Getingstick och ägg på en sked

Bussen stannade vid hållplatsen och dörrarna gick upp med ett pysande ljud. Ut klev tjugotvå barn tillsammans med tre vuxna. Stortvillingarnas kamrater från förskolan begav sig ut från Norrköping till Skärblacka på en dagsutflykt. Resans destination var hem till stortvillingarna och deras lillebror.

Maken och jag skötte grillarna som gick varma. Korvarna blev perfekta. Krokodiltårta och getingstick. Fröknarna hade med förbandslådan och getingsticket glömdes bort när tårarna torkat.
Lekar med ingredienser bestående av lingonsylt, kokta makaroner och ägg på sked. Fotboll och spring i benen. Äppelplockning, hissad flagga och gruppfotografering.

Jag är full av beundrad över förskolepersonalen. Att ha förmågan att ledsaga en flock bestående av tjugotvå ungar i relativt späd ålder kräver tålamod, kunskap och en stor portion med glädje.
Att arbeta med barn är antagligen det mest ansvarsfulla jobb som finns. Dessutom ska föräldrarna bemötas på ett korrekt sätt. Kanske det svåraste av allt. Mötet med föräldrarna.

Det händer att jag blir skickad till förskolan för att hämta stortvillingarna i Norrköping eller småtvillingarna och deras storasyster i Skärblacka. Många gånger har jag förundrats över några av dessa föräldrar som med sina mobiler tätt tryckt mot örat, oavbrutet pratande i luren klär på sina barn och sedan går iväg utan att säga hej eller frågar sina barn eller personal om det hänt något särskilt under dagen.. Eller föräldrar som parkerar sina bilar utanför förskolans vägg med motorn påslagen. Medan de hämtar sina barn brummar bilmotorn och släpper ut avgaser som sedan sugs in i förskolans lokaler via ventilationssystemen.

När tårtan var uppäten samlades barnen på led, tackade och gick till busshållplatsen. Kvar fanns kladdiga papptallrikar, några halvt uppätna korvar och tystnaden. Stortvillingarna tittade ut efter sina kamrater genom köksfönstret när skaran försvann bakom syrenhäcken.
Maken och jag for hem till vårt, glada över att fått äran att vara med på tillställningen.

Ännu är dagen i festligheternas tecken inte över. I kväll firar vi småtvillingarnas storasyster som fyller sex år. Vårt liv är fyllt av barnbarn. Tiden rusar fram, snart är de stora och glider iväg in sina egna liv. Förhoppningsvis får vi även då finnas med på ett eller annat sätt.

Källardamm och pärlsocker

Nu är sommarblommorna borttagna. Lika bra är väl det för de såg enkom tragiska ut och har nu ersatts med ljung. Trädgårdstomten som yngsta dottern släpat hem från Öland för omkring tio år sedan log mot mig när jag höll på med planteringen. Det är snart tomtarnas tid så även vår trädgårdstomte håller på att förbereda sig inför stundande tider.

Också näringsidkarna har plockat fram julens glitter och glamour och i min mammas källargång står en klädd julgran. Dock ej mammas utan en grannes. Färdig att lyftas upp ur källardam och unken luft för att placeras i finrummet när det blir dags. Att pynta granen redan i oktober är att gå händelserna i förväg kan jag tycka. Men var och en gör som den själv anser är bäst.

Det gäller även vaccination mot influensan, där måste var och en få bestämma om sprutan ska tas eller ej. Dock gör jag tappra försök att få maken att gå till vårdcentralen för att få sig en vaccination. För honom är det helt gratis, jag som är underårig får snällt betala. Nu har maken på eget bevåg bestämt sig för att avstå och tänker ta risken att bli nerbäddad med influensavärkande kropp.
För övrigt tänker inte jag heller gå och låta mig bli besprutad. Snålhet blandat med rädsla för stick får mig att avhålla mig från dylika påfund.

Hösten för med sig allt från influensa till huvudlöss och ögoninflammation för att sen övergå i vinterkräksjuka. Trots att jag idag planterat vacker ljung i krukor och lådor är det dystra tider som väntar. Speciellt trist blir det när oktober är avklarad för då inträder november. Den dystraste månaden av dem alla. På latin betyder november den nionde månaden och då förs tankarna till att för sex år sedan var nio månaders väntan över då vårt barnbarn föddes. I morgon, Då är det småtvillingarnas storasysters sjätte födelsedag som ska firas med tacobuffé.

Barnkalas blir det också framöver. I år ska det visst vara kräldjurstema om jag inte fattat fel. Flickebarnet är omåttligt förtjust i kräldjur där favoriten är ormar. Enligt hennes egen utsago ska hon framdeles få en egen majsorm att gulla med. Av oss får hon endast en låda med diverse hästattiraljer i födelsedagspresent vilket kan vara bra att ha då hon sköter om sin häst.

