Den allmänna lagboken och en dallrande dans

Julesnö idag. Regn i morgon. Det är i alla fall vad jag hört. Men mina sinnen kan vara dimmiga och svåra att ta in information efter två dagars farmorsuppdrag. Däremellan en natt och jag förundras över hur ett sådant litet barn som för ett par månader sedan fyllde 1 år kan uppta sådan stor plats. Både i sängen och i hjärtat.
Förmiddagen fylldes ut med gossebarnens syskon, stortvillingarna. Det gick åt både lussekatter och kolakakor innan föräldrarna kom för att hämta sina barn. Det är hos farmor/farfar, mormor/morfar som barnen skäms bort. Det ingår i den äldre generationens omsorg om sina barnbarn ty så står det skrivet i den allmänna lagboken. Bara att åtlyda föreskrifterna.

Med stor vånda följde jag under gårdagskvällen via sms våra två barns förehavande ute på moddiga vägar. Sonen och hans sambos färd till Stockholm samt dottern och hennes färdtjänstchaufförs resa från Ringarum till Skärblacka. Jag blir alltid orolig när jag inte har koll på läget. Tankarna far iväg och skapar oreda i mitt inre.
Det är lugnast när alla håller sig på hemmaplanen, speciellt vid dåligt väglag.

Sonen gör inga längre turer i sitt arbetsliv eftersom all hans aktivitetsuppdrag till största delen är förankrad i Skärblacka med omnejd. Värre är det med dottern. Hon har långa resor till och från sitt arbete. Vilket betyder att jag ofta är nervös. Halka, snö, vilda djur och oaktsamma medtrafikanter kan ställa till med de mest fasansfulla tragedier.

Därför känner jag mig mycket till freds med att dottern i vår kommer att byta församling. Hon har fått ny tjänst i vår hemförsamling. Jag tackar Gud och övriga inblandade att nya vägar öppnat sig som innebär att både arbetslivet och vardagslivet kommer att bli lite enklare för henne och hennes familj.
Och min oro stillas då hon inte längre behöver åka den långa vägen tur och retur.

Denna dag övergår i mörker. Det glittrar i vår magnolia och i det gamla ihåliga äppelträdet av ljusslingans småljus. Nobelmiddagens mat är uppäten och de vackra kreationerna undanhängda i garderoben.
Sportsmännen knaprar piller för att i slutänden hamna överst på pallen och blir bedrövade när medaljerna bryskt tas tillbaka. Nya tiders dopingpreparat heter rödbetssaft. Det fick jag lära mig under gårdagens tevesändning. Gissar att urinproven, om det tas några sådana, blir svåra att analysera. Det vet var och en som ätit av grönsakslandet nyskördade rödbetor. Kokta i lagom saltat vatten och med en klick smör.

Nu återstår endast att luta sig tillbaka. I vårt kylskåp finns en gul och fet kalvdans. Gott gräddad och gjord av nymjölkad råmjölk. Kanel och kardemumma ger den rätta balansen. Dallrande på tallriken tillsammans med en klick blåbärssylt väcker kalvdansen gamla minnen till liv. Länge leve mjölkbönderna!

Att ta sig friheter och den märkvärdiga enhandsfattningen

Det är i dessa tider som snön ska ligga gnistrande på mark och byggnader. Så som på ett gammaldags julkort. Eller som när jag var barn. Då var det vinter när det skulle vara vinter och det idkades utomhusaktiviteter med skidor, sparkstöttingar och kälkar.
Hemma hos stortvillingarna och deras lillebror står det en modernare modell av kälke och ser smått tragisk ut på den gröna gräsmattan. Som ett monument över förra veckans lätta snöfall. Barnen passade på att ta tillfället i akt och köra kälke. Kanske det blir enda gången denna vinter.
I Ystad har det tydligen varit så pass varmt i luften att det gått att sitta utomhus och spisa lunch.
Hemma hos oss har vi dragit ner värmen på elementet. Det är vår i luften.

