Gamla kalendrar och en torr marsipanhund

Andra ljuset tänt. Det närmar sig. Eftersom jag inte är någon vän av konsumtion tillsammans med stora skaror av människor har jag i god tid sett till att samtliga julklappar är inhandlade. Det känns tryggt att vara i den förvissningen om att de små barnbarnen får julgåvor även från vårt håll utan att jag för den delen drabbas av nervsammanbrott mitt ute i julhandeln.

Själv har jag haft en snack med jultomten som dess värre utvandrat från våra trakter och slagit sig ner på Gotland. Anledningarna därtill är flera men den största anledningen är Ostlänkens framfart mitt genom tomtebyn. Om det nu blir någon Ostlänk. Den ligger fortfarande i sträckbänken vad det verkar.
Kolmårdsskogen får dock klara sig utan tomte medan han stiftar nya bekantskaper bland den gotländska befolkningen.
Jag har i vilket fall som helst bett tomten skicka ett presentkort på Ängshults fotterapi med en önskan om God jul till Carina. Nu återstår endast att se om han hörsammar min önskan.

Årets adventskalender har tydligen fallit gemene man på läppen. Märkligt i det avseende att just adventskalendern är en källa till upprörda känslor. Jag kan bara hålla med, den verkar hittills bra det lilla jag sett av den. Dessutom kan den som är händig med stickor och garn tillverka både Selmas mössa och halsduk som finns mönstertillgänglig på internet.

Allt sedan år 1975 har jag sparat på SVT:s julkalendrar. Oavsett programvarans kvalité har jag traskat till butiken och köpt var sin kalender till våra barn. Förmanat till försiktighet vid lucköppningen mest för min egen skull. Jag har velat ha så fina kalendrar som möjligt i min samling. När barnen inte längre var i trängande behov av kalendrar har jag ändå fortsatt med mina inköp. År efter år. Tills i år då jag kom på att jag kan tigga till mig en förbrukad kalender av något av våra barnbarn.

Jag har inbillat mig att min samling i framtiden kommer att ha ett högt värde. Kanske jag till och med en dag får visa upp min digra samling i något teveprogram. Sitta i tevesoffan och göra en tidsresa genom adventskalendrarna tillsammans mer er tittare.

En annan raritet jag häromdagen hittade bland gömmorna i ett skåp är den smått antika hunden gjord av marsipan. Den har ett visst nostalgiskt affektionsvärde och jag förvånas över att den inte under alla år som gått blivit angripen av ohyra.
Hunden inköptes sommaren 1989 då jag tillsammans med min familj var och tittade på en gård på Vikbolandet som vi funderade över att köpa.
Efter gårdsinspektionen stannade vi till i Norrköping före hemresan till Värmland. Besökte saluhallen och köpte kokosbullar, Norrköpingsfläsk och marsipanfigurer. Varav den ena fortfarande finns bevarad.
Hunden som fick göra en resa mellan mellan Östergötland, Värmland och tillbaka till Östergötland tillhör vår son och han har nu bett om att den ska återbördas till honom. Jag har efter viss tvekan gått med på att lämna marsipanhunden ifrån mig men eftersom den egentligen inte ägs av mig kan vår snart 33-åriga sonen få tillbaka sin souvenir eftersom den tydligen har lika stort värde för honom som för mig.

Slutsatsen av detta är att vi aldrig ska kasta något i onödan. Ingen vet vad gamla grejer kan föra med sig för trevligheter i förlängningen. Dessutom, hamnar vi i lågkonjunktur kan det vara bra att samla i ladorna. Vem vet, nästa år kanske SVT inte har ekonomi att producera någon ny adventskalender och börjar istället köra repriser på de gamla. Då har i alla fall jag adventskalendrar i papp att tillgå.

