Husmodern och Husfadern

Mama is back in town. Eller i alla fall tillbaka i de sociala medierna. Maken och jag har ägnat oss husvård. Tapetsering, målning och nytt innertak. Sånt tär på krafterna. Allt annat blir liggande på sparlåga. Sociala medier bland annat.
Vi har talat under lång tid att vårt hus är i behov av en gnutta fräschör. Nu kom vi då äntligen till skott. När startskottet går bidar vi inte vår tid. Allt sker på en och samma gång. Men dess för innan inhandlades tapeter. Något som är mycket svårt. Det gäller att välja rätt för när tapeterna är väl på plats finns det inte något utrymme för ånger.

Vi enades till sist om val av tapeter. Kanske en annan kund var den bidragande orsaken. Hon skulle också välja tapeter tillsammans med sin make. Hon ivrig och pådrivande. Han mer återhållsam. Då blandade hon sig plötsligt i våra tapetrullar. Gav smakråd och ansåg att män inte är vågade då det gäller tapetval.
Min man vågar det jag vågar och vi for hem med rätt antal rullar under armen.

Som om det inte vore nog med att vi piggat upp vårt sovrum, jag har även slagit på stort och införskaffat en helt ljuvlig vattenkokare. I kinesiskt porslin. Inköpt hos Husmodern och Husfadern i Linköping. När jag öppnade kartongen och plockade upp vattenkokaren gick det en ilning av glädje genom hela kroppen. I ren extas mejlade jag företaget bara för att berätta att jag är så nöjd med mitt köp.
Husfadern svarade och lät meddela att han var lika glad som jag eftersom han och hans Husmoder har just denna vattenkokare i sortimentet.
Kan tro det!

Från att vårt hem sedan i söndags varit i kaos är nu ordningen återställd. Jag har själv till viss del varit hantverkare och nyttjat en skruvmejsel. Monterat upp rullgardinerna och satt eldosor på plats. Trots att jag inte innehar någon elektrisk utbildning utan är helt och hållet självlärd.
Rullgardinerna blev dock ett stort problem eftersom jag inte kunde begripa hur de skulle monteras. Missmodigt konstaterade jag i min tragiska ensamhet (maken var ute på trädbeskärning med sonen ett par timmar under dagen) att jag måste vara helt kort om huvudet eftersom jag inte klarade av en sådan enkel sak som att montera upp några rullgardiner.
En timma senare satt rullgardinerna på plats och jag kände mig mycket nöjd med min bedrift.

Fyra dagars ihärdigt renoverande är till ända och vi ska korka upp en flaska bubbel för att fira. När dagen övergår till kväll och det är dags att gå till sängs för att sova ska vi sitta bredvid varandra under täcket och skåla för att vi har ett nyrenoverat sovrum. Tror nästan att vi tar fram de fina glasen ur skåpet. Bara för att vi är värda det.
Och i  morgon bitti kokar vi mitt tevatten i den fina vattenkokaren av kinesiskt porslin.

Paté de campagne och clafoutis aux cerises

Regnet skvalar i strida strömmar. Det regn vi väntade på under sommaren för att alla grundvattendepåer skulle få välbehövlig påfyllning. Men nu kan det lika gärna hålla på så inte uttorkningen tar en ände med förskräckelse framledes.

Jag är fortfarande uppfylld, eller kanske jag ska säga välfylld, rent ut av sprängfylld, efter gårdagens kulinariska upplevelse som gick i fransk anda.
Femton olika sorters på svenskt vis fransktillverkade maträtter som toppades med femton olika franska söta och välsmakande bakverk.
Betterave chevré & miel aux truffes, mousse de foie de volaille er sa compote de poire, salade de confit de canard, macarons, meringue au chocolat, bavaroise aux fruit de la passion.... Direkt avskrivet från menyn, så skyll inte på mig i den händelsen att anrättningarna är felbenämda. Det är köksmästaren som ligger bakom...

