En tandborste i silver och kriget om sköldpaddorna

Har ägnat förmiddagen till att vara med på en historisk vandring i slottsmiljö. Fått bekanta mig med Emelie Pipers silvertandborste vilken hon ärvde av sin farfar då han avled.
Vem som tänker förbarma sig över min tandborste den dag jag inte längre behöver nyttja den låter jag vara osagt. Ungarna får slåss om den bäst de vill, jag kommer inte att låta mig bekymras.

Det är med vördnad jag stiger in i historiska miljöer. Stränga ögon blickar ner på mig från avmålade ansikten tillhörande kungar, grevar och baroner. Hopknipna munnar och pudrade peruker. Herrar sittande bredvid en lejonhane. Bevis på makt och pondus medan damerna har en liten hundvalp i knät. Vad det symboliserar får var och en ha sin egen åsikt om.

Axel von Fersen d.y. har en egen tallrik bevarad på slottet. På denna ska han visst ha ätit sin sista frukostdessert innan han gick hädan. Innan dess hade von Fersen levt ett äventyrligt liv, bland annat med Marie Antoinette. Sant eller falsk lär vi aldrig få veta annat än genom historieböckerna.
En relation hade de nog med all säkerhet men det finns det fler som haft och fortfarande har men som för den skull aldrig kommer att hamna i den historiska litteraturen.

En relation som jag ofta tänker på är kring en väninna jag har. Efter många års äktenskap togs ett gemensamt beslut om att hon och hennes man skulle gå skilda vägar. Dock var de inte beredda på att kapa banden helt och hållet utan blev istället för ett gift par ett vänskapspar. Nya förälskelser uppstod på var sitt håll och plötsligt blev två vänner fyra vänner. Bästa vänner dessutom. Som bad varandra om råd och hjälp då det behövdes samt även firade högtid och fest tillsammans.

Det är få förunnat att gå vidare i livet, sida vid sida, trots en separation. Konflikter som når oanade höjder startar och båda känner sig ofta som förlorare i kampen om det som var och en anser sig ha sin lagliga rätt till.

Skaparna bakom utbudet av teveserier har nu startat ett program där tittarna kan följa nyseparerade par som checkat in på ett skilsmässohotell. Jag har själv inte sett något av programmen men läste en artikel att ett av paren ska få hjälp med att hantera konflikten om vem som ska få rätt om deras två gemensamma sköldpaddor, en cykel och ett barbord med två stolar. Vi som inte är i samma situation får nedsjunkna i våra soffor med chipsskålen mellan knäna lära oss hur konflikter ska lösas.

Det går att skapa osämja om mycket. Inte minst då testamenten ska läsas upp. Tiden efter döden kan lätt bli en källa för groll. Gammalt som ligger under den mörka ytan och skaver blossar upp och det fullskaliga kriget har startat. Det går säkert att bli osams om vem som ska bli rättmätig ägare till en gammal tandborste. I alla fall om den är gjort av ett eftertraktat material.

Jag känner mig lite låg idag. Kanske beror det på den historiska rundvandringen i det slott vars ägare för länge sedan lämnat jordelivet. En påminnelse om att livet är förgängligt men spåren finns kvar.
Eller också beror det på att jag känner mig frusen, än det är nog för tidigt att lägga undan vinterkläderna.

Den konstlade rivieran och mogna apelsiner

Jag stod utanför porten, tryckte in koden och stirrade in i det runda svarta kameraögat. Det surrade till i porttelefonen och jag visste att någon annan tittade på mitt ansikte. När jag sa vem jag var knäppte det till i dörren och portlåset var öppet.

Vrinneviskogen bakom ryggen. Höga furor och fågelsång. Värmande vårsol och ett svagt brus från trafiken på Gamla Övägen.
Dörren gick upp och jag kliv i i något som vid första anblicken verkade vara paradiset.  Porlade vatten, prunkande bougainvillea, clivia, citrusträdens vita blommor doftade, mogna apelsiner, mandariner och kumquat. Fikon och ett knotigt gammalt olivträd.