Bara vanligt vatten och läkarkunskap

Snö. hotade de som spår väder. Solsken, säger jag och fick rätt trots att jag inte innehar några meteorologiska kunskaper. I min ålder förlitar jag mig mer på mina leder än vädersatelliter. En gång i tiden blev jag till och med erbjuden att sköta om en liten väderstation. Dock var det före ledvärkens tid men jag kunde ha passat på att förkovra mig då jag var relativt ung.
Arbetet innebar oregelbundna arbetstider. En annan benämning för obekväma arbetstider. Därmed föll mitt intresse av att slå in på den meteorologiska banan ut i tomma intet.
Nu känner jag efter vilket väder som mina knotiga fingrar förutspår. Skulle jag mot förmodan inte känna något så väntar jag och ser ut genom fönstret. Svårare än så är det inte.

I mitt barndomshem var barometern husets viktigaste detalj. Innan den lästes av skulle det knackas på glaset. Visaren darrade till och ibland blev hemmameteorologen (min mamma) nöjd  med resultatet men allt som oftast missnöjd.

Idag körde min mamma och jag till Vrinnevisjukhuset i strålande solsken. Med det kände vi oss belåtna. Sa till varandra att när solen skiner då känns allt lite lättare. Jag beundrar min mamma. Hon visar ingen rädsla över det som skrämmer mig. Att bli moderslös. Jag är visserligen inget barn men jag är mammas barn.

I väntrummet satt en dam och en herre och samspråkade glatt. Båda drack vatten. Hällde upp i muggar ur framställda vattenkärl. Herren var läkare och hade en gång i tiden arbetet på Vrinnevisjukhuset, berättade han och damen såg imponerad ut. Nu var han patient precis som alla andra patienter. Det finns inga garantier ens för läkare.
Damen drack sitt vatten utefter instruktioner och läkaren förklarade att hon skulle rensa njurarna innan röntgen. Att det var av yttersta vikt att hon drack upp allt. Damen klunkade på och hennes flaska blev tömd i precis rättan tid innan hon skulle in och göra sin resa genom tunneln.

Så blev det mammas tur och hon försvann in genom den bastanta dörren. Läkaren hade slutat dricka av tillbringarens vatten. Han tyckte det smakade illa och muttrade om att tillbringaren antagligen var dåligt diskad. Av den anledningen hämtade han fortsättningsvis vatten ur toaletthandfatets kran.
En annan herre kom in i väntrummet och tog plats på den stol min mamma tidigare suttit. Han greppade en tidning och började med stor koncentration lösa ett korsord.
Plötsligt sneglade han mot läkaren vattenfyllda tillbringare och frågade om han kunde få sig en liten skvätt för han tyckte sig vara torr i munnen.
Väl bekomme, sa läkaren och tillade att vattnet inte var speciellt gott. Att det hade en bismak.
Mannen med den torra munnen sa att han inte var så nogräknad och svepte två muggar på raken.

Sköterskan kom och ropade upp läkaren. Tittade på tillbringaren och fick ett strängt drag kring munnen. Den skulle vid det här laget vara tom men läkaren förklarade att han inte ville dricka av vattnet för det smakade så illa. För att vara sköterskan till lags tillade han snabbt att han ändå druckit rejält av det vatten som fanns i kranen på toaletten.
Sköterskan såg allt annat än glad ut. Det är viktigt att all kontrastvätska dricks upp innan röntgen!

Läkaren och den muntorra mannen tittade på varandra. Näst intill omärkligt skakade läkaren på huvudet och den tidigare törstiga mannen nickade. De förstod varandra i det tysta.

Den danska husfrun och ett drama i två akter

"Storken bor i Köpenhamn." Ett drama i två akter.

AKT 2.

