Plöjda fåror och nyfiket öppna en stängd dörr

Helgen gick över i ett rasande tempo. Från att vara fredagskväll blev det plötsligt söndagskväll och i morse vaknade jag tio minuter före väckarklockan. Inte ofta det händer numera, att vi ställer klockan på ringning.

Morgontoalett, frukost och bäddad säng. Sedan iväg till ett nästan öde Norrköping. Jag skulle fotografera en byggnad och ville göra det innan morgonrusningen satte fart. Ville ha fria ytor utan att behöva riskera att fånga några morgontrötta Norrköpingsbor på väg till sina dagsverken.

Dörren till huset stod på vid gavel. Jag dristade mig till att kika in. Av ren nyfikenhet ville jag veta vad som fanns där inne i dunklet. Stod stilla och lät ögonen vänja sig vid det dåligt upplysta rummet.
Minuterna tickade på och efter en stunds tvekan satte jag den ena foten framför den andra och trädde in i lokalen. Fotade en bild. Fotade två bilder sedan tog det stopp. Som från ingenstans kom det fram en ung man iklädd skyddsväst. Han såg forskande på mig och en kort tystnad uppstod.
Så ställde han frågan jag förväntade mig. Skarpt och med en förvånansvärd pondus undrande han om jag fått löfte att beträda det innersta. Nu var jag inte i det innersta utan endast en liten bit in i salen. Vilket jag också påpekade. Det blev ställt utan tvivel vad han ansåg om mitt försök att ställa mig i försvarsposition.
Jag gjorde ett nytt försök. Jag hade inte något löfte, men kanske han kunde ge mig lov...
Han pekade tyst på dörren och jag förstod vad han menade.

Hade den här händelsen ägt rum för tjugo år sedan hade jag av skam rasat ihop framför den unge mannens fötter. Dagar hade under lång tid dröjt sig kvar där jag grämt mig över mitt tilltag som åsamkat mig bassning. Näsbrännan hade skavt, svidit och jag hade förbannat mig själv över min dumdristighet.
Numera är jag hårdhudad. Den unge mannen och jag lär aldrig mer se varandra. Han känner inte mig och jag känner inte honom. Vad spelar det då för roll att jag gick in på förbjudet område för att ganska omgående bli bortschasad? Nu, åtta timmar senare minns han antagligen inte ens hur jag ser ut.

Det går inte att skämmas över att vara nyfiken. Ta reda på det jag inte vet, söka ny information, lära mig lite om mycket. Varför trava rakt fram i redan plöjda fåror när jag själv kan plöja nya. Dessutom har jag läst att nyfikna människor är lyckliga och lever längre. Den nyfikne får fler vänner, blir kreativ och utvecklas till en bra problemlösare.

Att den nyfikne då och då blir bortgjord är inget att fundera över. Shit happens. Stora eller små bakslag drabbar alla genom livet. För övrigt har jag mejlat den unge mannens överordnade och frågat om jag får använda bilderna. Han svarade artigt att jag fick göra precis som jag behagade.
Jag tänker aldrig sluta snoka för det kan löna sig att vara nyfiken. Om jag gör det på rätt sätt och inte nyfiket dyker ner i något privat som jag inte har något med att göra. Det är dock det allra svåraste att låta bli...

Den största gåvan är ändå att jag har förmågan att vara nyfiken på den dag jag varje morgon vaknar upp till.

Ryssar i Glan och Albins dåliga hälsa

Nu har de kyliga mornarna gjort sin entré. Den tidiga morgonluften är krispig och jag upplever den som behaglig. Min lagom tjocka stickade tröjan har tagits fram ur lådan. Behövs i början av dagens första timmar, för att sedan åka av när solen värmt upp luften.
De senaste dagarna har det varit en livlig trafik i luftrummet ovanför vårt hus. Helikoptrar har svept förbi, kamouflagemålade. Kanske är vårt försvar ute och kikar om ryssen hittat på ett sätt att ta sig förbi Gotland. Inga ryssar finns dock i Glan för något periskop har inte jag sett till. Bara fiskare Axelsson fiskebåt.
Denna fredag har nog Försvarsmaktens helikoptrar tagit helg och istället skickat ut sina jetplan. Små svarta snabbt försvinnande prickar på himlavalvet som efterlämnar ett vitt streck med iskristaller som bildats av flygplanens utsläpp av vattenånga. Min stilla undran är om general Micael Bydén själv sitter vid spakarna och tittar ner på vår enkla boning när han ovanifrån har vägarna förbi. Eller flygvapenchefen generalmajor Mats Helgesson. Det måste vara höjden av lycka att köra en luftfarkost. Att behärska den avancerade radartekniken, spakar, knappar och instrument på manöverpanelen. Inget får gå fel.

