När tiden står stilla och sorgen känns tung

Idag inser jag att jag under gårdagen levde i villfarelsen att sommaren återkommit. Hällande regn och småkyla bekräftar det jag i skrivandets stund anar. Nu är det höst.

För exakt sex år sedan idag packade  maken och jag våra väskor och lämnade de lappländska fjällen för att vända åter till Östergötland. En hel veckas vandring i orörd natur, porlande bäckar och där skenande renar syntes på behörigt avstånd. Tystnaden som vi nästan kunde röra vid och inga myggor.
Tidlöst land...där och då fann jag titeln till min diktsamling...

Då fick vi ett telefonsamtal som kullkastade stämningen som omhuldat oss. Beviset för att livet innehåller glädje men även smärta. En ung människa hade mist sitt liv och vi stod plötsligt inför vårt livs svåraste uppgift. Att på ett professionellt sätt ta hand om familjen som slagits sönder och samman samtidigt som vi bearbetade våra egna känslor var inte enkelt. Vi var inte bara yrkesmän, vi var också familjens nära vänner och grannar. Begravningsentreprenörers dilemma. Att hålla styr på sin egen sorg.

Vi gav vårt yttersta. Stöttade känslor och ordnade det praktiska. Vår dotter som sett pojken sedan han var liten förrättade begravningen i egenskap som präst men även som familjens vän. Hon såg så liten ut där hon stod framme vid kistan trots att hon då var höggravid. Hon bar sitt barn under sitt hjärta. Ett nytt litet efterlängtat liv som väntades medan ett annat föräldrapar satt i kyrkbänken och tog farväl av det liv de en gång i kärlek skapat tillsammans.

Varje gång jag tänker på vår fjällresa tänker jag även på John.

Mina tankar letar sig vidare i den mänskliga hårddisken där minnen lagras.
Idag för exakt två år sedan var vi och cyklade på Gotland tillsammans med småtvillingarna, deras storasyster och föräldrar. Redan på morgonen anade vi oråd. Himlen var askgrå och efter ett par kilometers ivrigt trampande bekräftades våra värsta farhågor. Himlen öppnade sig, blixtarna delade den mörka himlen och åskan dundrade.
Vi hade inget annat val än att fortsätta vår färd. Trettiofem kilometer som delvis gick genom en skog på en skogsstigsliknande smal gräsöverväxt väg. När vi kom fram till civilisationen var precis allt genomblött.
En händelse som ter sig ofantligt munter så här i efterhand.

Två minnen som utspelades på en och samma dag fast med olika tidsintervaller som har två gemensamma nämnare. Glädje och sorg vävs samman till ett. Vi har gått vidare i livet och kan endast betrakta de som med en fot står kvar i dåtid. Även om livet till viss del gått vidare också för dem kommer de aldrig ifrån dagen som för alltid förändrade det självklara till det ständigt ofattbara.
En kall hand kramar om mitt hjärta när jag tänker på vad som kan hända med våra liv. Ett liv som aldrig går i repris.

Kopparslagare och väl synliga biceps

För en stund sedan gick det upp för mig att det idag är lördag och inte söndag. En dag till innan veckan börjar. Egentligen har det ingen betydelse vilken dag det är för en frilansare. Behöver inte våndas för att helgerna tar slut och vardagen tar vid. För mig och maken är det helg varje dag. För så har vi bestämt.
Anledningen till min förvirring kanske kan vara att vi under gårdagskvällen var på kalas. Kräftkalas. För den skull betyder det inte att jag har några kopparslagare innanför pannbenet. Jag nobbar alltid nubben och håller mig till småbarnsdricka så någon bakrusig sinnesförvirring ligger inte till grund för hopblandade dagar. Tror närmast det kommer an på att kalaset var på en fredag och inte på en lördag.