Jag smakade på allt. Femton maträtter och femton söta franska bakverk. Det senare, en smakexplosion och ett eldorado med välfyllda fat elegant uppdukat för en sötsaksälskare som jag.
Det sägs att magen blir fortare mättare än ögonen. Något som inte stämmer överens med mig. Det gäller bara att ta små bitar av allt. Vilket jag påtalade för maken när han bekymrat såg på mig och min tallrik. Små bitar, kära du, ta endast små bitar av allt så klarar du samtliga rätter.
Musslor kokta i vin och grädde. Därtill en citronmarängpaj. Paté varvas med chokladmousstårta. Ost med fikonmarmelad, bayonneskinka delas med körsbärsclafoutis.

Vid hemkomsten efter det franska kalaset och mätta i övermått tumlade vi ner i våra sängar. Sov en stund och reste sedan till grannkommunen som bjöd på underhållning av den yngre generationen Åkerström och Vreeswijk.
"Du och jag, farsan". Jag har tidigare läst boken. CajsaStinas berättelse om sin uppväxt med den kände och folkkäre trubaduren som var hennes alkoholiserade pappa. Vreeswijks son har upplevt det samma.
Nu står de tillsammans på scenen så som en gång deras fäder gjorde. Visor varvas med anekdoter där skrattet fastnar på halva vägen. Jag kände att den franskinspirerade maten gav mig sura uppstötningar.

Jag är så innerligt tacksam över att våra barn aldrig, aldrig någonsin sett sin pappa alkoholpåverkad. Inte mamma heller vad det anbelangar. Bortsett från den gång då maken och jag för snart tjugo år sedan var bjudna på julbord och det blev lite för mycket i glasen. Jag kan inte påstå att jag var direkt berusad, mer yr i huvudet och fick kliva ur bilen etthundra meter från vårt hem och kräkas i en snödriva medan maken och barnen fortsatte hemåt och lät mig gå resten av biten för att tillföra huvudet frisk luft. När jag hulkande vomerade upp all den dyra julmaten kände jag enbart en tacksamhet över att det inte var vi som betalat notan. Då hade det varit bortkastade pengar.

Idag serveras det en spartansk måltid av de rester som vi kan skrapa ihop ur vårt kylskåp. Det blir inget franskt varken som huvudrätt eller efterrätt. Bara ett hopkok av det som återstår efter svensk husmanskost. Festar vi varje dag blir det inget festligt när det åter blir dags för fest.

Tapas och en syndares reflektion i gipsvaggan

När jag hämtade posten låg där en katalog från ett postorderföretag. Dags att köpa nya julgardiner, löd rubriken på framsidan. Jag slängde den färgglada katalogen i vår förnämliga fyrfacksoptunna, i behållaren ämnat för tidningar.
Fortfarande hänger de granna löven kvar på sina grenar och jag vill inte tänka så långt fram som till julpyntet. Även om jag finner julpyntandet som mycket förnöjsamt och pyssligt.
Sonen ringde häromdagen. Han och sambon är bjudna på julbord och de undrade om jag kunde tänka mig att vara barnvakt. Kalasandet skulle ske den 27 oktober påstod han, vilket jag ifrågasatte.
Du menar väl november?
27 o k t o b e r. Han bokstaverade vad det stod på inbjudningskortet och jag var tvungen att vika mig inför det faktum att nu har det börjat griljeras skinkor, stekas köttbullar och läggas in sill.

Jag ser fram mot den här helgen. Många trevligheter står på programmet som dock inte har några inslag av julfestligheter. Vi ska unna och götta oss på bästa tänkbara sätt. Faktiskt med början redan i kväll. En korg ska packas med läckerheter och en flaska vin. Sedan förflyttar vi oss ut till vårt extrahus beläget på baksidan om vårt ordinarie hus. Där ska vi tända en brasa i öppna spisen, duka upp ur den medhavda korgen och bara njuta av att ha den ynnesten att få njuta. Dessutom på lagom avstånd till vårt hem.

