En försvunnen diakon och guld över Peking

Doften av guld blandas med doften från vårt pappersbruk. Vindarna från Peking bär med sig gulddoften ända hit ut till Skärblacka som motar bort brukets bajslukt. Vi stapplar fram, helt utmattade när äntligen anspänningen släppt.
I kväll kommer matchhjältarna hem. Tar emot folkets jubel på Tyska Torget i Norrköping. Det kommer att festas vilt, även min mun undslipper ett litet HURRA. Jag är dock ingen fotbollsfantast om någon till äventyrs skulle tro det. Men just idag sträcker jag extra på ryggen och säger leende: Jag är allt från Norrköping jag!

Under eftermiddagen jagade jag en diakon från Svensk kyrkan. Ville ha ett uttalande om Allhelgonahelgen. Hittade inte diakonen någon stans utan fann det säkrast att ringa för att på så sätt stämma träff vid någon minneslund där ljusen fladdrar.

"Det står 0-1 till Norrköping. 20 minuter kvar av matchen, kan vi höras lite senare..."

Om jag inte är fel underrättad tog IFK Norrköping guld år 1989. Samma år som vår yngsta dotter föddes. Då var vi inte östgötar och undslapp glädjeyran. Visste endast att Norrköping hade ett fängelse och ett fungerande spårvagnsnät. Nu vet jag bättre. Förutom att Norrköping är en vacker stad är Norrköping nu också Svenska mästare i fotboll.  IFK Norrköping behöver ingen Zlatan för att vinna guld.
Den senaste tiden av våldshandlingar staden drabbats av bleknar för stunden. Nu är det bara guldet som gäller. Om en kort tid har glädjeruset lagt sig och verkligheten hinner i fatt oss.

Vi behöver glädjen. Även om det är för en kort stund så behöver vi den.
Tack IFK Norrköping för att vår stad kan känna en stolthet och att festen i Peking kan börja. Guldflagor singlar ner över oss alla. Även över oss som inte tillhör den fotbollsälskande skaran.

I morgon dunkar säkert många huvuden. Tur att det är söndag och vilodag. Själva kommer vi att fira segern med att ägna tankarna på vårt kommande kommunala avloppsnät. Det tar största tiden i anspråk av vårt liv just nu. Var och en har fullt upp med sitt eget.

Nu har kommunens bagare bakat färdigt halloweenbakelser. Nu kommer de istället att baka bakelser med IFK Norrköpings logga. Tror jag det, de kommer att smaka mumsigt värre.

Oljeljus och häxbål

År 1999 var jag till Varberg i egenskap av begravningsentreprenör och arrangerade en begravning. Den nyblivna änkan och jag hade aldrig tidigare mötts men i samband med dödsfallet och begravningen knöts ett vänskapsband mellan oss som aldrig knutits upp.

Den döde hade sina rötter i våra trakter varpå jag körde honom från Varberg för att han skulle få sin sista viloplats i hembygdens svarta mull. På kistan låg en blommande äppelkvist från den västkustska trädgården. Några svartmyror gömde sig bland kronbladen och fick även de följa med på resan.

Änkan återvände efter gravsättningen av kistan till det hus hon och hennes make en gång byggt. Där fanns hennes trygghet och där ville hon stanna så länge hon orkade. Problemet blev dock att avståndet mellan henne och makens grav var stort. Jag erbjöd mig att se till att ett ljus tändes i samband med den stora gravsmyckningshelgen.
Varje år har jag åkt till graven, stuckit ner gravlyktans pinne i jorden och tänt ett ljus. Ljuslågan har jag hållit levande ända fram till påsk då jag ersatt den med en liten påskliljeplantering.

I morse ringde dottern. En av stortvillingflickorna var sjuk och frågan gällde om hon kunde få vara hos oss under dagen.
Vi har legat mesta delen av dagen under filten. Läst sagor, druckit äppelmust och tittat på Bolibompadraken. Med avbrott för rotmos och fläsklägg. En riktig vilodag har det varit och jag kände hur välbehövligt det faktiskt var.

När det var dags att köra flickan till sin mor, far och syskon tog vi svängen till kyrkogården för att tända ljuset på min skötselgrav. Människor gick stilla och tysta mellan gravstenarna, satte sig på huk och grav efter grav blev upplysta av oljeljus med och utan gravlyktor.

Vi stannade en liten stund. Höll varandra i hand. Tittade oss omkring och enades om att det var vackert på kyrkogården.

När jag släppt av tösabiten hemma hos henne åkte jag till vår lokale matvaruaffär. Fick vänta en stund innan det blev en ledig parkeringsficka. Utanför hade massor med stora och små människor samlats. Tiggerskan satt på sin vanliga plats men syntes nästan inte. Bredvid henne fanns ett stort anslag. "Spökjakt på ICA." I butiken bjöd det på en läskig häxbål och halloweenbakelser. Kunderna hade även chansen att vinna skrämmande priser.

