Kravlösa bilder och sneda bokstäver

Jag letade efter en barnbok. Den ska handla om en krokodil och i boken har min mamma prydligt textat mitt namn. Även om jag inte hittade boken vet jag att mitt namn är inpräntat med kulspetspenna på insidan av den hårda pärmen. Mamma var alltid noga med att märka upp mina böcker. Mitt namn och vilket datum och år boken köptes eller när och av vem jag fick den i gåva. Något jag är tacksam över idag även om jag en gång i tiden ansåg det som en helt onödig procedur.

Lådan, som egentligen är en gammal amerikakoffert som jag i den yngre tonårstiden tiggde till mig av en familj som enkom ansåg den som skrymmande, står ute i ett av våra förråd fullmatad med mina gamla böcker men även med våra barns egenhändiga alster.
Där blev jag sittande. Bläddrade i pärmar och log åt teckningar som till en början föreställer enfotingar för att med årens lopp utvecklas till bilder av djur, människor och blommor. Jultomtar, prinsessor, födelsedagskalas, bil-och båtturer.
Spretiga namnteckningar där vissa av bokstäverna står bak-och fram. Kärleksförklaringar till mamma och pappa. Barns liv i bilder och spretiga bokstäver.

Nu har det börjat om. Högen av teckningar växer vilka vissa har de spretiga bokstäverna. Barnbarnen ritar och skriver. Vi lirkar med frågorna. Det gäller att hitta rätt, förstå vad bilderna föreställer och vad de förmedlar.  Ibland är det inte så noga. Bilden överlämnas i all hast, det viktigaste är att vi tar emot. Kravlöst utan en djupare granskning av konstnärligt kunnande.

De barnsliga teckningarna vittnar om glädjen i att skapa. Det är början på det som komma skall. När allt plötsligt ställs på sin spets. När det inte längre duger med lutande bokstäver och sneda bilder. Det ska presteras, bedömas och i slutänden ge resultat. Plågsamt påtagligt för så många. Grundskola, gymnasieskola, universitet och högskola. Evighetslånga studier som ger evighetslånga studieskulder.

Locket till amerikakofferten är stängd. Jag hittade inte min bok om krokodilen. Jag får fråga mamma och den finns hos henne. Mamma som levt ett långt liv där studier dominerat. Det finns inte längre några studieskulder kvar att betala av.  Nu står hon inför nya utmaningar på ålderns höst. För mig verkar det skrämmande, hon behåller lugnet.
Det var svårt att förstå läkaren som kom från ett annat land. Vi förstod dock tillräckligt. Mamma bjöd mig på räksmörgås. Sittande i sjukhusets restaurang talade vi om barnen. Våra barn och våra barnbarn. De som är hennes barnbarn och hennes barnbarnsbarn. Det är tack vare barnen hon vill fortsätta, vill vara med ett tag till. Det var vad hon sa, min mamma.

På påskafton kommer alla hit till oss. Stortvillingarna och deras lillebror, småtvillingarna och deras storasyster. De som ritar sneda teckningar och skriver spretiga bokstäver.  Jag ska köpa en pärm där teckningarna sätts in. Den ska få heta Den nya generationens pärm.

Om framtiden vet vi inget.

En olycksalig morgon och någon att hålla kär

Dagens datum 20 mars vilket innebär att denna dag firas Internationella lyckodagen. Låter amerikanskt men dagen är faktiskt sprungen från Himalaya och har röstats fram i FN. Kungen i Bhutan kläckte idén om att en dag om året vore det trevligt om människor log och kände lyckan fortplanta sig genom hela kroppen. Ban Ki-Moon hängde på men påpekade att lyckan har olika betydelser människor emellan. Ett är då säkert att om det fanns en lösning på fattigdom, konflikter samt omständigheter som plågar och gör mänskligheten olycklig, ja då skulle lyckan vara total, hävdar Ban Ki-Moon.

