En vän med medhavd sushi och en uppsprickande himmel

Dagen började med regn. Inget litet milt och stilla vårregn utan mer hällande. Kallt och ruggig morgon mötte mig när jag sömndrucken klev ut på gårdsplanen för att köra stortvillingarna in till dagis.
Jag är ofta sömndrucken och vimmelkantig nu för tiden om jag tvingas upp ur sömnen tidigare än vanligt. Med vanligt menar jag att både maken och jag numera unnar oss rejäla sovmornar. Det verkar som om ju äldre jag blir desto längre klarar jag av att sova på morgonen. Något säkert mina föräldrar önskade att jag haft den gåvan som barn. Jag har allt sedan den dag jag föddes varit otroligt morgonpigg, men kvällstrött. Nu är det tvärt om. Sena kvällar och lika sena mornar.
I morgon blir det extremt tidigt ty småtvillingflickornas storasyster blir vår nattgäst och den flickan är inte nådigt morgonpigg.

Fortsättningsvis på denna dag sprack himlen upp och vinterns efterlängtade sol gjorde sig gällande. Till vilken glädje för mig kanske någon nu undrar. Inte någon glädje alls eftersom jag suttit i skrivarboden och jobbat mest hela tiden. Blickar jag ut genom fönstret ser jag maken som krattar runt i jordhögarna men jag ser även att fönstren är i stort behov av rengöring. Får bli ett senare projekt.
Enligt dottern är jag smått smygsnuskig som endast städar det som syns utanpå. Inte mikrovågsugnen för att ta ett exempel. Den är enligt henne konstant smutsig och nersprätt av diverse matrester men vem behöver lida över en sådan petitess när det finns påhälsande människor som kan förfasa sig över våra lortiga fönster.

På tal om påhälsningar. Lagom till lunchtid stod min vän Ariann och knackade på dörren. Hon sa inget om lortiga fönster, däremot hade hon en kasse i handen med lunchmat. Ändå från Norrköping hade hon kört ut till Skärblacka för att överraska mig med sushi. Det kallar jag äkta genuin vänskap.
En hårt frilansande skribent behöver mat för att orka, var hennes förklaring till besöket.

Arianns och min vänskap uppstod för många år sedan då vår dotter var med om en riktigt otäck ridolycka som om det gått värre kunde ha kostat henne livet och försatt oss i en livslång sorg.  Ariann, som är sjuksköterska, tog med varliga händer, milt sinne och stor kunskap hand om vår skadade dotter. Vi kände en sorts samhörighet och när vi senare sammanstrålade på en fotokurs blev vänskapen ett faktum.
Och här stod hon alltså utanför dörren vid lunchtid med en påse fylld med mat för att se till att jag inte skulle lida någon hungrande nöd.

En annan glad överraskningsmoment som skedde idag var att maken och jag blev inbjuda till ett stort kalas. Ibland är vissa dagar bara så bra dagar. Idag är en sådan dag. Det kunde jag väl aldrig tro när jag yrslig av trötthet masade mig upp ur sängen i morse.

Podcast och tiden som ligger bakom

Det sista av påskmaten är uppäten. Renslickade skålar och tomma karotter. Denna dag är en vilodag efter golgatavandring, korsfästelse, död, begravning och uppståndelse.
Jag börjar snegla på veckans kommande dagar. Planerar in jobb, dagischaufför och övernattande barnbarn.
Maken sneglar på vår trädgård som nu ska återställas till sitt ursprungliga skick efter avloppsgrävningen. Jord ska beställas, schaktas ut och det ska planeras. Gräsfrö och bevattning. Inköp av prydnadsbuskar och perenna blomster.

Vi måste ta vara på våren, sa vi till varandra mellan tuggorna av uppvärmd Janssons frestelse och knäckebröd med ost.
Månaderna går så fort. Vi är helt överens. Tiden springer ifrån oss. Bäst att värna om dagarna, de kommer aldrig åter.

Dagbok har jag skrivit sedan barnsben. Vissa av texterna har varit långa och välfyllda av upplevelser, känslor och väderlek. Andra texter är endast enkla noteringar, men ack så värdefulla.
För en tid sedan satt vi och bläddrade i en av böckerna som är en tidlös årsbok. Där står allt skrivet om de viktigaste händelser och beslut vi tagit genom åren.
Jag fortsätter att skriva i den tidlösa boken. Minikorta meningar med tillhörande datum och årtal. Det som verkar enkelt och vardagligt för andra är viktigt för oss. Privata minnen kommer en gång att betyda läkedom.

Så började jag blogga. Lämna ut mina tankar omkring smått och stort till den som vill, har lust och ork att läsa. Att blogga är berikande på många sätt och vis. Det skapar träning i skrivandet och jag vet att det roar en och annan läsare. Dessutom är det mina egna ord som ingen kan ta ifrån mig. De är endast jag som är den rättmätiga ägaren till det skrivna. Jag tänker hålla på till den dag jag tröttnar, då slutar jag och återgår med största säkerhet till handskrivna dagböcker.