Köpenhamn är en vacker stad. Dock bör den avnjutas i sommarskrud även om den julpyntade varianten ingjuter respekt om än något kylslaget.
Huttrande stod min väninna och jag framför drottningens bostad där det rådde viss aktivitet. Käcka gossar skyldrade gevär medan pälsmössorna värmde deras skallar.
Drottningen kommer, upplyste oss en dam vilket fick mig att stå i beredskap med min kamera.
Pojkarna marscherade taktfast på spikraka led och det enda som störde ordningen var då en gosse som placerats i en röd kur med utstansade hjärtan tog till orda och med skärpa bad mig flytta bort från linjen där marschen gick fram. I sista stund hann jag kasta mig åt sidan och undgick därmed att bli nedtrampad av grova kängor.
Portarna öppnades och ut körde en blå bil som liknade min makes arbetsbil fast i en annan kulör och modell. Trots att jag inte tillhör skaran av anhängare till kungadömen som känner till dem alla med namn och utseende kunde jag med säkerhet påstå att det inte var drottningen som höll i ratten. Bilen hade inga passagerare så jag försökte mig på en gissning att det var slottets husfrun som skulle iväg för att göra inköp av sill och nubbe utefter en inköpsnota nedtecknad av drottningen. Jag kan dock tycka att det gjordes väldigt stora arrangemang innan husfrun kunde åka till affären.

Vi lämnade Köpenhamn och satte oss på tåget som avgick punktligt med destination Norrköping.
Allt gick bra till dess att vi passerat Hässleholm. Där stannade tåget och kvällsmörkret låg kompakt utanför kupéns fönster.
Det knastrade till i högtalarsystemet och lokföraren tog till orda.
Ett godståg hade fått tekniska problem och spärrade rälsen. Godstågets väntan på bogsering av ett diesellok blev oändlig. Mycket beroende på att inget diesellok gick att uppbringa. Varken i Skåne eller angränsande landskap. Vi var instängda med godstrafik framför oss och persontrafik bakom oss. Lokföraren ropade ut att han ämnade byta förarplats fram mot förarplats bak och backa tåget tillbaka mot Hässleholm. Förutsatt att övriga lokförare i de bakomvarande tågen gjorde samma manöver. Förberedelserna med att lägga i backen tog tid eftersom det krävs tillstånd att köra tåg baklänges mot Hässleholm.
Under tiden blev vi utspisade med vatten i tetra och choklad. SJ är generösa det måste medges.
Efter två timmar var ordningen återställd och vi kunde lutade oss tillbaka medan tåget rusade fram genom natten. Vi var ånyo på hemväg.

Krångel under färd med tåg kan bli nervpåfrestande för vissa passagerare. Är denne dessutom rökare kan ett bloss på cigaretten vara enda lösningen för att hålla fladdrande nerver i styr. Varpå en nikotinist i vagn nr 6 tände en cigg och utlöste därmed brandlarmet. Vid fara för brand stannade tåget och blev så stående med låsta hjul allt medan konduktören blir rosenrasande. Jag hör hur han förkunnar till en kollega att rökaren ska kastas av i Alvesta. När röken slutligen skingrades rullade tåget framåt  mot nästa stopp och rökaren fick suga i sig det sista nikotinet från fimpen stående i sin tragiska ensamhet i mörkret på Alvesta perrong.

Vi lämnade Alvesta och lokföraren uppvisade prov på tågets kapacitet gällande farthastighet fram till dess att vi kom i kapp en järnvägslus som endast framförde sitt tåg i 70 kilometers hastighet. Det framförvarande tåget vek så småningom av på ett stickspår och vårt tåg kunde åter igen accelererades upp till en imponerande hastighet.
Vid det laget var jag helt utpumpad och lyckade somna med min jacka som huvudgärd. Sömnen varade i cirka tjugo minuter då tågets nödbrosar slog till. En viss oönskad rörelsekraft uppstod bland passagerare och medhavd bagage.
En person med trasig själ och dystra tankar befann sig på spåret men hade upptäckt av någon som tillkallat förstärkning via 112.
Trafikverket har mandat att i nödsituationer se till att tågen stannar och vår lokförare undslapp därmed att få många nätters sömn förstörd.
Nu blev det ånyo en lång väntan medan utkallad räddningspersonal förhandlade med den olyckliga människan om att livet är viktigare än döden. De lyckades med sitt uppdrag och självmordskandidaten omhändertogs. Vi kunde på nytt fortsätta vår mödosamma resa mot Norrköping medan våra tankar gick till alla som lider av invärtes sår.