I morse kände jag mig som världens mest olyckligaste människa. Klockan 05.00 var sängen full med små flickor. Småtvillingarna och deras storsyster hoppade upp och ner, ivrigt påhejad av ledarhunden, beredda på att starta dagen.  Nu var dock olyckan inte kopplat till barnen och hade omständigheterna varit annorlunda hade jag allenast blivit berusad av lycka som alltid då jag är tillsammans med barnbarnen. Oavsett klockslag.
Olyckan låg i en huvudvärk skapad direkt från helvetet. I ärlighetens namn var jag viss och säker på att jag drabbats av hjärnblödning och att livet höll på att rinna ifrån mig. Även maken såg olycklig ut och masade sig upp ur sängen och rotade runt bland lådor och skåp tills han hittade en huvudvärkstablett. Det är besvärligt att drabbas av åkomma i någon annans hem då husfolket själva inte är hemma. Ty det är inte lätt att veta vart mediciner förvaras eller om det överhuvudtaget finns några att tillgå.

Lite vatten, den funna tabletten och barnen förpassade till undervåningen piggnade jag till efter en timma, lycklig över att jag inte drabbats av något värre än den värsta sortens huvudvärk som gick att bota med hjälp av husapoteket. Om jag jag garanteras att aldrig mer behöva uppleva något liknade kan jag fortsättningsvis känna mig lycklig.

Det är dock svårt att definiera lycka. Kan vara en ny bil, en ny partner som i det första skimrande stadiet är snyggare, sexigare och smartare än den gamla. Nytt hus eller våning där det ofta ingår ett helt nytt bohag. Belöningssystemet skapar lycka även om den är kortvarig innan jakten på något nytt startar. Vi kan skapa oss lycka på olika sätt. En del mer kostsamma skapelser än andra.

Personligen tror jag att den kognitiva perspektivet är en god hjälp till att uppnå lycka. Förmågan att lösa problem och tänka över vårt eget handlande. Att såra och göra andra människor illa ger inga andra belöningar än en kort och flyktig tillfredsställelse i att mentalt ha dräpt motståndaren.
Efter en tid blir båda parter olyckliga, var och en på sitt sätt.

Vi talade om det där, dottern och jag. Om konflikter och dess biverkningar. Hur olika vi reagerar i uppkomna situationer. Jag har blivit luttrad. Lägger inte längre på mig andras tillstånd av mindre välmående.
Om inte någon vill fatta min hand drar jag undan den. Efter en kort tids bearbetning lägger jag det till övriga handlingar som är av mindre betydelse.
Tycket att jag klarar av det kognitiva perspektivet ganska så bra. De lyckliga stunder som uppenbarar sig förvaltar jag väl även om jag som alla andra upplever dagar som räknas till de mindre lyckliga..

För tillfället känner jag en lycka över att vår syren har svällande knoppar och att mitt huvud är klart och smärtfritt. Och att det står goda kakor på vår köksbänk ämnat till kvällskaffet samt det viktigaste, att jag har någon jag håller kär att dela fikat med.

Det åtråvärda ljuset och en nostalgisk fruktpåse

Ljuset har återvänt. På söndag är det vårdagjämning och nästkommande söndag ställer vi fram våra klockor. Då börjar sommartiden.

Jag älskar ljuset dock är jag den typ av människa som tycker om mörkret. Det känns vilsamt att låta sig bli insvept av det mörka täcket. Avstressande där vissa förpliktelser kan läggas åt sidan för stunden.

Som det är nu somnar jag i mörker och vaknar i ljus. Värre vore om det var tvärt om.

Snart blommar fruktträden. Vita och rosa blommor som drar surrande insekter. Nödvändigt för pollineringen. Förhoppningsvis dignar trädens grenar av frukt då bladen ska till att gulna. Än är det långt kvar till dess. Då vi ställer tillbaka klockan.

Småtvillingarnas storasyster har gästat oss över natten denna vecka. Myskväll och mysmorgon i arla morgonstund. Den flickan vet att vakna tidigt. Mycket tidigt.

