Botniabanan och torkad ljung

Sommarblommorna ligger i komposthögen. Utbytta mot ljung som inhandlats på Ica. Ljung i krukor är ett hösttecken så säkert som något.
Min hals fortsätter att skrapa och göra ont. Det finns ingen ände på klagolåten. Jag äter knäckebröd med stark ost, det river och svider men på ett ganska behagligt sätt. Precis när jag sväljer. Sedan river och svider det på ett ganska obehagligt sätt. Finns liksom inget mellanläge.

I kväll ska vi på kalas, sjukdom och elände till trots. Småtvillingarnas storasyster fyller fem år just denna dag och jag har precis slagit in paketen. Att mormor har ont i halsen förfärar ingen så inbjudan om kvällsmat kvarstår. Känner jag mig tacksam för ty då slipper vi undan med både matlagning och efterföljande disk.

Vårt barnbarn är lika gammal som Botniabanan. När den invigdes i augusti 2010 fanns vår konung på plats för att smälla ihop två bitar räls. Sedan dess har 1,3 miljoner resenärer färdats längst rälsen.
Jag har sett arbetet med banan med egna ögon när jag för många år sedan körde upp till Umeå. En imponerande syn.
En del strul har det dock varit med Botniabanans väl och ve men det är inget som bekymrar mig nämnvärt. Det är inte ofta, eller närmare bestämt aldrig, som jag löser biljett i de trakterna.

För att visa tacksamhet att resenärerna ändå valt att åka med tåget fick samtliga var sin banan och ett vykort vis stationerna Umeå, Hörnefors och Nordmaling när det var födelsedagskalas i slutet på augusti i år. Ett trevligt initiativ. Hoppas bananerna var ekologiska.

Den 5 oktober 2010 höll Eva Brunne predikan vid Riksmötets öppnande. Texter som förmedlade alla människors lika värde. Oavsett sexuell läggning, vilket land vi är födda i, ålder, kön, trossamfund.
Vi har mycket att göra. List, mod värme krävs, sa Eva Brunne då och de orden ekar fortfarande högaktuellt.

Aj, vad det svider i halsen.

Ute i krukorna blommar ljungen så fint. Tänker inte ta in några av de vackra plantorna och ställa på köksbordet ty det betyder död och olycka att ta in ljung i huset. Gammalt skrock, jag tänker mest att det är onödigt för de torkar så snabbt och skräpar ner.

I den gamla delen av Skärblacka väntar en femårig flicka på mormor och morfar. Jag undrar lite hur det ser ut omkring henne när hon fyller tio år. Det finns så mycket att göra. Både på nära håll och ute i vida världen. Hinns det med på fem år? Knappast troligt men det går i alla fall att göra ett försök.

När flickan fyller tio år har jag blivit sextiofem. Då är jag en folkpensionär. Undrar hur det känns...

Buzzador och natriumkarbonat

Vaknade någon gång under natten av att halsen sved och brände. Det kändes som om något vasst och taggigt stuckits ner i svalget för att åsamka slemhinnorna rivsår.
Med andra ord så har jag drabbats av elaka baciller, igen.  För inte alls länge sedan hade jag feber och halsont. Det är väl en annan sort av bacill som nu hittat till mig antar jag. Inget att göra åt, men roligt kan jag inte påstå att det är.
Maken har dock sitt halsonda avklarat och är för tillfället ute i trädgården och räfsar ihop tallbarr. Vad det ska vara nödvändigt för begriper jag inte eftersom nedfallna tallbarr inte går att utrota från gräsmattorna. Det är kanske någon slags terapi han utför i väntan på att hans nyinköpta grävmaskin anländer. Han väntar otåligt på leveransen och då kan tiden gå fortare med tallbarrsräfsning.

För ganska lågt tid tillbaka fick jag ett erbjudande om att bli en buzzador. Det går ut på att testa olika sorters produkter, helst tillsammans med vänner och bekanta. Därefter ska buzzadoren via sociala medier dela med sig av sina upplevelser genom att skriva en blogg.
Produkterna är allt från skavsårsplåster till träningsbystållare. Det doftar gott, det smakar gott, det är praktisk, det är flärd och det är vardag. Allt förpackat i en kartong och hemsänt till mig som förväntas bli en buzzadorambassadör.
Jag tackade nej. Vill inte bli en buzzador. Tycker det verkar allt för ansträngande.

Däremot fanns det en produkt med på listan som fångade mitt intresse. Helt på egen hand har jag nu beslutat mig för att testa om produkten håller vad den lovar.
Coldy halsspray, lindrar och förebygger halsont. En mycket dyr liten flaska innehållande 30 ml mintsmakande vätska som sprayas ner i det svidande svalget.

Fruktansvärt obehagligt. Varje gång jag riktar det långa munstycket mot tungans bakre del får jag kväljningar. Redan innan jag avfyrat detta spray. Vilket innehåller ämnen som förhindrar bakterietillväxt samt förkortar den smärta som redan finns där. Att brukaren av detta medel kräks samtidigt som sprayen träffar svalget går inget att läsa om i den medskickade läkemedelsföreskriften. Förklaringen är kanske att kräkningar inte tillhör kategorin över de vanligaste biverkningarna.

