Tapas och en syndares reflektion i gipsvaggan

När jag hämtade posten låg där en katalog från ett postorderföretag. Dags att köpa nya julgardiner, löd rubriken på framsidan. Jag slängde den färgglada katalogen i vår förnämliga fyrfacksoptunna, i behållaren ämnat för tidningar.
Fortfarande hänger de granna löven kvar på sina grenar och jag vill inte tänka så långt fram som till julpyntet. Även om jag finner julpyntandet som mycket förnöjsamt och pyssligt.
Sonen ringde häromdagen. Han och sambon är bjudna på julbord och de undrade om jag kunde tänka mig att vara barnvakt. Kalasandet skulle ske den 27 oktober påstod han, vilket jag ifrågasatte.
Du menar väl november?
27 o k t o b e r. Han bokstaverade vad det stod på inbjudningskortet och jag var tvungen att vika mig inför det faktum att nu har det börjat griljeras skinkor, stekas köttbullar och läggas in sill.

Jag ser fram mot den här helgen. Många trevligheter står på programmet som dock inte har några inslag av julfestligheter. Vi ska unna och götta oss på bästa tänkbara sätt. Faktiskt med början redan i kväll. En korg ska packas med läckerheter och en flaska vin. Sedan förflyttar vi oss ut till vårt extrahus beläget på baksidan om vårt ordinarie hus. Där ska vi tända en brasa i öppna spisen, duka upp ur den medhavda korgen och bara njuta av att ha den ynnesten att få njuta. Dessutom på lagom avstånd till vårt hem.

Det enda som för tillfället irriterar mig är att vi idag blivit av med vår förnämliga stege. I en obevakad stund snodde någon den på ortens återvinningsstation efter att maken varit där och stjälpt av ett lass med ris och lagt stegen bredvid kärran. Sällan har sådan fräckhet skådats. Tur i oturen att de inte tog kärran också. Den tillhör faktiskt mig även om jag inte vetat om att jag är en släpkärreägare. Det uppdagades då jag fick ett brev från Transportstyrelsen som meddelade mig att jag nu minsann hade fått körförbud på kärran på grund av att jag inte besiktat den. När förvirringen lagt sig fick jag mig förklarat att kärran av någon märklig anledning står på mig. Den som en gång i tiden köpt en kärra och skrivit den på mig fick också åka och besiktiga den så den åter blev körbar på våra vägar. Så om någon, vilket händer då och då, vill låna släpet är det jag som skall tillfrågas i första hand.

Nu blir det till att införskaffa en ny stege för en stege kan vi inte vara utan. Inte för att jag personligen nyttjar den speciellt ofta men maken, sonen och stundom svärsonen klättrar på stekpinnarna för att nå de höga höjderna. Själv lider jag av svindel och undviker stegar så långt det är möjligt.

Vi är steglösa men inte tröstlösa. Det enda vi kan hoppas på är att den nya ägaren till vår förnämliga dubbelstege i metall inte ramlar ner från översta stegpinnen och bryter armar och ben. Ty det kan vara riskabelt att använda sig av stulet gods. Tänk på det alla ni som eventuellt får för sig att stjäla en stege. Det kan sluta i gipsvagga om det vill sig riktigt illa!

Harmagedon och ventilationsrör från Göteborg

Fortfarande stretar några envisa rosor mot att kuvas av den allt mer framskridande hösten. Kampen kommer att bli förlorad,om inte nu i dagarna så då den första frosten nyper tag om kronbladen och tvingar blomman att släppa taget.

Inne har vi det varmt och gott där vi sitter i skrivarboden med ryggarna mot varandra. Jag har precis avslutat texten om Norrköpings nedlagda fängelse där Riksbyggen kämpar med Länsstyrelsen och detaljplaner om att få bygga nya toppmoderna lägenheter på fängelseområdet som ska anpassas för olika målgrupper.
Maken pysslar med siffror. Plus och minus, brutto och netto. För mig en enda obegriplig röra. Siffror är siffror men kan i min hjärna inte sammanfogas till ett väl anpassat resultat.

Det hördes röster utanför fönstret som mynnade ut i en försiktig knackning. Utanför stod två paranta damer som vänligt påpekade att vi valt ett fantastiskt läge att slå ner våra bopålar. Jag nickade och kunde inte annat än hålla med.
Ja vi bor fantastiskt i all anspråkslöshet.