Här har några av Norrköpings 55+:are samlats. Köat i minst fem timmar utanför mäklarkontoret i hopp om att hinna med lägenhetsförsäljningarna.
De gick åt som smör i solsken, inga lägenheter lediga och inga lär bli lediga under överskådlig tid, sa mäklaren.

Jag gick bland höga palmer, promenerade över vattendragens bro med rödmålat räcke. Boulebanan var nykrattad och en och annan 55+:are satt utanför sin lägenhetsdörr och läste, drack kaffe eller bara strosade runt där endast det lilla vattenfallet bröt tystnaden.

Vi slog oss ner under parasollet. Sjönk ner i den bekväma rottingmöbeln, En av lägenhetsägarna och jag. Han berättade om gemenskapen de boende emellan. Om fester och boultävlingar. Föredragshållare och musikstunder i samlingslokalen. Öppna lägenhetsdörrar där den som ville kunde titta in och säga hej. För den som önskade svensk natur var lägenheternas balkongerna ut mot skogen ett alternativ till de sydliga palmerna och grönskan. En plats att trivas och finna rekreation mitt i sitt eget boende.

Det var en egen värld mitt i Vrinneviskogen. Exotisk med medelhavskänsla. Nyss hade det varit snö och kyla. men inte  i Norrköpings egna rivieran. Där är finns en ständig värme.

Plötsligt, mitt i allt det vackra, kände jag ett sting av melankoli. Det var en konstlad värld med levande växter, palmer, porlande vattendrag och mogna söta apelsiner. Jag ville därifrån. Åka hem till koltrasten, de snart ur vinterdvalan uppvaknade mördarsniglarna och björkar som inom kort slår ut. Till Glan vars vik spränger in strax intill vår tomt. Gräsmattor som börjar grönska, krokus, snödroppar och påskliljor som strävar sig uppåt ur lökar och mörk jord. Tussilago och smetig grusväg som lortar ner min bil.

När jag kom hem kunde jag andas. I Norrköpings egen rivieran fortsatte livet utan mig som endast varit där som en tillfällig frilansande gäst.

Jag visade bilderna för maken. Frågade om han tycket vi skulle ställa oss i bostadskö. Han såg förfärad ut. Undrade om jag menade allvar. Jag menade inte allvar, jag ville bara förvissa mig om att vi inte vill bli boende i Vrinneviskogens rivieran.

En svart hund och den tid som behövs

Kakor, bullar och bakelse. Kaffe och te och en svart labrador med bedjande ögon. Inte mata hunden vid bordet. Ingen behöver säga det till mig och ingen sa heller det. Jag vet det ändå.

Genom fönstret såg jag vårt gamla hus. Det var sig likt men ändå inte. Jag försökte känna efter om huset väckte några känslor, en längtan tillbaka. Känslan uteblev. Jag är nöjd så som vi har det nu därmed finns det ingen anledning till saknad.
Det enda som huset väckte till liv inom mig var tankarna kring alla ungdomar som under den relativt korta period som vi bodde där samlades kring vårt köksbord. Våra egna ungdomar men även deras kompisar. Förrådet med kanelbullar sinade på ett ögonblick. Ibland tarvades det föda. Jag kokade och stekte och stundom var vi så många att porslinet knappt räckte till. Den tiden kan jag sakna väldigt mycket.

Småprat kring kaffebordet. Om vilka som fortfarande levde och vilka som fallit ifrån. Vilka familjer som utökats med nya telningar och vargattacken med dödlig utgång i djurparken några kilometer bort. Hunden fortsatte att be med sina bruna ögon.

Kramar och löfte om återseende inom en snart framtid. En bakelse blev över. Vi fick ta med den hem till vårt kvällskaffe.

