Var vänlig vänta och lägg sedan på luren

Tycker själv att jag är en relativt modern människa som hänger med i svängarna då det gäller nymodigheter. Men ibland känns det som om tekniken hinner före min fattningsförmåga. Inte minst då det gäller att telefonera.
För en inte allt för avlägsen tid lyfte jag luren och slog det nummer som jag önskade. Signalerna gick fram och mottagaren av mitt samtal svarade. Nu ska det tryckas siffror, fyrkanter och stjärnor, sedan är det bara att trycka bort samtalet och den jag söker ringer upp. Förhoppningsvis.

Efter att ha väntat på ett samtal i dagarna två tryter mitt tålamod. Löftet om en återuppringning har inte införlivats och jag gör ett nytt försök att ringa upp.
Den du söker svarar inte, säger en vänlig dam i växeln. Hon vet tyvärr inte vart vederbörande person befinner sig.
Kanske i fikarummet? frågar jag och får ett hummade till svar. Således fikarast, konstaterar jag och ber om en mejladress. Mejl brukar moderna människor gilla. Eller sms. Fax är förlegat.
Nu har jag mejlat men ännu inte fått något svar. Känner mig mycket irriterad för i det läget jag nu befinner mig i har jag stött på patrull och kommer inte vidare i mina åtaganden.

Själv brukar jag vara noga med att ringa den sökt mig och då jag inte varit anträffbar. Av den enkla anledningen förväntar jag mig det samma av den jag söker. Att svara på mejl, sms, brev eller ringa upp tillhör hyfs och gott bemötande. Oavsett om det gäller familjemedlemmar, släktingar, vänner, tjänstemän eller anställda på institutioner och vårdinrättningar.

Det var i alla fall Antonio Meuccis tanke då han uppfann telefonen. Att vi smidigt skulle vara varandra nåbara trots avstånd. Även om Bell tog åt sig  all ära och berömmelse över uppfinningen av den makalösa och genialiska apparaten. Nu är det lättare än någonsin att nå varandra och både Meucci och Bell torde blekna över den snabba trådlösa utvecklingen.

Idag var jag med mamma på sjukhuset på det vi förhoppningsvis kan anse vara slutbesiktning. I väntrummet kunde jag konstatera att de flesta satt och fipplade med sina mobiltelefoner. En och en annan bläddrade i en tidning och jag såg faktiskt en person lösa korsord.
När mamma blev uppropad för att sätta sig ner i ett annat väntrum spärrades korridoren av en mycket gammal herre som utan att notera att vi kom gående ihärdigt och totalt uppslukad i sin egen värld grejade med sin mobiltelefon. När vi trängde oss förbi tyckte jag att jag såg en Pokémon på skärmen. Men jag kan ha sett fel, det kanske var en bild på ett barnbarnsbarn.

....vänligen avsluta med fyrkant och lägg sedan på luren.

På lingonröda tuvor och opumpade cykelslangar

Nu mognar lingonen. I vårt kylskåp står alltid en burk lingonsylt. Maken är en hängiven lingonsyltätare som anser att det mesta går ihop med dessa bär. Själv nyttjar jag endast en klick uppe på havregrynsgröten.
Det anses att lingon är hälsobringande. Bären hjälper vid besvär med urinvägsinfektion och på bladen kan det kokas ett te som sägs vara botemedel för den som drabbats av bleksot. Om inga lingon finns till hands för bot och lindring mot bleksoten går det tydligen lika bra med ett gyttjebad.

Nu basuneras det ut att sommaren är tillbaka. Tror jag vad jag vill på men än så länge torkar tvätten ute i det fria. Jag är nöjd och belåten med det lilla. En kopp latte och till det en mandelkubb ger tillfredsställelse om jag kan få avnjuta detta ute på förstukvisten utan att förfrysa mig. Det behövs inte mer för att jag ska känna lycka.

