En svart hund och den tid som behövs

Kakor, bullar och bakelse. Kaffe och te och en svart labrador med bedjande ögon. Inte mata hunden vid bordet. Ingen behöver säga det till mig och ingen sa heller det. Jag vet det ändå.

Genom fönstret såg jag vårt gamla hus. Det var sig likt men ändå inte. Jag försökte känna efter om huset väckte några känslor, en längtan tillbaka. Känslan uteblev. Jag är nöjd så som vi har det nu därmed finns det ingen anledning till saknad.
Det enda som huset väckte till liv inom mig var tankarna kring alla ungdomar som under den relativt korta period som vi bodde där samlades kring vårt köksbord. Våra egna ungdomar men även deras kompisar. Förrådet med kanelbullar sinade på ett ögonblick. Ibland tarvades det föda. Jag kokade och stekte och stundom var vi så många att porslinet knappt räckte till. Den tiden kan jag sakna väldigt mycket.

Småprat kring kaffebordet. Om vilka som fortfarande levde och vilka som fallit ifrån. Vilka familjer som utökats med nya telningar och vargattacken med dödlig utgång i djurparken några kilometer bort. Hunden fortsatte att be med sina bruna ögon.

Kramar och löfte om återseende inom en snart framtid. En bakelse blev över. Vi fick ta med den hem till vårt kvällskaffe.

På hemväg stannade vi i Åby. Plankstek, lättöl och Loka citron. Krögaren sken upp.
Det är ju du från begravningsbyrån, sa han.
Både rätt och fel. Det är jag men jag är inte längre från begravningsbyrån. Vi har sålt för tre år sedan vet du. Nu är jag Carina och ingen annan.
Precis, men du är välkommen hit ändå.
Jag tackade och maken och jag fick varsin tallrik med pizzasallad medan kocken stekte på köttet och spritsade ut potatismoset.

En bekant röst i bortre delen av restaurangen. Kram och handskakningar.
Hon är från begravningsbyrån. Min bekant förklarade för sina polare. Jag suckade inombords. Nu är jag Carina och ingen annan.

Min son har sökt hjälp hos psykvården sjutton gånger i år. En varm hand som höll i min lite kalla näve.
Nu fann han ingen annan råd än att kasta sig framför tåget.
Jag försökte dra till mig handen men den andra höll hårt fast. De som satt vid borden runt omkring såg nervösa ut. Tittade ner i sina tallrikar och tuggade maten under tystnad. De ville inte höra men lyssnade spänt ändå.

Krögaren kom med vår mat. Höjde planksteken upp och ner. Tittade åt mitt håll och markerade att jag skulle sätta mig hos maken.

Greppet om min hand lossnade. Artighetsfraser. Vi sa inget om att ses en annan gång. Jag kände mig vilsen och lite sorgsen.

Köttet var perfekt, likaså det fint spritsade moset som varit inne i ugnen i exakt lagom tid.
Hopknölade servetter och urdruckna glas. Den svarta plankan renskrapat och såskoppen tom.

Nu åker vi hem till Skärblacka. Jag längtar hem. Vi sa det unisont, maken och jag.

Jag är jag och ingen annan. Jag kan lyssna en stund, lagra samtal i min hjärna som sedan långsamt bleknar bort. Vissa samtal tar dock lite längre tid på sig att försvinna.

Hemma sjöng koltrasten. Jag stannade upp. Tänkte på den varma handen som höll fast min lite kalla näve. Det gäller att när orken kommer ta sig vidare i livet, oavsett vad som än händer. Det går bara vi ger oss den tid som behövs. Jag har sett det förr och jag vet det nu.

Vårlätt frisyr och Kullens bigård

Det är vår hos oss också. Nya tider med nya bud. Grusvägen är som en perfekt gräddad kladdkaka. Det porlar och rinner i bäckar och vattendrag. Och jag har införskaffat en kort vårfrisyr som egentligen inte skiljer sig från frisyrerna jag har under övriga årstider.

Frissan var trött. Hon hade drabbats av något slags symptom. Trodde att jag skulle komma i morse när tiden var uppsatt direkt efter lunch. Dessutom hade hon fått ett raseriutbrott på diskmaskinen där hemmavid. Hon ogillade sin gräsmatta och undrade om jag trodde det var bättre om hon grävde upp den och istället lade dit trädgårdsplattor. Eller helt enkelt köpte cement och hällde över hela skiten.

Jag svarade att jag inte visste. Inte är så bra på gräsmattor och trädgårdsplattor. Även om vi har båda sorter hemma hos oss. Hon envisades. Asfalt, försökte jag. Kanske asfalt. Hon såg inte helt bekväm ut med mitt svar.

Utmattningssyndrom, tänkte jag stilla. Känner så väl igen tendenserna. Hon skulle inte åka till Grekland i år. Inte heller förstod hon de som bokar resor till Turkiet. På den punkten var vi helt överens, min frissa och jag. Vem törs åka till Turkiet när folk där sprängs i småbitar på öppen gata.
Ur den vägghängda högtalaren strömmade Frans röst när han sjöng If I Were Sorry. Mycket passande en dag som denna på frisörsalongen.