Trots denna miserabelt snöfattiga vinter lackar det mot jul och med det blir jag totalt översköljd av reklam. Både via mejl och sms. Alla aktörer som tjänar pengar på denna kristna högtid vill få mig att handla. Kryddor, blommor, elektriska mackapärer, böcker, tidningar och krimskrams som varken jag eller någon i min närhet önskar sig.
Jag har till och med fått erbjudande om att köpa potenshöjande medel för en billig penning. Bara för att julen ska bli extra festlig och trivsam. Tack, men nej tack. Jag hör av mig om det skulle bli aktuellt.

Under förmiddagen har stortvillingarnas lillebror varit hemma hos oss utan sina föräldrar. Han känner sig numera hemmastadd här och har börjat ta sig friheter. Dessutom går han nu med enhandsfattning vilket endast är så pass revolutionerande för en farmor och farfar att det är värt att nämnas i en blogg.
För andra än vi som till gossebarnet har bidragit med en gnutta DNA är det endast en flyktig notis. Om ens det.

Apropå DNA. Jag läste nyligen en artikel om att släktforskare i allt större utsträckning använder sig av DNA-tester för att hitta avlägsna släktingar över hela världen. Förutsatt att samtliga levande släktingar till den som söker sina rötter låter sig testas. För min del är det dock för sent. Jag är den enda överlevande i de grenar som finns på min fars sida på släktträdet.
Det jag ångrar idag är att jag inte var mer nyfiken på min fars släkt och lät honom berätta allt medan jag nogsamt gjorde anteckningar i ett block.
Den dag då också jag slår igen mina ögon för alltid blir min pappas gren ytterst tunn.

Men ännu befinner jag mig i ett högst välmående tillstånd. Försöker vårda de som vill bli vårdade och i den sysslan ingår att skriva julkort. Vilket jag gjort en dag som denna. Plitat ner namn och adress på de vita kuverten och omsorgsfullt stoppat i de nyproducerade korten med en hälsning om God Jul.
Inga märkvärdigheter och säkert är att flertalet av adressaterna får så många julkort att det från maken och mig endast blir ett i mängden. Men det påvisar ändå att de som mottar julkort från oss finns med i våra tankar. År efter år. Vissa endast ytters sparsamt medan andra finns där dagligen och stundligen.

Lucialjus och ett skamlöst förslag

Hektiska dagar mitt i julruschen.Precis så som det ska vara.
För första gången i mitt numera rätt så långa liv har jag fått varit med om en riktig luciakröning. Visst, lucior har jag tidigare stött på. Både för mig okända men även sådana som tillhör den allra närmaste kretsen.
Småtvillingarnas storasyster var med och bevittnade ljusets drottning som dessutom bor mitt emot våra barnbarn och deras föräldrar. Tvärs över gatan, de kan om de så önskar se in i varandras boningar.
Lucian var vacker som en dag och de efterföljande tärnorna lika söta och vackra som hon. Skärblacka levererar som alltid.

Efter luciafestligheterna följde småtvillingarnas storasyster med oss hem för en övernattning. En tilldragelse minst lika trevlig som luciakröning om inte snäppet trevligare.
Efter att barnet levererats till förskolan satte jag fart på bilen och tog mig till grannkommunen där arbete väntade. Trevligt uppdrag det också. Med andra ord, vi har haft två intensivt glada dagar.
Dock föll det under eftermiddagen ner smolk i glädjebägaren.

Mamma ringde. Det är inte så ofta hon telefonerar, det är mest jag som ansvarar för den delen av vårt gemensamma liv. Jag hörde direkt att något inte stod rätt till. Mina misstankar föll på hennes grannes katter som allt för ofta gästar hennes rabatter. Det skapar upprördhet och jag tänkte att nu har katterna skitit på det granris min make omsorgsfullt täckt den svarta jorden med för att förhindra att djuren gör ifrån sig naturliga behov i mammas blomsterlösa rabatter.

Men nej. Detta rörde sig om något helt annat.