Ska i alla fall ge Coldy en ärlig chans. Hulkande sprayar jag min rejält onda hals och hoppas på ett mirakel.
Skulle det utebli får jag väl ta till den gamla hederliga metoden. Blanda koksalt och natriumkarbonat i ett glas med vatten för att sedan gurgla halsen ordentligt med lösningen.

Eller så väntar jag helt enkelt till dess att halsen blir bra av sig själv.

En oskarp selfie och en dam med självförtroende

Jag har följt med i trenden och tagit en selfie. Kan inte riktigt bestämma mig om jag är nöjd med resultatet eller inte. Bilden är ganska oskarp ty det var inte helt enkelt att hålla mobilen stilla under fotograferingen av mig själv.
Reagerar också på att att mina gråa hårstrån är så tydligt framträdande. Det kommer säkert betraktaren att ha synpunkter på.

Det är förenat med livsfara att ta en selfie. Ett flertal har ramlat från höga höjder med mobilen i ett krampaktigt tag för att till sist ta mark med brutna ben och krossad skalle. Fasansfullt. Andra har vådaskjutit sig själva när de använt ett vapen som fotograferingsrekvisita. Lika hemskt det.
Trender är trender och skall således följas för att vara trendig. Oavsett vilka konsekvenser det medför.

Selfies kan även vara en dold sjukdom av något slag, innehållande inslag av dåligt självförtroende och en släng narcissism. Det har vetenskapen bevisat och gått ut med till offentligheten.
Huruvida vi tar för mycket selfies eller inte går att räkna ut med hjälp av miniräknare. Eller det kanske är att föredra kalkylatorappen i smartphonen. Resultatet kommer att visa om vi behöver hjälp eller inte. En läkare kan behövas konsulteras för att minimera suget av ett ständigt selfieande. Som att sluta röka till exempel.

Många gånger när jag ser ständigt återkommande selfies på en och samma person funderar jag över om det jag ser är riktigt sant det jag ser. Ty bilderna visar glada människor i avundsvärda miljöer eller sittande vid läckert dukade bord där de upplagda tallrikarna vittnar om kokkunskaper i särklass hög nivå. Vi andra som äter isterband eller kålsoppa en fredagskväll känner skuld och skam över fredagsmysets tafflighet.

Det finns dock roliga selfie där den egenhändigt avporträtterande fotografen bjuder på sig själv. Dessa selfie uppskattar jag högt och blir glad av att se.
De andra, där lyckan och harmonin till varje pris måste glänsa högre än alla andras gör mig endast illa till mods.

En klok kvinna skrev och jag citerar: .....vi alla kan leva det liv vi önskar på Facebook även om det är långt från vars och ens sanning.
Stundom är det så en selfie förmedlar budskapet till sina vänner i de sociala trådarna.

Egentligen vet vi så lite om varandra. För någon dag sedan satt jag och pratade med en gammal dam. Av någon anledning trodde jag genom vårt samtal att hon varit verksam som lärarinna. Hon skrattade lite och dementerade mitt antagande. Hon hade arbetat som utbildad elingenjör. Ensam kvinna bland alla män. Med sin kunskap har hon varit med och byggde upp alla Sveriges flygplatser. Huset hon bor i har hon dessutom byggt helt på egen hand. Då, när hon var ung, frisk och stark.

Hon behöver inte ta någon selfie, den gamla damen. Hon vet själv vem hon är, vilket liv hon levt och hur hon lever idag. Det räcker för henne. Hon är begåvad med ett starkt självförtroende. Jag avundas henne för det och bjuder härmed mina trogna läsare en pinfärsk leende selfie.

Iprenmannen och försvunna bästisar

I vårt hushåll undviker vi så lång det är möjligt att se teveprogram där det förekommer avbrott för reklam. Maken är den som känner sig mest irriterad över utbuden som de olika företagen försöker pracka på honom i tevesoffan. Själv har jag förmågan att stänga av de sinnen som tar in information under den tid reklamen rullar på.

Igår kväll var maken med småtvillingarnas storasyster till hennes ridlektion och jag satt ensam i soffan med televisionsapparaten som sällskap. Zappade mellan kanalerna i väntan på Rapport och hamnade mitt uppe i våndan av att ha ont i olika kroppsdelar. Då går det bra att ta till Ipren, det hjälper mot det mesta lovade läkemedelsreklamen.

Plötsligt kom jag att tänka på Iprenmannen. Den lille österrikaren som mätte 150 cm från fotsulorna och uppåt. Han kom till oss i vardagsrummen år 1999. Utklädd till en vit värktablett och sjöng glatt om det intelligenta pillret som helt av sig själv letade upp det onda. Under några år förordade han att vi skulle pillra i oss Ipren och bli lika aktiva och pigga som innan värken slog till.