Hon ville ha frukt med sig till förskolan. Äpple. Skålen full av svensk frukt och hon valde noga. Vi stoppade ner äpplet i en liten plastpåse för vidare färd ner i hennes ryggsäck.
Då kom jag att tänka på fruktpåsen. Rotade i skåpet och hittade den. Sparad av nostalgiska själ. Yngsta dotterns namnlapp fortfarande kvar, högst upp under snodden som ska dras åt för att stänga påsen.

Under 1980-talet var det lekis och fruktpåse som gällde. Lekisfröken instruerade oss föräldrar om vikten av denna påse. Kallsvetten började rinna utefter ryggraden. Dropparna studsade över ryggradens utstickande kotor. Av dessa känns numera inget, de är djupt inbäddade i det omgärdade fettet.

Fröken ritade på ett papper. Enkom åt mig. Visade hur tyget skulle vikas, sömmarna sys och hur jag skulle få till kanalen där snodden skulle in.
Jag lånade min svärmors symaskin. Maken hjälpte mig att trä maskinen och jag håll foten, som darrade lätt, på den svarta gaspedalen. Maskinen satte fart och som genom ett under tillverkade jag helt och hållet på egen hand en fruktpåse. Ett väl genomfört arbete med raka sömmar. Helt enligt lekisfrökens instruktioner.
Den kom att gå i arv mellan barnen. En enda fruktpåse fick det bli, ingen mer.

Småtvillingarnas storasyster håll fruktpåsen i handen. tyckte den var mycket fin. Jag förstod vad mer hon menade men jag lade tillbaka påsen i skåpet. Sa att hon kan få titta på den ibland men att jag behåller den själv som ett minne över min kreativitet. Hon nickade och förstod.

Snart blommar fruktträden. Jag kan knappt bärga mig till dess.

En tandborste i silver och kriget om sköldpaddorna

Har ägnat förmiddagen till att vara med på en historisk vandring i slottsmiljö. Fått bekanta mig med Emelie Pipers silvertandborste vilken hon ärvde av sin farfar då han avled.
Vem som tänker förbarma sig över min tandborste den dag jag inte längre behöver nyttja den låter jag vara osagt. Ungarna får slåss om den bäst de vill, jag kommer inte att låta mig bekymras.

Det är med vördnad jag stiger in i historiska miljöer. Stränga ögon blickar ner på mig från avmålade ansikten tillhörande kungar, grevar och baroner. Hopknipna munnar och pudrade peruker. Herrar sittande bredvid en lejonhane. Bevis på makt och pondus medan damerna har en liten hundvalp i knät. Vad det symboliserar får var och en ha sin egen åsikt om.

Axel von Fersen d.y. har en egen tallrik bevarad på slottet. På denna ska han visst ha ätit sin sista frukostdessert innan han gick hädan. Innan dess hade von Fersen levt ett äventyrligt liv, bland annat med Marie Antoinette. Sant eller falsk lär vi aldrig få veta annat än genom historieböckerna.
En relation hade de nog med all säkerhet men det finns det fler som haft och fortfarande har men som för den skull aldrig kommer att hamna i den historiska litteraturen.

En relation som jag ofta tänker på är kring en väninna jag har. Efter många års äktenskap togs ett gemensamt beslut om att hon och hennes man skulle gå skilda vägar. Dock var de inte beredda på att kapa banden helt och hållet utan blev istället för ett gift par ett vänskapspar. Nya förälskelser uppstod på var sitt håll och plötsligt blev två vänner fyra vänner. Bästa vänner dessutom. Som bad varandra om råd och hjälp då det behövdes samt även firade högtid och fest tillsammans.

Det är få förunnat att gå vidare i livet, sida vid sida, trots en separation. Konflikter som når oanade höjder startar och båda känner sig ofta som förlorare i kampen om det som var och en anser sig ha sin lagliga rätt till.

Skaparna bakom utbudet av teveserier har nu startat ett program där tittarna kan följa nyseparerade par som checkat in på ett skilsmässohotell. Jag har själv inte sett något av programmen men läste en artikel att ett av paren ska få hjälp med att hantera konflikten om vem som ska få rätt om deras två gemensamma sköldpaddor, en cykel och ett barbord med två stolar. Vi som inte är i samma situation får nedsjunkna i våra soffor med chipsskålen mellan knäna lära oss hur konflikter ska lösas.

