Husmoderssemester och puckar på glid

Kalvstek, gräddsås och vinbärsgelé. Kokt potatis därtill. Idag har jag överträffat mig själv i kokkunskapens ädla kost och bjudit på en hederlig gammeldags söndagsmiddag. Som avslutning chokladmousse, hemmagjord från grunden. Naturligtvis. Inget hopkok av färdigblandat pulver.

Mamma var inbjuden. Hon berättade om den tiden då det fanns husmoderssemester. Utarbetade husmödrar fick åka iväg på egen hand. Hänga av sig förklädet, lämna hus och hem, make och ungar för att vila upp kropp och själ samt läka av diskvatten fnasiga händer. Gjorde säkert gott för husmödrarna.

Nu finns inga husmödrar längre. Husmoderssemestrarna är utbytta mot familjesemestrar med "all in inclusive". Fina och bekväma hotell med egen pool i ett soligt och varmt land. Karriärkvinnorna behöver också slappna av och ladda de kroppsliga batterierna.

Skulle jag behöva åka till just nu. Ett soligt och varmt land efter kvällens upplevelser i grannkommunen. Där fick jag en försmak av vad som komma skall. Vinter och kyla.
Iklädd tunn stickad tröja steg jag in i ishallen. Där slog kylan mot mig som ett piskrapp. Vad annat hade jag att vänta. I en ishall är det kallt. Kan vem som helst förutspå. Dock ej jag som sällan eller aldrig vistas i dylika miljöer.

I omklädningsrummet bytte ishockeyspelarna om. Benskydd, knäskydd, skydd av de ömtåligaste kroppsdelarna, huvudskydd och tandskydd. Enorma trunkar för transport av säkerhetsutrustning. Spelarna växte i omfång allt efter som trunkarna krympte.

Jag blev anmodad att värma upp mig med en kopp kaffe i cafeterian. En trappa upp. Genom de väldiga fönstren såg jag det kaffedrickande folket. Jag såg även trappan som ledde dit. Stelfrusen vandrade jag uppåt och hamnade i ett förråd där spelarutrusning trängdes på hyllorna. Det doftade inte spa med välgörande oljor och krämer. Det doftade svett, blod och något annat oidentifierbart. Jag fortsatte genom förrådet, ryckte upp en grå dörr och hamnade i ett slags maskinrum.
Tyst stängde jag dörren, vände om och och gick ner för den trappa jag nyss bestigit.
Genom de stora fönstren såg jag det kaffedrickande folket. Jag tyckte de stirrade på mig och log.
Jag gick och satte mig i utvisningsbåset.

Puckar på glid och hårda tacklingar mot sargen. Skridskor i hög fart och klubbor som smällde. Tvåhundranio bilder i min kamera. Ishockey är en snabb sport.

När jag var klar med mitt jobb åkte jag hem. Drog bilvärmen på full spruta. Övervägde att även sätta på stjärtvärmen men kände att det finns gränser. Bilen berättade att utomhustemperaturen visade plus 14 grader. Än är det ett tag kvar innan det är vinter. Jag har börjat sticka raggsockor åt barnbarnen. Tror det kan komma till nytta. Sen.

Snökäppar och indiansommar

Det är nu det stora vemodet rullar in...
Sommargästerna har packat ihop och dragit in till staden. Kvar är vi bofasta som tillsammans får klara av vinterns härjningar.

Innan stugorna bommas igen har vi alltid den stora höströjardagen i området som i år inföll just denna dag.Vi samlades alla enligt gängse ordning vid postlådorna och gick igenom dagens arbetsuppgifter. De muskelstarkas uppgift blev som vanligt att med spett göra hål i dikesrenarna för att sedan sätta dit snökäppar. Nu kan snön komma när den vill. Börje riskerar inte att köra ner i diket när han kommer med traktor och schaktblad. De orange käpparna med reflex sitter stadigt där de ska.

De tuffa männen tillika Maria kan hantera sina röjsågarna med bravur, vi andra som befinner oss lite längre ner på listan plockar upp det röjarna fällt. I år utsåg jag mig själv som transportör av riset. Från området ner till byns återvinning. Dagen till ära trädde jag på mig mina fina rosa trädgårdshandskar. Passar ihop med mitt glittriga rosa nagellack.

Korv och dricka hos Tommy och Yvonne. Damerna i festkommittén kan koka varmkorv som ingen annan kan.

Nu dröjer det innan grilloset letar sig fram mellan stugorna.

Nästa år kanske vi är fler bofasta, förhoppningsvis är vi inkopplade på det kommunala avlopps- och vattennätet redan i höst så stadsborna beslutar sig att flytta ut permanent när det finns mer lätthanterliga faciliteter att tillgå.

