Med känsla för inredning och olja i baken

Som barn och inledningsvis på min tonårstid ansåg jag det ytterst penibelt att inhandla toalettpapper. Mina föräldrar suckade djupt och tungt då jag blev ivägsänd för att göra inköp av diverse matvaruartiklar samt toalettpapper och kom hem efter avslutat uppdrag utan dessa av nöden tvungna rullar av mjukaste papp.
Jag hävdade att samtliga butiksanställda samt mina medkunder noga höll koll på hur stor vår förbrukning av denna artikel var.
Pappa hävdade svärande motsatsen. Att folk fullständigt gav blanka fan i hur mycket vi sket. Jag vägrade dock hårdnackat varpå pappa muttrande fick springa till affären med hårt åtknipna skinkor för att han skulle slippa omaket med att gnugga sidor ur Aftonbladet när nöden gjorde sig gällande.

Idag har jag inga problem med inköp av dessa mjuka rullar. Händer till och med att jag köper storpack för den nödvändiga säkerhetens skull.
Till min glädje upptäckte jag sist jag skulle köpa toapapper att rullarna hade ett mycket trevligt mönster. Grått och vitt. Samma färgskala som kaklet i vårt badrum. Jag slog till på direkten. Släpade hem tre stora förpackningar och fyllde hemkommen på vårt förråd av toalettpappersrullar.
När jag hängde upp den första rullen i hållaren häpnade jag av det enastående resultatet. Min fasta övertygelse är att jag borde ha blivit inredningsarkitekt. Toalettpappret gifte sig direkt med våra kaklade väggar. Amazing!

Förr, när vanligt folk använde det som fanns till hands när röven skulle torkas, var det endast de rika som kungar och adliga släkter som kunde unna sig lyxen att använda toalettpapper för  ändamålet. Andra vars blod inte rann blått genom ådrorna fick nyttja sina rövskrapor av trä, ihopsamlat löv eller om det gällde kvinnor nederdelen av kjolen. Undantagsvis vikingarna som torkade sig med djurben eller ostronskal.
När toalettpappret fick sitt verkliga genombrott och slagkraft i slutet av 1800-talet innehöll det en slags olja som skulle lena gott åt den krake som drabbats av hemorrojder. Ganska synd att den oljan försvann från toalettpapperstillverkningen. Antagligen uppdagades det att den inte var hälsosam. Eller så blev tillverkningen allt för kostsam med olja i pappersmassan.

Det finns regler för hur en rulle toalettpapper ska hängas i sina hållare. Är hållaren beskaffad med avrivningshjälp ska rullen placeras med pappret hängande framåt mot användaren. Saknad däremot avrivningshjälp ska rullen hängas med pappret bakåt, bort mot användaren.
Undrar just hur många av oss som är medvetna om vikten av detta hängningsmoment?
I vårt land är vi storkonsumenter av toalettpapper. Vi förbrukar 15 kilo per person och år men i Amerika är det värre. Där torkar sig varje amerikan med hela 22 kilo toapapper per person och år.

När jag går in i vårt badrum tittar jag med välbehag på det grå-vitmönstrade toalettpappret där det hänger i sin hållare. Visserligen hänger rullen inte enligt regelboken eftersom vår hållare inte är beskaffad med något avrivningshjälpmedel. Men skulle vi hänga rullen med pappret bakåt mot väggen skulle det snygga mönstret som går ton i ton med vår kaklade vägg inte synas. Gäster som besöker vårt badrum skulle då inte begripa vilken sinne jag har för inredning.

Tre sovande barn och en hund som blir utan hummer

Vildvinet byter färg. Från grönt till rött. Men än går jag utan strumpor och skor. September levererar. Ett tag till i alla fall, säger vädergurun.
I skolorna har det varit fart under några veckor. Några har börjat första klass medan andra sista året på gymnasiet. Och så finns det de som börjat förskoleklass. Som småtvillingarnas storasyster till exempel.
Varje dag när jag tänker på henne får jag en klump i magen. Inte på grund av barnet utan av den anledningen att några ligister ställer till med sattyg på skolan. Antagligen inga elever utan några helt andra som inte har något där att göra.
Krossade fönsterrutor där glaset omsorgsfullt placeras i sandlådan. Uppskurna plåtburkar likaså. Lärarna är förtvivlade och föräldrarna rädda. Nu går det vakter från ett vaktbolag runt skolan på olika tider för att bevaka att ingen kommer dit och ställer till med mer elände som kan få katastrofala följder.
Hur barnen är informerade vet jag inte. Kanske vill de vuxna inte oroa i onödan. Jag ska ta reda på den saken. I kväll. Då ska jag hem till flickorna och sitta barnvakt medan deras mamma åker hem till oss. Verkar kanske ologiskt men det är jobbrelaterat för mammans del. Hon vill inte bli stört av något, inte ens av sina barn därför tar hon sin tillflykt till oss som är lugna och beskedliga. Dock är jag inte hemmavid utan sitter hemma hos henne. Kan bero på att jag inte kan hålla tyst under några längre tidsintervaller eller så beror det på att barnens pappa är ute och far han också. Barnen kan rimligtvis inte vara ensamma hemma. Det finns åldersgräns för sådant.