Läser ni Bibeln? undrade en av damerna och log. Om inte så kanske vi kan få berätta lite mer. Så ni blir insatta i ordets viktiga betydelse.
Eller undslippa bli förintade i Harmagedon, tänkte jag och kvinnan som förde ordet påpekade att de kom från Jehovas vittnen. Det hade jag dess för innan räknat ut helt på egen hand.
Vi har en egen predikant i familjen, svarade jag och den glada kvinnan blev genast ännu gladare.
Dock inget Jehovas vittne utan en präst i Svenska kyrkan så vi klarar själva av vår dos från den heliga skriften, men tack ändå.
Det gläder mig, det gläder mig, log kvinnan som fick medhåll av det andra vittnet.
I dagens läge verkar alla vara ateister. Hon såg med allvarlig min in i mina ögon och jag hörde en liten tung suck.

Jag valde att inte närmare gå in på varken ateister eller gudstroende utan markerade vänligt att samtalet var över. Önskade dem lycka till med sitt missionerande och stängde dörren. Genom fönstret såg jag a kvinnorna dröja sig kvar en stund medan de blickade ut över Glans höstmörka vatten. Jag undrade vad de egentligen tänkte och kände där de stod så stilla i sina svarta kappor för att utföra enligt deras tro missionsbefallningen från Jesus.

I kvinnornas travande i vårt område misstänker jag starkt att deras möda ger ett skralt resultat. Tack men nej tack till bibelstudier i Jehovas vittnes lära.

För min del väntar jag på en ny utmaning gällande de Göteborgska ventilationssystemen som jag prackats på utan att be om det. En enda siffra fel i ett telefonnummer och jag har under två års tid fått påringningar av både modstulna som lättade hyresgäster som väntar på att äntligen få ventilationsrören rensade. Stena Fastigheter AB i Göteborg har sökt mig under dagen och jag misstänker att de vill förlänga kontraktet. Men jag kommer att svara precis som jag svarade den leende damen från Jehovas vittnen; tack men nej tack. Så till vida de inte ger mig ett erbjudande om kraftig ersättning för att jag haft vänligheten att svara på flerfaldiga telefonsamtal å deras räkning. Då säger jag Tack och tack, sätt in summan på mitt personkonto. Tack!

Att stjäla en kokosbulle och nycklar på vift

Grå moln släpper ifrån sig väta, inte ens de vackert färgade löven på trädens grenar förmår lätta upp denna höstdag. Bara att inse faktum, nu är det höst på riktigt.
Maken har köpt hem solrosfrö och talgbollar. Runt fågelstugan är det livlig aktivitet. De små fjäderfäna laddar sina depåer inför stundande tider. Jag är glad över att inte ha kläckts fram som en fågel. De lever ett riskabelt liv, från det att ägget spruckit till dess att det pyttelilla hjärtat slutat att slå. Det minsta vi kan göra för kräken är att se till att de inte svälter.

Förmiddagen har jag spenderat tillsammans med stortvillingflickan. Färden gick till Linköping och när jag släppte av henne hemma hos sig var min plånbok betydligt tunnare än då vi for. Hon däremot släpade in välfyllda kassar innehållande både det ena och det andra.
Fika hann vi också med. Rosa kaka och leverpastejsmörgås.
När jag kom hem till vårt fikade jag igen. Maken serverade mig latte och mjuk pepparkaka. Hembakat. I kakan finns både fet grädde och lingonsylt samt de sedvanliga kryddorna som en mjuk pepparkaka tarvar.

Medan vi fikade bläddrade jag lite bland gamla anteckningar. Läste högt för maken och kom till ett avsnitt där jag skrivit om händelsen med ett fat kokosbullar.
Detta skedde för sju år sedan då jag var i en av stadens kyrkor för att ställa i ordning inför en begravning. När jag pysslat klart med sorgbuketter, ljus och programkort strosade jag runt i väntan på från församlingen tjänstgörande personal, anhöriga och gäster. Ett till kyrkans angränsande rum fungerade som en sorts bönstuga och i denna bönstuga fanns ett kylskåp. Med en känsla av förbjuden handling öppnade jag kylskåpet och fann till min häpnad att det innehöll ett stort fat med kokosbollar. Frestaren gjorde tappra försök att förföra mig men eftersom jag befann mig i Guds hus gav jag min högra hand smisk med min vänstra och tänkte frenetiskt på det sjunde budordet. Jag slog igen kylskåpsdörren med en smäll och gick därifrån. Jag är själv förvånad över min höga moral, ty då det gäller sötsaker besitter jag inga svåröppnade spärrar. Det kan tänkas att eftersom kokosbullarna tillhörde de kyrkliga medlen fann jag det för gott att låta bli att vara långfingrad. Det är liksom svårare att stjäla i det allra heligaste även om det endast rör sig om en enda kokosbulle. Dessutom kunde jag ha blivit ertappad med kokos runt munnen vilket hade varit mycket penibelt.