Eftermiddagen har jag ägnat mig åt att medverka vid en föreläsning om vallonernas kyrkotillhörighet och gudstro. En ganska knepig historik och jag är tacksam över att allt är inspelat på mitt fickminne.
Vid en privat efterintervju med föreläsaren visade det sig att han varit vår dotters lärare på universitetet när hon var teologistudent. Han hade ett klart och tydligt minne av sin elev, speciellt minnet av bedrövelsen då henne förra ledarhund Tootsie lämnade jordelivet. Elever kommer och går men vissa sätter kvar sina avtryck i lärarnas minnesböcker för all framtid. Min förhoppning är att han minns sin elev även för annat än att hon hade en svart ledarhund vid sin sida...

Hösten är fortfarande varm. Vår magnolia har fattat fel och bär två stora knoppar som snart spricker ut. Även jordgubbsplantorna blommar och i kväll ska vi äta av våra egenodlade gröna vindruvor.

Brittsommar eller indiansommar. Vet inte riktigt vad det är, men almanackan säger att det är dags för sommargästerna att stänga till sina hus. Värmen till trots. Vi andra stannar kvar och för närvarande är vår familj fullt upptagna med att vänta det nya barnets ankomst. Som verkar vilja stanna kvar i trygghetens mörker och varma vatten ett tag till.

En mjölkspann och ett brinnande ungdomshjärta

Det händer då och då att jag funderar över människor jag mött. Vad de gör idag, hur livet blev och om jag skulle känna igen dem om vi träffades på nytt.

Vissa människor har jag känt flyktigt medan andra stått mig nära. Vi har kommit till ett vägkors, vikit av från varandra och kontakten har av olika anledningar brutits.

Från min skoltid har jag endast kontakt med en av klasskamraterna, Michaela. Hon gifte sig, flyttade liksom som jag, från Värmland och fick tre barn. Under alla år har vi bibehållit kontakten även om vi ytterst sällan träffats så har vi ringt och delgett varandra glädje och sorg. Varje födelsedag ringer vi och jämför våra gråa hårstrån och växande klädstorlekar. Pratar om livet då och om livet nu. Vi är rädda om vår vänskap och kommer inte att släppa den för än kontakten bryts av naturliga orsaker.

Ibland har jag täkt att jag ska ringa eller skriva till någon väninna jag en gång i tiden haft. Berätta att jag funderar och är nyfiken på hur verkligheten ser ut idag. Alltid har det stannat vid tanken. Det blir inget av det hela. Kanske beror det på en nervositet över hur samtalet ska flyta. Det som var lätt att tala om då kanske blir krystat och konstigt efter många års frånvaro.

Idag fick vi ett något annorlunda telefonsamtal. En man i andra änden av luren försäkrade att han inte var någon försäljare och att han ville prata med min make. En historia som har sextiotre år på nacken rullades upp.

Den som följer min blogg vet att för någon vecka sedan besökte maken och jag den värmländska gård som makens föräldrar brukade. Mannen som ringde berättade att han som en yngling på uppväxt brukade hämta mjölk på gården när familjen Larsson bodde där. Ett uppdrag som hade två aspekter. Den ena var att mjölk behövdes till hushållet. Den andra var att ynglingen kärat ner sig i min makes lillasyster. Kärleken var tydligen besvarad för alltid när pojken kom med sin spann fanns flickan på plats. Båda var blyga och visste inte hur de skulle få till det hela så kärleken fick endast flamma i mjölkrummet den korta tid det tog innan spannen var fylld.

Tydligen hade ynglingen som idag är en åldrande man funderat över sin ungdoms kärlek och om han sökt henne på Hitta.se eller Eniro förtäljer inte historien. Om så vore hade sökandet varit lönlöst för när flickan blev vuxen flyttade hon till Frankrike och gifte sig med en fransman.
Men storebror finns kvar i Svea rike och honom fick mannen uppgifter om och kunde således slå en signal för att fråga hur hans syster mådde.

Maken berättade och de skrattade över telefonerna. Om sin systers ungdomskärlek visste han inget. Hon hade aldrig berättat eller också tog han ingen notis om det som inte låg i hans egen ungdomsförälskelses intresse. Var och en har sitt eget att fundera över när kärleken slår till.

Sedan några år tillbaka är makens lillasyster död och begravd på kyrkogården i det land som kom att bli hennes under många år. Hon blev en fransyska ut i fingerspetsarna som till och med glömde bort några ord som hör det svenska språket till. En del av hennes hjärta fanns ändå kvar i det land som hon lämnade när hon var ung.