I Linköping greppade vår tålmodiga lokförare mikrofonen och den numera välkända stämman lät pålysa att han tänkte gå och lägga sig efter en mycket händelserik färd men att en ny förare stod i beredskap att fatta tag om spakarna. Den uttröttade lokföraren önskade oss alla god natt och passade på att tacka för att vi var beskaffade med milda sinnelag.

Med stor lättnad såg jag till sist perrongen i Kimstad. Mina hemtrakter och cirka en mil kvar till Norrköpings centralstation där min make väntade på oss.
Då meddelades att nattåget från Stockholm hade för avsikt att passera Kimstad om så där ungefär tjugo minuter. Eftersom det är omöjligt att mötas på spåret fanns det ingen annan råd än att släppa fram tåget som skulle till den station vilken vi sju timmar tidigare lämnat som resenärer ombord på snabbtåget.

När vi klev ut på hemmaperrongen hade klockan hunnit bli över 02.00 istället för 22.22 som det utlysts om i tidtabellen. Klockan 03.00 låg jag äntligen under täcket i vår säng. Matt och svag efter att tillbringat tjugosex händelserikt timmar i vaket tillstånd. När klockan ringde 06.00 drabbades jag av en nära-döden-upplevelse. Plikttroget steg jag dock upp och sammanstrålade två timmar senare som uppgjort var med en politiker i grannkommunen.
Dit går inga tåg så det blev till att ta bilen.

Min mamma fick sina farhågor besannade. Vill vi komma fram och åter i tid ska vi inte ta tåget!

Jag vill trots allt ge en stor eloge till den ombordvarande personalen som kladerfritt såg till att ge oss resenärer en fullgod och informativ lägesrapport under den dramatiska resan till Norrköping C.

Den danska storken och ett drama i två akter

"Storken bor i Köpenhamn." Ett drama i två akter.

AKT 1.

I går träffade jag den danska storken. Som enligt trevlig marknadsföring lovar att den levererar de sötaste bebisarna.

Mitt möte med den danska storken har en bakgrundshistoria som sträcker sig åtta år tillbaka i tiden.
Under dramatiska former höll vår dotter, småtvillingarna och deras storasysters mamma, nästan på att mista livet på grund av en allvarlig ridolycka som skedde sommaren 2008.
Många var de som vårdade henne medan han som skulle bli småtvillingarna och deras storasysters pappa dag efter dag satt och höll sin nyfunna kärleks hand medan solkiga bandage byttes ut mot rena.
En av sköterskorna blev snabbt vår dotters favorit. Hon hade mjuka händer och en snäll röst.
Efter en tid läktes såren och utskrivning från sjukhuset skedde. Den gången var livet starkare än döden.

Några år senare gick småtvillingarna och deras storasysters pappa och jag en fotokurs. Bland kameror och fotosessioner fanns sjuksköterskan med de mjuka händerna och den snälla rösten. Också hon ville förkovra sig i fotokonsten och vi närmade oss varandra. Vänskap uppstod och har utvecklats i stadig takt mellan henne och mig.
Det yttersta tecknet på god vänskap är när sjuksköterskan med de mjuka händerna och den snälla rösten ställde frågan till mig om jag ville följa med henne till Köpenhamn för att träffa ovan nämna stork. Och i går var det då dags. En upplevelse för oss båda fast på två helt olika sätt. Jag som åskådare vilken hade till uppgift att i viss mån stötta och fotografera. Hon omgiven av en stab läkare och sköterskor vars uppgift var att vara behjälpliga med att förverkliga en dröm så stark att den är gränslös.
Högst upp av alla befann sig storken och jag ber av hela mitt hjärta att den smalbenta flygaren nästa höst kommer att leverera.