Läste en artikel att i England är mor- och farföräldrar ofta barnvakt. Av 1 550 tillfrågade svarar 80% att de ser efter sina barnbarn regelbundet. Men det har visat sig att det är både på gott och ont. En tredjedel av barnens föräldrar är inte nöjda med de metoder som den äldre generationens barnvakter tillämpar. De var till och med rädda för att barnen skulle bli mer förtjusta i sina mor- och farföräldrar än i sina föräldrar.
Så ruckar de barnvaktande mor- och farföräldrarna på rutinerna. Låter barnbarnen styra och ställa lite som de behagar. Med den påföljd att föräldrarna blir sura.
Vi har lärt oss vilka rutiner som gäller för våra barnbarn. De får till exempel inte äta godis hur som helst.Gäller både stortvillingarna och deras lillebror lika väl som småtvillingarna och deras storasyster. Det har vi löst genom att enkom mata dem med chokladpudding. Det har även hänt att de fått kräftor, räkor, krabba och hummer. Det sista var inte riktigt sant men det har varit uppe på tapeten. Hummern står kvar på önskelistan. Vill de ha hummer ska de få hummer, det är en rimlig begäran.

Inte heller lägger vi oss i barnuppfostran. Vi har tappert och så gott vi kunnat uppfostrat klart våra egna barn och överlämnar den biten i föräldrarnas händer utan vidare inblandning av oss. Det är det som är det behagliga med att ha barnbarn.Tillsammans med dem äta hummer, chokladpudding och bara ha roligt.
Men när jag kommer hem till de tre små flickorna ikväll sover de gott i sina sängar. För så har föräldrarna bestämt. När det är sovdags ska det sovas och inget annat. Då hjälper det inte att mormor blir insläppt genom dörren för att barnvakta. Jag får äta chokladpuddingen i min tragiska ensamhet och hoppas på att ledarhunden är hemma. Då ska han få slicka både på skeden och det sista ur skålen.
Men någon hummer tänker jag inte kosta på hunden. Det måste finnas vissa gränser att hålla sig inom.

Grädde på moset och en rädd hyena

Gårdagen började med havregrynsgröt. När jag öst upp portionen på tallriken, slängt på en klick sylt och skulle ta fram mjölken visade det sig att det ingen mjölk fanns att ta fram.
Ta grädde, sa min rådige make som aldrig i livet skulle få för sig att äta havregrynsgröt.
Stöllen gjorde som token sa och frukostmåltiden blev minst sagt en märklig upplevelse.
Ungefär som jag föreställer mig grädde på moset. Med den skillnad att här rörde det sig om grädde på havregrynsgröten.
Fart på magen blev det och anrättningen mättade ända till kvällen. Vilket var tur eftersom jag under eftermiddagen begav mig ut på två vitt skilda frilansuppdrag och endast hann få i mig en dammsugare och lite mineralvatten. Båda inköpen gjordes hos bagaren i Sonstorp.

Efter mitt första uppdrag vet jag exakt var alla älgtorn befinner sig i skogarna runt Sonstorp. Jag fick även lära mig hur andjakt går till och titta på bajs från vildsvin. Plus ett avtryck från en grisklöv i torkad lera.
Jag begrep inte att jag skulle ut och vandra i skog och mark med jägaren och hade därmed endast iklätt mig mina fotriktiga sandaler.
Kunde jag egentligen ha räknat ut med arschlet. Bokas det dejt med en jägare är det annat än fotriktiga sandaler som gäller. Jag fick stå mitt eget kast och höll god min när jag klev runt i snårskogen.
Några vilda djur förutom de inplanterade gräsänderna samt en vilsen trana fick jag dock inte se.