Undrar om min svägerska, makens lillasyster, någon gång funderade över pojken med mjölkspannen? Undrade vad det blev av honom och vad han sysslade med som vuxen.
Det får vi aldrig veta, det enda vi vet är att pojken med mjölkspannen idag på ålderns höst ville veta vad flickan har var kär i för sextiotre år sedan tog vägen.

Nu vet han och jag tänker att det kanske är dumt att inte kontakta bortkopplade närstående, släktingar och vänner medan tid är.

Framgångsrik och eldfängd

Ömsom regn, ömsom sol. Väderleken kan inte bestämma sig. Under morgonen strilade regnet ner, passande nog med tanke på att jag skulle hålla mig inomhus under några av förmiddagens timmar. Närmare bestämt inne i Norrköpings konstmuseum där det var pressträff med anledning av den nysläppta boken Sommaräng, Konkret och Harlekin. Skriven av Bonnie Festin, utställningsintendent   vid Norrköpings stadsmuseums. Boken handlar om Erik Chambert, en av på sin tid landets ledande möbelarkitekter. En trevlig bok med ett fint innehåll både i bild och text.

Satt och funderade i bilen när jag körde hemåt. Hur kan det komma sig att en del människor blir berömda och framgångsrika? Hur bär de sig åt? Är det endast skicklighet eller finns det en gnutta tur bakom framgången? En mix kan tänkas.

Oftast blir framgångsrika alster svåråtkomliga för gemene man. Titta går bra men köpa är värre. Om det inte finns en rejält stadd kassa vill säga. Fast allt behövs inte köpa för pengar för välmåendet. Det finns det som är bättre än att samla på sig sådant som till sist hamnar i ett mörkt förråd.

Det finns olika former av framgång. Både estetiska och praktiska. Så även inom medicinvetenskapen. Nya piller och mixturer som botar eller lindrar, kokas ihop till ett revolutionerande genombrott för doktorns receptblock.
Även tekniska prylar som ger sjuka och handikappade ett fungerande liv. Både estetiskt och praktiskt. Lyssnade häromdagen på pacemakerns uppkomst och banbrytande historia. Där blev konstruktören Rune Elmqvist och kirurgen Åke Senning berömda. Även Arne Larsson blev omnämnd eftersom det var hans hjärta som behövde en pulsgenerator.

Tycker sånt där är intressant bara jag själv inte är inblandad. Känner ändå en tacksamhet över att det finns människor som lägger ner hela sin själv på att underlätta för andra. Rätt som det är kanske jag befinner mig i den situationen att jag själv behöver en pacemaker. Sånt går inte att vara bergsäker på.

Känner mig nervös vid tanken. De sa i programmet att det är ett enkelt ingrepp som sker under lokalbedövning och tar endast en timma i anspråk. Inte mer.
Att bli skuren med skalpell i vaket tillstånd är för mig en mardröm värre än något annat. Fast det har sina risker med att få narkosbedövning, det läste jag i dagspressen häromdagen.

En varning utfärdas. Härmed kan känsliga och pryda personer sluta följa detta inlägg!

Följande gick att läsa och jag fnittrade högt för mig själv. Det var inte jag som var drabbad, eller en närstående bör tilläggas. Då går det bra att skratta...

En man skulle skära bort en fistel från akterkastellet. Ingreppet skedde under narkos.Om det var i sömnen eller en undermedveten nervositet går inte att konstatera. Om det stod det inget skrivet men mannen släppte i alla fall väder. Med den reaktionen att det brännande skärverktyget fattade eld. En kvast av lågor stod rakt upp från den sovande mannens bakdel och grillade hans ädla delar som är placerade på bakdelens motsatta sida. Hela paketet höll på att förvandlas till aska och sot.

När jag läser om sådana händelser vet jag inte om jag ändå föredrar att bli opererad under lokalbedövning.  Å andra sidan, är jag försatt i en konstlad djupsömn är jag lyckligt ovetande vad som händer och sker med och runt omkring mig. Hade mannen med den lättantändliga gasen varit vaken hade säkert paniken varit nära. Dessutom hade han sett operationsteamets min när brasan tog fart. Kan tänka mig att det var med blandade miner släckningsarbetet utfördes.

Jag är så tacksam över att jag fortfarande är  frisk och rask att sjukvården inte behöver uppsökas!
Att jag inte har en fistel i baken är ett extra plus att känna tacksamhet över. Skulle det trots allt dyka upp en tänker jag ta en kork med mig till operationssalen.