Dramatik och den behagliga bekvämligheten

Under mina år som begravningsentreprenör hände det ofta att anhöriga önskade att i dödsannonsen över den döde skulle symbolen föreställa en fågel. Speciellt om den avlidna var en äldre person. Det berättades att när personen levde var det största nöjet att sitta vid köksfönstret och fågelskåda. Verkar som om fönsterfågelskådning tillhör den äldre generationen medan den något yngre generationen av fågelskådare som har orken i behåll beger sig ut i naturen utrustade med diverse imponerande stora kikare för att skåda fågel på riktigt. En gång fågelskådare alltid fågelskådare, om jag är rätt underrättad.

Jag skulle gärna bli en riktig fågelskådare men förstod innebörden av detta då småtvillingarnas storasyster och jag i våras klev upp klockan fyra på morgonen för att bege oss iväg på orrspel. Det var bitande kallt, vinden ven och vi frös oss genom hela skådespelet. Om det nu går att kalla det för skådespel. Orrarna var just den morgonen inte hågade på några amorösa lekar utan höll sig undan. Kölden tvingade in oss i värmestugan där vi kunde skåda orre på nära håll i form av en tupp och en höna i uppstoppat tillstånd.
Därmed sagt att jag hädanefter och fortsättningsvis kommer att skåda fågel genom vårt vardagsrumsfönster. Bekvämt men framför allt varmt. Alltså, jag tillhör nu den äldre fågelskådargenerationen. Jag vill dock inte ha någon fågel i min dödsannons!

Vårt fågelbord gästas mest av gråsparvar, talgoxar och blåmesar. Då och då kommer en större hackspett, steglitser och en och annan nötskrika. Domherrarna håller sig på avstånd men kan dyka upp när kölden blir allt för sträng. Den feta skogsduvan mellanlanda även den och vankar av och an medan den nervöst vrider på huvudet. Och så skatan förstås. Kraxande skrämmer den iväg alla fjäderfän och roffar åt sig av frön och talgbollar. Blåmesen som är en kaxig typ gör några fruktlösa försök att sätta sig i respekt men får gå till reträtt och invänta sin tur. Skator är hänsynslösa och delar aldrig med sig av något. Dock mycket vackra att se på och maken sätter skatan högt på sin favoritlista över fåglar.

För något år sig hade en förvirrad kungsfiskare irrat bort sig från Motala ström och Norrköping där de häckar. Den klamrade sig fast vid vårt fågelbord en stund medan den väntade på att instinkterna skulle leda den på rättan väg. En häftig känsla att få se en kungsfiskare på nära håll.

För det mesta råder en fredlig stämning vid platsen för utfodring. Lite smågnabb men inget allvarligt.
Dock kan det uppstå dramatik när de som inte ska vara vid småfåglarnas matplats ser sin chans att hugga för sig av den samlade födan. Då syftar jag inte på fågelfrön utan på de som äter av fröna.
En nötskrika var fullt upptagen med att skala solrosfrön då en skugga plötsligt gled tyst fram över snön. Varken nötskrikan eller jag som inomhusfågelskådare hann reagera innan faktum kvarstod. En ormvråk hade slagit klorna i nötskrikan som därmed ätit sitt sista solrosfrö. Mitt framför ögonen på mig slaktade ormvråken sitt byte och satte därefter igång med sitt kalasande. Påpassligt nog hade jag kameran i beredskap och kunde få det vilda och naturliga naturlivet på bild. Utan att behöva lyfta akterkastellet ur fåtöljen. Därmed är jag en ivrig förespråkare och hävdar med bestämdhet att det går utmärkt att fågelskåda inomhus medan kaffepannan puttrar och den färdiga drycken inte nödgas hällas upp i en termos för att behålla värmen. Bekvämlighet är en dygd!

Pengar från himlen och fluffiga bolster

Klockan i vårt sovrum visade på 08.45 när jag slog upp ögonen. Jag ruskade liv i maken som yrvaket såg på mig. Så lång sovmorgon tror jag inte att jag haft under hela mitt vuxna liv. Jag är en morgonmänniska som oftast vaknar före hela världen.
Kanske stundar det nya morgonrutiner så här i mogen ålder.

Vår första nyfikenhet på dagen gällde det rådande väderläget. Vi förväntade oss ett vinterlandskap utanför sovrumsfönstret men gräset var lika grönt som det var igår. Fram till efter frukosten. Då började de första flingorna att falla och nu råder det totalt snökaos. Totalt kaos! För när den första snön kommer blir det totalt kaos enligt dagspressen.