Någon som idag är glad över min ärlighet är nog den för mig okände portvakt som häromdagen glömt sin enormt stora nyckelknippa i vår revisors ytterdörr mitt i centrala Norrköping. När jag tryckte in portknappen för att bli insläppt till revisorn föll min blick på låset som var placerat precis under dörrhandtaget. Där dinglade nyckelknippan med samtliga nycklar uppmärkta i olika färger. Jag tog med mig knippan till vår revisor som förvirrat undrade vad han skulle göra med den. Något bättre förslag än att slå en signal till hyresvärden hade jag inte, men jag antar att alla nycklar hamnat hos den som har förvaltarskapet över nyckelknippan.

Tror att det lönar sig i längden att vara hederlig oavsett var jag än befinner mig. Någon hittelön förväntar jag mig dock inte men det är inget jag begär. Inte heller behöver jag stjäla kokosbullar från någon när de finns att köpa hos vårt förnämliga hembageri.

Sköna bönor och gallerförsedda fönster

Dagen har bjudit mig på sköna bönor och gallerförsedda fönster. Det ena lika intressant som det andra. Enda smolken i sötmans bägare är min onda rygg. Ett övergående problem men ack så påfrestande. Värktabletter och makens hjälpsamhet med massage verkar inte bita på smärtan, snart får jag kalla in ett tyngre artilleri för att råda bot på ömmande kotor.

De sköna bönorna fann jag i Kvarsebo kafferosteri. Jag förundras över människors påhittighet och förmåga att idka näringsverksamhet. Vem i alla sina dagar kommer på den idén att starta ett kafferosteri långt ut på vischan? Jo den som är en hängiven kaffeälskare tillika baristautbildad i Peru.

Att hälla gröna kaffebönor i en kafferost giesen och sedan med exakthet få fram lagom bruna och väldoftande bönor är en hel vetenskap i mina betraktande ögon. Det krävs ett gott handlag, god syn och en fungerande näsa. Allt hör ihop med kafferosten om resultatet ska bli prima.

Jag blev bjuden på kaffe ur tre vackra gammaldags kaffekoppar. Bönor från en och samma burk men ett kaffe bryggt på tre olika sätt. Förväntningarna var höga. Skulle jag känna skillnad på aromen. Det gjorde jag inte. Tyvärr. Jag har aldrig tyckt om kaffe. Hur det än kokas eller bryggs. Jag föredrar latte där kaffesmaken döljs med hjälp av sötma och skummad mjölk.
För artighetens skull läppjade jag lite ur varje kopp, men kunde inte till kafferostarnas förvåning finna smaken god.
Trots min brist på kaffetörst beundrar jag det unga parets initiativförmåga och vågade satsning. Jag önskar dem all lycka till med sitt lilla företag. Tre påsar kaffe fick följa med mig hem. Den ena innehållande omalda bönor gav jag till maken, de andra två ska vår son med sambo samt vår svärson få. Vår dotter är av samma åsikt som jag, kaffe smakar enkom illa så han kommer att få ha sin kaffepåse helt för sig själv.

Andra som har försökt sig på en helt annan form av att införskaffa sig ekonomiska medel är de som på olagligt sätt roffar åt sig det som inte är deras. För ett sådant tilltag hamnar skurkarna bakom lås och bom. Eller de som försöker ta livet av någon eller rent utav lyckas med sitt uppsåt, dessa får också skaka galler. Det tänkte jag på när jag vandrade uppför de stenbelagda trapporna i Norrköpings fängelse som nu är nedlagt och väntar på en annan framtid än att hysa brottslingar. Bara Länsstyrelsen ger sitt utlåtande om det kulturskyddade säkerhetsfängelset från 1700-talet kan arbetet sätta fart med att bygga bostäder innanför murarna. Ett drömprojekt anser alla involverade i byggnationen.