Idag firar vi kanelbullens dag. Jag har varit inne i affären, på macken och utanför vårt hembageri. Över allt bakas det kanelbullar. Doften av nybakat ligger tät över Skärblacka och trycker tillfälligt undan den vanliga doften som omger vårt centrum. Stortvillingarna och jag startade firandet under gårdagen då vi vräkte i oss var sin enormt stor kanelbulle sittandes i min bil. Nu är hela baksätet beströdd av pärlsocker men det var det värt. Vi ville ha bulle och då blev det bulle. Även om det inte var på rätt dag. Var och en bestämmer själva när det är bäst att äta kanelbullar.

Sökande nervtrådar och väldoftande tvätt

Det är vackert nu. Sprakande höstfärger, solljus och klar luft. Mellan Elsa och Edit ställer vi tillbaka klockan och träder därmed in i vintertiden. Förflyttar oss en timma bakåt i tiden. Som att göra en liten tidsresa.
Det finns de som vägrar ändra visarna på uret. Vi kände en gång en man som vågade vägra och som därav stundom stötte  på problem.
Vi andra som lever i nuet kommer inte släntrande när alla andra gått hem. Vi gör inte tiden till ett problem utan gör som vi blir tillsagda att göra. Flyttar klockan bakåt in i vintertiden och framåt när det ska bli sommar.

Idag är det exakt tre år sedan jag lät kirurgen sätta kniven i mitt lår. Fortfarande har jag känningar av nervtrådar som söker upp varandra för att sammanflätas på ett brännande och smärtfullt sätt.
Tiden läker alla sår men det inkluderar inte nervtrådarnas egna gåtfulla liv.
Smärta kan ta år att bli fri från. Oavsett vilken smärta det än rör sig om. För vissa försvinner aldrig smärtan, den blir en ständig följeslagare som inte lämnar bäraren ifred. Inte minst då det handlar om själsliga sår. Kanske den mest påfrestande smärtan.  Smärtsamma sår som dock kan ge erfarenhet, styrka och formar oss till de vi är. Jag tror att det är viktigt att kunna vara sårbar för att kunna växa i styrka.

Tidigare har jag varit otroligt rädd för allt som har med smärta att göra. Nu är jag enbart rädd för den smärta som andra kan se. Blödande sår, brutna ben och kirurgiska ingrepp.
För ord och angrepp som skulle kunna störa och rumstera om i min själ fruktar jag inte längre. Det svider till ett tag men jag har jobbat upp en strategi där jag kan lägga det åt sidan för att istället koncentrera mig på det som är lustfyllt. Är jag inte viktig i en annan persons liv tränger jag mig inte på för att bli sedd.

Funderade över det under gårdagen när jag kände ett pirr av välbehag över den tid som nu är. Det lilla och anspråkslösa som att ligga raklång bredvid maken på vår bäddade säng och läsa en bra bok mitt på blanka eftermiddagen. Helt kravlöst och med den tid som bara är min egen. Utan några måsten och åtaganden. Ingen större längtan varken bakåt eller framåt. Bara finnas till och njuta i tiden så länge som tiden tillåter mig det.

Ännu kan jag hänga tvätten ute på tork. När jag tar ner textilierna från strecket sticker jag in näsan i frotté och bomull. Drar in doften av nytvättat som torkats i sol och vind. Doften ger mig ett lyckorus mitt i vardagen. Det behövs så lite för att det ska bli så mycket att känna glädje över. Och idag blir det kålpudding till middag. Men kålpuddigen handlar nog mest om tacksamhet. Att ha förmånen att äta sig mätt och leva i trygghet. Inte behöva svältande vara på flykt dit där jag inte är välkommen. Dessutom är jag själsligen smärtfri, Enda smärtan jag känner är på grund av nervtrådarnas fortsatta sökande mot varandra i mitt en gång uppskurna lår.

Höstvärmare och strama tyglar

Garnet är slut och stickorna undanlagda i lådan. Tre hösttröjor blev resultatet av idogt arbete. Det har tappats maskor, svurits ve och förbannelse, stickats fel och repats upp. Handarbete är inte min starka sida, ändå kämpar jag tappert vidare.
Tre tröjor är färdiga för leverans. Till stortvillingarna och deras lillebror. Hoppas de märker att det är kärlek instickat i varje maska.

Nu känns det tomt. Vemodigt. Arbetet är avslutat och det är som om något fattas mig. Mina händer som ständigt värker och som under många veckor varit i arbete med stickorna får vila. Åtminstone tillfälligt. Nya projekt är alltid på gång även om det inte alltid handlar och stickning.