Det enda som för tillfället irriterar mig är att vi idag blivit av med vår förnämliga stege. I en obevakad stund snodde någon den på ortens återvinningsstation efter att maken varit där och stjälpt av ett lass med ris och lagt stegen bredvid kärran. Sällan har sådan fräckhet skådats. Tur i oturen att de inte tog kärran också. Den tillhör faktiskt mig även om jag inte vetat om att jag är en släpkärreägare. Det uppdagades då jag fick ett brev från Transportstyrelsen som meddelade mig att jag nu minsann hade fått körförbud på kärran på grund av att jag inte besiktat den. När förvirringen lagt sig fick jag mig förklarat att kärran av någon märklig anledning står på mig. Den som en gång i tiden köpt en kärra och skrivit den på mig fick också åka och besiktiga den så den åter blev körbar på våra vägar. Så om någon, vilket händer då och då, vill låna släpet är det jag som skall tillfrågas i första hand.

Nu blir det till att införskaffa en ny stege för en stege kan vi inte vara utan. Inte för att jag personligen nyttjar den speciellt ofta men maken, sonen och stundom svärsonen klättrar på stekpinnarna för att nå de höga höjderna. Själv lider jag av svindel och undviker stegar så långt det är möjligt.

Vi är steglösa men inte tröstlösa. Det enda vi kan hoppas på är att den nya ägaren till vår förnämliga dubbelstege i metall inte ramlar ner från översta stegpinnen och bryter armar och ben. Ty det kan vara riskabelt att använda sig av stulet gods. Tänk på det alla ni som eventuellt får för sig att stjäla en stege. Det kan sluta i gipsvagga om det vill sig riktigt illa!

Harmagedon och ventilationsrör från Göteborg

Fortfarande stretar några envisa rosor mot att kuvas av den allt mer framskridande hösten. Kampen kommer att bli förlorad,om inte nu i dagarna så då den första frosten nyper tag om kronbladen och tvingar blomman att släppa taget.

Inne har vi det varmt och gott där vi sitter i skrivarboden med ryggarna mot varandra. Jag har precis avslutat texten om Norrköpings nedlagda fängelse där Riksbyggen kämpar med Länsstyrelsen och detaljplaner om att få bygga nya toppmoderna lägenheter på fängelseområdet som ska anpassas för olika målgrupper.
Maken pysslar med siffror. Plus och minus, brutto och netto. För mig en enda obegriplig röra. Siffror är siffror men kan i min hjärna inte sammanfogas till ett väl anpassat resultat.

Det hördes röster utanför fönstret som mynnade ut i en försiktig knackning. Utanför stod två paranta damer som vänligt påpekade att vi valt ett fantastiskt läge att slå ner våra bopålar. Jag nickade och kunde inte annat än hålla med.
Ja vi bor fantastiskt i all anspråkslöshet.

Läser ni Bibeln? undrade en av damerna och log. Om inte så kanske vi kan få berätta lite mer. Så ni blir insatta i ordets viktiga betydelse.
Eller undslippa bli förintade i Harmagedon, tänkte jag och kvinnan som förde ordet påpekade att de kom från Jehovas vittnen. Det hade jag dess för innan räknat ut helt på egen hand.
Vi har en egen predikant i familjen, svarade jag och den glada kvinnan blev genast ännu gladare.
Dock inget Jehovas vittne utan en präst i Svenska kyrkan så vi klarar själva av vår dos från den heliga skriften, men tack ändå.
Det gläder mig, det gläder mig, log kvinnan som fick medhåll av det andra vittnet.
I dagens läge verkar alla vara ateister. Hon såg med allvarlig min in i mina ögon och jag hörde en liten tung suck.

Jag valde att inte närmare gå in på varken ateister eller gudstroende utan markerade vänligt att samtalet var över. Önskade dem lycka till med sitt missionerande och stängde dörren. Genom fönstret såg jag a kvinnorna dröja sig kvar en stund medan de blickade ut över Glans höstmörka vatten. Jag undrade vad de egentligen tänkte och kände där de stod så stilla i sina svarta kappor för att utföra enligt deras tro missionsbefallningen från Jesus.

I kvinnornas travande i vårt område misstänker jag starkt att deras möda ger ett skralt resultat. Tack men nej tack till bibelstudier i Jehovas vittnes lära.