Området har plötsligt blivit avfolkat. Sommarstugegästerna har dragit sig in till staden för att sätta på sig sina arbetskläder. Fortfarande känns det så där behagligt ovant att inte behöva ställa väckarklockan. Trots att det gått tre år sedan vi sålde företaget är jag lika förvånad över att själv få rå om och förvalta min tid.
Kanske är förslaget om arbetstidsförkortning inte så dumt. Förhöjd livskvalitet och minskad stress. Tid för annat och möjlighet att förverkliga sig själv. En yrkesgrupp kommer dock till korta. Lantbrukarna. Där finns inga som helst möjligheter att förkorta arbetsdagarna trots att lantbruket hängt med i svängarna och blivit datoriserade företag. Spannmålsodlarna styrs av årstiderna, djurbesättningar tarvar föda och omsorg och tar ingen hänsyn till någon arbetstidsförkortning.

Uppkomna förslag till förändring gynnar mest de som är bosatta i storstäderna. Som att dra in bussturerna ute på den östgötska landsbygden, för att ta ett exempel. Även om det inte gör varken till eller ifrån de som bor i storstäderna. De har sina kommunikationer på ofta ett behagligt avstånd. Irritationen är med all rätt mycket stor ute på landet. Gymnasieeleverna som inte har rätt till skolskjuts tar sig inte till plugget utan måste förlita sig på föräldraskjuts,de familjer som endast har en bil i sitt hushåll och gamla som inte längre av olika anledningar kör motordrivna fordon tar sig inte till affärer, vårdcentraler eller till besök hos andra som borde vara varje människas sociala rättighet.
Många kommuner har blivit drabbade och protestlistor är upprättade. Till vilken nytta? undrar jag. Beslutet är fattat av övermakten och kommer nog aldrig att rivas upp. En levande landsbygd är tydligen inte något att eftersträva. Men det finns ju cykel. Landsortsbefolkningen blir garvade velocipedryttare och får dessutom utmärkt kondition. Främjar därmed folkhälsovården. Landsbygdsbor äger!

Dagens frilansuppdrag är fullbordat. Materialet är skickat till redaktionen och återstående tiden av dagen tänker jag ägna mig åt att göra ingenting. Behagfullt lutar jag mig tillbaka och sätter min dator i viloläge. Ständig arbetstidsförkortning helt enkelt. Jag avstår även att bege mig ut bland lingonröda tuvor.

Bortförda brudkronor och vapenskrammel

Känns som om jag befinner mig i ett växthus. Varmt och fuktigt. Mån tro om det blir ett bra svampår? Kantarellerna torde gilla det rådande klimatet. Inte för att jag är någon hängiven svampplockare. Verkar mest besvärligt att dra på sig stövlar och packa bilen för att bege sig dit där det borde finnas kantareller. Bara för att på plats konstatera att någon varit före oss. Det råder ett allmänt krig om läckerheterna. Så som det gjort i alla tider.

Skrollade mig igenom nyheterna medan maken förberedde vår frukost. Guld och silver till hemmanationen. Glädjeyra till oss.
I en närbelägen kyrka i vår församling har ett par skurkar brutit sig in och knyckt brudkronorna. Banditerna sitter bakom lås och bom men kronorna, en kulturskatt, är spårlöst försvunna. Precis som min moster Karins brudkrona. Den som hon gjorde i examensarbete och skänkte till Storfors kyrka, den ort där hon är född och uppvuxen. Moster Karin hade dock ritningarna kvar och en ny krona kunde tillverkas.
Själv har jag aldrig burit någon brudkrona. Vårt äktenskap har hållit i många år även om jag inte var någon kronbrud. Det är uppenbart att livslång kärlek inte enbart kommer an på en brudkrona.

I Turkiet har det också firats bröllop. Med ett tragiskt slut då en bomb exploderade mitt i festligheterna och trettio människor fick sätta livet till och nittiofyra personer är svårt skadade och kämpar för sina liv.
Självmordsattack, säger premiärministern.

Jag funderar över hur livet egentligen ter sig i dessa länder där attacker med svåra efterföljde hör till vardagslivet.
Folk gifter sig och vågar skaffa nya liv till världen trots det. Varför? För att visa att det inte finns en rädsla för terrorn? Att livet är starkare än ondskan? Människor blickar framåt och tror på en fredlig framtid? Många flyr för sina liv medan andra av olika anledningar väljer eller inte har något annat val än att stanna kvar. Hur ser vardagen ut för dessa människor?