När vi lämnat storkboet bakom oss begav vi oss ut i den julpyntade staden för att söka oss till närmsta krog. Hungern höll på att förtära oss båda. Lotten föll på den gemytliga men trånga krogen Amalie på Amaliegade 11.
Vi stack ut från mängden då vi beställde in rödspätta, danskvand och sodavand medan de inhemska åt sill och drack nubbe.  Mest nubbe som hälldes upp av servitörer som ideligen hämtade  flaskor från det dignande flaskbordet. En helt normal lunch en helt normal måndag  för helt normala och mätta Köpenhamnare att helt normal efter sill och nubbe gå tillbaka till sina arbeten.

Mycket trötta och med ömma fötter och frusna händer då vi efter avslutad måltid flanerat runt bland försäljare, granar och renar så blev det dags att återvända till vårt fädernesland och hemstad. Därmed inte sagt att äventyret slutade där och då. Förmiddagens timmar som var fylld med mäktig dramatik skulle inom några timmar bytas ut mot en annan sorts dramatik. Det är nu AKT TVÅ inleds.

Fortsättning följer...

Lång dags färd mot natt och en dansk ost

Vi, precis som de flesta andra har tänt det första av de fyra ljusen och välkomnar därmed det nya kyrkoåret.
Det är alltid ett pyssel när adventsljusstakar och stjärnor ska plockas fram och sättas upp på dess utvalda platser.
Detta år är inget undantag. Vårt urgamla arvegods från faster Elsa vägrade lysa upp adventsfönstret. Eftersom maken slarvat bort strömmätaren och således inte kunde utforska var felet består av fanns det ingen annan utväg än att bege sig in till staden för att inhandla en ny ljusstake med sju armar.

Att ge sig ut i detta oväder är inget jag eftersträvar. Det blåser näst intill orkanvindar vilket föranleder mig att tänka på nattens kommande resa till fjärran land. Om nu Danmark räknas till ett fjärran land.
Tack och lov ska vi åka tåg och inte båt när vi passerar Öresund via Öresundsförbindelsen som invigdes år 2000 av vår egen konung samt den danska drottningen. Brobygget är ännu inte betald men förväntas vara skuldfri år 2030.
Många turer har det sedan dess varit över bron. Både av trafikanter och från regeringshåll.
En enda gång tidigare har jag tillsammans med maken kört över den långa och mäktiga bron. Nu är det åter dags men före dess ska det ätas frukost i Malmö innan tågbytet.

Jag är utvald som resesällskap och mitt uppdrag består i att fotografera en mäktigt men sällsam händelse. Samt hålla min väninnas hand om så krävs.
Min väninna och jag ska sammanstråla vid Norrköpings centralstation och sätta oss till rätta i tågkupén. Tågavgången ska ske exakt kl. 01.04. Om tåget rullar ut från stationsområdet i rättan tid vill säga.
Min mamma ängslas i vanlig ordning. Hon förutspår dock ingen urspårning, däremot hala löv på rälsen, nedfallande träd och ledningar samt koppartjuvars härjande som sammantaget kommer att förorsaka tågstopp på stambanan.

Jag känner mig mycket hedrad att få följa med men också en pirrig förväntan inför resan. Både att fara iväg mitt i nattmörkret och över det jag ska få bevittna. Kamerans batteri är fulladdat, minneskortet tömt och vid midnatt är jag redo för avfärd in mot Norrköpings tågstation.
I morgon kväll vid 23-tiden är vi förhoppningsvis hemma igen. Maken har lovat att befinna sig vid perrongen för att möta upp. Möjligtvis överlämnar jag då en riktigt präktig och vällagrad dansk ost som kan få även den mest härdade att slå bakåt då kylskåpsdörren öppnas.

Det kommer sannerligen att bli en lång dags färd mot natt innan resan är överstånden.