Jag har blivit tillfrågad om jag kan tänka mig att fotografera bin. En verklig utmaning. Några bin som övningsobjekt har jag dock ännu inte sett till i våra trakter men eftersom snödropparna blommar står det inte på innan de hårt arbetande djuren tittar fram ur sina kupor.

En gång i tiden ägde jag en bikupa. Gick till och med på biodlarkurs. Maken assisterade genom att hålla i rökpusten. Honungen slungade jag i tvättstugan hos Sven på Lantmännen. Lagom då bina skulle invintras blev de ilskna. Jag blev stungen och lade därefter ner verksamheten.

Människan har sysslat med honungsskörd längre än någon historiker kan berätta. God att äta, lindrar vid halsont och kan med fördel smörjas på kroppen om den först är förädlad på något kosmetisk sätt. Men för den skull betyder det inte att jag själv måste tillhandahålla någon bikupa, jag kan få tag i den söta sockerlösningen på annat sätt. Genom att till exempel åka till Kullens bigård, det lokala företaget i Malsjö  beläget i Grums kommun. Det är där den bästa honungen produceras. Upphälld på glasburkar, etiketterade och klara för utlämning. Det enkla och bekväma lockar mest för min del.

Baklava och söt honung

Vi satt mitt emot varandra. Varsin mugg med rykande hett kaffe. Han frågade om jag ville ha socker i kaffet. Jag skakade på huvudet men önskade att han frågat om jag ville ha en skvätt mjölk.
På ett fat tätt intill min kaffemugg, ett fat med baklava. Nybakade. Perfekt frasig filodeg. Fyllda med pistagenötter, mandlar, valnötter och svagt doftande honung.
Utanför fönstret började lördagstrafiken göra sig gällande. Bildäckens susande trängde in genom fönstret. Bilar till och bilar från. Ingen som vet vart de ska, inget som vet vart de kom ifrån. Endast bilföraren själv vet den bestämda destinationen.

Du kan kalla mig Marco, sa han. En mix av engelska och svenska. Vi valde språk lite som det behagade.
Jag tog den första baklavan. Stoppade in hela den lilla kakan i munnen. Malde med käkarna, blundade och lät några små vällustiga ljud sippra ut mellan tuggan av filodeg och nötter.
Jag befann mig i baklavans himmelrike.

Han skrattade. Kritvita tänder. Korpsvart hår som var hopdraget till en tofs i nacken.
Fatet fylldes på allt medan bakverken försvann, in genom munnen, passerade matstrupen och hamnade i den magsyreskvalpande magsäcken.

Marco från Syrien. Som tröttnat på att gå på gym och sitta ensam i sin enrumslägenhet. Som längtade efter sin mamma och pappa, systrar, bröder och vänner. De som är kvar i Syrien. Knastrig och dålig telefonkontakt.

Han tröttande på ensamheten och startade ett bageri. Kakkulturer som möts. Det sockersöta svenska möter det honungssöta syriska. Marcos kakor är endast sötade med mandel, nötter och honung.

Ni svenskar har för mycket socker i era kakor. Less sugar and you can eat more. Leende mun och leende ögon.
Jag saknar min familj. Att åka hem är en omöjlighet.
Vad händer om du åker hem?
Han fortsatte att le men leendet nådde inte längre ögonen. Han ryckte på axlarna och jag förstod att jag inte skulle fråga något mer.

Marco från Syrien har skapat sig ett eget liv i vårt land. Startat ett baklavabageri. Han gillar Sverige och svenskarna. Det var så han sa.
You are a nice pepople.

I want to take cakes home to my husband!
Du får så många du vill, gratis, sa Marco. Jag protesterade. Ge inte bort något, det måste du lära dig som egenföretagare. Jag höll fram mitt betalkort.

Marco från Syrien. Med förhoppning om att hans bageri ska expandera. Hans kunder är uteslutande svenskar, nyfikna på att få äta baklava bakat enligt recept som kommer från ett land där människor lever i fruktan.

You Swedes are a nice people. Han räckte över en plastlåda med genomskinligt lock. Den var fylld med nybakad baklava.

Vinterbleka ben och att gröpa ur det göttaste först

Naturen gnistrade när vi vaknade i morse. Solen släppte igenom de första strålarna mellan tallarnas stammar. I min rosa fluffiga morgonrock, raggsockor och makens vandringskängor lufsade jag runt i trädgården för att rekognosera. Det var kylslaget men vackert. Efter frukost och morgontoalett gick jag ut för att fota den frostiga våren.

Det känns nära nu. Sociala medier levererar snödroppar och vintergäck, fika utmed den soliga husknuten och i Skövde pumpas cykelslagen, det är dags för vårens premiärtur bakom cykelstyret.