Många har längtat och väntat på den vita nederbörden. Mig kvittar det lika, jag bekymrar mig varken om dagen eller morgondagen. Förutom att jag åter igen ska sätta mig till rätta tandläkarstolen i morgon eftermiddag. Det är för mig värre än det värsta snökaos.

Sonen däremot verkar nöjd med att snön nu äntligen faller. Det tillhör momenten i hans och hans familjs uppehälle. Snöskottarkunderna står på parad och väntar på utryckning. Det faller stålar från himlen för vissa.

När vi bodde i Värmland var även maken med i snösvängen. Då, när vintrar var vintrar och tjänsterna var eftertraktade av den som ägde en traktor med snöblad. Telefonen ringde ofta mitt i nätterna och makens destination var Laxå. Där fördrev han tiden med långa dagar och sena kvällar allt medan snövallarna växte av hans framfart.
Eftersom maken är född och beskaffad med hjälpsamhetens ådra passade han på att ploga bort snön framför möbelhandlarens dörr och kundparkering. Det ingick inte i snököraravtalet mellan maken och Laxå kommun men eftersom möbelaffären låg mellan de kommunala gatorna ansåg maken att ingen skada var skedd om också möbelhandlaren snöiga vardag blev underlättad.
Tacksamheten från möbelhandlarens sida visste inga gränser varpå han en dag ringde mig för att berätta att han tänkte förära oss med var sitt fluffigt täcke av bästa kvalité. Om det låg inom lagens moral gällande mutor och bestickning vet jag inte men täckena höll vad möbelhandlaren lovade och vi sov under dessa bolster många och långa års vinternätter.
Nu är täckena för länge sedan utbytta mot nya och möbelaffären i Laxå heter numera Linne och Lump såg vi när vi i somras var där för att leta efter ett café på väg hem från vår Värmlandsresa.

Julen är slut och bocken i Gävle har gjort sitt. I dag återstår endast en förkolnad hög och pyromanen är häktad. Han höll nära nog på att elda upp sig själv när han ändå var i farten med att tutta på.
Och i Norrköping har några ligister under gårdagskvällen gått bärsärkagång i stadsdelen Navestad. Lokalpolis och tillkallad förstärkning från Linköping och Sörmland samt en polishelikopter försökte styra upp ordningen varpå våldsverkarna försvann ut i tomma intet. I nuläget finns inte ett spår av de tjugotalet maskerade ungdomarna som utrustat sig med stenar och explosiva attiraljer för att möta den massiva insatsstyrkan. De ligger väl hemma hos sina mödrar och fäder och sover ut efter sina bravader.
Det tarvas en rejäl sovmorgon vare sig det gäller avslutad snöröjning, upplopp eller efter att ha gjort i stort sett ingenting annat än ätit äppelkaka med vaniljsås på kvällskvisten.

Att räkna rätt och ta betalt för purjolöken

När jag vaknade i morse loggade jag in för att se i dagspressen vad som hänt under natten och tidiga morgonens timmar. Skrollade ner och loggade ur. Död, blixthalka och flyktingar över mörka vatten.

Efter frukost gjorde jag veckans klipp. Min sista artikel för detta år som jag satte in i min artikelpärm. 184 jobb har jag hunnit med. Inget av jobben har handlat om ond bråd död eller andra katastrofer.

Så många olika människor jag har fått möta under mina reportageresor. Varierande yrken, intressen och spännande platser. Ödehus, rockkonserter, hästar, hundar, rådjursjakt, nyrenoverat dass och prunkande trädgårdar. Brandmän som utbildat sig i att rädda liv, polisinsatser, politiska uppdrag, en begravd familj i en småländsk pyramid och personporträtt. Bara för att nämna några av de 184 reportagen jag fått ihop detta år. Inget är för litet att det inte går att uppmärksamma.

Det var för övrigt min svärfar som fick in mig i tidningsvärlden. Han var en flitig skribent och såg att det fanns en möjlighet även för mig att få göra honom sällskap med tryckta artiklar. Det är över trettio år sedan och sedan dess har jag gjort åtskilliga intervjuer och levererat till allmän beskådan.

