På sannolika skäl och blodbad

Halsont, feber och hosta drar fram likt en farsot. Maken och jag håller oss långt borta från barnbarnen som tar med sig hem förskolans ettriga baciller. Priset vi får betala för att inte frottera oss med snoriga barnnäsor är att då barnens föräldrar tillsammans med sina telningar ligger däckade blir det vi som får rycka in och göra deras jobb.
Med andra ord, vi fungerar som trädgårdsmästarens drängar och ägnade gårdagens förmiddag åt att räfsa löv åt sonens kunder medan egenföretagarna låg hemma och snöt sig i mjuka pappersnäsdukar och knaprade halstabletter.

Efter avslutat värv begav jag mig till Norrköpings polishus dit media bjudits in till den presskonferens som arrangerats i samband med det stora tillslaget av banditer som ägnat sig åt människosmuggling med vidhängande ekonomisk brottslighet. Herr kommissarie samt kammaråklagare tillika förundersökningsledare delgav oss händelseförloppet kring den stora insatsen som lett till häktning på sannolika skäl av både det ena och det andra.
Stort mediepådrag med både pennförare och grabbar med gigantiska tevekameror. De är enligt min mening trevligast. Ju större kameror desto bättre är de. Möjligtvis ett manligt drag, störst utrustad är mest snacksalig. Jag blev innan presskonferensen invigd i TV4:as upplevelser med den enorma fiskdöden som drabbat Norrköping och Motala ström. Det är både lärorikt och spännande att vara en frilansande reporter.

Denna dag har vi ägnat oss åt egenarbete i vårt egna hem. Satt nytt tak, målat och tapetserat i vårt vardagsrum. En smått rörig tillställning som inte blev bättre av att jag lyckades mäta fel och skar helt galet ut två våder ur sista tapetrullen. Det enda raka var att stuva ner våderna i en svart sopsäck och skicka iväg maken till staden för att inhandla en ny tapetrulle. Men innan dess fick han plåstra om min vänstra stortå vilken jag skurit upp på den vassa tapetkniven. Det kan tyckas märkligt att klara av något sådant men jag kan försäkra var och en att det är fullt möjligt. Ingen jag rekommenderar ty följderna blir förutom smärta en kraftig blödning. Möjligtvis behövdes tån sys ihop med några stygn vilken maken ansåg vara onödigt och jag litar på hans läkarkunskap. I annat fall får jag söka upp min väninna Ditte som enligt egen utsago är mycket händig då det gäller smärre operationen vilket hon då och då praktiserar på sig själv när det behövs.

Nu återstår att innan kvällen lider mot sitt slut hänga tillbaka tavlor och annat som behövs för hemtrevnadens skull. I morgon ska jag iväg på en hundförarutbildning dock utan hund eftersom vi inte är några hundägare. Däremot utrustad med kamera och nödvändig inspelningsapparatur samt en mycket ömmande stortå. Min förhoppning är att inte vakna upp med en infektion eller blodförgiftning.

Det var allt för idag, over and out.

Mirakelkräm och klimatavtal

De flesta av oss är bestörta över nattens valresultat. Alla utom de som röstat fram Trump. För det är så här som majoriteten av amerikanarna vill ha det. Alla har rätt att uttrycka sina åsikter, så även att lägga sin valsedel på det och den som vi tror på. Vill amerikanarna ha en pajas med förnedrande kvinnosyn, ett bagage fyllt med sexistiska skandaler och i stånd till att håna funktionshindrande plus allt annat skit han kastat ur sig så har de fått det de vill ha. Världens mäktigaste man som på sin tron kan koras som skandalernas världsmästare.
Världen är skakad. Jimmie Åkesson känner sig däremot nöjd med förhoppningar om att valet av Trump ska ge Sverige en positiv effekt.

Det känns kallt och taggigt utanför mitt fönster. Åtta år är en lång tid. Vid nästa presidentval har jag hunnit bli 69 år. Om jag då blivit  klokare och fått mer erfarenhet vet jag inte, däremot vet jag att jag blivit mer gråhårig och de rynkor jag skaffat mig djupnat.
Korsord lär hålla hjärnan i trim, litteratur, ett aktivt leverne och att hänga med i tidens utveckling motverkar åldrandets framfart. Det är i alla fall vad jag hört. Rynkor är det värre med, De kommer sakta men säkert smygande. Det gäller att lära sig älska sina rynkor. Se dem som bevis på mognad och visdom. Dock vill jag inte känna mig övermogen. Min väldoftande nattkräm som med sina unika egenskaper håller rynkor och linjer på behörigt avstånd är till sista klicken slut. Av den anledningen besökte jag på förmiddagen en liten butik som saluför dessa krämer.

