Våryrslig och hashtag

Jag tror att jag missuppfattat mig själv då jag envist hävdar att jag tar dagen som den kommer. Eller missuppfattat mig själv är fel ordval, det är att ta dagen som den kommer som är själva missuppfattningen.
Vissheten därom fick jag mig till livs igår då jag tittade på det otroligt spännande teveprogrammet Fråga doktorn. Där dryftas allt om den mänskliga kroppen och dess beskaffenhet men även då  inre organ strejkar, fötter domnar och hjärtan slår i otakt. Både enskilda hjärtan och hjärtan vi delar med varandra.
Berättelser tagna direkt ur livet, modiga människor som sätter sig i tevesoffan och delar med sig av smärta och vägar som leder tillbaka till själva livet.
Programledarna, Suzanne och doktor Gunilla, är alltid på strålande humör och kan få folk friska enkom genom att visa sig i rutan.

Igår gästades soffan av Olof Röhlander, mental styrketränare och med den sexfaldiga utnämningen Årets talare/föreläsare på sin meritlista. Föreläsare och före detta bordtennisspelare som hjälper andra människor att komma i fas med sig själva och hotta rätt i livskarusellen.

Han var trevlig att lyssna på och sa många bra saker, bland annat relaterade han till sin bok Konsten att njuta av livet och ändå få saker gjorda.
Men det var det där sista som fick mig att skärpa uppmärksamheten lite extra mycket, att den som tar dagen som den kommer har misslyckats.
Jag förstod inte riktigt innebörden eller så får var och en ta till sig uttalandet och göra sig en egen uppfattning om eventuella misslyckanden. Själv har jag inte riktigt bestämt mig än om jag ska satsa på att fortsätta ta dagen som den kommer eller börja göra upp strategier och riktlinjer för att inte känna mig misslyckad. Borde jag känna mig misslyckad? Det är fråga jag nu måste ställa mig.
Suger på den angelägenheten ett tag till och återkommer senare med besked. Under tiden fortsätter jag i det spår jag valt att slå in på. Ta dagen som den kommer.

När vi vaknade i morse visste varken maken eller jag hur vi skulle spendera dagens timmar.  Först vid frukostbordet klarnade det, vi satsade på att besöka en handelsträdgård där det även finns ett ljuvligt café med ljuvliga anrättningar.
Mängder med nya växter är nu nedgrävda i vår trädgård. Perenner som ögongodis med färger som lockar allehanda små flygfän att slå sig ner mitt i härligheten.
Efter avslutat trädgårdsarbete gick jag bakom stugknuten och plockade en bukett vitsippor. Tar våryrsliga glädjeskutt.
Trotsar Olof Röhlander och tackar istället Gud för att jag har möjlighet att ta dagen som den kommer utan att på något sätt känna det som ett misslyckande.
Jag hinner med att göra det jag ska ändå...även om det sker först i morgon eller en helt annan dag...

#visomtardagensomdenkommer 

Pinchos och pioner som doftar

Pinchos app. Lägg detta på minnet och ladda ner den till smarta telefoner.

Äntligen har Pinchos landat i staden. Inte för att jag längtat eller väntat eller ens vetat vad Pinchos döljer bakom de stora fönstren. Jag har dock sett skylten varje gång jag sedan i februari månad kört på Kungsgatan för att mitt emot skylten svänga av till vänster och stanna utanför stortvillingarnas dagis.
Efter gårdagen vet jag bättre.

Det var småtvillingarna och deras storasysters föräldrars bröllopsdag. Det valde de att fira tillsammans med maken och mig. Hos Pinchos. Där det krävs en app vilken nu ligger i min smarta telefon.
Via appen bokas det bord varpå en meny med drycker, mat och efterrätter rullar fram.  Bara att välja och vraka, klicka på önskad förtäring som sedan landar hos kocken. Ett svarsmeddelande dyker upp och gästen går och hämtar sin mat.
Vi beställde till att börja med 26 maträtter. Det verkade vara lite övermäktigt för kökspersonalen ty det dröjde nästan en timma innan allt tillretts. Under tiden knaprade vi popcorn. Jag drack Cava. Ett helt glas som svärsonen knappat fram till mig. Det var trots allt bröllopsdag. Maken fick ett gott öl medan bröllopsdagsfirarna drack vatten och barnen lite olika drycker lämpade för småttingar.

Andäktigt åt vi ur skålar och skrapade faten renat. Klickade på appen och med ens kom ett svarsmeddelande. Mera mat. Och efterrätt. Creme Brulee, marängsviss, pannacotta, sorbet...
Vi åt och njöt. Maten var superb. Idag kan jag ångra att jag inte åt mer.
En riktigt festlig bröllopsdag var det och vi kände oss hedrade att få vara med och fira högtidsdagen. Fem år har de varit gifta, småtvillingarna och deras storasysters föräldrar. Verkligen värt att fira.