På hemväg stannade vi i Åby. Plankstek, lättöl och Loka citron. Krögaren sken upp.
Det är ju du från begravningsbyrån, sa han.
Både rätt och fel. Det är jag men jag är inte längre från begravningsbyrån. Vi har sålt för tre år sedan vet du. Nu är jag Carina och ingen annan.
Precis, men du är välkommen hit ändå.
Jag tackade och maken och jag fick varsin tallrik med pizzasallad medan kocken stekte på köttet och spritsade ut potatismoset.

En bekant röst i bortre delen av restaurangen. Kram och handskakningar.
Hon är från begravningsbyrån. Min bekant förklarade för sina polare. Jag suckade inombords. Nu är jag Carina och ingen annan.

Min son har sökt hjälp hos psykvården sjutton gånger i år. En varm hand som höll i min lite kalla näve.
Nu fann han ingen annan råd än att kasta sig framför tåget.
Jag försökte dra till mig handen men den andra höll hårt fast. De som satt vid borden runt omkring såg nervösa ut. Tittade ner i sina tallrikar och tuggade maten under tystnad. De ville inte höra men lyssnade spänt ändå.

Krögaren kom med vår mat. Höjde planksteken upp och ner. Tittade åt mitt håll och markerade att jag skulle sätta mig hos maken.

Greppet om min hand lossnade. Artighetsfraser. Vi sa inget om att ses en annan gång. Jag kände mig vilsen och lite sorgsen.

Köttet var perfekt, likaså det fint spritsade moset som varit inne i ugnen i exakt lagom tid.
Hopknölade servetter och urdruckna glas. Den svarta plankan renskrapat och såskoppen tom.

Nu åker vi hem till Skärblacka. Jag längtar hem. Vi sa det unisont, maken och jag.

Jag är jag och ingen annan. Jag kan lyssna en stund, lagra samtal i min hjärna som sedan långsamt bleknar bort. Vissa samtal tar dock lite längre tid på sig att försvinna.

Hemma sjöng koltrasten. Jag stannade upp. Tänkte på den varma handen som höll fast min lite kalla näve. Det gäller att när orken kommer ta sig vidare i livet, oavsett vad som än händer. Det går bara vi ger oss den tid som behövs. Jag har sett det förr och jag vet det nu.

Vårlätt frisyr och Kullens bigård

Det är vår hos oss också. Nya tider med nya bud. Grusvägen är som en perfekt gräddad kladdkaka. Det porlar och rinner i bäckar och vattendrag. Och jag har införskaffat en kort vårfrisyr som egentligen inte skiljer sig från frisyrerna jag har under övriga årstider.

Frissan var trött. Hon hade drabbats av något slags symptom. Trodde att jag skulle komma i morse när tiden var uppsatt direkt efter lunch. Dessutom hade hon fått ett raseriutbrott på diskmaskinen där hemmavid. Hon ogillade sin gräsmatta och undrade om jag trodde det var bättre om hon grävde upp den och istället lade dit trädgårdsplattor. Eller helt enkelt köpte cement och hällde över hela skiten.

Jag svarade att jag inte visste. Inte är så bra på gräsmattor och trädgårdsplattor. Även om vi har båda sorter hemma hos oss. Hon envisades. Asfalt, försökte jag. Kanske asfalt. Hon såg inte helt bekväm ut med mitt svar.

Utmattningssyndrom, tänkte jag stilla. Känner så väl igen tendenserna. Hon skulle inte åka till Grekland i år. Inte heller förstod hon de som bokar resor till Turkiet. På den punkten var vi helt överens, min frissa och jag. Vem törs åka till Turkiet när folk där sprängs i småbitar på öppen gata.
Ur den vägghängda högtalaren strömmade Frans röst när han sjöng If I Were Sorry. Mycket passande en dag som denna på frisörsalongen.

Jag har blivit tillfrågad om jag kan tänka mig att fotografera bin. En verklig utmaning. Några bin som övningsobjekt har jag dock ännu inte sett till i våra trakter men eftersom snödropparna blommar står det inte på innan de hårt arbetande djuren tittar fram ur sina kupor.

