Joker och överhettade element

Idag har jag mycket på agendan. Telefonintervjuer och övriga skrivjobb som ligger och väntar på sin tur. Så var det även det där med föredraget. I kväll är det dags och jag är laddad.

Lön har jag fått så nu är det några fler siffror på mitt konto än det varit så här i slutet av månaden. Maken, som är min kamrer i mitt lilla skrivarföretag,  har räknat ut skatt och moms för nästa månad så det finns pengar avsatt till Skatteverket. De pengar som ska gå till mitt uppehälle på vårdboendet, men även till barnbarnens skolgång, kommunal mat åt unga och gamla och gator som ständigt grävs upp i Norrköping.
Får känna mig tacksam över att ha möjlighet att dra det ekonomiska stråt till stacken.

Någon som inte känner sig nöjd är säkert damen som kastade sin Trisslott med två miljoner kronor i vinst. Det var den rackarns jokern som ställde till det för henne. Två rutor med en miljon och en joker. Samt gånger två i den runda cirkeln som ALLTID ska skrapas. Damen visste inte att systemet ändrats. Säkert muttrade hon om att högvinsten aldrig kom till just henne.

Nu ägnar sig damen åt att rota runt på avfallsanläggningen i Kalmar kommun. Dit det kommer 140 ton sopor per dag. Hon får inga långsamma dagar minsann. Till sin hjälp har ordningsmakten ställt sitt förfogande har jag hört glunkas om. Sant eller falskt vet jag inte men jag funderar över varför polisen ger sig i kast med att leta bland soporna efter tvåmiljonersvinsten. Verkar vara slöseri med resurser. Kan tänkas att de hoppas på att få vara med och dela vinsten. Två miljoner kronor är ganska mycket pengar som räcker åt många.

Fler än 780 miljoner människor dör på grund av att det inte finns tillgång till rent vatten. 58 miljoner barn runt om i världen får inte gå i skolan. Häften av dessa barn är flickor. Orsaken är fattigdom.

50 kronor räcker till ett mål mat för fem familjer med tre barn i Mongoliet.
250 kronor räcker till ett en familj på fem personer kan rena sitt vatten i två månader i Senegal.
400 kronor räcker till ett års skolgång för en elev i Afghanistan.

Trettio kronor vann maken och jag på vår senaste Trisslott. Det räcker till att lösa in mot en ny lott. Kanske just den lotten blir miljonvinsten. Helst gånger två då. Jokern ska vi se upp med. Det gäller att inte kasta pengar bland soporna.

Det går att elda pengar också. Har maken och jag en gång för många år sedan praktiserat när vi eldade upp kuvertet med barnens julklappspengar som de fått av mormor och morfar. Det brann med besked och de vattenburna värmeelementen vibrerade av hettan.
Fem hundra kronor var fick barnen. För den snabbtänkte blir det 1 500 kronor tillsammans. Först fick de det i julklapp av mormor och morfar, sedan i efterskott av mamma och pappa. Efter den brasan kom pengarna från mormor och morfar alltid direkt in på vårt konto. Sedan fick vi sköta om tilldelningen efter behov.

Hoppas, hoppas damen i Kalmar hittar sin lott. Eljest får hon gå omkring och gräma sig resten av livet. Vilket är det mest troliga...

Slukhål och ilska över att bli kallad för bebis

Elva dagar kvar på oktober månad. Kvällarna går åt till att kura skymning. Tack till den som kom på att det gick att stöpa ljus. När ljuslågan fladdrar känns det riktigt hemtrevligt och jag intalar mig att det är mysigt med mörkret utanför fönsterrutan. Dottern har börjat längta till jul. Det gör affärsinnehavarna också för nu börjar de så smått att plocka fram lådor med julpynt.

November är årets värsta månad. Lång och trist. Hjälper inte att den är en dag kortare än oktober.
Jag sneglar på tågbiljetterna som ligger bredvid mig på skrivbordet. Vi ska åka till Skåne. Ta tåget, kura ihop oss på våra säten och låta lokföraren göra sitt jobb medan vi äter vår medhavda matsäck och läser våra böcker. Det har jag i alla fall att se fram emot när det blir grå och trist november.