Gårdagens festligheter var en städad tillställning utan några missöden beroende på tömda flaskor. Precis så som en lyckad fest ska vara. Mat i överflöd eftersom det var knytkalas. Jag skulle stå för tårtan och satte igång med tillverkningen i god tid. Tårtbotten skulle häftas ihop i ugnen under en och en halvtimmas tid.
Bra, då kunde jag passa på att åka till vår lokala matvarubutik samt ta svängen om huset där småtvillingarna, deras storasyster och föräldrar bor. Som utsedd katt- och fiskvakt medan familjen är borta på semester gäller det att ta sitt kall på största allvar.

Bortifrån affären såg jag den tjocka röken från Händelö. Där ett industrihotell stod i ljusan låga och Norrköpings brandförsvar tvingats kallat på förstärkning från närliggande kommuner.
Riktigt ruggigt, tänkte jag när jag körde hem efter mina uträttningar.
Då jag öppnade ytterdörren kände jag genast lukten av bränd tårta. Det rök ur ugnen och hela skapelsen innanför ugnsluckan var svart som sot. Jag kände mig nästan som ägaren till industrihotellet ute på Händelö. Snabba ryck och ny tårta tillverkades. Klar tre minuter innan kalaset började. Fortfarande varm bar jag den försiktigt den korta sträckan till grannen där kalaset ägde rum. Garneringen fick ske på plats och ställe när tårtan svalnat. Den blev en succé och när kaffepannan var tömd återstod endast en mycket liten bit.

Glada visor, mat, dryck och röda kräftor. Och så lite snack om OS. Vi masar oss inte upp ur sängen för att bänka oss framför teven mitt i natten. Efterkommande referat i repris duger åt oss.
Jag blickar bakåt och tänker på tiden då jag själv var mycket sportig och aktiv. Det var i min tidiga ungdom bör tilläggas. Nu blir jag andfådd bara av att se eliten utföra sportsliga övningar genom teverutan.
Då, på den tiden när jag inte blev onormalt flåsmätt, hade en smärt och nätt figur, kammade jag hem diplom och medaljer. Pappa köpte mig spikskor som jag idag om de funnits kvar med glädje skänkt till en vän som jagar Pokémons.
Under en period gästade Ricky Bruch samma arena där jag höll till. Han sträckte ut en arm med väl synliga biceps när jag sprang förbi. Hivade upp mig i luften och jag ängslades över att han skulle använda mig som diskus eller kula. Efter några varv högt ovanför hans huvud satte han ner mig på fasta marken, log när jag fräste och svor. Sedan blickade han mot den horisont där målet var att bli bäst i världen. Vilken han också blev även om han efteråt envist hävdade att han dopat sig.

Jag tror rakt att sommaren återvänt. Förhoppningsvis får vi lite värme innan månaden når sitt slut.
Vi planerar en ny resa, denna gång hem till Värmland. Det får bli sommarens grande finale.

Djupa schakt och brända skogar

Resväskorna är uppackade och smutstvätten efter vår resa är inte längre smutsig utan hänger doftande av tvättmedel ute på tork. Vinden för med sig ett stråk av höst. När vi förmiddagsfikade ute på trappan kunde vi konstatera att sommaren börjar närma sig sitt slut. Inte längre något fågelkvitter, inte ens skogsduvorna hörs kuttra. Vet inte vart de tagit vägen, de feta duvorna.

Denna gång gick färden till Sala. Med en avstickare till Sätra Brunn där vi drack ur källan. Vad det skulle vara nödvändigt för begriper ingen av oss, hälsobringande sägs det, men vi tyckte mest att det smaka unket. Kanske en långtidsverkande dryck som gör sig gällande när vi minst anar. Vem vet.

155 meter rakt ner i urberget. En hissfärd på 4 minuter. Vi hade termobyxor på oss. Såg att de som endast var iförda shorts och tunna tröjor sneglade avundsamt på oss.
Sala silvergruva äger. Arbetsmanskap som mödosamt hackat sig genom det massiva berget är borta sedan länge. Lämnat ett kulturarv bakom sig som vi moderna människor får ta del av. En historisk resa på 90 minuter i slingrande orter och vattenfyllda schakt.