För min egen del kan det bli nog så komplicerat att ringa ett helt vanligt telefonsamtal. Vilket jag under dagen fick erfara. Tre gånger knappade jag in vad jag antog vara det rätta telefonnumret och tre gånger kom jag fel. Jag uppgav mitt namn och mitt ärende. Att jag ville närvara på en konstinstallation och göra en intervju med både konstnären och den ansvariga för installationen. När jag sista gången hamnade hos en vänlig men ytterst förvirrad dam på ett statligt verk var det nära att jag gav upp. Det hela blev till sist mycket pinsamt.

Maken fick för något år sedan ett flertal uppringningar från en förskola i Örebro. Glatt meddelande den som ringde att maken nu äntligen fått förskoleplats varpå maken tackade så mycket och lade på.
Efter en tid ringde åter igen den placeringsansvariga upp maken och frågade om intresset av förskoleplatsen kvarstod. Nej, maken gav platsen till någon annan med hänvisning till att han ansåg sträckan mellan Örebro och Skärblacka var besvärande lång. Maken avskrevs från listan och kvinnan i fråga hörde aldrig mer av sig. Möjligtvis surnade hon till efter allt besvär hon lagt ner på att skapa en förskoleplats. Vilket jag kan förstå.

Numera har förskoleplaceringsansvariga ersatts av någon som skickar sms till min make med upplysningar om Albins hälsotillstånd. Vad vi kan se av textmeddelandet så är Albin behäftad med en rad åkommor så egentligen borde väl sjukvården kontaktas i första hand. Trist är det i vilket fall som helst för på grund av Albin blir ofta olika tillställningar avbokade.

Min bloggkollega Tommy beskrev igår i sin blogg att föregångaren till hans telefonnummer är en medlem av SSU, därmed får även Tommy en rad meddelande som inte berör honom. Hans förklaring är att ju större efterfrågan på de mobila abonnemangen är desto mindre nummerkombinationer finns det att tillgå.

Snart dalar solen över skogsranden vid Glan. Luftrummet är för tillfället tyst och stilla och jag har avslutat mina för dagen viktiga telefonsamtal. Mobiltelefonen kommer endast att användas för att lyssna till Storytel om inte någon ringer upp mig vill säga. Då hoppas jag att ingen har ringt fel. Eller att det är en enträgen försäljare som gör ett tappert försöka att kränga på mig något jag inte vill ha.
Det är då som den finurliga inställningen Blockera uppringaren kan användas. Vilket jag också gjort vid ett antal tillfällen. Avancerad teknik på hög nivå...

Gula faran och en trivsam afton

Dagen inleddes med en stadsresa. Vi följdes åt, maken och jag. In till stadskärnan för uträtta ärenden samt återlämna en bok jag lånat av en bekant. Även han boende ute på landsbygden. Mötet för överlämnandet skulle ske på Spiralenparkeringen.
Jag överdriver inte om jag säger att jag inte varit i centrum på nästan tre år. Endast gått en kort bit på Drottninggatan, från ett parkeringshus beläget ovanför Filmstaden, till min optiker. Jag förundrades över centrums frammarsch. Gamla hus är rivna och ersatta med nya komplex innehållande butiker av alla de slag.  Samt olika näringsställen. Ingen behöver gå hungrig på Norrköpings gator. Utbudet är överväldigande.
Då både maken och jag är hängivna cafébesökare slank vi in på Nelins konditori. Där kostade en liten smulpaj och en kopp kaffe 79 kronor. Per person. Som dagens lunch, ungefär. Snålheten slog till och vi gick till det gamla hederliga Lindahls istället. Där fick vi både räksmörgås, wienerbröd med äppelmos, kaffe och chai latte för en mindre kostnad än smulpajen på Nelins.

När vi flyttade till Östergötland och Vikbolandet hösten 1989 var jag totalt skräckslagen över att köra bil i Norrköping. Det tycktes krångligt och de gula spårvagnarnas framfart skrämde. Jag tog ett beslut om att enkom åka till pittoreska Söderköping om jag kände behov av att besöka en stad. Men behovet av utbud blev större än skräcken som jag med tiden lärde mig att hantera och Norrköping kom att bli mig välbekant.
När jag sedan började köra taxi under en kortare period blev jag riktigt hemmastadd även om resorna mest skedde nattetid mellan olika adress och danspalatset Palace. Hämta här, lämna där och hämta igen fast på en annan adress för att köra till hemadressen. Tystnadsplikten för en taxichaufför var för mig en hederssak efter kundernas nattliga äventyr. Bara jag fick betalt för resan var jag nöjd, glad och brydde mig föga om eventuella amorösa eskapader.