Personalen var hiskeligt utspökade. Min kassör hade blod rinnande över hakan. Det var som att kliva rakt in i ett skräckkabinett.

Jag tänkte på kyrkogården som vi nyss lämnat. Ljuset som brinner på Josefs och alla de andras gravarna.

Vi lever i kontrasternas tideräkning.

I morgon ska jag gå på mingel. I en nyöppnad begravningsbyrå. Äta kakor och önska de blivande begravningsentreprenörerna lycka till med sitt viktiga och ansvarsfulla arbete.
Själv har jag lämnat andras begravningar bakom mig. Ägnar mig numera åt VAMS
(Vård Av Mig Själv) och ska så göra till den dag då mina barn får tända ett oljeljus framför min gravsten.
Jag hoppas de kostar på mig en riktigt fin gravlykta, för det vill jag verkligen ha!

En däst boaorm och en passande muff

Maken skickade iväg mig till Norrköping för att köpa 25 meter slang. Han preciserade inte vilken sorts slang det gällde men jag utgick från att det skulle vara en dräneringsslang eftersom han nu är i full färd med att gräva avlopp vid vårt hus. Med sin nya grävmaskin.
Det finns många slangar att välja på ute på marknaden. Jag valde en 90 mm svart dräneringsslang, flexibel och tålig med perforering utmed hela längden.
Muff ingick, även om maken inte nämnde något om muff fick en sådan följa med. Meterpriset var det samma, med eller utan muff.

Hemfärden blev minst sagt äventyrlig. 25 meter svart slang med muff skulle transporteras på min cykel. Var och en som försökt köra 25 meter svart slang med muff på sin cykel vet att det är ingen enkel sak. Slangen var av handlaren prydligt hoprullad. Den såg ungefär som en mätt och däst boaorm förutom att den saknade en bula på mitten.
Slangeländet sprätte då och då till och ringlade ut sig varpå jag fick kliva av cykel, rulla ihop den och med barsk röst befalla att slangen skulle hålla sig lugn.

Hemma satt maken i sin grävmaskin och väntade otåligt varpå han telefonerade mig och undrade var jag höll hus. Vi blev osams eftersom han ansåg att jag borde ha tagit tåget istället för cykel. Nu finns det inte någon tågstation i Skärblacka så den lösningen hade jag själv aldrig haft en tanken på. Visserligen stannar tåget i Kimstad men då hade jag behövt vandra till fots en mil  med en krånglande dräneringsslang.
Jag övervägde för en kort stund att kasta slangen i diket, lämna den åt sitt öde och cykla ensam hemåt. Snålheten hindrade mig dock ty det är inte speciellt billigt med 25 meter dräneringsslang med muff.

Väl hemma visade det sig att jag släpat hem fel slang. Det maken efterfrågade var en avloppsslang.
Jag blev ledsen och grät. Det värkte det våldsamt i händerna och upp mot armbågarna. Att hålla en bångstyrig dräneringsslang med muff är en kraftansträngning. Dessutom sittande på en cykel.

En lång stund gjorde det ont. Släppte inte förrän jag tagit två starka värktabletter. När värken klingat av kunde jag somna om.

Det är påfrestande att vara involverad som styrelseordförande i Odensåkers Samfällighetsförening då det anordnas kommunalt vatten och avlopp. Måtte det vara klart snart så det blir lite lugn och ro på våran gata.

Dagens skörd och rena smörjnipplar

Vårt område är nu en enda stor byggarbetsplats. Grävmaskinerna mullrar och jag hör hur skoporna stöter på sten. Vi bor på stenrik mark. Men rikedom ligger dock inte marken. Tyvärr. Hade de stora stenbumlingarna haft högt värde ute på marknaden skulle hela avloppsanläggningen betala sig själv.

Själv känner jag mig glad över att idag på morgonen haft lyckan att skörda min egenodlade vitlök. För första gången med gott resultat. Tidigare år har skörden blivit skral. Med handen på hjärtat, helt sonika totalt misslyckad. Det är en konst att odla vitlök. Den konsten har jag inte behärskat, för än nu. Troligtvis beroende på jordmånen. Hönsskit och välarbetad jord äger.

Maken går i sitt eget lyckorus. Hans grävmaskin anlände igår från Växjö. Smörjsprutan har kommit fram. Inga igensatta smörjnipplar. Ett säkert tecken på att maskinen är väl omhändertagen av den tidigare ägaren.  Känns betryggande på något sätt ty igensatta smörjnipplar är icke önskvärt. De olika tillhörande skoporna provas och det går inte att ta miste på det glädjerus en gul grävmaskin ger.

Det finns mycket att glädjas över i livet. Och jag känner mig nöjd med att vårt eget avlopp är säkrat. Ska det väljas en make ska det väljas en som kan köra grävmaskin. Det har jag alltid förordat. Då undslipper man problem.

