Överjäst öl och ett okontrollerat råsegel

"Hur fort blir lönnarna gula som lyser vår vandring i parken. Att dö är att resa en smula, från grenen till fasta marken"...
Så skaldade Stig Dagerman och de raderna fanns med i min pappas dödsannons. Dagerman var hans favorit.

Idag besöker vi minneslunden på Skogskyrkogården. Tänder ett ljus och tänker på pappa som idag för 92 år sedan, nyfödd, skrynklig och ovetande om det liv som låg framför honom, drog sitt första andetag. Mamma påstår att det är tur att han inte finns med oss längre, i en värld så full av ondska att det för honom skulle ha tett sig helt ofattbart.
Jag kontrar påstående med att det är väl ändå ingen som förstår sig på hat, förföljelse, brist på mänsklig respekt, missunnsamhet, krig och människofientlighet. Om pappa levt idag hade vi suttit tillsammans och tvått våra händer i vanmakt.

Björkens löv är nu gula precis som lönnlöven i parken om hösten. Vissa av björkarna har till och med bruna, torra och döda löv. Det beror dock inte på att det höst utan på torkan.
Vi har ändå en föraning om att hösten är på väg. Kvällarna är mörkare och vi har börjat plocka fram stearinljus ur ljuslådan. Kurar skymning och säger till varandra att tänk vilken fin sommar vi haft.
Bästa sommaren på flera år i alla avseenden men än är den inte slut. En liten del är kvar innan stormarna viner runt stugknuten och regnet står som spön i backen.

Vi känner oss reslystna, maken och jag. Inte till några andra länder utan finner det förnöjsamt att hålla oss inom landets gränser. Nu funderar maken på att boka ett nytt äventyr till oss. 155 meter under marken. Jag hänger på och gläds över våra gemensamma möjligheter till förlustelser. Oavsett om det gäller att sova bland myggor och knott i en koja i skogen, eller i en gammal nedlagd järnvägsvagn så het och uppvärmd att jag nödgades att ligga med benen utstickande genom fönstret, eller ta sig 155 meter ner i underjorden. Allt är roligt när vi gör det tillsammans.

Maken kan planera vår resa medan jag är i London med dottern. I morgon går flyget och vi ämnar hänge oss åt storstadsshopping. Eller strosa runt och ha picknick i någon storstadspark, se på folk i rörelse men undvika Pokémon Stop. Vi tänker äta engelsk frukost på någon pub och jag kanske rent utav klämmer en sejdel mörk överjäst öl.

Någon stadskarta har vi inte införskaffat oss utan tänker ta oss fram på känslan. Inte heller har vi hunnit växla till oss landets valuta. Vi tänker köra med lösa boliner och se vartåt det bär. Som att råsegla läns. Fulla segel och full fart utan någon som helst kontroll. Det är då det hela blir som mest äventyrligt.

Ella från Arkösund och ryska torpeder

Året var 1996. Vi bodde då på Vikbolandet och jag var frilansande reporter för östra Östergötland. Ett bland alla uppdrag var att besöka Ella i Arkösund. En 96-årig dam vars blick var lika klar som en tonårings. Det gråa håret uppsatt i en knut och hennes minnen så levande att det räckte till en helsida i tidningen.

1904 kom hon i båt tillsammans med sina föräldrar från Kvarsebo, över Bråvikens vatten och lade till på Vikbolandsidan. Familjen slog ner sina bopålar i Arkösund och där blev Ella kvar i hela sitt liv. Pappan var sjöman på en släppråm och av någon anledning följde Ellas mamma med på hans resor. Då jäntan inte kunde klara sig själv flyttade hon hem till sin mormor och morfars röda stuga vid Världens Ände och där bodde  Ella kvar även då hon gift sig med Knut som flyttade hem till Ella.

När Ella kom till Arkösund var där enbart hagmark och knekttorp. I slutet av 1800-talet började samhället växa upp. Grossister och fabrikörer från Norrköping reste sina sommarvillor på hyrd mark och trakten ändrade skepnad. Ännu finns de vackra villorna bevarade och trängs med mer modern bebyggelse.
I hamnen ligger det tätt med fritidsbåtar vid gästbryggorna.  Arkösund är en turistportal där sommargäster och besökare sommartid befolkar gatan som slutar nere vid hamnpiren.