Att skriva har alltid varit ganska lätt för mig, så även i skolan. Däremot har jag otroligt svårt för siffror. Har själv kommit fram till att jag har en form av dyskalkyli. Att inte kunna räkna betraktas som att vara mindre vetande. Eller rättare sagt dum i huvudet. Det finns en sorts statusskillnad i att kunna skriva och att kunna räkna.
Jag ser siffrorna men kan inte sätta in dessa i rätt sammanhang för att få en korrekt slutsumma.
Viket visade sig tydligt den gång jag gav mig in i torghandels myllrande kommers. Det var på den tiden orden kassahantering ännu inte var uppfunnet och plånboken fungerade som det ekonomiska kontoret. Jag sökte anställning hos en torghandlare och fick tjänsten. Med stor iver vägde jag upp potatis, lök, morötter. ärtor, purjolök och palsternackor. Själva uppvägningen med hjälp av de olika uppmärkta vikterna var inga större problem. Värre blev det med växelpengarna. Jag tog betalt och gav åter efter behag. Vissa gånger utan några protester från kunderna medan andra gånger skallade missnöjets röster över torgstånden för att sprida sig vidare till min arbetsgivare. Efter två timmar i branschen hade jag fått sparken.

Eller den gången då jag tackade jag till att bli kassör i bygdegårdsföreningen. Men då grep maken in och tog över kassaböckerna och fortsatt kassörskap. Jag hade dock hunnit med att göra några slutresultat och bad honom göra en kontrollräkning. Innan katastrofen hunnit bli ett faktum hade en ny kassabok inhandlats i stadens butik med kontorsmaterial och balansräkningen korrekt uträknad utan att det kommit till styrelsen kännedom vilka äventyr föreningens siffror varit ute på.

Det är i alla fall inget fel på mitt självförtroende även om det saknas en gnutta självbevarelsedrift...

Nu för tiden är mitt sifferhandikapp inga problem. Kalkylatorn finns ständigt med mig i min smarta telefon om jag behöver göra någon mattematisk uträkning. Jag kan räkna ut momsen i mitt skrivarföretag eftersom maken berättat hur jag ska göra. Han lärde mig momsens regler när vi var begravningsbyråinnehavare och det har inte fallit i glömska. Därmed inte sagt att jag förstår hur det egentligen går till. Jag bara följer instruktionerna.

Att vandra i mörkret och en chokladdoppad gris

Juldagen. Den stora julklappsbytardagen. Fel färg, fel form, fel märke. Fel med alltihop och måste således bytas ut till något bättre.
Affärsmännen har laddade varuhyllor, de kan det där med utbytesvaror efter julklappsutdelning.

Vi har aldrig bytt ut några julklappar vi fått. Så ej heller i år. En gåva från barnen som bevis på uppskattning. Underhållningsklappar som passar maken och mig perfekt.

Den gemensamma klappen som jag köpt till maken och mig var en pannlampa. Jag har visserligen en egen men den är endast ett lån från svärsonen som varit rädd att jag ska ramla ner i något öppet avloppsdike då jag hämtar morgontidningen. Eftersom svärsonen förväntar sig att få lånet tillbaka kan jag inte kalla den för mig egen, men än så länge är den det. Nu kan maken och jag mörkervandra tillsammans utan att det ska hända några miserabla olyckor.

Så länge jag bodde hemma i mitt föräldrahem fick jag alltid en marsipangris av min pappa. När jag så gifte mig tog maken över den rollen och förde traditionen vidare till våra barn. Ingen jul utan den obligatoriska grisen. Sedan flera år tillbaka är jag ensam herre på täppan gällande marsipangrisar. Därmed kan maken kosta på mig den mer lyxiga varianten. I år var den doppad i choklad, från trynet till svansen. Innan nyår är den slaktad.

Gårdagen inleddes med julbön och julkrubba i Ringarums kyrka. Barnbarnen på rad i första kyrkbänken. Spänd förväntan innan fåren och hästen gjorde entré. Tidigare års får hade gått i pension och efterträdarna var lite blyga vid första anblicken av kyrkobesökarna. Efter en del lock och pock klev de till slut uppför altargången och ställde sig lydigt bredvid fåraherden. Dotterns ledarhund sadlade om och blev istället en fårhund. Fast förankrad vid Josef för att undvika överraskningsmoment.
Hästen däremot var en garvad häst som varit med tidigare.
Jesusbarnet behöll lugnet fram till de tre vise männens ankomst. Han ansåg dem vara lite för närgångna och knorrade aningen missnöjt. När de gjorde reträtt blev ordningen återställd och gossebarnet såg förnöjsam ut.