Idag har jag fått uppleva en annan form av, låt mig kalla det, blogg. Som inbjuden gäst till På sängkanten, Mikaela och hennes kompis Henriks skötebarn tillika podcast, har jag med hörlurar och mikrofon fått ge ett referat på min egen spaning. För mig en avancerad teknik med oräkneligt antal sladdar som skulle kopplas ihop med varandra innan det hela kunde dra igång och det vi sa spelades in. Är spänd på det färdiga resultatet.

Det ena avlöser det andra. Jag hoppar på och hänger med. Mina gamla dagböcker står uppställd i bokhyllan. Dagboksskriverierna med kulspetspenna ligger i träda.

Nu blommar våra rabatter. Denna tid ska vi ta vara på. Så har vi bestämt. Nya vilstolar för utomhusbruk ska inhandlas. Min stickade vårtröja är nästan helt klar. Fattas bara en ärm. den kommer att bli klar under veckan. Det finns annat att fördjupa sig i än internet.

Blommor i håret och Guds alla skyddsänglar

Så sitter jag då här igen. Framför datorn. Bäst att passa på, den gamla trotjänaren har gjort sitt. I vild panik har jag säkerhetskopierat. Bilder, texter och tidningsjobb. Den här sista tiden behandlar jag datorn varligt så den ska orka med fram till dagen då den nya anländer. Mågen som är dataexpert har lotsat mig fram till vilken sorts dator jag ska köpa, ett enda knapptryck på tangentbordet och den nya datorn är min. Återstår en enda liten detalj vilket är betalningen.

Nu har både min trötta dator och jag vilat från varandra i dagarna två. En välbehövlig vila, jag har inte följt händelseutvecklingen via nätat men efter vad jag förstår har det hänt både det ena och det andra. Får skrolla mig igenom flödet vad det lider. Eller inte. Kan kännas skönt att avstå från allt, inte varken se, höra eller veta. Balsam för själen.

Vi har, precis som de flesta som lever under ordnade förhållanden, ätit oss igenom helgen. Mat i långa banor som passar in i helgfirandet. Plus den obligatoriska citronpajen som jag bakat till varje påskafton sedan den första påsken maken och jag firade tillsammans. Kan därmed utan överdrift påstå att det är ett väl beprövat recept.

Om långfredagen var besvärlig då jag försattes i ett lågt tillstånd vändes påskafton en glädjedag. Tyvärr drabbades en småtvillingflicka av akut men snabbt övergående sjukdomstillstånd varpå familjen valde att stanna hemma för att inte riskera att smitta ner oss andra. Det blev en smolk i påskens glädjebägare men vi körde dit kalasmat så de blev inte utan mammas hemrullade köttbullar, egenhändigt gjord senapssill och allt gott annat från det dukade bordet.
Stortvillingarna och deras lillebror mådde dock prima plus att min mamma glädjestrålande kunde sälla sig till skaran gjorde ändå dagen till en fest.

Festligheterna fortsatte idag på uppståndelsedagen. Påskfestmässa i kyrkan där en småtvillingflicka och hennes storasyster  gick med i processionen. Iförda finklänningar och hårband med stora blommor skrudade de altargången fram med sin mamma tryggt bakomvarande.
Påskmat i församlingshemmet efter avklarad mässa innan hemfärden. Mamman stannade kvar i kyrkan. Hon skulle döpa ett litet barn så flickorna fick åka med oss.

Det kunde ha blivit den sista färden för oss alla. På en smal väg med skarpa kurvor mötte vi en lastbil i hög fart vars vettvilling till förare låg på vår sida av vägbanan. Att se genom kurvor är en omöjlighet därför blev chocken stor när lastbilen dök upp och vi trodde att vår sista stund var kommen. Inte vet jag om Gud skickar extra många skyddsänglar som omringar och bevakar prästens barn och föräldrar eller om jag och lastbilsföraren var så pass skickliga chaufförer att vi med nöd och näppe undkom en kraftig sammanstötning som antagligen lett till dödlig utgång. I backspegeln såg jag ur lastbilen vinglade och nära nog hamnade ute i terrängen innan han lyckades styra upp det tunga fordonet på rätt köl. Hans körkort med förarbevis skulle med omedelbar verkan dras in, det är i alla fall min bestämda åsikt.
Hem kom vi dock i levande och oskadat skick vilket jag får tacka extra mycket för i min aftonbön.

I morgon är en ny dag. Då har dottern klätt av sig sin prästerliga skrud och vi ska åka in till Norrköping och bli podcastare. En ny erfarenhet för mig som jag ser fram emot med stor optimism och spänning.

En hemmagjord kvast och en skenade kärring

Halva dagen har gått åt till att jaga påskkärringar i grannkommunen. En enda lyckades jag fånga in. Hon hade tillverkat kvasten själv. Den var hämtad direkt från naturen, ekologisk och utan impregneringsmedel. Såg dock aningen klen ut men kärringen trodde att den skulle hålla hela färden tur och retur.