På Ellas tid gick det inga fritidsbåtar i farleden. Däremot fem passagerarfartyg i veckan vilka trafikerade Stockholm-Göteborg tur och retur samt fartyg som dagligen åkte förbi med sin last.
Ella mindes när ett av lastfartygen blev beskjuten av en torped och sjönk som en gråsten till botten. Kanske var det ryssen som avfyrade torpeden. Det blev vilda spekulationer utan att det för den skull kastades något uppklarande ljus över händelsen, sa Ella.
Under Finska kriget gick ett fartyg med vete på grund, besättningen klarade sig men fartyget sjönk och resterna ligger kvar än i dag på havsbotten.

En barnmorska som ansåg sig besitta läkarvetenskapliga färdigheter förutom att hjälpa barn till världen bodde efter järnvägen. När hon behövdes kastade hon sig upp på dressinen och begav sig ut på hembesök. Men det gällde att passa tågtiderna för att undvika någon sammanstötning. Låg det någon blivande moder i barnsäng fick hon knipa ihop med benen till dess att tåget gått och barnmorskan kunde ge sig ut på rälsen.

1915 kom kung Gustav V på besök till Arkösund, oklart varför, men säker är att vår nuvarande kung och hans fru många gånger stannat till med båten för att tanka i hamnen innan fortsatt färd mot Öland. Vissa källor har även uppgett att de sett drottningen handla mjölk i affären men om detta påstående finns än idag inga konkreta bevis.  Björn Borg har i alla fall spenderat några kronor i affären.  Det har Ellas son sett med egna ögon så det finns ingen anledning att betvivla sanningshalten i det påståendet.

Eftersom Ella var 96 år då jag träffade henne för tjugo år sedan utgår jag ifrån att hon sedan länge är död och begraven. Konstigt vore väl annars. Jag är glad över att fått träffa henne och höra henne berätta om Arkösund. För mig och alla andra en annan bild än den sommaridyll som råder där idag.
I en av mina pärmar där samtliga av alla mina artiklar är samlade finns Ella och hennes minnen som än idag lever kvar tack vare att hon ville dela med sig av dem till mig och jag kunde föra det vidare till tidningens läsare.

Tre glada prinsar och en sentida krog

Varje dag i tolv år har jag kört samma väg genom Norrköping för att ta mig till mitt dåvarande arbete. Morgon som kväll. Trots det har den lilla gränden undgått mig. Kanske har det berott på en viss ouppmärksamhet, eller så har jag sett gränden med oseende ögon. Låtit den passera revy för ett kort ögonblick för att sedan inte lägga någon vikt vid den.
Av en ren slump hamnade jag i morse på de rundade kullerstenarna. Efter en kort promenad längst med Motala ström efter en fotosession med en bildserie av Norrköpings gamla fastigheter lade jag märke till den smala gränden.
Tre Prinsars Gränd. Kvarteret Komedien. En blå skylt med vit text. Jag gick rakt igenom. Motala ström i ryggen och Hedvig kyrka framför mig.

Trenne prinsar besökte staden under riksdagen år 1769. Vid gränden fanns en krog. Kanske besökte prinsarna krogen. Idkade nöjesliv. Slog runt , svingade stopen och sjöng lustiga visor. Prinsar är inte mer än människor, det råder det inga tvivel om. Även de har en önskan att få förlusta sig mellan sina åtaganden. Då som nu.

Jag fortsatte min vandring genom en nästan folktom stad. Glassförsäljaren vid Tyska torget gjorde sig beredd att ta emot anstormningen av dagens kunder. En gul spårvagn skramlade förbi. Från en balkong mot Drottninggatan på ett av gamla stans ståndsmässiga hus hördes en kvinna tala i telefon. Jag kikade upp på henne. Hon drack något ur en kopp som jag misstänker var morgonkaffe och rökte cigarett. I huset med balkongen finns inga lägenheter. Där finns enkom våningar.