Föräldrar följer sina barn till skolan. Tänker de att det kanske är sista gången de  ses när de vänder ryggen åt sina barn för att bege sig hemåt? Klungor av människor ute bland marknadsstånd, i butiker, på gator och torg. Känner de rädsla? Antagligen. Men de gör det de måste eftersom det svåra skulle bli ännu svårare om de inte gjorde det.

I går fick jag en förfrågan om att ta hand om stortvillingarnas lillebror varje tisdag förmiddag. Det är dags för mamman att åter bege sig ut i arbetslivet efter mammaledigheten. Nu ska hon mjukstarta innan gossen börjar i förskolan.
Självklart vill jag ta hand om vårt minsta barnbarn varje tisdag förmiddag! Ser det som ett privilegium. Vi kommer att lära känna varandra på djupet.

Våra barnbarn lever i en trygg värld. Det finns en nätverk runt omkring som sörjer för deras välmående och skyddar dem från katastrofer. Men med världsutvecklingen känner jag mig så osäker över deras framtid. Än så länge behöver vi inte undra om det är sista gången vi ser våra barn och barnbarn då de lämnas i förskolor och skolor. Att någon galning urskiljningslöst ska spränga sig själv eller kasta en bomb så ett helt kvarter med människor stryker med.

Det utkämpas många krig i vår värld. Några krigar om kantareller medan andra krigar för krigandets skull där religion är den bidragande orsaken.
I länder där det råder fred strider familjer inbördes om oliktänkande, makt, pengar och avundsjuka och näringsidkare krigar om kundernas pengar och köptrohet. Det har allt sedan människan skapats hörts vapenskrammel och strider inletts. Det lär med största sannolikhet aldrig upphöra.

Längtan och förväntningar

Vaknade till en fantastisk morgon. Solsken och klar luft, daggdroppar som gnistrade i solljuset. Även om sommaren nu oåterkalleligt är förbi har hösten sin charm. Tycker om de mörka kvällarna och att få krypa in under pläden.
Ändå finns en längtan inombords att det ska bli vår igen. I solskenet blir längtan mer påtaglig. Inget är så ljuvligt som när vintern ger vika och släpper fram det ljusa och skira.

Längtan till våren är opåverkbar. Men det finns en längtan som vi själva kan råda över. Få till en förändring i våra liv omkring det vi längtar efter.Kan omfatta resor till platser där vi varit och som vi vill återse. Dofter, smaker och känslor.
Det är lätt att blanda ihop längtan med saknad. Saknad känns för mig mer brutal, något jag inte kan påverka. En tid eller en person som jag aldrig mer kan komma nära. Jag kan även genom minnen känna en stor saknad. Minnen som egentligen ska ge tröst och lindring.

"Bevara era minnen som en skimrande diamant i era hjärtan. Ta fram den diamanten ofta och dela med er av era minnen med andra. Låt era minnen lysa upp i det som just nu är mörkt och kallt".
Så sa jag ofta i minnestalen då jag var borgerlig officiant vid begravningar. Men jag glömde säga att det är viktigt att även dela på saknaden. Inte låta den vara en personlig ägodel även om saknaden kan se olika ut för var och en av oss.

Ofta har jag försökt förverkliga mig själv i min längtan. Sett till att uppnå målen med det jag längtat mest efter. Det var en gång i tiden en längtan om att slå mig fri, uppnå längtan efter självständighet utan orosmoment som hade slagit rot i min själ. Jag lyckades och känner en stolthet över mig själv att inte låta längtan bli just en längtan utan att jag faktiskt klarade av att nå målet.
Längtan har också varit att skapa något, ensam eller tillsammans med andra. Även där har jag lyckats.
Den helt vardagliga längtan efter något gott att äta eller längtan efter att få gå till sängs för att sova är enkel. Bara att agera utan att för den sakens skull fundera så mycket. Det gäller bara att inte fastna i sin längtan utan se den som en möjlighet.

När vi drev vårt företag fick jag ofta påringningar av människor som sökte jobb hos oss. Människor som sade sig ha en längtan efter att jobba på begravningsbyrå. När jag frågade varför hade de inget konkret att komma med, det fanns endast en längtan.
Det mest udda var en man som påstod sig ha en innerlig längtan efter att köra begravningsbil. Något han längtat efter i alla tider. Själv tyckte jag det mest lät som en besatthet och erbjöd honom varken att få åka med som levande passagerare eller framföra fordonet på egen hand. Men jag tänkte stilla att en dag kommer då du ska få åka begravningsbil. Det gäller oss alla även om de flesta av oss inte har någon större längtan efter den åkturen.