Utanför på vår väg jobbar nu grävmaskinerna. Vägen av avskuren så vi får ställa bilen efter dikesrenen och trava genom skogen för att komma hem. Men först måste vi klättra över ett taggtrådsstängsel med allt vad det innebär. Vad gör väl det, vi har i alla fall ett hem att komma till när vi återvänder från vår strapatser.
Snart har vi även vattenklosett. Förbränningstoaletten Cinderella kommer att få en mycket välbehövlig pensionering. Om vi får ner avloppspumpen vill säga. Vi bor på ett berg vilket är bra för vi kommer aldrig att löpa risken att dras ner i ett slukhål men dåligt när det ska installeras kommunalt avlopp.

Alla har inte ens tillfälliga bostäder nu när pyromanerna ser som sin uppgift att bränna ner flyktingboenden runt om i vårt land. Är väl bara en tidsfråga innan flyktingar brinner inne. De som flytt för att rädda sina liv. Jag skäms över mänskligheten som blivit så missunnsam att vissa inte låter medmänniskor få tak över huvudet.

Idag har jag hämtat stortvillingflickan på förskolan. När inte hennes pappa har möjlighet att ta ledigt från sitt arbete för att åka med henne till rehabiliteringsbadet får jag äran att simma runt med henne i det varma vattnet. Vår vana trogen går vi alltid på konditori innan det är dags. Så även idag.
Duschproceduren innan badet är minst sagt ansträngande. Många barn med sina mammor ska in i duscharna och det blir gärna köbildning. Det plaskas med vatten och skvätts med den flytande tvålen. Barnagråt blandas med mammors djupa suckar innan alla hamnar i bassängen.
Idag fick samtliga beskedet när vi satt med barnen insvepta i badlakan och småfrysande väntade att bli insläppta i simhallen att badet var inställt. Något hade gått sönder och frustrationen över beskedet hamnade högt uppe på missnöjesskalan.
Stortvillingflickan anklagade mig för missödet när hon stortjutande fick ta på sig sina kläder. Hon var där för att simma och simma skulle hon. Hon var för övrigt missnöjd redan när vi åkte till badet för en kamrat på förskolan hade kallat henne för bebis.
Tålamod är en ädel konst även för en farmor.

Nu är flickan hemma i sitt hem och mitt ansvar och åtagande är avslutat för denna gång. Tisdag blir det åter igen och då får vi göra ett nytt försök att träna små stela ben.
Då är det november...jag ryser vid tanken...

Stekt potatis och tårar på lövbiffen

För det mesta är jag glad och positiv men just idag är jag lite låg i sinnesstämningen. Det får jag vara, tänker jag därför att när vemodet släpper blir allt så mycket gladare. Kanske behövs det en deppig dag då och då för att jag ska uppskatta alla andra dagar.

Nu är jag inte ledsen och har gråtit en skvätt för egen del. Jag har egentligen inget med saken att göra men har tagit på mig någon annans vemod. Det handlar om uppskattning. Eller snarare brist på uppskattning.

När mycket arbete läggs ner på något som i slutänden ger klent resultat blir det så innerligt sorgligt.
Det finns människor som med brinnande iver läger ner hela sin själ med  att skapa åt andra. Hoppas på att allt arbete blir till gagn och nytta för någon. När det sedan visar sig att så inte blir fallet, ja då får jag som kramp i hjärtat. Oavsett vad saken gäller.

Jag kan förstå författare som får sina böcker sågade av kritiker. Hur det måste svida och göra ont i hela kroppen. Konstnärer som hänger tavlor och har vernissage. Uppdukade bord med snacks och bubbel i glasen. Hur de kanske får vandra omkring i sin ensamhet och knapra på torra chips och droppa salta tårar ner i rosa champagne. Låsa dörren, stoppa nyckel i fickan och tänka att i morgon, det är då allt folk kommer.

Musiker som övat på sin cello inför konserten. När dagen för uppträdandet går av stapeln sitter en handfull människor som vrider sig och nöter baken mot stolsitsen. Tittar på klockan och önskar att hela eländet ska ta slut så de får gå hem och kolla på teve istället.
Fast är så fallet är det antagligen en mycket dålig musiker som inte kan hantera sin cello. Det var kanske ett dumt exempel att komma med. Behärskar ingen sitt instrument lär det heller inte bli något uppträdande. Förhoppningsvis.

