Kristina gånger två och lårbensfrakturer

Det blev ett abrupt slut på sommaren. Vindarna viner och SMHI varnar. Klass 1-varning och på Skagerrak går det åtta meter höga vågor. Fritidsbåtar på ost-och västkusten samt Vänern uppmanas att uppsöka de inre hamnarna. Eller ännu hellre, inte ge sig ut till sjöss utan hålla sig hemmavid.
Samma visa varje år, vi blir lika bestörta då hösten nalkas.
Det gäller dock att inte ge upp hoppet. På fredag ska vi på kräftskiva och då har säkert vindarna vänt och sensommarvärmen hittat till våra trakter.

Idag har mamma fått sin födelsedagspresent. På självaste födelsedagen till och med. Vi började med en timmas fotvård hos Kristina på Ängshults fotterapi. När mamma fick tassarna omskötta satt jag i väntrummet och förlustade mig med mord i mobilen.
Nöjd och glad svävande hon sedan fram på väldoftande fötter, filade hälar och klippta naglar. En annan sorts behandling än den hon genomlidit under lång tid. Det är hon verkligen värd så som hon tappert kämpat mot sin fucking cancer.

Nästa stopp blev hos en annan Kristina. Hon som har en imponerande getfarm i Hejtorp. Bland getterna satt vi och smorde kråset på kaffe och brownies gjord på färskgetost, choklad och blåbär.
Mamma som av naturen är vetgirig förhörde sig om getskötselns för -och nackdelar samt hur vallhundar fungerar. När vi fikat klart köpte vi ost som Kristina ystat av getmjölken.
På hemvägen började mamma grunna över om hon ändå inte skulle ta och skaffa sig dator, surfplatta, smartphone och internet.
Vid 83 års ålder är det nog dags, resonerade mamma och jag kunde inte göra annat än att hålla med.
Jag tror överraskningspresenter med upplevelsetema livar upp vardagen.

Sedan talade vi om lårbensfrakturer.Ett intressant ämne för den som kommit upp lite i åldern. Även jag bör börja tänka över mina egna lårben. Inte minst med tanke på gårdagens bravader ute på vår gårdsplan. Med famnen full av solvarm och rendoftande tvätt vek sig vänster fot och jag föll platt på mage med ansiktet rakt ner i grusgångens intillväxande blåbärsris. Maken hojtade till och undrade vad som hände. Det undrade jag också och kände stor tacksamhet över att det skedde hemma med endast maken som åskådare.
Inga brutna ben, sprickor i skelettdelarna eller mjukdelsskador. Jag är vig som en panter och har kraftig benstomme. En dam i mina bästa år som borde klä i leopardmönstrat. Dit hän har jag dock ej kommit än men det är väl bara en tidsfråga kan jag tro.

Hårda förhandlingar och en gynnsam lögn

Det kanske är min sista födelsedag, sa mamma och ställde till med kalas. Hon tingade på vårt extrahus. Jag bakade tårtan, dukade och serverade. Det blev en glad tillställning men utan presenter för det ville mamma inte ha några. Hon ville endast umgås med oss i det hon tror är hennes sista födelsedag.
Om framtiden vet vi inget...

Dock strävar vi framåt. Införskaffar oss onödiga nödvändigheter. Pillar upp plastförslutningarna med ivriga fingrar. Lyckan ligger i det nya. Ett tag till dess att andra bättre och nytillverkade prylar lockar mer än det gamla.

