Psaltaren och en liten burk med ingefära

Tacksägelsedagen. Psaltaren kapitel 65. Vers 9-14. Som slutar med "Allt är jubel och sång".
Om så vore, tänker jag mitt i min egen tacksamhet över det liv jag förärats med. Eller tacksamhet över det jag förskonats från, borde jag utbrista mitt i lovsången.

Jag, liksom alla andra, vandrar stundom i jämmerdalen i tron om att aldrig komma därifrån. Men så klarnar det upp och livet tuffar på utan att vi för den skull känner någon större tacksamhet. Det är när vi stöter på orättvisor, lögn, svek, sjukdom, förtal, bilder och filmer tagna direkt från verkliga livet och som smärtsamt berör men som vi personligen inte är inblandade i som vi känner tacksamhet över att inte själva vara drabbade. Det är då vi säger att vi är tacksamma.
Men som sagt, jag känner en tacksamhet över livet även om jag kanske inte tackar så ofta som jag borde

För en stund sedan ringde svärsonen med en undran över vad maken och jag gör den 18 februari 2017. Mig veterligen har vi inget inplanerat, inte heller håller vi med oss så långt framskridna planer. Därför kunde jag lugnt säga att vi kan vara barnvakt åt småtvillingarna och deras storasyster medan föräldrarna åker till Stockholm för att roa sig.
Jag hörde tacksamheten i svärsonens röst när jag avgav mitt löfte.

Februari månad. Det är då som solen efter vinterdvalan börjar visa sig. Kall och klar luft samt oftast ett snöklätt landskap. När hoppet om en vår börjar spira ikapp med de skarpa solstrålarna som ger dagsmeja.
Det är en ynnest att få känna tacksamhet över att vintern härdats ut, då när våren är på gång och jag förhoppningsvis fortfarande hänger med.

Under förmiddagen var maken till Linköping och köpte oss en gräsklippare med uppsamlare. Han förbereder nästa års gräsklippning. Att känna optimism inför framtiden är verkligen något att vara tacksam över.
Medan maken var borta passade jag på att baka en kaka. Det skulle vara ingefära i smeten. Jag letade bland kryddburkarna. Gav nästan upp då jag inte fann någon ingefära, men längst in i lådan fanns en burk med den rätta etiketten.
Tack och lov! utbrast jag i tacksamhet över att inte behöva ge mig iväg till vår lokala matvarubutik.

Kakan blev superb. Jag kokade kaffe och dukade fram på köksbordet, tände ljus och serverade oss förmiddagsfika. Tacksam över att vi är två och att ingen kollision uppstått när maken var ute i söndagstrafiken. Mitt ständiga dilemma. Rädslan över att något ska hända min familj då de är ute på vägarna. Jag vill alltid att de ska höra av sig när de nått sina mål samt när de åter är hemkomna. Annars river oron som en klo i mitt inre. Varje gång känner jag tacksamhet över att färden avlöpt utan missöden.

I tacksamhet sjunger jag med min usla sångröst: Allt är jubel och sång! Trots att världen står i brand och Trump är komplett galen.

Bestämda tag och en skenande arab

 Lördagens äventyr är till ända. Nu sitter jag här, nyduschad och med väldoftande hår som avger en svag doft av rosor. Doften kommer från en olja jag köpt av frisören. Olja välgörande för hår som är lite frissigt och sakta men säkert övergår från mörkt brunt till grått.

Morgonens nervositet och anspänning har släppt, men nu anar jag en lätt molande värk vid tinningarna. Spänningshuvudvärk.
Vid 61 år har jag för första gången i mitt liv lett en häst ut genom stallet, tillbaka in i stallet och ut igen för att släppa på bete. Hästar kan inte sparka som kor, har jag lärt mig. Hästar sparkar rakt bakåt till skillnad mot kor som kan veva runt med bakbenen och sparka åt alla vinklar för att träffa sitt mål.
Men vad hjälper en sådan lärdom den som är vettskrämd över att vistas i närheten av en häst.