En lång dag har snart gjort sitt. I morgon väntar en ny dag med nya utmaningar eller fylld av inget speciellt. Det enda säkra jag vet i nuläget är att stortvillingflickan och jag ska ut på en resa till Linköping under förmiddagen. Min högsta önskan är dock att ryggen under nattens vilotimmar hittar tillbaka till sitt vanliga tillstånd samt att flickebarnet och jag hittar ett bra ställe där det serveras bakelser, saft och rykande varm latte med mycket skummad mjölk innan det blir retur till Skärblacka.

Snålvatten och syföreningstanter

Efter en natts orolig sömn kändes det som om jag befann mig i ett töcken när morgonljuset letade sig in mellan glipan vid rullgardinen och fönsterfodret.
Vilket är mycket ovanligt ty min nattsömn är god och välgörande. Men så händer det ibland, när kroppens aktivitet är långt ner på skalan, blodet sprängfyllt med melatonin och blodtrycket som lägst att jag i vargtimmen slår upp ögonlocken och blir liggande för att stirra rakt ut i mörkret.

Min ljudbok tog slut, tankarna snurrade och det kändes i halsen som om jag skulle bli förkyld. Dessutom tvingade min värkande rygg mig upp för att svälja ner en Panodil.
Makens lugna trygga andetag bredvid mig. Jag frestades att väcka honom, be om att få bli kramad men lät bli.
Inte ens mitt trick hjälpte mig att hitta tillbaka till sömnen.
Tio förnamn med början på A.
Anton, Alfred, Axel, Alfon, Andreas....
Bertil, Bert, Bo, Birger...
Christer, Carl, Curt...

Douglas, Dan, Dag...
Edit, Elsa, Ester...
Där brukar det för det mesta ta stopp. Vid bokstaven E. Hjärnan orkar inte med att leta upp fler namn utan beslutar sig för att stänga ner.

Jag kände en oro. För våra barn och barnbarn. Kanske berodde det på att när småtvillingarna, deras storasyster och mamma åkte med mig hem på kvällskvisten efter att ha varit på kyrkans syföreningsauktion hade vi ett samtal om fosterhem. Det var mest dottern och jag som talade om fosterhemsplacerade barn med anledning av att jag för några dagar sedan träffade en man som haft trettio barn placerade hemma hos sig och sin fru.
Storasystern i den trefaldiga barnaskaran lyssnade uppmärksamt. Frågade varför det finns barn som inte bor hemma hos sina föräldrar.
Det är svårt att förklara, svarade min dotter sitt barn. Men det kan bero på olika orsaker. Mammor och pappor kan ibland inte ta hand om sina barn. De kanske är sjuka eller bara har den oförmågan. De har ett rörigt liv och då är det bättre för barnen att bo i en familj där allt är tryggt och lugnt. Till den dag då det förhoppningsvis ordnat upp sig och barnen kan få flytta hem igen.
Flickan nickade och jag funderade över om vi var obetänksamma att vi tog upp ämnet när barnen var med.

En hel timma satt vi i församlingshemmet och glodde på faten med bullar och kakor. Vuxenprat och välkomsthälsningar innan det blev dags för att hugga in på fikat. Snålvattnet hade blött ner framsidan på våra blusar.
Småtvillingarna klängde lite otåligt på sina stolar medan deras storasyster satt i mitt knä. Hon ritade en häst, hovkratsar, dynggrepar och halmstrån på ett papper med en lånad kulspetspenna vi hittat i min ryggsäck.
Längst ner, med spretiga versaler skrev hon MORMOR ♥ MORFAR

Jag tänkte på pappret när jag låg och tittade ut i mörkret. Pappret jag omsorgsfullt vikt ihop och lagt i ryggsäcken. Glädjen över att vara mormor/farmor tillsammans med morfar/farfar. Sen bad en bön för alla barn. För de som har det svårt och för de som har det bra. Att det ska finnas föräldrar, mor- och farföräldrar men också fosterföräldrar som lyfter och bär då det behövs i livets alla skeden.
Min nattliga oro är obefogad. Barnen har det bra. Men livet kan vara nyckfullt. Om en timma, ett dygn eller en vecka kan det se helt annorlunda ut. Nu ska vi äta av äppelkakan jag ropade in på auktionen. Mitt ekonomiska bidrag till de som har det svårt.

Länge leve syföreningstanterna!