Sedan försvann han. För de flesta av oss spårlöst, kanske saknad av några men snart glömd för de flesta. Bland annat av mig. Tills igår kväll.
För att stilla min nyfikenhet googlade jag på Iprenmannen. Fick fram en artikel där den dystre lille mannen berättade att han gjort sig själv illa genom att låtsas vara en värktablett framför reklamens rullande kamera.
Då var han ärad och hyllad. Gjorde succé fram till den dag då reklamfilmen lades i malpåse. Därefter blev Iprenmannen fattig som en kyrkråtta och tvingas sälja sina ägodelar för att ha råd till föda och toalettpapper. Eller vad han nu behöver införskaffa sig.
För att leva billigt och må gott beger han sig till Asien för att spendera några månader hos goda vänner. Som den sanne buddist han är har han dessutom rest till Indien för att prata bort en stund med gurun Shabdrung Rinpoche. Om dessa möten ska det bli en bok som Iprenmannen håller på att skriva. Andra jobb lyser med sin frånvaro. Han är förvisso konservator och urmakare men vem stoppar upp vilda djur eller lagar klockor nu för tiden?

Det är något sorgligt över människor som försvinner och blir bortglömda. Det sorgliga är vad fort en person kan bli betydelselös. Även människor mitt ibland oss. Ändrade livsvillkor kan leda till ett försvinnande av vänner, arbetskamrater, bästisar och bundisar. Till och med en gång i tiden närstående och släkt kan försvinna ut i periferin för att aldrig komma tillbaka.
På grund av meningsskiljaktigheter, att inte ha nog hög status eller för att vi helt enkelt tröttnar på varandras sällskap.

Läste idag att en anställd på ett företag i Norrköping fastnat med fingrarna i en dokumentförstörare. Arme kraken. Måste göra fruktansvärt ont. Kommer säkert att gå åt en hel burk med Ipren om smärtan ska dövas. Jag är tacksam att vi inte längre äger en dokumentförstörare. Var alltid rädd att jag skulle få ett infall och sticka dit fingrarna då jag en gång i tiden var i full färd med att strimla känslig information som vi inte längre var i behov av.

Förresten tycker jag Alvedon fungerar bättre än Ipren...(förlåt Iprenmannen).

En dödsmask och ett glas rött

Nu plockas det svamp ute i skog och mark. Sociala medier svämmar över av tickor, soppar, trattisar, trumpeter och helt vanliga kantareller. Det finns ingen hejd på välfyllda svampkorgar.
Själv nöjer jag mig med att stundom ströva i vår närbelägna skog utan några som helst ambitioner att släpa med mig rensningsarbete hem.
En dag när jag var ute såg jag en svamp som fångade mitt intresse. Den växte bland mossan och liknade en slags dödsmask. Stirrade rakt ut med tomma ögonhålor,  såg allmänt tragisk och ensam ut. Vem vill plocka svamp som liknar ett spöke? Risken är att det blir vad som helst med den svampstuvningen.

Svampen blev som en påminnelse över allt som händer och sker i vår värld. Även under den fridfullaste skogspromenad blir jag påmind om död och omänskligt lidande. Jag undrar dagligen hur det ska sluta för alla människor på flykt.

Den stora tevegalan till förmån för människors lidande gick av stapeln igår kväll. Vi tittade en stund och jag sjönk allt djupare ner i melankolin. Artister med sorgliga sånger och stark innebörd i texterna. Till sist blev det för mycket.  Jag reste mig ur soffan, gjorde min kvällstoalett och gick till sängs. Flydde ner under täcket, omsvept av min egen trygghet och välfärd.

Gjorde en intervju med en politiker idag. När vi var klara satt vi kvar en stund och pratade om annat än vad som rörde intervjun. Om flyktingpolitiken och EU-migranter, vad som kan göras och vad som inte görs.
Politikern berättade att i Norrköping finns det enrumslägenheter som bebos av upp till tolv personer. Gamla, unga, män, kvinnor och barn. Ofattbart. Omänskligt. Ovärdigt.

Fri rörlighet råder inom EU. Men är det rätt och riktigt att det växer upp slumområden i våra svenska städer som liknar de förhållanden som människor flyr ifrån i sina hemländer?
Det måste upprätthållas lag och ordning. Människor få inte bo i parker och privata områden, säger vår statsminister.
Ändå förekommer det på många platser.
Vad händer med de EU-pengar som länder får för att ta hand om och ansvara för sina medborgare?
Varför måste människor sitta utanför våra butiker och förnedra sig genom att sträcka fram en pappersmugg?

Alla flyktingar som kommer från Syrien. Vad får de för levnadsvillkor i de länder de hamnar i? Om de tar sig fram med livet i behåll vill säga. Klarar sjukvården att ta hand om de människor som under flykten från krig fått svåra skador? Vart ska de bo, livnära sig av och klarar skolan att ta emot alla barn?

De allra flesta av oss håller nog med Hans Rosling. Det här kriget måste ta slut!

Och nu tänker Putin fälla bomber över Syrien. Samtidigt som Breivik hotar att svälta sig till döds. Han orkar inte med de stränga fängelseförhållanden som råder.

Det finns olika sorters problem i vår galna värld.

Det är snart helg. Ska vi ha rött eller vitt vin till maten?