Nästa uppdrag var ostkaketillverkning i Ljusfallshammar. Egentligen inget nytt för mig som en gång tillsammans med maken haft en besättning mjölkkor. Då var ostkaka vardagsmat för oss. Tillika kalvdans. Denna maträtt som är lika älskad som den är hatad. Av oss älskad och saknad.

Nåväl. Några damer och några herrar bakade ostkaka och dofterna spred sig förförande i köket.Som grande finale blev jag bjuden på anrättningen när den var klar. Ljummen ostkaka med vispad grädde och jordgubbssylt. Lade sig fint över havregrynsgröten och konditorivarorna.

Jag svängde in bilen framför vår stuga då det började mörkna. Maken stod beredd med kaffe och glass. Jag avstod glassen av förståeliga skäl. Det finns även gränser för en som tycks sakna botten på magsäcken.

Natten blev orolig. Jag vaknade ofta och det var varmt under täcket. Nattsömnen blev inte det jag hoppades på då jag gick och lade mig. Även maken sov oroligt. Han väsnades när han med mod och styrka skulle slå ihjäl en hyena med en påk som tillhygge. Ett sådant tilltag sker inte utan ett visst motstånd från den som blir angripen. Jag förmodar dock att maken inte var iklädd fotriktiga sandaler då han var ute på jakt efter en hyena. Ty då han besitter ett mäktigt förstånd var han säkert mer komfortabelt klädd om fötterna.

En vacker promenoar och en bister inspicient

Det händer att maken och jag bokar biljett för att åka in till Norrköping och gå på någon uppsättning på Östgötateatern.
Att gå på teater är festligare än bio. Det upplevs dessutom som om det är lättare att leva sig in i handlingen samtidigt som om det känns att skådespelarnas karaktärer agerar ut rollen enkom åt mitt håll. Sitter vi dessutom på första bänkraden kan det skvätta svett och saliv på oss och då blir det verkligt att det är skådespel på riktigt och inte på film.

Idag har jag varit på Östgötateaterns Stora teater i Norrköping. Fick en skymt av skådespelarna som hårdtränar inför höstens premiär med musikalkomedin La Cage aux Folles. Den har jag sett på film några gånger och skrattat hejdlöst vid varje tillfälle. Nu är jag frestad att boka biljetter för att vi ska få en humoristisk helkväll.

Nu var det inte för att som första utomstående få en glimt av musikalen utan för att bekanta mig lite närmare med lokaliteterna i teaterbyggnaden. Dit endast behöriga har tillträde.
Under två och en halv timma travade jag runt i promenoarerna som korridorer heter på teaterspråk, kikade in i skådespelarnas loger, perukmakeri, kostymförråd och orkesterdike. Klev in bakom scenen, och kollade på teatervinden.
Enda gången jag stötte på problem var då jag olovandes steg in i inspicientens för stunden obevakade utrymme. Hon kom efter en stund och med bister min spände hon ögonen i mig. En liten dam som inte verkade svältfödd. Skamsen gick jag ut genom dörren samtidigt som hon gick in. Vi pressade våra magar mot varandra och bildade en mänsklig propp i den trånga dörrposten. Att jag dessutom hade min kameraryggsäck på ryggen gjorde inte saken lättare. Snarare trängre. En ville in och en ville ut och vi kämpade hårt innan proppen släppte.
Min ciceron bad om ursäkt och jag begrep att inspicienten var ett fruntimmer med pondus.
Vi gick faktiskt in i hennes arbetsrum utan att fråga om lov, urskuldade sig ciceronen som innan den stränga damen dök upp hunnit med att förevisa mig alla apparater och monitor som tillhör en inspicients arbetsredskap och tagit sig ut ur rummet innan det åter skulle bemannas.
Jag vände på huvudet innan jag lommade iväg. Blicken jag fick sa sitt tydliga språk. Hon skulle aldrig någonsin förlåta mig.

Kända och okända skådespelare stirrade stelt men leende på mig från uppsatta fotografier. Gästspelare och från den fasta ensemblen.  Några numera döda, andra har gått i pension men de flesta är i högsta grad levande och aktiva på olika teaterscener.
Margaretha Krook, Max von Sydow och Ernst Hugo Järegård. Kända namn som fått sin teaterskolning på Norrköpings Stora teater.
De håller sig undan för här finns inga teaterspöken hur gärna vi vill, sa ciceronen och syftade inte på Max von Sydow som ännu inte sällat sig till skaran av döda skådespelare.