En gång i tiden ägde jag en bikupa. Gick till och med på biodlarkurs. Maken assisterade genom att hålla i rökpusten. Honungen slungade jag i tvättstugan hos Sven på Lantmännen. Lagom då bina skulle invintras blev de ilskna. Jag blev stungen och lade därefter ner verksamheten.

Människan har sysslat med honungsskörd längre än någon historiker kan berätta. God att äta, lindrar vid halsont och kan med fördel smörjas på kroppen om den först är förädlad på något kosmetisk sätt. Men för den skull betyder det inte att jag själv måste tillhandahålla någon bikupa, jag kan få tag i den söta sockerlösningen på annat sätt. Genom att till exempel åka till Kullens bigård, det lokala företaget i Malsjö  beläget i Grums kommun. Det är där den bästa honungen produceras. Upphälld på glasburkar, etiketterade och klara för utlämning. Det enkla och bekväma lockar mest för min del.

Baklava och söt honung

Vi satt mitt emot varandra. Varsin mugg med rykande hett kaffe. Han frågade om jag ville ha socker i kaffet. Jag skakade på huvudet men önskade att han frågat om jag ville ha en skvätt mjölk.
På ett fat tätt intill min kaffemugg, ett fat med baklava. Nybakade. Perfekt frasig filodeg. Fyllda med pistagenötter, mandlar, valnötter och svagt doftande honung.
Utanför fönstret började lördagstrafiken göra sig gällande. Bildäckens susande trängde in genom fönstret. Bilar till och bilar från. Ingen som vet vart de ska, inget som vet vart de kom ifrån. Endast bilföraren själv vet den bestämda destinationen.

Du kan kalla mig Marco, sa han. En mix av engelska och svenska. Vi valde språk lite som det behagade.
Jag tog den första baklavan. Stoppade in hela den lilla kakan i munnen. Malde med käkarna, blundade och lät några små vällustiga ljud sippra ut mellan tuggan av filodeg och nötter.
Jag befann mig i baklavans himmelrike.

Han skrattade. Kritvita tänder. Korpsvart hår som var hopdraget till en tofs i nacken.
Fatet fylldes på allt medan bakverken försvann, in genom munnen, passerade matstrupen och hamnade i den magsyreskvalpande magsäcken.

Marco från Syrien. Som tröttnat på att gå på gym och sitta ensam i sin enrumslägenhet. Som längtade efter sin mamma och pappa, systrar, bröder och vänner. De som är kvar i Syrien. Knastrig och dålig telefonkontakt.

Han tröttande på ensamheten och startade ett bageri. Kakkulturer som möts. Det sockersöta svenska möter det honungssöta syriska. Marcos kakor är endast sötade med mandel, nötter och honung.

Ni svenskar har för mycket socker i era kakor. Less sugar and you can eat more. Leende mun och leende ögon.
Jag saknar min familj. Att åka hem är en omöjlighet.
Vad händer om du åker hem?
Han fortsatte att le men leendet nådde inte längre ögonen. Han ryckte på axlarna och jag förstod att jag inte skulle fråga något mer.

Marco från Syrien har skapat sig ett eget liv i vårt land. Startat ett baklavabageri. Han gillar Sverige och svenskarna. Det var så han sa.
You are a nice pepople.

I want to take cakes home to my husband!
Du får så många du vill, gratis, sa Marco. Jag protesterade. Ge inte bort något, det måste du lära dig som egenföretagare. Jag höll fram mitt betalkort.

Marco från Syrien. Med förhoppning om att hans bageri ska expandera. Hans kunder är uteslutande svenskar, nyfikna på att få äta baklava bakat enligt recept som kommer från ett land där människor lever i fruktan.

You Swedes are a nice people. Han räckte över en plastlåda med genomskinligt lock. Den var fylld med nybakad baklava.