Minsann kom inte småtvillingarna, deras storasyster och föräldrar släntrande utanför Drottning Christinas schakt. Iförda hjälmar, beredda på att även de stiga ner i underjorden. När vi kom upp i ljuset igen åt vi lunch tillsammans innan vi skildes åt.

Vi sov i gruvområdet. I det hus som en gång byggdes åt ungkarlar som arbetade vid gruvan. Vår säng var utrustad med en blommig sänghimmel. Nyskapad romantik mitt i en miljö som en gång var fjärran från lyx och flärd. Vi sov djupt och drömlöst under tjocka bolster.
På värdshuset berättade krögaren medan han lade upp vårt frukostbröd i korgar att Jordskott spelats in i gruvområdet. Han hade sett hela serien mest för att den utspelades runt hans arbetsplats. annars var serien märklig, ansåg han och vi höll med.
Filmteamet var nöjda med att den västmanländska skogen brann så lägligt. Röken från eldhärden passade in i deras scener, sa krögaren och skakade sorgset på huvudet åt galenskapen.

13 800 hektar skog där endast svarta furor som sträcker sig mot himlen och kala stenar vittnar om vad som hänt.
Vi körde genom området som nu är ett naturreservat. Följde skylten Hälleskogsbrännan och hade svårt att ta in det dramatiska som utspelats där. Rallarrosen blommade bland de svartbräda trädstammarna. Tallar vars svarta brända rötter klamrade sig fast runt de kala stenarna. Som långa seniga fingrar i ett försök att hålla sig kvar i upprätt ställning spädde på den kusliga stämningen.
Vi talade lågmält som i vördnad med varandra när vi med knappt styrfart körde skogsvägen fram.

I Strängnäs stannade vi och drack kaffe. Åt citronmarängpaj och tittade på de pompösa bostadsrätterna som vuxit upp vid Mälarens strand. Bakom de höga fönstren till de inglasade balkongerna satt de som hade råd att bosätta sig där och blickade ner på oss flanörer.
I hamnen låg lyxbåtar. Besättningen vilsamt tillbakalutade i vilstolar ute på däck med fyllda vinglas.
Vi frågade varandra, maken och jag, om de som har stora lyxbåtar kan känna glädje över de där små, små glädjeämnen som ger livet guldkant.

Vi lägger en ny sommarupplevelse bakom oss.  En tvådagars upplevelseresa med hälsobringande vatten, djupa schakt och brända skogar. Där till var sin citronmarängpaj.

Kristina gånger två och lårbensfrakturer

Det blev ett abrupt slut på sommaren. Vindarna viner och SMHI varnar. Klass 1-varning och på Skagerrak går det åtta meter höga vågor. Fritidsbåtar på ost-och västkusten samt Vänern uppmanas att uppsöka de inre hamnarna. Eller ännu hellre, inte ge sig ut till sjöss utan hålla sig hemmavid.
Samma visa varje år, vi blir lika bestörta då hösten nalkas.
Det gäller dock att inte ge upp hoppet. På fredag ska vi på kräftskiva och då har säkert vindarna vänt och sensommarvärmen hittat till våra trakter.

Idag har mamma fått sin födelsedagspresent. På självaste födelsedagen till och med. Vi började med en timmas fotvård hos Kristina på Ängshults fotterapi. När mamma fick tassarna omskötta satt jag i väntrummet och förlustade mig med mord i mobilen.
Nöjd och glad svävande hon sedan fram på väldoftande fötter, filade hälar och klippta naglar. En annan sorts behandling än den hon genomlidit under lång tid. Det är hon verkligen värd så som hon tappert kämpat mot sin fucking cancer.

Nästa stopp blev hos en annan Kristina. Hon som har en imponerande getfarm i Hejtorp. Bland getterna satt vi och smorde kråset på kaffe och brownies gjord på färskgetost, choklad och blåbär.
Mamma som av naturen är vetgirig förhörde sig om getskötselns för -och nackdelar samt hur vallhundar fungerar. När vi fikat klart köpte vi ost som Kristina ystat av getmjölken.
På hemvägen började mamma grunna över om hon ändå inte skulle ta och skaffa sig dator, surfplatta, smartphone och internet.
Vid 83 års ålder är det nog dags, resonerade mamma och jag kunde inte göra annat än att hålla med.
Jag tror överraskningspresenter med upplevelsetema livar upp vardagen.