Köpmännen lockar att det är dags att köpa Farsdagspresent. Jag har inte längre någon far. Det som återstår av skogsmannen tillika virkesmätaren är endast aska. Nedgrävd i minneslunden på Skogskyrkogården i Skärblacka. Att han som var infödd Värmlänning efter sin död skulle bli Östgöte var det väl ingen som kunde tro.

Jag går dit ibland. Inte ofta men det händer. Pratar en stund med pappa. Om vad som händer i världen. Hade han levt, haft hälsa och förstånd i behåll skulle de blå ögonen titta sorgset på den galna omgivningen. Mamma säger att hon är glad att han slipper vara med om den skakiga verklighet vi lever i. Jag är benägen att hålla med henne.

Till helgen tänder vi ljus för alla döda. Tid för eftertanke. Lördagen är vikt åt alla helgonförklarade personer och martyrer. De ska vara  förebilder i våra liv som människor är det tänkt.
Dagen efter firas alla själar, de som lämnat jordelivet. En dag då vi blir påminda om vår dödlighet.

Varje morgon tänder vi ljus när vi ska äta frukost. Det är fridfullt med den fladdrande lågan. I ärlighetens namn brukar jag sällan se in i ljuslågan och tänka på de som genom döden lämnat oss. Istället tänker jag på de som finns kvar. Nära eller långt bort. Känner att det är vi levande som då och då behöver ge varandra en extra tanke. De döda märker nog inte så mycket av det, även om det kan kännas gott för mig att tänka på alla som en gång stått mig mycket nära.

En ödla har ordet och väluppfostrade silkesapor

Prick klockan nio i går morse slocknade våra lampor. Så även min dator som endast livnär sig av elektricitet. Det gav mig en förnimmelse om att göra slag i saken och införskaffa ett nytt batteri.
Mängder med skrivjobb och inget kunde jag göra.
Slå på reservaggregatet, ropade jag till maken som suckande svarade att även det batteriet var slut. Han är driftigare än vad jag är så idag sitter ett nytt batteri i vårt reservaggregat. Maken har provkört hela maskineriet med ytterst gott resultat. Dock har vi idag ström i trådarna så vi är i nuläget inte i behov av egentillverkad el.

Mängder av jobb i går blev massor av jobb i dag. När jag satt och skrev en av alla artiklar ryckte maken upp dörren. Han hade reservaggregatet på provkörning och det bullrade friskt bakom knuten till min skrivarbod. Maken var nyfiken på hur det gick för mig med jobbet och undrade dessutom vad jag skrev.
Om hörselskada, svarade jag.
Va? frågade han.
Lätt irriterad över att bli avbruten undrade jag syrligt om han också behövde hörapparat.
Det behövde han inte. Det bullrade bara så han hörde inte vad jag sa. Sedan gick han in och kokade kaffe åt oss båda. Han är en vänlig och stillsam man.

Att vara hörselskadad och samsas med andra vid någon form av sammankomst är inte helt lätt. Hörselskadades lokalförbund i Norrköping har löst det hela på ett mycket finurligt sätt.
De låter helt enkelt en ödla vandra runt bordet. De som håller i ödlan har orden. De andra tiger still till dess att nästa får klämma på den glänsande varelsen.

Jag skulle också behöva ha en ödla när jag är i samspråk med andra. Det är så lätt att orden bubblar ut och avbrutna samtal är ett faktum.
Läste för ett tag sedan att silkesapor insett vikten i att turas om att tala. De andra lyssnar snällt och väntar in sin tur. Dessutom väntar de några sekunder innan nästa tar till orda för att på så sätt vara riktigt säker på att föregående talare avslutat sitt anförande.

När det är debattprogram på teve står jag nästan inte ut. Alla skriker och pratar samtidigt medan den arme programledaren gör allt för att styra upp flödet.

Tänker skriva ett mejl till teveredaktionen och fråga om de inte kan tänka sig att sätta silkesapor i panelen. I alla fall göra ett försök. Eller kolla om budgeten räcker till att införskaffa en ödla till tevehuset. Riksdagen skulle behöva en de också.  Eventuellt två. Den ena kunde  doneras till ett parti som inte gillar främlingar. Ett parti där risken ökar  i uppåtgående medlemsantal om inte flyktingarna kliver ur den där bussen omedelbart. Men det kanske de redan gjort. Vad vet jag som inte haft annat för mig än att sitta och jobba hela dagen och för den skull missat samtliga dagsnyheter.
Sitter de kvar och tjurar i bussen tänker jag  ändå inte rösta på något parti som inte tycker om alla människor. Oavsett vart de kommer ifrån. Däremot anser jag och med säkert mig andra att det är en smula märkligt att den som klarat av farliga strapatser med livet som insats absolut måste till Uppsala när de kommit i säkerhet och inte godtar något annat tillfälligt boende.

Det har jag all rätt att tycka utan att någon för den skull anser mig vara fientligt inställd. Det måste finnas normer även för den som har det svårt.