För tillfället har jag ingen inneboende längtan efter något i storformat. Förutom att jag längtar till våren. Minnen har jag dock gott om som i och för sig kan medföra en längtan efter något bakomvarande.

Förväntningar om vad som ska ske framöver finns det däremot gott om.  Som att vi snart kommer att få besök från Värmland. Då förväntar jag mig att vi ska ha en trevligt helg tillsammans, Som alltid när vi träffas.

Söta druvor och vita sockiplast

En händelsefattig dag. Sådana dagar behövs. Bara få vara i nuet, lägga undan klockan och ta tiden så som den kommer.
Tid tar det dock för våra vindruvor att låta sig skördas. Känner en lätt iver över att den tiden går för långsamt. Frågan är om vi ens hinner få smaka söta druvor innan frosten tar dem. Verkar hopplöst i nuläget.

Skolorna har dragit igång. Småtvillingarnas storasyster är ekiperad inför att börja i förskoleklass. Nya kläder och gymnastikutrustning är inköpt. Sockiplast är förlegat. Jag minns med fasa de där äckliga fotbeklädnaderna som luktade svett och fotvårtor och som vi barn måste ha på oss när jag gick i lågstadiet och hade gymnastiklektion en gång i veckan.
Pojkarnas var blå, flickornas vita. Könsneutrala sockiplast var ännu inte uppfunnet och när de kunde uppfinnas och läggas ut på marknaden var de ute och omoderna. Nu är det andra skodon som gäller för en liten gymnast, oavsett bärarens kön.

Men, på min tid var det oerhört viktigt att bära sockiplast samt gymnastikdräkt. Helst med volang. Jag var ingen volangflicka utan nöjde mig med en slät modell utan onödigt krås runt nedre delen av magen. Ständigt frysande och med skinnet knottrigt tvingades jag hoppa bock och utföra andra övningar på redskap som var högre än min halva kroppslängd.
Jag tog sats och precis då jag nådde fram till bocken sög sig sockiplastens undersida sig fast i det grönmålade golvet. Tvärnit och platt fall. Läraren tog mig hårt i de smala armarna och släpade mig tillbaka till startposition. Samma klena resultat varje gång. Jag tog mig aldrig över bocken och jag skyller allt på sockiplasten.

Under högstadietiden skyllde jag på mina månatliga besvär och tillbringade ofta gymnastiklektionerna under falskt kvidande liggandes på skolsysters pappersbeklädda brist medan hon omhuldade mig med tröstande ord och Bamyl. Trots att sockiplast för alltid var utgånget ur sortimentet och vi fick tillåtelse att gymnastisera barfota avskydde jag gymnastiklektionerna. Om det inte gällde utomhusaktiviteter med längdhopp, kulstötning och löpning. Då ställde jag mig villigt till förfogande. Hoppade, stötte och fann en ära i att vara ute först av alla ur startblocken.

Där jag nu befinner mig tar jag fortfarande avstånd till gym och atletiska övningar. Jag har försökt utan någon större framgång. Köpte för några år sedan årskort på vårt lokala gym men såg liemannen flinande kika fram bakom dörrposten när jag satt och flåsade i möjliga och omöjliga maskiner. Mig skulle han inte få ta så jag slutade och gav mig istället i kast med afrikansk dans tillsammans med ortens mycket unga kvinnliga deltagare. Efter att ha uppvisat mina färdigheter i den komplicerade dansen hemma på köksgolvet till makans omisskännliga förtjusning kände jag att jag nått målet och slutade även med att dansa afrikanskt.

Nu lever jag för stunden utan några större åthävor och finner det ganska bekvämt och vilsamt. Men i och med att skolorna slagit upp sina portar öppnar åter vår eminenta simhall som vår by är beskaffad med. Tankarna finns att jag ska rota fram simdräkten ur garderoben och med ett magplask kasta mig i bassängen och simma några meter fram och åter. Om tanken övergår i handling återstår att se. Måste fundera ett varv till innan beslutet är taget.