Idag är en helt vanlig söndag. Festen ligger bakom oss och regnet öser ner mellan varven.
Sonen och svärsonen har varit här under förmiddagen och kört skottkärror. Maken har varit mottagare och skött krattan. Nu återstår bara grässådden. Vi tänker köpa pioner. Doftpioner. Det kommer att bli fint.
Tryggt nedbäddad under det som ska bli vår nya gräsmatta ligger avloppssystemet. Gömt men inte glömt. Ett avloppssystem måste övervakas och vårdas. Även om det växer pioner på toppen.

Sånger om kärlek och äventyr med mersmak

När dimman lättar. Vilket den gjorde i morse. Ersattes med regn.  Kanske det behövs, vad vet jag. Mån tro om bönderna jublar eller svär. Är svårt att veta. Stundom tarvas det torr väderlek, stundom blöt. Vädret är bondens dilemma och fiende. Ett bekymmer som vi lagt bakom oss. Nu låter vi andra hållas för att se till att vi icke-odlare får mat på bordet. Svenska råvaror äger och kräver fett mycket arbetet.

Innan vi klev upp ur sängen i morse funderade vi över en eventuell sommarresa. Möjligtvis till Norge. Maken vill se fjordar och fjäll. Jag ängslas för slingriga vägar men maken hävdar att Norge är ett civiliserat land med ett bra och säkert vägnät.
Mitt förslag är att flyga genom det svenska luftrummet för att landa så högt upp i landet som vi kan komma. Boka en hyrbil för att på så sätt korsa gränsen mellan Sverige och Norge. Maken verkar nappa på det utlagda betet och vi smider vidare på våra planer.

För ett antal år sedan flög vi en bra bit upp till den svenska fjällvärlden, hyrde bil och begav oss till Stekenjokk. Under vår fjällvandring såg vi de snöklädda norska fjällen, samer som jojkade och renar med mäktiga horn.
Samerna visade sig dock vara asiatiska bärplockare som sjöng inhemska sånger vilket var förvillande likt samernas sångteknik som syftar till kärlek och relationer.  Asiaterna bjöd oss att äta hjortron direkt ur sina hinkar.

Äventyret gav mersmak. Något år senare iordningställde vi vår bil till en sovbil. Bagaget bäddades med tjocka madrasser, lakan, täcken och kuddar. Därefter körde vi rakt nedåt landet och sov på ungdomligt vis i vår bil vart än det passade oss. Smygduschade i obevakade duschar vi fann efter vägen och åt frukost på någon morgonöppen sylta.
Vi hamnade i Danmark. Smörrebröd och danska wienerbröd. Röde pölse och öl. Fett fläsk och rödkål.
Skagen och tre hav som möts. Anchers hus och Den tilsandede kirke. Hagelskur och Skagenmålarna.

Utanför vårt fönster är det fortfarande grått. Björken har fått musöron. Vinterdvalan är över.
I kväll blir vi utbjudna på restaurang. Småtvillingarna och deras storasyster ska följa med. Deras föräldrar betalar kalaset för så är det sagt.
Jag uppgraderar min nya dator till Windows 10. Tror jag ska klara av det utan hjälp. Kanske är jag mer tekniskt lagd än vad jag anar. Kanske rent utav bättre på det mesta fast jag stundom tvivlar på mina förmågor.

Det är skönt när dimman lättar. Det ger självförtroendet en knuff i rätt riktning. Maken håller tålmodigt en hand på min skuldra när det svajar för mycket. Alltid finns han där. Ser till att jag inte faller.
Till sommaren åker vi på en resa. Möjligtvis till Norge.

Förfalskad konst och en kärlekstörstande tjädertupp

Var med sonen under förmiddagen och jobbade. Rensa, kratta, skyffla, klippa och kasta på komposten.
När mamma till Kullerstad trädgårdsservice är med blir det fikakorg. Blåbärsmuffins, nybakade från igår, hett vatten i termos som blandas med tillbehör till valfri dryck.
På väg till trädgårdsjobbet stod en polisbil och tryckte bland vegetationen. Smygande och spanande. Rullade ut efter oss, höll avstånd och det kändes som om vi medverkade i en deckare. Hade jag haft en pistol skulle jag ha laddat och osäkrat. I den händelse att.
Vita skåpbilar är misstänkta objekt, det har jag hört talas om ty det varnas i sociala medier. Dyker en vit skåpbil upp måste allmänheten vara på sin vakt. Helst ringa polisen utan betänkligheter.
Sonens vita skåpbil innehåller inget annat än jordfräs, gräsklippare, gödselspridare, diverse handredskap, gödning och lövkorgar. Men det kan inte lagens väktare veta något om.

Jag tänkte, blir vi stoppade ska jag bjuda uniformerna på muffins och en kopp rykande hett te. För att visa att vi är rekorderligt folk och inga banditer som vill fylla den vita skåpbilen med stöldgods.

Luckan mellan oss ökade, poliserna vek av åt ett annat håll och den vita skåpbilen körde mot egen destination. Deckarfrossan lade sig och jag blev den helt vanliga Carina med mitt dagliga leverne.