För min del väntar jag på en ny utmaning gällande de Göteborgska ventilationssystemen som jag prackats på utan att be om det. En enda siffra fel i ett telefonnummer och jag har under två års tid fått påringningar av både modstulna som lättade hyresgäster som väntar på att äntligen få ventilationsrören rensade. Stena Fastigheter AB i Göteborg har sökt mig under dagen och jag misstänker att de vill förlänga kontraktet. Men jag kommer att svara precis som jag svarade den leende damen från Jehovas vittnen; tack men nej tack. Så till vida de inte ger mig ett erbjudande om kraftig ersättning för att jag haft vänligheten att svara på flerfaldiga telefonsamtal å deras räkning. Då säger jag Tack och tack, sätt in summan på mitt personkonto. Tack!

Att stjäla en kokosbulle och nycklar på vift

Grå moln släpper ifrån sig väta, inte ens de vackert färgade löven på trädens grenar förmår lätta upp denna höstdag. Bara att inse faktum, nu är det höst på riktigt.
Maken har köpt hem solrosfrö och talgbollar. Runt fågelstugan är det livlig aktivitet. De små fjäderfäna laddar sina depåer inför stundande tider. Jag är glad över att inte ha kläckts fram som en fågel. De lever ett riskabelt liv, från det att ägget spruckit till dess att det pyttelilla hjärtat slutat att slå. Det minsta vi kan göra för kräken är att se till att de inte svälter.

Förmiddagen har jag spenderat tillsammans med stortvillingflickan. Färden gick till Linköping och när jag släppte av henne hemma hos sig var min plånbok betydligt tunnare än då vi for. Hon däremot släpade in välfyllda kassar innehållande både det ena och det andra.
Fika hann vi också med. Rosa kaka och leverpastejsmörgås.
När jag kom hem till vårt fikade jag igen. Maken serverade mig latte och mjuk pepparkaka. Hembakat. I kakan finns både fet grädde och lingonsylt samt de sedvanliga kryddorna som en mjuk pepparkaka tarvar.

Medan vi fikade bläddrade jag lite bland gamla anteckningar. Läste högt för maken och kom till ett avsnitt där jag skrivit om händelsen med ett fat kokosbullar.
Detta skedde för sju år sedan då jag var i en av stadens kyrkor för att ställa i ordning inför en begravning. När jag pysslat klart med sorgbuketter, ljus och programkort strosade jag runt i väntan på från församlingen tjänstgörande personal, anhöriga och gäster. Ett till kyrkans angränsande rum fungerade som en sorts bönstuga och i denna bönstuga fanns ett kylskåp. Med en känsla av förbjuden handling öppnade jag kylskåpet och fann till min häpnad att det innehöll ett stort fat med kokosbollar. Frestaren gjorde tappra försök att förföra mig men eftersom jag befann mig i Guds hus gav jag min högra hand smisk med min vänstra och tänkte frenetiskt på det sjunde budordet. Jag slog igen kylskåpsdörren med en smäll och gick därifrån. Jag är själv förvånad över min höga moral, ty då det gäller sötsaker besitter jag inga svåröppnade spärrar. Det kan tänkas att eftersom kokosbullarna tillhörde de kyrkliga medlen fann jag det för gott att låta bli att vara långfingrad. Det är liksom svårare att stjäla i det allra heligaste även om det endast rör sig om en enda kokosbulle. Dessutom kunde jag ha blivit ertappad med kokos runt munnen vilket hade varit mycket penibelt.

Någon som idag är glad över min ärlighet är nog den för mig okände portvakt som häromdagen glömt sin enormt stora nyckelknippa i vår revisors ytterdörr mitt i centrala Norrköping. När jag tryckte in portknappen för att bli insläppt till revisorn föll min blick på låset som var placerat precis under dörrhandtaget. Där dinglade nyckelknippan med samtliga nycklar uppmärkta i olika färger. Jag tog med mig knippan till vår revisor som förvirrat undrade vad han skulle göra med den. Något bättre förslag än att slå en signal till hyresvärden hade jag inte, men jag antar att alla nycklar hamnat hos den som har förvaltarskapet över nyckelknippan.

Tror att det lönar sig i längden att vara hederlig oavsett var jag än befinner mig. Någon hittelön förväntar jag mig dock inte men det är inget jag begär. Inte heller behöver jag stjäla kokosbullar från någon när de finns att köpa hos vårt förnämliga hembageri.