Ivrigt påhejad av dottern ryktade jag min tilldelade springare. Bestämda tag med borsten,sa dottern. Jag gjorde som jag blev tillsagd och hästen trampade med bakbenen så det small i stengolvet. En irriterande fluga föranledde det otåliga trampandet. Mina nerver dallrade.
Sadel och övrig utrustning monterades och jag lånade svärsonens hjälm. Sista momentet blev det mest nervkittlande. Att ta sig upp i sadeln. Jag hade glömt att ta med en taburett men i sadelkammaren fanns resurser och efter en del krånglande satt jag äntligen på plats. Högt ovanför den grusbelagda planen framför stallet.

Den gemytliga ridturen i skog och mark blev inte det jag hoppats på. Färden gick över stock och sten. Mest sten och det slamrade oroväckande om hovarna. Gransris piskade mig i ansiktet och jag höll mig krampaktigt fast i den främre delen av sadeln. Övertygad om att jag inte skulle ta mig hem i levande tillstånd. Hästen klampade obekymrat framåt. Glad över att ha fria tyglar. Den steniga stigen blev allt mindre och dottern hojtade från sin sadel och undrade vart vi egentligen var. Hon lät meddela att om jag fick syn på en stor myrstack skulle vi svänga vänster, in på en annan stig. Jag såg varken myrstack eller genskjutande stig. Terrängen blev allt mer svårframkomlig och jag började grina. Lovade mig själv att aldrig mer utsätta mig för denna prövning. Jag fick stopp på ekipaget vid ett kärr. Eller om sanningen ska fram så stannade hästen självmant för den hade blivit tämligen förvirrad över att ha kommit totalt ur kurs. Hästar är kloka djur.
Nu vänder vi, sa dottern med bestämdhet i rösten.
Jag kliver av, svarade jag med svag röst.
Då kommer du inte upp igen, sa dottern och jag insåg vad hon sagt så jag satt kvar men släppte inte mitt grepp om sadeln. Oförmögen att vända hästen som stelt stirrade in bland granarna.
Dra i tygeln, hojtade dottern.  Det kändes som om allt skulle välta, att det bara var att följa med i fallet och hoppas på det bästa.

Utmattad bromsade jag så småningom in framför stallet. Gled ograciöst av hästen och benen skakade som asplöv. Hade jag inte haft byxor på mig hade lårfettet klatschat mot varandra så högt och ljudligt att om det funnits en eldig arab i närheten hade den satt av i sken.

Jag fick beröm av dottern. Mitt självförtroende stärktes och i mitt inre smids det planer för en ny ridtur. Det gäller att ge sig i kast med rädslan om den ska övervinnas. Det är aldrig för sent att lära sig rida på en islandshäst. Dottern har lovat mig att jag ska få en lektion i hur hästen ska sätta fart, styras och bromsa in. Jag antar att det är en grundläggande kunskap om ritten ska bli behaglig.

Getingstick och ägg på en sked

Bussen stannade vid hållplatsen och dörrarna gick upp med ett pysande ljud. Ut klev tjugotvå barn tillsammans med tre vuxna. Stortvillingarnas kamrater från förskolan begav sig ut från Norrköping till Skärblacka på en dagsutflykt. Resans destination var hem till stortvillingarna och deras lillebror.

Maken och jag skötte grillarna som gick varma. Korvarna blev perfekta. Krokodiltårta och getingstick. Fröknarna hade med förbandslådan och getingsticket glömdes bort när tårarna torkat.
Lekar med ingredienser bestående av lingonsylt, kokta makaroner och ägg på sked. Fotboll och spring i benen. Äppelplockning, hissad flagga och gruppfotografering.