Kvinnan i butiken var hudterapeut och såg genast vad min hy krävde. Hon plockade fram burkar och tuber fyllda med mirakelkrämer. Smorde in ovansidan på mina händer och uppmanade mig att känna ljuvligheten i smörjet. Vi kletade och kladdade, jag satte nästippen mot händernas ovanläder och drog in dofterna genom näsborrarna. Egentligen ville jag bara gå därifrån. Erkänna mitt misstag över att ha stigit in i den väldoftande butiken. Åka hem för att sätta mig vid datorn, koppla upp mig mot internet köpa den kräm jag alltid nyttjar. Jag var dock fast. Kunde inte ta mig ur hennes välmanikyrerade nypor som ivrigt spruttade ut nya klickar på mina händer. Hon såg glatt, ivrigt och uppfordrande på mig.
Jag valde en tub ansiktskräm som noggrant skall smörjas in vid sänggående. Havtorn, rosor och något annat som jag nu inte minns vad det var. Ekologiskt och naturligt utan tillsatser av syntetiskt material i smeten.

I kväll ska jag testa min nyinköpta underkräm. Bara för att vakna upp till en ny morgondag där tron på allt det goda överskuggar det som är mindre bra. Jag önskar att det vore så enkelt. Men vi står framför något nytt som vi ännu inte vet åt vilket håll det ska ta vägen. Börsen rasar och Trump ska skaka hand med sin vän Putin innan han river klimatavtalet i Paris och kastar Clinton i fängelse utan föregående rättegång. Möjligtvis drogtester han henne först eftersom han ansett att hon varit drogad under debatterna. Krigen rasar ute i världen och människor har ingen stans att ta vägen.

Bra jobbat medborgarna i USA! Livet går vidare, möjligtvis i en annan tappning än tidigare. Men jag tvivlar starkt på att det kommer att bli bättre.

Söndagsmiddag och ett drastiskt förslag

Våra höstastrar har förärats med ett vitt lite fluffigt täcke som ter sig snyggt i kontrast mot det blå. Jag håller mig inomhus och beskådar naturupplevelsen genom fönstren. Dock var jag tvungen att bege mig iväg till vår lokala matvaruhandlare eftersom vårt knäckebröd tagit slut. Utan knäckebröd stannar livet.

Jag skulle ha övervägt att åka till butiken i eftermiddag ty tisdagar är pensionärernas egen dag då det görs avdrag på kvittots slutsumma. Pensionärer tillhör det morgonpigga folket och beger sig åstad för att tisdagshandla under morgontimmarna och en bit in på förmiddagen. Med den påföljd att mellan varornas hyllor samsas rollatorer och shoppingväskor på hjul tillsammans med dess ägare.

Men, tänker jag, lyckliga är dessa pensionärer som uppnått aktningsvärda åldrar och ändå klarar av att göra sina egna inköp för att sedan i det egna köket tillreda råvarorna på det smakliga sätt som önskas.
För några dagar sedan fick vi oss berättade av en man vars mamma bor på ett äldreboende att där serveras gröt till söndagsmiddag. Gröt! Äldre på äldreboende har med största sannolikhet då det begav sig ätit söndagsstek med gräddig sås och svartvinbärsgelé samt eventuellt ett glas svagdricka för att fira söndagen. Lägg där till fruktkompott med gräddmjölk som avslutning på en utsökt middag.

Ska jag behöva avsluta mina sista år sittande med en pappershaklapp över bröstet och med darriga händer föra skeden fylld med gröt till mina bleka och blodfattiga läppar?! Söndag efter söndag medan jag längtar efter att få dansa på de saligas ängder.

Jag berättade för min mamma om grötmiddagen och hon uppmanade mig att bli en föräldramörderska så hon skulle då det är dags slippa undan gröten. Förfärad lovade jag henne att jag ska leverera matlådor till henne om söndagarna istället för att bli inburad på grund av några tallrikar gröt. Mamma besinnade sig och höll med om att det var ett mycket drastiskt förslag som jag genast kunde glömma bort.

Det jag nu hoppas på är att de som matar de boende på äldreboenden där det serveras gröt till söndagsmiddag inte spetsar gröten med krossade linfrön även om dessa frön är behjälpliga med att hålla avloppet i gång. Själv har jag tagit fasta på Livsmedelsverkets varning och kastat alla krossade linfrön som jag brukar blanda i min hemmagjorda granola. Det går inte att vara nog försiktig med vad som äts om vi i god vigör ska uppnå en skapligt hög ålder.

Spanska flugan och vinterbad

Boeuf bourgogne, rött vin och päronpaj med lättvispad grädde. Sill på mörkt bröd, öl och kokt fläsk med senapssås. Där till, som grand final, Spanska flugan.
När vi kommer hem till våra barns storasyster och hennes sambo finns det inga gränser på hur omhuldade vi blir.