När jag nådde mitt egentliga mål stannade jag framför en massiv dörr. Bakom den finns Norrköpings historia som sträcker sig så långt tillbaka som till 1384. Dörren är öppen för allmänheten varje dag förutom lördagar och söndagar.
Jag tryckte ner handtaget och klev in. Där fanns Rolf som tog mig artigt i hand och hälsade mig välkommen. Han hade noga förberett mitt besök. På ett bord låg ett A4 ark med mitt namn i svart skrift. Bredvid en trave böcker och en radda gamla fotografier från 1916.
Rolf lämnade mig ifred och jag kastade mig över materialet. Knäppte på min inspelningsapparat och läste högt ur skrifterna. Skrev ner viktiga årtal i ett block och fotade av de svart-vita fotografierna som någon dåtida fotograf knäppt med sin kamera.

Jag ville stanna kvar när jag gjort mitt. Suktade efter att grotta ner mig på en stol nära Rolf för att se honom arbeta med gamla papper, slå i böcker med slitna pärmar och sortera bilder.
Han var väldigt upptagen, sa han. Men han såg ändå att jag hade fotriktiga sandaler. Berömde både kvalité och stil. Jag viftade med mina tår med mörkrosa naglar och berättade att jag minsann ska åka till London om några dagar tillsammans med dottern. Då behövs fotriktiga sandaler. Han nickade instämmande och sa att själv har han fotvandrat i Skottland.

När jag kommer hem från London ska jag ringa till Rolf. Så bestämde vi. Då ska han ta sig tid att visa mig runt bland Norrköpings sentida historia. Det tog vi varandra i hand på. Jag gick med lätta steg i mina fotriktiga sandaler tillbaka mot Motala ström där min bil stod parkerad.  Passerade det anrika huset med balkongen mot Drottninggatan innan jag nådde fram till Tre Prinsars Gränd. Kvinnan satt inte längre kvar. Kaffet var urdrucket och cigaretten fimpad.
Utanför glassförsäljaren på Tyska torget var kommersen i full gång. Jag lämnade en stad som vaknat till liv och åkte hem till maken som bjöd mig på kaffe, mandelkubb och blåbärskakor.

Som alltid då jag är in till staden längtar jag hem till vår lilla stuga vid Glan. Oavsett vad jag har för ärende att uträtta.

Knallen från Mogata och att gå miste om en grogg

Som alltid då jag träffar på konstnärligt begåvade känner jag ett styng av avund i bröstet. Det är dock en känsla av glädje i vad andra kan åstadkomma för att skänka betraktaren tillfredsställelse. Men jag önskar att jag tillhörde det släkte vars kreativitet placeras på ett vitt pappersark.

Två olika sorters konst har jag träffat på idag. Glaskonst i jugendstil och ikonmålningar. Däremellan marknad i Rejmyre där jag blivit förevisad en mirakelsvamp som uppfanns på 1950-talet och än idag gör nytta i hushållsbestyren.
Svampen suger upp allt från olja och diesel till utspilld grogg. Jag kunde knappt tro mina öron och ögon under demonstrationen.
Knallen från Mogata skänkte mig en strut fylld av de mandlar han brände i utbyte mot att jag tog en trevlig bild på honom.
Mandeln kom väl till pass då jag inmundigade den som lunch i väntan på att luftkonditioneringen skulle svalka av min invändigt heta bil medan jag färdades till glaskonstnärinnan.