Föredragshållare som skjuter bort sina åhörare istället för att ha förmågan att fånga uppmärksamheten. Alla den tid det tagit att knåpa ihop sida upp och sida ner med meningar som förhoppningsvis ska kittla nyfikenheten om att få veta mer.

Jag grät när jag stekte upp gårdagens kalla potatisar. Snorade över lövbiffen och tänkte på alla de som jobbar med sina mål utan att uppnå resultat. Inte blir uppskattade och lyckönskade för sitt utövande.

Nu börjar min sorgsenhet plötsligt att övergå i nervositet. Snart är det onsdag. Mitt anförande är skrivet och jag hoppas naturligtvis på god respons. Men jag vet inte förrän efteråt om det blev bra eller ej.

Blir det inte bra kommer jag inte att gråta för den skull. Jag gråter endast när andra inte når fram till sina mål och innersta förväntningar. Klarar inte av sådant, jag blir så ledsen att det värker under nyckelbenen.

Det jag kan glädja mig åt är att jag varken är författare, musiker eller konstnär. Därmed löper jag ingen risk att bli sågad eller  bli sedd av andras kritiska ögon. När jag tänker på det känns det genast lite bättre. Även om min hjärtesorg antagligen kommer att hänga med lite svagt innan den klingar av helt och hållet. Om någon dag eller så.

Pyramiden vid Nobynäs och pensionatet i Ydre

Dagen har gått åt till att med gps:ens hjälp ta oss fram på slingriga väga genom den Småländska skogen. Vi kom från Östergötland, gled genom Småland för att åter hamna i Östergötland innan färden gick vidare in i Småland och sedan Östergötland igen.
Verkade det krångligt? Det är inget mot hur maken och jag upplevde äventyret. Till sist visste vi inte i vilket väderstreck vi körde än mindre vart vi var på väg.
Men fram kom vi dock till slut.

Första anhalten var Salvarps pensionat, Ydre kommun. En pittoresk byggnad där det en gång serverats te på verandan medan syrenbersån dignade av lila blomklasar. Vitt sänglinne med underlakan och överlakan. Sidentäcke och fluffiga kuddar. Krusade band på örngotten.
I matsalen serverades det stekt fasan med rönnbärsgelé och nybakade scones med pomeransmarmelad till eftermiddagsfika.
Matoset blandade sig med ångan från potatisen och i köket slet en svettig kokerska med att färdigställa läckra maträtter till pensionatets gäster.

Nu hittar jag bara på. Inte vet jag något om pensionatet vars färg flagnat från snickarglädjen. Men när maken och jag stod framför det hus som en gång måste ha väldigt vackert löpte fantasin amok.
Hur det förhöll sig och vem som drev pensionatet ska jag under morgondagen med spänning ta reda på. Vaska fram historien, hur den började och varför den slutade. Resultatet får läsaren ta till sig när artikeln publicerats i tryck.

Nästa spännande reportage kommer att handla om Pyramiden i Aneby. Beläget i skogen strax bakom vår yngsta dotters svärföräldrars gård Nobynäs. De har intet med den ärgade kopparbeklädda pyramiden att göra utan den som härskar över byggnationen där ritningen härrör sig från Egyptens pyramider är Malte Liewen Stierngranat. Idén till att bygga en egen pyramid i den Småländska skogen fick han under ett besök i Egypten. Dock härskar han över pyramiden i avlidet tillstånd. Ty i denna byggnad är han begravd tillsammans med sin frånskilda hustru och deras gemensamma barn. Dotterns gubbe fick plats där han också när den dagen inträdde.
Det har berättats för mig att Malte lät dra in telefon i gravkammaren, men jag har inte fått det bekräftat. Likaså lär en av hans många kvinnor ligga begravd där fast har en egen plats utanför själva pyramiden. Någon ordning måste hållas även bland de döda. Tyckte även kyrkoherden från Lommaryd som satte sig mot invigningen av gravpyramiden men fick ge vika så den 26 juni 1924 hölls invigningen av Sveriges enda pyramid.

Herr Malte var en man som tjusade kvinnor, ju rikare de var desto högre stod de i hans gunst. Hur de såg ut var av ringa betydelse, bara de hade en välfylld portmonnä. Förlovade sig och gifte sig med ett flertal samt ställde till det så pigan blev rund om magen. Enligt egen utsago var han släkt med Gustav Vasa vilket somliga tar med en nypa salt.