Vid vår ankomst stod storasystern och hennes sambo i dörren och tog emot. Samt två hundar som ivrigt snodde runt våra ben.
Storasysterns sambos dotter med fästman dök upp efter att ha ägnat sig åt en tretimmars löptur. Dessutom hade de med sig ytterligare två hundar. Min rädsla för främmande hundar kom av sig ty att vara rädd åt fyra håll samtidigt kräver en viss koncentration. Därmed var isen bruten och jag kom överens med samtliga jyckar.
Maten kom på bordet och vi var inte sena med att smörja kråset. Det blev mycket snack om träning, kost och kroppsligt välbefinnande. Maken och jag, som inte är speciellt vältränade, lyssnade och tog del av stundom den vetenskapliga informationen.  Att träna bygger på en hel del vetenskap och jag kände mig matt och urlakad som efter ett helt träningspass när storasysterns sambos dotter plötsligt fick för sig att hon skulle bada i den närbelägna sjön.
En våtdräkt plockade snabbt fram och krängdes på. Samt simglasögon, rejäla strumpor, handskar, springskor och toppluva som sedermera byttes ut mot någon sorts simmössa. Vi andra, som skulle bevittna skådespelet klädde oss i rejäla jackor, halsdukar och helt ordinära vintermössor.

Baderskan småsprang mot vattnet som på sina ställen hade en tunn hinna av isbeläggning. Hon viftade frenetisk med armarna och sprätte med benen i något som verkade vara ett uppvärmingsmoment.
Jag kände en stor tveksamhet till hela företaget. Skulle verkligen flickan hitta på att vräka sig ner i isvattnet?

Inget kunde hindra henne, rakt ut rusade hon och en av hundarna blev så exalterad över tilltaget att även den hoppade i men insåg snabbt att sjön inte höll någon högre temperatur varpå hunden kom upp på torra land lika kvickt som den hoppat i och stod sedan på stranden och såg smått förvirrad ut.

Snålblåsten var isande kall  och jag körde huttrande ner händerna i fickorna. Baderskan frustade högljutt och tog några imponerande crawlsimtag innan hon återvände till sina frysande åskådare som enhälligt enades om att vattnet var högst +6 grader.
Med raska ben sprang den tappra simmerskan till den uppvärmda bastun medan vi andra slog oss ner runt köksbordet och läppjade på varmt kaffe medan vinden brölande letade sig ner genom skorstenen och  rökgången till den öppna spisen.

Nu är vi åter hemmavid efter en fantastisk helg. Någon snö har ännu inte letat sig fram till denna del av Östergötland. Men det är antagligen en tidsfråga Snart är nog hela landskapet är inbäddat i ett vitt snötäcke.
Innan det mörknade tittade jag ut över Glan. Rös till en smula och lovade mig själv att aldrig någonsin ägna mig åt vinterbad. Även om någon till äventyrs skulle låna mig sin våtdräkt.

Virtuell ljuständning och konserverade röster

Så länge vi minns finns de kvar. De som lämnat jordelivet och oss som på olika sätt stått nära.
Denna helg är minnenas helg. Tända ljus som sprider sitt fladdrande sken över gravar och minneslundar.
Men vi har inte tid att minnas, sa en präst på radion idag. Därför har Svenska kyrkan skapat en virtuell kyrkogård där stressade anhöriga och vänner till avlidna under kafferasten kan tända ett ljus och för ett kort ögonblick avsätta dyrbar tid med att minnas.

Själv har jag under dagen varit fysiskt närvarande på två kyrkogårdar med oljeljus och tändare. Jag och stortvillingpojken. Han höll i ljusen och placerade dem på rätt plats efter det att jag ombesörjt själva tändandet.

Ett ljus för Josef vars grav jag sett till att vara upplyst från Allhelgonahelgen fram till påsk allt sedan år 1999.
Det andra ljuset tillägnades min pappa som vilar i minneslunden på Skogskyrkogården här i Skärblacka.
Tankarna var lika många som frågorna hos stortvillingpojken. Jag svarade på pojkens existentiella frågor efter bästa förmåga sedan avslutade vi det hela med gofika hos Camilla på hembageriet.

Jag minns min pappa klart och tydligt. Gester, uttryck och hans speciella personlighet. Däremot minns jag inte längre hans röst. Hans röst försvann för mig efter ganska kort tid då han dött. Kan tyckas märkligt men jag tror att våra röster är en form av färskvara. Röster behöver underhållas för att kvarstå. Röster går inte att konservera om de inte är inspelade vill säga.
Däremot går minnet av en persons utseende att friskas upp med hjälp av fotografier, brev och andra texter.

Ska du och farfar begravas här på kyrkogården? frågade pojken när vi gick hand i hand från minneslunden till bilen.
Det ska vi, svarade jag.
Okej, då ska jag berätta det för pappa så vi kan gå hit och tända ljus, resonerade pojken och föste upp sin blå mössa som kanat ner en bit över pannan.
Känns betryggande, sa jag och höll den lilla handen en aning hårdare.

Vi for till vår lokala matvaruaffär för att köpa en kruka basilika. På det svarta varubandet lade pojken upp en honungsmelon och två paket kakor som på led bakom basilikan vandrade framåt mot kassörskan. Impulsköp på inrådan av gossebarnet. Hemkommen gav han det ena kakpaketet till sin syster och melonen till deras pappa.
Efter maten, då får vi äta kakor och melon, instruerade han sin syster.
Sedan kramades vi alla tre vid dörren innan jag skyndade hem med min basilika så den inte skulle förfrysa sig i den bistra kylan.