När vi sitter i röda plyschklädda teaterstolarna för att se La Cage aux Folles vet jag precis vad som händer bakom kulisserna. Herrarnas loger går i babyblått medan damernas väggar är strukna med aprikos färg. I sitt krypin med uppsikt över allt som sker på andra sidan av glasrutan befinner inspicienten.  Jag vet exakt vart hon sitter och jag överväger om jag ska höja handen och forma fingrarna till en liten vinkning. Efter idag känner vi trots allt varandra. I alla fall så pass mycket att vi under en kort stund haft en form av närkontakt. Även om vi inte knöt några vänskapsband så är det aldrig fel att visa att jag trots allt är beskaffad med en gnutta av hövlighet.

En ko nära mig och en yngling i en blå bil

Måndag, höstluft och solsken. En lång morgonpromenad och sedan kaffe latte och en skål lakritsglass. Ekologisk glass från Sänkdalen, Vikbolandet. Gjord på mjölk och grädde från en ko nära mig.
Östgötadagarna hade mycket att erbjuda och tillströmningen av intressenter var hög och jämn.
Nu får vi vänta ett helt år på nästa tillfälle. Lär säkert bli lika höga besökssiffror då som nu. Folk från städerna är nyfikna på vad landsbygden har att bjuda på. Som strutskorv och killingkött för att nämna några exempel förutom den ekologiska glassen.

Det är tryggt att bo på landet. Alla känner alla och mycket av tryggheten består i just igenkännandet. Engagemanget i en levande landsbygd är en stor och viktig del där politikerna borde vara med att stötta så tryggheten kan få finnas kvar för landsbygdsborna. Och så det där med fiber. Med bredband via fiber blir landsbygden inte bara levande utan även attraktiv. Dock ställs det krav om engagemang bland byborna om det ska bli något bredbandsnät.

Jag tänkte lite på det där med att vara landsortsbo under min promenad. Om att känna sina grannar och övriga bybor. Mest tänkte jag att ute på landet säger människorna hej till varandra då de möts.
Under min promenad mötte jag fyra personer som också var ute och promenerade. Ingen av dessa hälsade! Jag sökte ögonkontakt i god tid men alla vände de bort blickarna. Trots att vi möttes mitt ute på vischan. Vi kände inte varandra och kunde således inte ge oss till att hälsa tycktes de mötande tänka. Var de kan hända inte landsortsbor?

Hälsade vi mer för några år sedan? Kanske är det så. Att vi blivit mer rädda för varandra. Skräms över att söka ögonkontakt och säga hej till en främling.
Jag blir glad om någon främmande människa hälsar på mig. Ännu gladare om vi samtidigt passar på att byta några fraser. Är av den åsikten att det inte är förenat med någon fara att hälsa på och prata med människor som befinner sig runt omkring mig. Även om det skulle vara helt obekanta ansikten.

Sist jag var körde in till Norrköping hamnade jag sida vid sida med en liten blå bil. Jag låg i den högra filen och den blå bilen i den vänstra. Jag vred på huvudet och tittade in på min medtrafikant. Där satt en yngling vid ratten. Han liksom jag var ensam i bilen och han vred även han sitt huvud åt mitt håll. Vi stirrade några sekunder på varandra så sprack han upp i ett leende. Vi lyfte samtidigt ena handen och vinkade innan han gasade på och lade sig framför mig i körfältet. Jag märkte att jag log från infarten till Norrköping ända bort till rondellen vid Ö&B. Sedan svängde jag upp på Norra Promenaden och började småsvära över den tokskalle som kommit på idén att sänka hastigheten till 40 km på hela den gatan. Leendet var borta och jag blev en surkärring som hade bråttom att komma fram till slutdestinationen. Hur lätt är det att ha bråttom när jag enkom får framföra mitt fordon i 40 km?

I vår frys ligger det tre burkar ekologisk glass. Lakrits, jordgubb och blåbär. Alla tillverkade av mjölk och grädde från en ko nära mig.  Tar jag en promenad i morgon ska jag välja blåbär när jag kommer hem. Och möter jag någon på min vandring ska jag minsann säga hej högt och tydligt. Av artighet men även i vetenskapligt syfte. För att utröna hur många det är som vill hälsa på en främling.