Även jag hoppar på den snabba hysteriska köpkarusellen. Inte lika ofta nu som förr. Nu tycker jag att jag har allt. Fyllda skåp där det nya till sist hamnar längst bak för att ersättas med något annat.
Idag har jag varit till vårt postombud och hämtat ut min nya mobiltelefon. Inte för att det var något fel på den gamla. Tvärt om, den fungerade utmärkt.
Men så ringde han. Mobiloperatören. Min bindningstid var slut vilket måste åtgärdas.
Jag inledde en förhandling. Gick ut stenhårt. Ljög om att andra operatörer ringt. Bredde på vad de erbjudit mig och att jag tänkte tacka ja.
Han ville veta vad som sagts. En ny telefon, svarade jag blixtsnabbt. Utan extra kostnad, lade jag till för säkerhets skull.
Han tvekade. Sa att hans erbjudande var ett erbjudande utöver det vanliga men att då ingår ingen ny telefon eftersom erbjudandet var så otroligt extraordinärt.
Synd, verkligen synd. Då blir det den andra operatören som dessutom inte har någon bindningstid.
Han fick en kort stunds betänketid. Jag hörde hur det knattrade om hans tangentbord.
Jag harklade mig. Ja men hej då...tack ändå för att du ringde...
Vänta lite. Vad vill du ha för sorts telefon? Går det bra med en Iphon 5s?
Frestelsen var stor att säga nej. Iphon 6, annars fick det vara. Men jag besinnade mig och tackade ja. En Iphon 5s fick det bli. Men ingen bindningstid, va? Nej ingen bindningstid.

Idag kom min nya telefon. Klar att tas i bruk. Allt som fanns i den gamla ligger i den nya. Inget har gått förlorat. Jag kan min sak, har läst manualen och fört iCloud på ON.

I morgon ska jag ut och åka med mamma. Vi har gett henne en upplevelsepresent. Hon vet ännu inte vad det är, det ska bli en överraskning. Inget kommer att störa oss för jag har från min nya telefon tagit bort funktioner som plingar när något händer i de sociala medierna.

Känner jag mig då glad över att fått en ny telefon? Ja det gör jag. Tills vidare...

Bakerloo och vita bönor i sås

Är åter på hemmaplanen. Resdammet har avlägsnats och väskan är uppackad. Upplevelsebilderna i en mapp märkt med London 2016.
Växlande molnighet, lätt regn men mestadels sol.
Jag älskar London men avskyr vädret, sa den italienska krögaren medan han serverade oss fisk och kycklingsoppa till kvällsvard. Han hade många kusiner i Italien, kände dem alla men visste inte vilka kusinbarnen var. Nu skulle han bomma igen restaurangen under tre veckor och bege sig hem till Italien, till solen, sin åldriga mamma samt alla kusiner.
Vi var ensamma i restaurangen, dottern och jag. Vita linnedukar och lagom volym på musikanläggningen. Dubbla dörrar till toaletten vilket jag kom att välsigna.

Gårdagens morgon började med en rejäl engelsk frukost. Stekt fläsk, champinjoner, korv, stekt ägg och så vita bönor i sås. Rikligt med bönor. Jag åt upp allt som var på tallriken så när som på korven.
Direkt efter den bastanta frukosten, kastade vi oss vilt och ohämmat ner i Londons Underground. Linjerna Bakerloo, Central, Circle, District och Northern har blivit oss välbekanta och vi behärskar tunnelbanesystemet likt en  inhemsk Londonbo.
Klev av den svarta linjen vid Morgate och fortsatte den bruna till Warwick Avenue, vår slutdestination vid Little Venice. Vidare med flodbåt genom tunnlar och under broar. Njöt av färden på den stilla flytande kanalen allt medan jag började ana bönornas inverkan på mitt matsmältningsorgan.
I hjärtat av Camden Market stannade båten och vi klev av. Ett myller av människor, dofter och färger. Där fanns allt att finna oavsett om intresset fokuseras på mat, vintage eller burlesk. Marknaden erbjuder allt och då menar jag allt.