Efter kyrkan julmat men ingen Kalle Anka. Det går att både ha och mista. Inte julmaten men dock Kalle Anka. Lagom till Karl Bertil satt maken och jag bekvämt tillbakalutade i vår egen soffa ivrigt tuggande på karameller medan barnbarnen fortsatte julfirandet i sina hemman.

I morse åkte vi tillbaka till Ringarum kyrka på ottan. Ensamma på landsvägen följde vi den enda stjärna som syntes på himlavalvet. Den var placerad i exakt position över kyrkan.
Ledarhunden låg på sin vanliga plats i sakristian medan matte höll julpredikan uppe i predikstolen dagen till ära.
Kantorn spelade psalm 122 och under verserna 4-5 klämde hon i rejält och jag förundrades över hur mycket luft en kyrkorgel egentligen har i sin depå.
Ett mäktigt postludium då kören framförde Adams julsång.

En fin gårdag och en fin början på denna juldag. Vi går mot ljusare tider och mörkret håller sakta men säkert på att dra sig undan.Jag kan inte annat än vara glad och förhoppningsfull inför kommande dagar.

Bullerbyn och sur julgröt

God jul och Gott nytt år! Högen av julkort har växt till sig under veckan. Jag gillar skarpt att få julkort. Men jag gillar även att skicka julkort. Jag gör dem själv med hjälp av min kamera och börjar redan under den tidiga hösten att fundera hur årets julkort ska ta form. Det händer att slumpen får avgöra, utan att jag behöver göra några arrangemang.

När barnen var små fick de snällt ställa upp sig i olika poser för att dagarna innan jul hamna i vår släkt och våra vänners brevlådor. Med när delar av barnaskaran kom i övre tonåren och sedermera flyttade hemifrån fick jag hitta på något annat utan barnens inblandning. Kanske i tacksamhet av mottagaren för det är sällan någon annan än barnens upphov som älskar att se sina barn på kort. Även om de är påklädda i tomteluvor.

Julen är en högtid då vi ska umgås, mysa och tindra ikapp med Betlehems ledstjärna. Men det är även en helg fylld av konflikter för många. Att vara snäll ett helt år för att behaga varandra, men speciellt tomten, ligger utanför mänsklighetens gränser och förmåga. När så julen närmar sig brister alla fördämningar när den krassa vetskapen om att tiden för att dela bord och äta av skinkan och julgröten med någon där relationen är frostig och ansträng snart är inne.

Vi pratade om det där maken och jag under förmiddagen. Att julen både är glädjens och konfliktens tid. Det egentliga budskapet som julen förkunnar många gånger faller i mänsklig glömska. När mina svärföräldrar levde och vi firade jul tillsammans med dem brukade svärfar alltid läsa julevangeliet när julafton led mor sitt slut. Det är valfritt att tro eller inte tro på budskapet men för min del blev det alltid en fin avslutning där det materiella för en stund fick en undanskymd roll.
Det blev några minuter av eftertanke som inte för den skull behövde mynna ut i några religiösa funderingar.

I morgon är det julafton. Vi inleder dagen med att samla ihop oss allihopa och åka till kyrkan på julbön. Levande julkrubba med levande djur och Jesusbarnet kommer att vara ett gossebarn som vår dotter för några veckor sedan döpte och som hans föräldrar lånar ut till detta hedervärda uppdrag.

Jag är så innerligt tacksam över att få fira jul bland de som verkligen vill fira jul tillsammans med mig. Inga krav ställs och jag får vara precis den jag är. Där inga konflikter finns med som en skavande längtan att dagen ska vara överstökad. Även om vi inte bor i idyllen Bullerbyn så har mina jular alltid varit trivsamma och jag hoppas på att de kommande jularna så ska få vara. Vad framtiden har att erbjuda vet vi så lite om nu när hela världen skakar under våra fötter. Katastrofer kan även ske i den närmaste kretsen. Nästa jul kan se annorlunda ut än den vi står inför idag.

God och en fridsam jul önskar jag alla, både till er som följer mina tankar och funderingar och till er som inte läser en enda rad av det jag skriver.

För alla de människor som inte har något hem, som befinner sig på flykt och som inte känner sig önskvärda i vårt land skänker jag en tanke och önskan om att när vi kliver in i ett nytt år ska situationen för dessa bli annorlunda.