En flicka iförd prinsessklänning, diadem och vackra örhängen tog emot mig. Fyra år sa hon att hon var och visade med fingrarna hur mycket fyra är.
Jag frågade efter hennes mamma och blev lotsad med en liten hand i min.
Intervju, fotografering och kaffe i trädgården. Flickan hjälpte till med bestyren. Tre gammaldags koppar sattes fram. Jag fick välja vilken kopp jag ville dricka mitt kaffe ur.
Den med lila blommor är mammas älsklingskopp, den med rosor är min sedan får du välja vilken du vill ha, sa flickan. Valet blev okomplicerat.
Fyra kakor på ett fat. Två till mig och två till flickan. Även där måste jag välja vilken jag ville ha först. Jag tog en kringla med pärlsocker. Mamman åt en smörgås med honung.
Hon får ont i magen av kakor, upplystes jag om.
Två små vaser med rödklöverblomster sattes fram och plötsligt kom husets pappa släntrande och ville ha kaffe även han.
Vi satte oss till bords och flickan försvann för att efter en stund återkomma med fler fyndiga pinaler ämnade att förgylla fikastunden med.
Av en uttjänt tårtkartong hade det tillverkats konungakronor som vi alla skulle bära på våra hjässor. Flickan hjälpte mig till rätta eftersom jag lyckades med konststycket att placera den bak-och fram.
Där satt jag sedan och drack kaffe som en tillgiven anhängare av kungahuset. De övriga monarkerna verkade totalt obesvärade över situationen och jag misstänker att de sedan länge var invanda att bära krona av tårtkartong.
Pappan var kung, mamman drottning, flickan prinsessa. Så tittade hon på mig. Funderade en stund och sedan ställdes jag åter igen inför ett val. Jag valde att vara drottningmodern. Genast sken pappan upp och tänkte antagligen på det engelska kungahuset som den äkta engelsman det visades sig att han var. Märktes dessutom på talet, han behärskade endast sitt modersmål så vissa delar av samtalet skedde på engelska. Bra träning för mig som åker till London om några dagar.

För första gången gör jag en intervju med någon iförd en konungakrona. Det kändes bra att få vara drottningmoder även om det endast varade under ett par timmar.

Gamla bilar och en haggis med inlagd gurka

Tänker inte lägga ner någon energi på att redovisa Skärblackavädret. Mer än att det inte blåser från norr utan från söder vilket medför en svag doft från pappersbruket. Samt att jag för två nätter sedan steg upp ur sängen och lade mig på altanen utan att skyla min nakna kropp. Natten till igår sov vi med vidöppen ytterdörr utan att för den skull ängslas över tjuvar, mygg eller eventuella inklampande rådjur.

Dagen har gått åt till att vara på en kortare resa med mamman till en småtvillingflicka och en vidhängande stortvillingflicka varpå jag titulerades mamma, mormor och farmor allt medan flickorna sa kusin till varandra.
Vi har bevittnat slussning vid Berg och konstaterat att butiken som saluför prästskjortor var stängd. Vårt huvudsakliga ärende då dottern hade i sinnet att ekipera sig med lite nytt att ta på sig då hon börjar arbeta efter sin semester om fyra veckor. Vi andra var med som smakråd men av det blev det som sagt inget.

Gårdagskvällen var även det ett utflyktsmässigt äventyr till en motorträff vid Löfstad slott. Stortvillingpojken hängde på och imponerades över forntida åk. Varmkorv, hamburgare och en enmansorkester som underhöll med 50-talslåtar.

På vägen till eventet diskuterade pojken och jag varmkorvens topping. Senapens vara eller icke vara. Inlagd gurka var favoriten varpå jag lät förkunna att i vårt grönsaksland växer det gurka som jag skördar och lägger in.
När gossen kom hem berättade han att farmor planterat inlagd gurka direkt i den svarta mullen.

Barn har en förmåga att skapa sig egna bilder. Vi vuxna är en hjälp på traven med information och bildspråk. Ibland kan det vara knepigt att formulera tydligheten i det som vi vill att barnen ska lära sig och då kan en mer verklighetsbetonad undervisning vara på sin plats.
Läste med hänvisning till detta i dagens tidning om en kock lagd åt det mer humoristiska hållet i bästa sändningstid på teve i barnprogrammet Sommarlov stönkat skotsk korv haggis rakt ner i en kondom. Kocken förklarade dock att egentligen bör skinnet vara gristarmar men i brist på den varan fick en kondom duga som fjälster.
Reaktionerna från föräldrahåll lät inte vänta på sig. Arga och upprörda röster vände sig omgående till SVT och rasade över att nu måste de som föräldrar förklara vad den fyndiga rekvisitan egentligen används till samt att det inte är okej att nyttja dylika ting vid matlagning.

Nu vet i alla fall flertalet barn hur det går till att producera korv. Det om något värt att veta eftersom den svenska befolkningen gillar att konsumera den varan. Speciellt männen som sätter i sig 10,4 kilo korv på ett år medan vi kvinnor är mer återhållsamma och låter vågen stanna på 5,2 kilo.
Personligen är jag ingen korvälskare och gissar att den uppvägda veckokonsumtionen på 350 gram korv tangerar årsresultatet för min del.