Vi åt falafel, vandrade bland basarer och spanade in utbudet. Vi provade kläder. I en liten butik som förestods av en artig indier krängde jag på mig en vinterfodrad jacka. Den skulle dras över huvudet och efter en stunds lirkande satt den på plats. Det mullrade oroväckande i magens regioner. Jag flämtade till, värmen i butiken var tryckande. Dessutom stramade jackan så jag började dra av den. På halva vägen fastnade den. Jag satt som i ett skruvstäd med ett kompakt mörker runt mitt huvud. Min blus hade kanat upp och satt fastkilad under halsen. Framåtlutad med armarna rakt fram jag blottade jag magen, uppsvälld av tre deciliter vita bönor i sås, samt de sidovalkar som är typiska för mer runda former. Den nästan  trettiogradiga butiksvärmen var sval i jämförelse med värmen i den vinterfodrade jackan och jag kände hur paniken spred sig inombords. Jag ropade på hjälp, både på svenska och engelska. Pålyste att jag hade panik varpå dottern och butiksägaren kom till undsättning. Dottern drog förtvivlat i blusen för att skyla min nakna hud, mage och valkar medan butiksägaren stod mitt emot henne och ryckte i jackan. Dottern skrattade hysteriskt och jag inte kunde undgå att höra köpmannen små nervösa fnissningar. När jag befriats från mitt fängsel hängde mannen resolut tillbaka jackan på galgen, sa att den visserligen var i storlek large men att den förmodligen var liten i storleken.
Jag köpte en blus. En rak och luftig modell som satt som en smäck.

På kvällen gick vi till italienaren. Han kokade kycklingsoppa och filéade fisk. Talade med oss om Italien och sin åldriga mamma.
Där, på toaletten med de dubbla dörrarna, lät jag mitt personliga oväder komma för att så småningom bedarra.
Jag älskar London men hatar vädret, sa den italienska krögaren obesvärat. Han som längtade hem till södra Italien och sin mamma.

Tre trevliga dagar, men när Londonvistelsen började lida mot sitt slut längtade även vi hem, dottern och jag. När jag i natt släppt av henne utanför huset där småtvillingarna, deras storasyster och pappa låg och sov körde jag vidare hem till vårt hus. Maken hade kokat te, tänt stearinljus och plockat in en stor bukett blommor från vår trädgård. Kramade mig och sa att han saknat mig. Vi drack vårt te, jag berättade och han lyssnade. I morse serverade han mig kokt ägg, te och rostad bröd. Dock inga vita bönor i sås.

Överjäst öl och ett okontrollerat råsegel

"Hur fort blir lönnarna gula som lyser vår vandring i parken. Att dö är att resa en smula, från grenen till fasta marken"...
Så skaldade Stig Dagerman och de raderna fanns med i min pappas dödsannons. Dagerman var hans favorit.

Idag besöker vi minneslunden på Skogskyrkogården. Tänder ett ljus och tänker på pappa som idag för 92 år sedan, nyfödd, skrynklig och ovetande om det liv som låg framför honom, drog sitt första andetag. Mamma påstår att det är tur att han inte finns med oss längre, i en värld så full av ondska att det för honom skulle ha tett sig helt ofattbart.
Jag kontrar påstående med att det är väl ändå ingen som förstår sig på hat, förföljelse, brist på mänsklig respekt, missunnsamhet, krig och människofientlighet. Om pappa levt idag hade vi suttit tillsammans och tvått våra händer i vanmakt.

Björkens löv är nu gula precis som lönnlöven i parken om hösten. Vissa av björkarna har till och med bruna, torra och döda löv. Det beror dock inte på att det höst utan på torkan.
Vi har ändå en föraning om att hösten är på väg. Kvällarna är mörkare och vi har börjat plocka fram stearinljus ur ljuslådan. Kurar skymning och säger till varandra att tänk vilken fin sommar vi haft.
Bästa sommaren på flera år i alla avseenden men än är den inte slut. En liten del är kvar innan stormarna viner runt stugknuten och regnet står som spön i backen.

Vi känner oss reslystna, maken och jag. Inte till några andra länder utan finner det förnöjsamt att hålla oss inom landets gränser. Nu funderar maken på att boka ett nytt äventyr till oss. 155 meter under marken. Jag hänger på och gläds över våra gemensamma möjligheter till förlustelser. Oavsett om det gäller att sova bland myggor och knott i en koja i skogen, eller i en gammal nedlagd järnvägsvagn så het och uppvärmd att jag nödgades att ligga med benen utstickande genom fönstret, eller ta sig 155 meter ner i underjorden. Allt är roligt när vi gör det tillsammans.

Maken kan planera vår resa medan jag är i London med dottern. I morgon går flyget och vi ämnar hänge oss åt storstadsshopping. Eller strosa runt och ha picknick i någon storstadspark, se på folk i rörelse men undvika Pokémon Stop. Vi tänker äta engelsk frukost på någon pub och jag kanske rent utav klämmer en sejdel mörk överjäst öl.