Jag är full av beundrad över förskolepersonalen. Att ha förmågan att ledsaga en flock bestående av tjugotvå ungar i relativt späd ålder kräver tålamod, kunskap och en stor portion med glädje.
Att arbeta med barn är antagligen det mest ansvarsfulla jobb som finns. Dessutom ska föräldrarna bemötas på ett korrekt sätt. Kanske det svåraste av allt. Mötet med föräldrarna.

Det händer att jag blir skickad till förskolan för att hämta stortvillingarna i Norrköping eller småtvillingarna och deras storasyster i Skärblacka. Många gånger har jag förundrats över några av dessa föräldrar som med sina mobiler tätt tryckt mot örat, oavbrutet pratande i luren klär på sina barn och sedan går iväg utan att säga hej eller frågar sina barn eller personal om det hänt något särskilt under dagen.. Eller föräldrar som parkerar sina bilar utanför förskolans vägg med motorn påslagen. Medan de hämtar sina barn brummar bilmotorn och släpper ut avgaser som sedan sugs in i förskolans lokaler via ventilationssystemen.

När tårtan var uppäten samlades barnen på led, tackade och gick till busshållplatsen. Kvar fanns kladdiga papptallrikar, några halvt uppätna korvar och tystnaden. Stortvillingarna tittade ut efter sina kamrater genom köksfönstret när skaran försvann bakom syrenhäcken.
Maken och jag for hem till vårt, glada över att fått äran att vara med på tillställningen.

Ännu är dagen i festligheternas tecken inte över. I kväll firar vi småtvillingarnas storasyster som fyller sex år. Vårt liv är fyllt av barnbarn. Tiden rusar fram, snart är de stora och glider iväg in sina egna liv. Förhoppningsvis får vi även då finnas med på ett eller annat sätt.

Källardamm och pärlsocker

Nu är sommarblommorna borttagna. Lika bra är väl det för de såg enkom tragiska ut och har nu ersatts med ljung. Trädgårdstomten som yngsta dottern släpat hem från Öland för omkring tio år sedan log mot mig när jag höll på med planteringen. Det är snart tomtarnas tid så även vår trädgårdstomte håller på att förbereda sig inför stundande tider.

Också näringsidkarna har plockat fram julens glitter och glamour och i min mammas källargång står en klädd julgran. Dock ej mammas utan en grannes. Färdig att lyftas upp ur källardam och unken luft för att placeras i finrummet när det blir dags. Att pynta granen redan i oktober är att gå händelserna i förväg kan jag tycka. Men var och en gör som den själv anser är bäst.

Det gäller även vaccination mot influensan, där måste var och en få bestämma om sprutan ska tas eller ej. Dock gör jag tappra försök att få maken att gå till vårdcentralen för att få sig en vaccination. För honom är det helt gratis, jag som är underårig får snällt betala. Nu har maken på eget bevåg bestämt sig för att avstå och tänker ta risken att bli nerbäddad med influensavärkande kropp.
För övrigt tänker inte jag heller gå och låta mig bli besprutad. Snålhet blandat med rädsla för stick får mig att avhålla mig från dylika påfund.

Hösten för med sig allt från influensa till huvudlöss och ögoninflammation för att sen övergå i vinterkräksjuka. Trots att jag idag planterat vacker ljung i krukor och lådor är det dystra tider som väntar. Speciellt trist blir det när oktober är avklarad för då inträder november. Den dystraste månaden av dem alla. På latin betyder november den nionde månaden och då förs tankarna till att för sex år sedan var nio månaders väntan över då vårt barnbarn föddes. I morgon, Då är det småtvillingarnas storasysters sjätte födelsedag som ska firas med tacobuffé.

Barnkalas blir det också framöver. I år ska det visst vara kräldjurstema om jag inte fattat fel. Flickebarnet är omåttligt förtjust i kräldjur där favoriten är ormar. Enligt hennes egen utsago ska hon framdeles få en egen majsorm att gulla med. Av oss får hon endast en låda med diverse hästattiraljer i födelsedagspresent vilket kan vara bra att ha då hon sköter om sin häst.