Jag firar in årstiden med att till mig själv sticka en vårtröja. Garnet har jag köpt hos Margaretha i Ljusfallshammar. Hennes 200-åriga bod är fylld av garner, det är bara att välja och vraka.
Tillbakalutad i soffan med fötterna på rumsbordet låter jag stickorna slamra mot varandra medan arbetet växer fram. Lämnar skolmassaker, stängda gränser, hemska förhållanden i Sydsudan, badhus som håller stängt för män under en dag så kvinnor kan bada i lugn och ro, saboterade ambulanser med frustrerad sjukvårdare, Zlatan och tjafset i mello för en stund. Känner mig tillfreds i min egna lilla trygga vrå med stickor och garn.

På väg mot vår lokala matvaruaffär såg jag en promenerande yngling. Iförd t-shirt och halvlånga byxor. Huden ännu vinterblek och jag finner det aningen överdrivet att klä sig sommarlätt även om solen skiner från klarblå himmel.

När jag var barn fick jag inte lägga undan vinterkläderna före 1 maj. Valborgsmässoaftonen var den magiska gränsen då mamma deklamerade att dagen efter fick jag byta ut livstycket med tillhörande klistrumpor mot vita knästrumpor.
Jag tog fasta på löftet och sprang omkring med kylslagna ben som mest liknade Värmländsk hackkorv till färgen. Gråblå. Ty även om månaden maj inträtt fanns det inga garantier att värmen nått fram. Men ungar var härdade på den tiden, vana att vara ute i friska luften och någon förkylning minns jag inte att jag drabbades av.

På eftermiddagen lät jag ytterdörren stå på glänt. Släppte in vårluften i huset. Det är en speciell doft med insläppt vårluft. Det vittnar om något som bär med sig en ny fräschör.
Hörde hur det knastrade i grusgången. Stortvillingflickan med en påse i handen. Semlor. Tre stycken. En till henne, en till mig och en till farfar. De hade varit till vårt hembageri och handlat på kredit. Makens plånbok låg kvar hemma men han är en betrodd kund och har redan gäldat sin skuld till bagerskan Camilla.

Liten snorig flicknäsa men glad ändå. Semlor med varm mjölk i tre framställda tallrikar på köksbordet.
Det göttaste gröps ut först av allt. Det är så en semla avnjuts på bästa sätt.

Kaptenen på skutan och lagom fart i vagnen

Dimman ligger tät över Glan. Jag hade hoppats på solsken, men av det blir det tydligen intet. Om det inte spricker upp under eftermiddagen vill säga. Bäst att jag tar med mig solglasögonen som en säkerhetsåtgärd då jag beger mig ut på vägarna om ett par timmar. Vårvädret är nyckfullt.

Det blåser förändringarnas vindar över Svea Rike. Vår karta ritas om och ombildningar sker. Vi östgötar ska samsas med smålänningarna vad det lider och många oroas säkert över att bli indragen i en storregion.
Styrande politiker ger lugnande besked. Allt kommer att bli så mycket bättre, både med sjukvården och det kamerala.
Landshövdingarna har även de anledning att darra på manschetterna. Många av deras poster kommer att skrotas och de får packa ihop sitt bohag och flytta ut ur residensen.

Och vem kommer att bli kaptener ombord på de regionala skutorna?

Dock försäkrar samtliga inblandade parter som styr över vårt land att i processen finns ödmjukhet och god insyn som en grundläggande mixtur där viktiga strukturändringar kommer att gagna likvärdigheten över hela vårt land.
Det låter fint på ett skrivet papper men kanske inte är lika enkelt i praktiken.

Idag är det för övrigt exakt ett år sedan maken och jag tog med oss barn och barnbarn och lyfte från marken för att tillbringa några dagar tillsammans i varmare klimat.
Mycket har hänt sedan dess och mycket finns att vänta. Både privat och i världen.

För min del har jag börjat varva ner på mina åtaganden. Kände att hjulet plötsligt snurrade snabbare än vad jag hann med. Det var inte riktigt så jag hade tänkt spendera min lediga tid efter det att vi sålde vårt företag. Märkligt hur lätt det är att dras med, inte orka stå emot, säga stopp och belägg. Antagligen ligger det i min natur, ständigt på språng, helst med så många glödgade järn i elden som möjligt.
Nu har jag bestämt mig att endast göra det jag själv finner förnöjsamt. Åka till Ljusfallshammar och träffa miljövänliga bönder exempelvis. Vara tillsammans med barnbarnen så mycket som möjligt är ett annan exempel som jag prioriterar högst.
Det tredje exemplet, som är ett konstaterande, är att åka till Kolmården och fika hos Berit. Att säja ja till en inbjudan om att få komma och äta kakor utan att först behöva titta i almanackan är ett privilegium.

Livet är som en berg-och dalbana. Ibland går det upp, ibland går det ner och jag känner en barnslig förtjusning när fartvinden rufsar om min kalufs. Men jag vill inte ramla ur vagnen och slå mig. Därmed kommer jag hädanefter att åka berg-och dalbana i lagom läskig fart.