Någon stadskarta har vi inte införskaffat oss utan tänker ta oss fram på känslan. Inte heller har vi hunnit växla till oss landets valuta. Vi tänker köra med lösa boliner och se vartåt det bär. Som att råsegla läns. Fulla segel och full fart utan någon som helst kontroll. Det är då det hela blir som mest äventyrligt.

Ella från Arkösund och ryska torpeder

Året var 1996. Vi bodde då på Vikbolandet och jag var frilansande reporter för östra Östergötland. Ett bland alla uppdrag var att besöka Ella i Arkösund. En 96-årig dam vars blick var lika klar som en tonårings. Det gråa håret uppsatt i en knut och hennes minnen så levande att det räckte till en helsida i tidningen.

1904 kom hon i båt tillsammans med sina föräldrar från Kvarsebo, över Bråvikens vatten och lade till på Vikbolandsidan. Familjen slog ner sina bopålar i Arkösund och där blev Ella kvar i hela sitt liv. Pappan var sjöman på en släppråm och av någon anledning följde Ellas mamma med på hans resor. Då jäntan inte kunde klara sig själv flyttade hon hem till sin mormor och morfars röda stuga vid Världens Ände och där bodde  Ella kvar även då hon gift sig med Knut som flyttade hem till Ella.

När Ella kom till Arkösund var där enbart hagmark och knekttorp. I slutet av 1800-talet började samhället växa upp. Grossister och fabrikörer från Norrköping reste sina sommarvillor på hyrd mark och trakten ändrade skepnad. Ännu finns de vackra villorna bevarade och trängs med mer modern bebyggelse.
I hamnen ligger det tätt med fritidsbåtar vid gästbryggorna.  Arkösund är en turistportal där sommargäster och besökare sommartid befolkar gatan som slutar nere vid hamnpiren.

På Ellas tid gick det inga fritidsbåtar i farleden. Däremot fem passagerarfartyg i veckan vilka trafikerade Stockholm-Göteborg tur och retur samt fartyg som dagligen åkte förbi med sin last.
Ella mindes när ett av lastfartygen blev beskjuten av en torped och sjönk som en gråsten till botten. Kanske var det ryssen som avfyrade torpeden. Det blev vilda spekulationer utan att det för den skull kastades något uppklarande ljus över händelsen, sa Ella.
Under Finska kriget gick ett fartyg med vete på grund, besättningen klarade sig men fartyget sjönk och resterna ligger kvar än i dag på havsbotten.

En barnmorska som ansåg sig besitta läkarvetenskapliga färdigheter förutom att hjälpa barn till världen bodde efter järnvägen. När hon behövdes kastade hon sig upp på dressinen och begav sig ut på hembesök. Men det gällde att passa tågtiderna för att undvika någon sammanstötning. Låg det någon blivande moder i barnsäng fick hon knipa ihop med benen till dess att tåget gått och barnmorskan kunde ge sig ut på rälsen.

1915 kom kung Gustav V på besök till Arkösund, oklart varför, men säker är att vår nuvarande kung och hans fru många gånger stannat till med båten för att tanka i hamnen innan fortsatt färd mot Öland. Vissa källor har även uppgett att de sett drottningen handla mjölk i affären men om detta påstående finns än idag inga konkreta bevis.  Björn Borg har i alla fall spenderat några kronor i affären.  Det har Ellas son sett med egna ögon så det finns ingen anledning att betvivla sanningshalten i det påståendet.

Eftersom Ella var 96 år då jag träffade henne för tjugo år sedan utgår jag ifrån att hon sedan länge är död och begraven. Konstigt vore väl annars. Jag är glad över att fått träffa henne och höra henne berätta om Arkösund. För mig och alla andra en annan bild än den sommaridyll som råder där idag.
I en av mina pärmar där samtliga av alla mina artiklar är samlade finns Ella och hennes minnen som än idag lever kvar tack vare att hon ville dela med sig av dem till mig och jag kunde föra det vidare till tidningens läsare.