För sex år sedan släckte Palace ner sin röda skylt. Flaggan hissades på halv stång och människor grät ut sin förtvivlan. Dansgolvet sopades för sista gången efter den sista dansen och öltapparna monterades ner. Nu finns Sveriges mest växande revisions- och konsultföretag i den före detta nattklubben.
En enda gång har jag varit på Palace. Inte för att dansa utan för att äta julbord. I mitt släptåg fanns en kollega som inte hade åldern inne att vistas i lokaliteterna. Men ingen kunde hindra honom från att äta skinka och sillsallad tillsammans med sina arbetskamrater. Jag hämtade gossen i föräldrahemmet och lovade hans mamma att återlämna honom i välbehållet skick. När julbordet var avklarat greppade jag pojkens överarm och gick med bestämda steg trots vilda protester ut till min bil, tryckte ner honom i sätet och selade fast honom. Hans mamma tackade mig för moderlighet och visad omsorg allt medan pojken blängde lömskt under sin mörka rakt klippta lugg.  Idag är han en vuxen man med fru, villa och egna barnungar. Det har gått honom väl i livet har jag hört.

Efter tid och år med vårt företag i Norrköpings gamla stadsdel känner jag staden som jag känner min egen ficka. Men inger ger mig sådan tillfredsställelse som när jag lämnar den och svänger upp på motorvägen mot Skärblacka. Här hemma råder lugnet och om en timma ska jag åka till förskolan för att hämta småtvillingarnas storasyster. Hon ska gästa oss i natt och när kvällsmaten är avklarad blir det myskväll med filmvisning. Hon har lovat att ta med den allra bästa film som hon har i sin ägo.

Det kommer med andra ord att bli en mycket trivsam afton.

V-formation och en fiffig box

Gässen samlas i flockar. Flyter stilla på den spegelblanka vattenytan allt medan morgonens dimma långsamt stiger. Det ser nästan ut som om sjön står i brand. Det märks att de är ungfåglar. Skränande tar de sats och lyfter. Bruset från vingarna blandas med skriken och början av färden sker vingligt och ostrukturerat. Ledargåsen ropar och flocken rätar in sig i leden att medan en v-formation bildas. Ett hösttecken om något.
I vår trädgård lyser judekörsen starkt orange. En gammal medicinalväxt som är giftig på grund av innehållet av solanin och physalin. Den lär dock bota både gallsten och gikt för den som vågar sig på att testa.
Kärleksörtens täta rosa blomkorgar samsas med judekörsen och de båda växterna harmoniserar fint med varandra. I den grekiska mytologin sägs det att kung Telefos använde sig av kärleksörtens kraft för att läka sina uppkomna sår. Säkert är i alla fall att örten har använts för att linda svedan som uppstår vid brännsår. Rotknölen ska visst vara god om den kokas i femton minuter. Har en nötliknande smak och är en av de viktigaste växterna att överleva på om någon går vilse under en längre tid. Finns inte tillgång till vatten, kokkärl och eldstad går det bra att äta rotknölen rå men jag går inte i god för att den är aptitlig i rått tillstånd.

En glädjande nyhet så här i begynnelsen av hösten är att vi äntligen fått våra nya soptunnor. En lastbil stannade i morse utanför vårt hus. En liten kvinna och en hårt snaggad man med en cigarett dinglade i ena mungipan hoppade ur förarhytten. Glädjestrålande trädde jag på mig mina sandaler och gick dem till mötes.
Äntligen, som vi har väntat, utbrast jag och slog armarna om den först ur lastutrymmet utlastade tunnan.
Mannen drog ett bloss på ciggen, skrattade med hela ansiktet och påstod att ingen annan som de levererat tunnor till har blivit så exalterad som frun på Bäckstugevägen 29. De flesta har muttrat över sopkärlens storlek och brist på placeringsplats vid hustomterna.
Själv är jag överväldigad. Två stora tunnor med fack där det ska sopsorteras. Var sak har sitt eget fack och det fiffigaste av allt; Det tillhör en liten näpen box där det ska läggas batterier och glödlampor. När boxen är full är det bara att häkta på den på tunnan och sopgubbarna tar sedan hand om innehållet.
Boxen har fått en hedersplats uppe på vårt kylskåp där alla kan se den.
Våra nya soptunnor har gett mig min dag. Aldrig mer behöver vi åka till sopstationerna och pula in skräp i oftast överfulla containrar.