Så nu laddar jag för nästa. Inför det krävs mod och styrka. Jag har en veckas förberedelse på mig. Jag både vill och inte vill ty det handlar om hästar.
I ett svagt och lite nervkittlande ögonblick beslutade jag mig för att hänga med dottern till stallet för att sadla på och svinga mig upp i sadeln. Det finns inom mig en inneboende vision att jag rider ut i skogen tillsammans med dottern. Bland prasslande höstlöv och på mjuka skogsstigar rider vi sida vid sida på var sin häst. Mor och dotter med ett gemensamt brinnande intresse. Hästar. Men blotta tanken skrämmer mig. Fruktar att hästen sätter av i sken och jag skrikande klamrar mig fast vid dess hals. Oförmögen att få stopp på ekipaget. Eller att jag ska  ramla av. Slå mig fördärvad. Jag lider av hästskräck.

Men hästen är snäll som ett lamm har jag fått mig berättat. Det finns inget att oroa mig för. Den ena av hästarna är visst lite mer livfull. Kräver handfasthet och dessutom klarar den inte av min tyngd.
Jag är för tjock för att rida den hästen. För tio år sedan trodde jag aldrig att jag skulle bli för tjock och tung för en häst. Men det var då, före hormonförändringarnas tid.
I natt hade jag en dröm. Maken förmanade mig att enkom äta en måltid om dagen. I annat fall skulle vår bil gå sönder på grund av min kilovikt. Han sa det med bestämdhet.
En måltid om dagen, eljets får du gå dit vi ska färdas, det var så han sa. Han ville inte riskera bilens väl och ve.
När jag vaknade kände jag en uppkommen vrede som snart bedarrade då tankarna rättade in sig i leden. Min make skulle aldrig anse mig som tjock. Han älskar varje kilo jag bär vilket han ofta påtalar.
När vi träffades var jag så smal att han nådde runt min midja med sina händer. Det gör han inte idag. Maken har alltid trivts med min vik. Det är ett felaktigt påstående att jag tidigare delat hans otvivelaktiga tyckande. Det har de som medlidsamt klämt på mina smala överarmar och utstött suckar över min undervikt sett till. Idag gläds jag över att ingen nämner ett ord om att jag är mager som en speta.

En veckas förberedelser. Mentalt och fysiskt. Jag ska ladda med god sömn och varierad kost. Kommer jag inte att klara av lördagens ritt åker jag till Ljusfallshammar och köper nytt garn. Det finns fler barnbarn att sticka tröjor till.

Höstrusk och en flaska Jägermeister på vift

Nu är våra utemöbler inställda i förrådsbodarna. Sommaren är oåterkalleligen till ända. Snart är det jul. Fem månader till marssolens återkomst och i samband med det går jag in i mitt 62:andra levnadsår.
I Norrköping är kaktusparken i det närmaste bortrensad. Endast några ensamma taggisar återstår. Inga fotograferande turister står och hänger framför avspärrningen för att föreviga Norrköpings signum. Spårvagnarna dundrar förbi Karl Johans glasscafé där dörren är låst för säsongen. Och IFK Norrköping förlorade matchen. Det är dystra tider i höstrusket.

Själv har jag avskärmat mig från sociala medier. Vet inte vem som ätit vad, hur långt mina bekanta förflyttat sig med RunKeeper eller om någon kokat äppelmos. Får göra en djupdykning i flödet och ta igen allt som jag missat.
Min mejlbox är full och messengers meddelande obesvarade. Jag har tagit en välbehövlig paus innan det åter är dags att kliva ut på banan igen. Jag tror att sådana dagar behövs.

På tal om kommunikation har jag idag fått äran att läsa en femton år gammal flaskpost. Skickat i april 2001 av en flicka som önskade upphittaren en riktigt glad påsk. Troligtvis var flickan omkring tio år av handstilen att döma när hon skriv sin hälsning och lät flaskan flyta iväg över Glans vatten. Vår granne fann flaskan, krossade glaset, petade ur meddelandet och invigde mig i fyndet.
Skribentens identitet är höljt i dunkel, men hon torde vara en vuxen kvinna vid det här laget. Kommer hon ens ihåg att hon den där påsken 2001 med blyertspennan skrev ner ett spretigt meddelande med en förhoppning att någon okänd mottagare skulle få en glad påsk?

Hur är det dessutom möjligt att en glasflaska under femton års tid klarat av de väderleksförhållanden som råder vid växlande årstider?  Det är tydligt nog att en  flaska  Jägermeister är lika tåligt idag som år 1935 då grundaren Curt Mast tappade en flaska i golvet utan att den sprack.
Kan vara bra att veta för den som tänker skicka flaskpost. Drick ur en Jägermeister och skriv sedan ditt meddelande om du är i stånd till detta. I annat fall, vänta till nästa dag.

Nu stundar helgen. I morgon ska jag klä mig i min nya klänning som jag har kostat på mig.
Varför? kanske någon undrar. Bara för att vara lite fin i störts allmänhet, svarar jag.
Det känns uppiggande att klä upp sig ibland även om det inte betyder att något extra är i görningen.