Skurkar och banditer finns det gott om. Jag orkar inte längre hänga med i det dystra flödet. Inte i politiken heller eller flyktingmotstånd,diskriminering, tiggare från Rumänien och terrorister. Jag gör helt enkelt en paus från allt. Blundar och njuter av våren och stillheten i mitt liv. Sköter mitt eget och betalar mina räkningar i god tid före förfallodatum. Kokar kalops och gräddar mannagrynspudding.

Om jag inte beger mig till Bukowskis värderingsavdelning och gör reportage vill säga. Bord klädda med mjuka filtar där förhoppningsfulla människor dukar upp sina arvegods eller loppisfynd. Tavlor, smycket och märkliga glasskulpturer.
Värderingsmännen tittar på nära håll med lupp. Meddelar att tavlan är förfalskad men fin ändå. Så klart. Händiga tavelkluddare och modern teknik främjar förfalskningar.
En herre kom med en tavla föreställande en kärlekstörstande tjädertupp. Rysk konstnär som ramat in med guld. Tavlan omsorgsfullt insvept i ett vitt lakan. Dyrgripar måste hanteras varsamt.
Passade till utedasset. Inget att hänga i de fina salongerna. Tyvärr.

Jag har min egen konst som har högt affektionsvärde. Oersättligt trots avsaknaden av guldram. Konst som specialisterna på Bukowskis inte begriper sig på.

Helgen står för dörren. Vi ska förlusta oss på diverse olika sätt. Äta och dricka, umgås och pussas extra mycket. Livets nödtorft, det måste vi värna om ty då går det oss väl.

Problem med högtalarsystemet och äkta kärlek

I morse deklamerade maken att detta var en dag som skulle gå i lugnets tecken. Det han egentligen menade var att han i lagom lugnt tempo skulle köra ut det lastbilslass med jord som tippats på vår tomt under gårdagens eftermiddag.
Sävligt lastade han jord i skottkärran, släntrade i sakta mak till avstjälpningsplatsen och planerade ut jorden med hjälp av stålkrattan. Medan timmarna gick minskade högen och maken insåg att den jord som grabbarna, det vill säga vår son och vår svärson, ska vara behjälpliga med att köra ut på söndag inte längre fanns kvar.
Återstod bara att ringa speditören och be om ett nytt lastbilslass med jord. Leverans under morgondagen.
Ordningen på vår tomt är sålunda snart åtgärdad efter avloppsgrävandet. I sommar spirar förhoppningsvis det nysådda gräset och allt är som det brukar vara.

Medan maken tog det lugnt bakade jag blåbärsmuffins. Inget smakar så gott som färska, lite varma blåbärsmuffins som avnjuts med en kopp kaffe. Att sitta i solskenet ute i trädgårdsmöblerna med dessa små bakverk gör ingen skada. Tvärt om främjar det själen och triggar igång smaklökarna.

Glassbilen har dammats av och skramlade fram på vår grusväg när vi avnjöt eftermiddagsfikat. Först ut var Hemglass som hade fått något fel på högtalarsystemet. Det lät anskrämligt och frestade ingen till inköp av glassiga varor. Fem minuter senare kom Glassbilen och hade liknande problem med sin melodislinga. Den lät som en repad vinylskiva och hackade rejält. Vi släppte förbi båda glassbilarna utan att ge chaufförerna några som helst tecken om att vi var hugade spekulanter på strutar och glassbåtar.
Allt har sin tid och ännu är det inte tid för glass.

Tid är många gånger en bristvara och att ta det lugnt känns sjukt svårt. Maken är av den åsikten att vi tar det lugnt då vi är på hemmaplan och inte behöver ge oss iväg åt något håll. Är benägen att hålla med. Det är enormt stressande att fara iväg eftersom det nästan alltid är relaterat till något åtagande. För min del är det sviter från den tid då jag var dålig. Då var det så illa att jag knappast orkade gå de få meter nedför backen till postlådan. Trots att det snart är tjugo år sedan kan jag stressa upp mig och känna att den framförliggande uppgiften är mig övermäktig. Tror att jag i all framtid kommer att få jobba med den känslan. Acceptera att det är så jag är och försöka ta det lugnt när tiden erbjuder mig det. Framför allt fortsätta att säga det svåra ordet NEJ som jag med åren lärt mig att nyttja.

Skottkärran är nu parkerad vid stugknuten. Den har gjort sitt för dagen och nu väntar kvällen med soffhäng och den stickning jag håller på med. En rosa tröja med vita ränder. Beställningsvara inkommen från småtvillingarnas storasyster. En ny beställning ligger och väntar. Tröjor till stortvillingarna och deras lillebror. Nästa lördag åker jag och köper garn. Maken har lovat att följa med. Det blir en trivsam utflykt som resulterar i lugna kvällar ty medan arbetet med garnet växer fram går det inte att göra något annat än sitta stilla med fötterna i makens knä. Han brukar ge mig fotmassage. Han påstår att han alltid avskytt andras fötter fram till den dag då han träffade mig och mina fötter. Det om något är tecken på äkta kärlek.