Idag firar vi kanelbullens dag. Jag har varit inne i affären, på macken och utanför vårt hembageri. Över allt bakas det kanelbullar. Doften av nybakat ligger tät över Skärblacka och trycker tillfälligt undan den vanliga doften som omger vårt centrum. Stortvillingarna och jag startade firandet under gårdagen då vi vräkte i oss var sin enormt stor kanelbulle sittandes i min bil. Nu är hela baksätet beströdd av pärlsocker men det var det värt. Vi ville ha bulle och då blev det bulle. Även om det inte var på rätt dag. Var och en bestämmer själva när det är bäst att äta kanelbullar.

Sökande nervtrådar och väldoftande tvätt

Det är vackert nu. Sprakande höstfärger, solljus och klar luft. Mellan Elsa och Edit ställer vi tillbaka klockan och träder därmed in i vintertiden. Förflyttar oss en timma bakåt i tiden. Som att göra en liten tidsresa.
Det finns de som vägrar ändra visarna på uret. Vi kände en gång en man som vågade vägra och som därav stundom stötte  på problem.
Vi andra som lever i nuet kommer inte släntrande när alla andra gått hem. Vi gör inte tiden till ett problem utan gör som vi blir tillsagda att göra. Flyttar klockan bakåt in i vintertiden och framåt när det ska bli sommar.

Idag är det exakt tre år sedan jag lät kirurgen sätta kniven i mitt lår. Fortfarande har jag känningar av nervtrådar som söker upp varandra för att sammanflätas på ett brännande och smärtfullt sätt.
Tiden läker alla sår men det inkluderar inte nervtrådarnas egna gåtfulla liv.
Smärta kan ta år att bli fri från. Oavsett vilken smärta det än rör sig om. För vissa försvinner aldrig smärtan, den blir en ständig följeslagare som inte lämnar bäraren ifred. Inte minst då det handlar om själsliga sår. Kanske den mest påfrestande smärtan.  Smärtsamma sår som dock kan ge erfarenhet, styrka och formar oss till de vi är. Jag tror att det är viktigt att kunna vara sårbar för att kunna växa i styrka.

Tidigare har jag varit otroligt rädd för allt som har med smärta att göra. Nu är jag enbart rädd för den smärta som andra kan se. Blödande sår, brutna ben och kirurgiska ingrepp.
För ord och angrepp som skulle kunna störa och rumstera om i min själ fruktar jag inte längre. Det svider till ett tag men jag har jobbat upp en strategi där jag kan lägga det åt sidan för att istället koncentrera mig på det som är lustfyllt. Är jag inte viktig i en annan persons liv tränger jag mig inte på för att bli sedd.

Funderade över det under gårdagen när jag kände ett pirr av välbehag över den tid som nu är. Det lilla och anspråkslösa som att ligga raklång bredvid maken på vår bäddade säng och läsa en bra bok mitt på blanka eftermiddagen. Helt kravlöst och med den tid som bara är min egen. Utan några måsten och åtaganden. Ingen större längtan varken bakåt eller framåt. Bara finnas till och njuta i tiden så länge som tiden tillåter mig det.

Ännu kan jag hänga tvätten ute på tork. När jag tar ner textilierna från strecket sticker jag in näsan i frotté och bomull. Drar in doften av nytvättat som torkats i sol och vind. Doften ger mig ett lyckorus mitt i vardagen. Det behövs så lite för att det ska bli så mycket att känna glädje över. Och idag blir det kålpudding till middag. Men kålpuddigen handlar nog mest om tacksamhet. Att ha förmånen att äta sig mätt och leva i trygghet. Inte behöva svältande vara på flykt dit där jag inte är välkommen. Dessutom är jag själsligen smärtfri, Enda smärtan jag känner är på grund av nervtrådarnas fortsatta sökande mot varandra i mitt en gång uppskurna lår.