Det går att skapa osämja om mycket. Inte minst då testamenten ska läsas upp. Tiden efter döden kan lätt bli en källa för groll. Gammalt som ligger under den mörka ytan och skaver blossar upp och det fullskaliga kriget har startat. Det går säkert att bli osams om vem som ska bli rättmätig ägare till en gammal tandborste. I alla fall om den är gjort av ett eftertraktat material.

Jag känner mig lite låg idag. Kanske beror det på den historiska rundvandringen i det slott vars ägare för länge sedan lämnat jordelivet. En påminnelse om att livet är förgängligt men spåren finns kvar.
Eller också beror det på att jag känner mig frusen, än det är nog för tidigt att lägga undan vinterkläderna.

Den konstlade rivieran och mogna apelsiner

Jag stod utanför porten, tryckte in koden och stirrade in i det runda svarta kameraögat. Det surrade till i porttelefonen och jag visste att någon annan tittade på mitt ansikte. När jag sa vem jag var knäppte det till i dörren och portlåset var öppet.

Vrinneviskogen bakom ryggen. Höga furor och fågelsång. Värmande vårsol och ett svagt brus från trafiken på Gamla Övägen.
Dörren gick upp och jag kliv i i något som vid första anblicken verkade vara paradiset.  Porlade vatten, prunkande bougainvillea, clivia, citrusträdens vita blommor doftade, mogna apelsiner, mandariner och kumquat. Fikon och ett knotigt gammalt olivträd.

Här har några av Norrköpings 55+:are samlats. Köat i minst fem timmar utanför mäklarkontoret i hopp om att hinna med lägenhetsförsäljningarna.
De gick åt som smör i solsken, inga lägenheter lediga och inga lär bli lediga under överskådlig tid, sa mäklaren.

Jag gick bland höga palmer, promenerade över vattendragens bro med rödmålat räcke. Boulebanan var nykrattad och en och annan 55+:are satt utanför sin lägenhetsdörr och läste, drack kaffe eller bara strosade runt där endast det lilla vattenfallet bröt tystnaden.

Vi slog oss ner under parasollet. Sjönk ner i den bekväma rottingmöbeln, En av lägenhetsägarna och jag. Han berättade om gemenskapen de boende emellan. Om fester och boultävlingar. Föredragshållare och musikstunder i samlingslokalen. Öppna lägenhetsdörrar där den som ville kunde titta in och säga hej. För den som önskade svensk natur var lägenheternas balkongerna ut mot skogen ett alternativ till de sydliga palmerna och grönskan. En plats att trivas och finna rekreation mitt i sitt eget boende.

Det var en egen värld mitt i Vrinneviskogen. Exotisk med medelhavskänsla. Nyss hade det varit snö och kyla. men inte  i Norrköpings egna rivieran. Där är finns en ständig värme.

Plötsligt, mitt i allt det vackra, kände jag ett sting av melankoli. Det var en konstlad värld med levande växter, palmer, porlande vattendrag och mogna söta apelsiner. Jag ville därifrån. Åka hem till koltrasten, de snart ur vinterdvalan uppvaknade mördarsniglarna och björkar som inom kort slår ut. Till Glan vars vik spränger in strax intill vår tomt. Gräsmattor som börjar grönska, krokus, snödroppar och påskliljor som strävar sig uppåt ur lökar och mörk jord. Tussilago och smetig grusväg som lortar ner min bil.

När jag kom hem kunde jag andas. I Norrköpings egen rivieran fortsatte livet utan mig som endast varit där som en tillfällig frilansande gäst.

Jag visade bilderna för maken. Frågade om han tycket vi skulle ställa oss i bostadskö. Han såg förfärad ut. Undrade om jag menade allvar. Jag menade inte allvar, jag ville bara förvissa mig om att vi inte vill bli boende i Vrinneviskogens rivieran.