Sedan talade vi om lårbensfrakturer.Ett intressant ämne för den som kommit upp lite i åldern. Även jag bör börja tänka över mina egna lårben. Inte minst med tanke på gårdagens bravader ute på vår gårdsplan. Med famnen full av solvarm och rendoftande tvätt vek sig vänster fot och jag föll platt på mage med ansiktet rakt ner i grusgångens intillväxande blåbärsris. Maken hojtade till och undrade vad som hände. Det undrade jag också och kände stor tacksamhet över att det skedde hemma med endast maken som åskådare.
Inga brutna ben, sprickor i skelettdelarna eller mjukdelsskador. Jag är vig som en panter och har kraftig benstomme. En dam i mina bästa år som borde klä i leopardmönstrat. Dit hän har jag dock ej kommit än men det är väl bara en tidsfråga kan jag tro.

Hårda förhandlingar och en gynnsam lögn

Det kanske är min sista födelsedag, sa mamma och ställde till med kalas. Hon tingade på vårt extrahus. Jag bakade tårtan, dukade och serverade. Det blev en glad tillställning men utan presenter för det ville mamma inte ha några. Hon ville endast umgås med oss i det hon tror är hennes sista födelsedag.
Om framtiden vet vi inget...

Dock strävar vi framåt. Införskaffar oss onödiga nödvändigheter. Pillar upp plastförslutningarna med ivriga fingrar. Lyckan ligger i det nya. Ett tag till dess att andra bättre och nytillverkade prylar lockar mer än det gamla.

Även jag hoppar på den snabba hysteriska köpkarusellen. Inte lika ofta nu som förr. Nu tycker jag att jag har allt. Fyllda skåp där det nya till sist hamnar längst bak för att ersättas med något annat.
Idag har jag varit till vårt postombud och hämtat ut min nya mobiltelefon. Inte för att det var något fel på den gamla. Tvärt om, den fungerade utmärkt.
Men så ringde han. Mobiloperatören. Min bindningstid var slut vilket måste åtgärdas.
Jag inledde en förhandling. Gick ut stenhårt. Ljög om att andra operatörer ringt. Bredde på vad de erbjudit mig och att jag tänkte tacka ja.
Han ville veta vad som sagts. En ny telefon, svarade jag blixtsnabbt. Utan extra kostnad, lade jag till för säkerhets skull.
Han tvekade. Sa att hans erbjudande var ett erbjudande utöver det vanliga men att då ingår ingen ny telefon eftersom erbjudandet var så otroligt extraordinärt.
Synd, verkligen synd. Då blir det den andra operatören som dessutom inte har någon bindningstid.
Han fick en kort stunds betänketid. Jag hörde hur det knattrade om hans tangentbord.
Jag harklade mig. Ja men hej då...tack ändå för att du ringde...
Vänta lite. Vad vill du ha för sorts telefon? Går det bra med en Iphon 5s?
Frestelsen var stor att säga nej. Iphon 6, annars fick det vara. Men jag besinnade mig och tackade ja. En Iphon 5s fick det bli. Men ingen bindningstid, va? Nej ingen bindningstid.

Idag kom min nya telefon. Klar att tas i bruk. Allt som fanns i den gamla ligger i den nya. Inget har gått förlorat. Jag kan min sak, har läst manualen och fört iCloud på ON.

I morgon ska jag ut och åka med mamma. Vi har gett henne en upplevelsepresent. Hon vet ännu inte vad det är, det ska bli en överraskning. Inget kommer att störa oss för jag har från min nya telefon tagit bort funktioner som plingar när något händer i de sociala medierna.

Känner jag mig då glad över att fått en ny telefon? Ja det gör jag. Tills vidare...