Utanför en restaurang stod en nyanländ och rökte. Jag hälsade honom glad påsk och frågade hur han tänkte fira helgen i det nya landet.
Han blåste ut röken och sa att han inte förstod vad jag menade. Även om jag själv anser min engelska begriplig. Efter en del ordväxling kom det fram att han inte riktigt hade kläm på högtidens innebörd för oss svenskar. Vi talade om Jesus och glädjen över uppståndelsen. Han log, nickade och tittade på min kamera och frågade vad jag skulle fota.
Witches, förklarade jag och om mannen var förvirrad innan blev situationen inte bättre.
They fly to...jag visste inte den engelska benämningen på Blåkulla så jag testade med blue mountain.
Mannen tittade misstroget på mig.
Kvast, vad heter kvast? Broom? En sådan sitter de på när de flyger. Precis som Harry Potter.
Yes, yes, Harry Potter. Han kände till den pojken men fick det inte riktigt att gå ihop med mig och mitt försök till information om vår tradition.

På trappan till restaurangen stod en kruka med påskris. Fjädrar i glada färgen. Gula kycklingar klamrade sig fast med ståltrådsfötter.
Jag greppade tag om riset och grenslade det. Så här flyger de, kärringarna. Mannen skrattade högt men tystnade när jag skenade iväg med riset mellan benen. Kameraväskan dunsade mot höften. Jag vände för att galoppera tillbaka. Mannen var försvunnen. Jag satte tillbaka riset i krukan och rättade till de förskräckta kycklingarna med ståltrådsfötter.

I den finska affären köpte jag memma. Den finska påskdesserten som innehåller mycket fibrer. Butiksbiträdet rös och förkunnade att hon ansåg det som rent ut sagt äckligt.
Inte med grädde, kontrade jag. Sedan talade vi om finska påsktraditioner.

På hemvägen stannade jag till hos baklavabagaren. Han pussade mig på båda kinderna och jag pussade tillbaka. Vi har blivit kompisar han och jag. Det är en förmån att ha en baklavabagare till vän.

Glad påsk. Happy easter. Hyvää pääsiäistä. Eyd fash saeid.

Jag gillar mångfald. Det är berikande och intressant. Vi ger av vårt och vi får tillbaka av våra nyanlända. Kulturer och traditioner blandas och vi lär oss något nytt hela tiden men bara om vi håller gränserna öppna och inte stänger till om oss. Tillsammans gör vi skillnad.

Vägpirater och den tomma graven

Stilla veckan blev inte så stilla som vi kunde önskat oss. Det har terroristerna sett till. Det råder total kaos men vi uppmanas att inte känns någon rädsla. Då har terroristerna uppnått sitt mål. Om vi känner oss rädda. Vem kan undgå att bli rädd?  Visserligen känner vi inte samma rädsla som de människor som är på flykt. Vi är trots allt trygga där vi befinner oss. Behöver inte packa ner det nödvändigaste och ge oss iväg hals över huvud från våra hem för att bli bemötta av stängda gränser dit vi kommer.

Som vi har det i vår bekväma trygghet packar vi ner chips, vin, goda ostar och andra kulinariska nödvändigheter bredvid slalomskidorna och drar till fjälls för att fira påskens högtid. Stugor och hotell väntar på skidåkande gäster. Friheten är total, borta bra men hemma bäst, tänker vi när vi kommer hem och låser upp ytterdörren och kliver in i våra normala gängor när helgen är över.

Dottern och jag har planerat in en ny Londonresa. I augusti. Jag har inte vågat berätta det för min mamma. Hon skulle oroa sig. Ta på sig den där speciella minen hon får när hon är orolig. Kanske har mamma rätt. Kanske borde vi stanna hemma. Låta rädslan för terrorattentat ta överhanden. Ju mer jag tänker på risken att bli sprängt i bitar på flygplatsen i London eller djupt ner i underjorden sittande i ett framrusande tunnelbanetåg desto mer övertygad blir jag om att vi gör bäst i att stanna kvar i Skärblacka.

Linköping är en lagom tur. Visserligen kan det hända olyckor på vägen dit. Sammanstötningar mellan bilar eller någon vägpirat som står vid vägkanten för att stoppa mig för att sedan beröva mig på mina ägodelar som diesel, mobiltelefon och betalkort. Polisen har varnat i media att det är gott om vägpirater i Östergötland för tillfället.
Jag tänker trotsa farorna och åka till Linköping i vilket fall som helst. Har bokat tid på en skönhetssalong. Födelsedagspresent från barnen skall nyttjas. Borta från all ondska ska jag bäddas ner under varma filtar, bli insmord med välgörande oljor samt få mustaschen ansad. Lyx och flärd utan dess like. Sådant en icke frihetsberövad kvinna på flykt kan unna sig.

Trots det förfärliga som hänt i Bryssel kommer vi på olika sätt att fira påsken. Högtiden vi fått oss till skänks från ovan som ett bevis på att det goda besegrar det onda. Vi firar att genom uppståndelsen ska allt det som tynger oss och vår värld rullas bort likt stenen som rullades bort från Jesu grav.
I dagens läge och världens tillstånd är det svårt att tro att det goda ska segra över det onda.