Tack Norrköpings kommun! Äntligen har ni lyckats åstadkomma något riktigt bra!

När cigaretten var nedrökt till filtret stod tunnorna på plats. Vi fick en muntlig snabblektion samt en bruksbeskrivning. Den lilla kvinnan klättrade in i lastbilshytten och satte sig vid ratten. Mannen kastade fimpen på marken, släckte den med skosulan och tog plats på passagerarsätet. Vi vinkade åt varandra och när bilen försvann plockade jag upp fimpen och kastade den i ena tunnan. I facket Brännbart. Tror att det var rätt även om jag ännu inte hunnit att läsa instruktionsboken.

Avskalad hud och miljöbovar

Idag kom jag precis av mig på grund av ett sprucket schema. Plötsligt stod jag inför en hel dags ledighet och i min förvirring över den påkomna och oplanerade lediga tiden satte jag igång med ett kaffebrödsbak. Eftersom sommaren inte har några ambitioner att dra sig tillbaka kunde maken och jag avnjuta nybakat ute på förstukvisten.

När disken var avklarad och kafferepet avklarat fanns mer tid för ingenting. Möjligtvis tid för en garderobsstädning. Det har jag funderat på länge men inte kommit till skott.
Jag började med att se över mitt förråd av långbyxor. Provade för säkerhets skull. Drog upp plaggen över höfterna, drog in magen och gjorde ett flertal tappra försök att få upp blixtlåsen.
Maken stod bredvid som åskådare. Jag pustade och stånkade, försökte ihärdigt att göra mig mindre än var jag i verkligheten är. Utan ett ljud försvann maken och kom tillbaka med en svart sopsäck. Överräckte den till mig och vi behövde inte orda något om vad den var avsedd till.

Det är svårt att göra sig av med kläder. De är min identitet, mitt signum. Påvisar vem jag är. Varje plagg har en historia tillsammans med mig. Minnen av platser, händelser och människor jag mött. Det känns lite som om jag skalar av mig en bit av huden när jag prydligt viker ihop det som längre inte passar och låter sopsäckens mörker omsluta det jag burit nära min kropp.
Byxor, blusar och toppar åkte ner i säcken. En stund av tvivel, plaggen åkte upp och jag synade varje söm, knapp och halslinning. Som om jag väntade mig en anklagelse av de tysta plaggen.
Min beslutsamhet övervann det nostalgiska inslaget. Om kläderna av någon anledning inte längre passar mina numera välfyllda former finns det ingen anledning till att låta dem hänga kvar i garderoben och uppta plats för något annat. Kanske lite nytt?

Vår befolkning kastar varje år närmare 70 000 ton kläder. Många gånger kläder som är helt felfria. Därmed är vi miljöbovar. En miljöbelastning. Varför är vi inte lika duktiga på returhantering av kläder och andra textilier när vi är så duktiga med att sortera glas, aluminium och pet-flaskor?

Jag sorterade mina inte längre önskvärda kläder i två högar. Ena högen blev lite större än den andra. Den innehöll sådant som var trasigt eller hade fläckar som jag inte lyckats med att tvätta bort. Den andra högen ska jag köra till en välgörenhetsorganisation. Inte stoppa ner i behållarna utanför vår lokala matvaruaffär. De behållare som har en markering att någon annan tar hand om klädinnehållet. Jag har hört, visserligen av osäkra källor, att någon eller några nattetid rotar runt och fiskar upp skänkta kläder. Vad händer sedan  med dessa plagg? Jag känner mig moralisk över det påstådda tilltaget och tänker icke bidraga till att mina avlagda kläder kommer på villovägar. Ska jag skänka ska det ske organiserat.

Nu känner jag mig nöjd och belåten. Min garderob är luftigare än tidigare och någon annan kan få nytta av det jag inte längre kan eller vill klä mig i. Jag är med och främjar vår miljö och skänker glädje till de som gärna handlar på second hand. Kanske möter jag en dag mig själv när jag är i Skärblacka centrum.
Det är dessutom ett smidigt sätt att bidra till Etiopienhjälpens viktiga arbete.

Nu är det snart dags för höstkollektionen. Sommarkläderna kommer till vila och det ska bli spännande att se om vintern kommer att bidra till om jag ska behöva gör en ny garderobsresning när vårsolen börjar värma upp det frusna.