Vår resa gjorde ett tillfälligt stopp på Sunhults gästgiveri. Fläskfiléer stora som dasslock, därtill rikligt med tjock och fet bearnaisesås. Lagom kokta grönsaker och frasig pomfritt. Vi orkade inte äta upp allt på faten ty kocken hade inte snålat med råvarorna. Maken blev däst och sov större delen av resan hem till Skärblacka.

Något besök hos dotterns svärföräldrar blev det inte. De plockade äpplen och vi längtade hem så vi nöjde oss med att vinka och skicka sms till varandra när vi for förbi. De får bjuda på kaffe nästa gång vi besöker den märkliga pyramiden i Aneby socken. Om de är hemma och har lust att sätta på kaffepannan vill säga. Mycket ska falla plats innan kaffet hamnar i koppen.

Dimman i Mjölby och en grå ryggsäck

Fick en förfrågan i går om att åka till Linköping och hålla ett föredrag på onsdag kväll. Känner mig båda glad och hedrad att bli tillfrågad. Men så kom tvivlen. Vad har jag att komma med? Vad kan jag snickra ihop för något anförande som fångar åhörarnas intresse?
Tvivlen blandades med fruktan över ett misslyckande och därmed tackade jag ja till inbjudan. Bara för att hålla tvivel och fruktan borta. Bästa sättet att utmana de röster som viskar att jag inget duger till.
Men eftersom jag fick frågan finns det ändå någon som anser mig passande för uppdraget.

Så kom nästa dilemma. Vad i all sin dar ska jag tala om?! Ett tema vore helt klart det bästa.
Efter en hel del funderande kom jag på att jag ska tala om att vi alla har ett val här i livet.
Val gör vi varje dag. Allt ifrån vad jag ska ta på mig för blus på morgonen till vad jag ska servera till kvällsmat. Däremellan viktigare val och avgörande som kanske bär frukt i framtiden. Eller så blir det platt inget av något för mitt val visade sig vara felaktigt. Lärdom kanske det heter då.

I morse gjorde jag valet att åka till Mjölby. Vilket visade sig vara ett mycket bra val. Ändå ställde jag mig tveksam när jag körde upp på motorvägen vid Norsholm. Dimman låg tät och jag fick förlita mig på vägbanans vita markeringar för att hålla bilen i rätt körriktning. Eller undvika att hamna i diket.
Var det verkligen tillrådligt att ge sig ut ensam i bil i denna dimma?

En bloggkamrat har i dagarna två skrivit om hur hon cyklat sig genom dimman till sitt arbete. Hon har beskrivit hur hon levt ut sin fantasi genom bilarnas röda baklyktor, trafikljusens färgskiftningar och spännande berättelser som kan ske på städers dimmiga gator.
På ett fantastiskt sätt har hon målat upp beskrivningar och jag har under läsningen känt att jag varit på plats och ställe. Funnit det underhållande och trevligt.
Vilket jag inte gjorde under min tidiga morgontimma på motorvägen mot Mjölby. Höll nära nog på att missa avfarten på grund av dålig sikt till den östgötska småstaden vilket hade varit penibelt för då hade jag kanske hamnat i Helsingborg. Där antagligen dimman varit tätare och jag då befunnit mig mycket långt hemifrån.

Personen jag ville träffa dök upp ur dimman utanför biblioteket. Hennes grå ryggsäck såg ut att vara tungt lastad. Med bestämda steg gick hon mot sitt mål och kängornas svarta skosnören flaxade kring vristerna.

Hjärtat tog ett glädjeskutt i bröstet när jag såg henne. Hon verkade så glad och vara vid gott mod. När jag såg henne visste jag att jag gjort ett mycket bra val. Att plöja mig rakt genom dimman för att se någon jag håller mycket av.

När jag körde hem hade dimman lättat. Jag ringde hem till maken och förvarnade honom om min hemkomst. Han ordnade med fika. Skorpor, smör, ost och kaffe. Det smakade ljuvligt gott och jag berättade om min upplevelse i Mjölby för honom.

Jag har gjort ett av mina dagliga val, fler återstår men detta var något av de riktigt bra.