Mamma hade beslutat sig för att promenera till minneslunden för att ta sig ett litet snack med pappa. Hon brukar göra det lite då och då. Vad jag har förstått så är samtalen alltid trevliga och ger mamma stor behållning. Så även denna dag.
När mamma skulle bege sig hemåt stannade hon till vid kyrkogårdsgrinden där en lapp med röd skrift var uppsatt. Mamma gillar att ta till sig av all information som kan vara av allmännytta och denna förmodade information var inget undantag.
Till sin bestörtning och fasa läste mamma att gemene man var inbjudna till minneslunden för att delta i de mest skabrösa aktiviteter som skribenten kommit på. Vad det verkade av texten så var denne någon mycket avancerad i sitt utövandet och för ändamålet mycket välutrustad. Om intresse fanns så skulle det även delas ut skydd mot fortplantning. Det var bara att ta för sig så långt lagret räckte. Till råga på allt var samtliga könsdelar och kroppsöppningar som krävs för dylika aktiviteter namngivna på osedligt vis så ingen skulle ta miste på innebörden av meddelandet.

Jag är inte pryd men jag måste erkänna att mina kinder blossade då mamma under tårar läste upp det anstötliga meddelandet. Hela hennes trevliga träff med pappa var plötsligt förstörd.
Mamma hade dock sinnesnärvaro att riva ner den handskrivna lappen och nu bad hon mig om hjälp att spåra den slippriga textskrivaren.

Nu återstår bara för mig att fundera ut till vem jag ska vända mig i ärendet. Kyrkoherden? Diakonen? Kyrkvaktmästaren`? Kyrkonämnden?

Med sorg och skam kan jag härmed meddela att det är inte alltid som Skärblacka levererar på ett sätt som är till gagn och nytta. Åtminstone inte om det inbjuds till osedliga förehavanden på Skogskyrkogårdens minneslund. Där min pappa vilar tillsammans med alla andra som lämnat detta jordeliv.

Gamla kalendrar och en torr marsipanhund

Andra ljuset tänt. Det närmar sig. Eftersom jag inte är någon vän av konsumtion tillsammans med stora skaror av människor har jag i god tid sett till att samtliga julklappar är inhandlade. Det känns tryggt att vara i den förvissningen om att de små barnbarnen får julgåvor även från vårt håll utan att jag för den delen drabbas av nervsammanbrott mitt ute i julhandeln.

Själv har jag haft en snack med jultomten som dess värre utvandrat från våra trakter och slagit sig ner på Gotland. Anledningarna därtill är flera men den största anledningen är Ostlänkens framfart mitt genom tomtebyn. Om det nu blir någon Ostlänk. Den ligger fortfarande i sträckbänken vad det verkar.
Kolmårdsskogen får dock klara sig utan tomte medan han stiftar nya bekantskaper bland den gotländska befolkningen.
Jag har i vilket fall som helst bett tomten skicka ett presentkort på Ängshults fotterapi med en önskan om God jul till Carina. Nu återstår endast att se om han hörsammar min önskan.

Årets adventskalender har tydligen fallit gemene man på läppen. Märkligt i det avseende att just adventskalendern är en källa till upprörda känslor. Jag kan bara hålla med, den verkar hittills bra det lilla jag sett av den. Dessutom kan den som är händig med stickor och garn tillverka både Selmas mössa och halsduk som finns mönstertillgänglig på internet.

Allt sedan år 1975 har jag sparat på SVT:s julkalendrar. Oavsett programvarans kvalité har jag traskat till butiken och köpt var sin kalender till våra barn. Förmanat till försiktighet vid lucköppningen mest för min egen skull. Jag har velat ha så fina kalendrar som möjligt i min samling. När barnen inte längre var i trängande behov av kalendrar har jag ändå fortsatt med mina inköp. År efter år. Tills i år då jag kom på att jag kan tigga till mig en förbrukad kalender av något av våra barnbarn.

Jag har inbillat mig att min samling i framtiden kommer att ha ett högt värde. Kanske jag till och med en dag får visa upp min digra samling i något teveprogram. Sitta i tevesoffan och göra en tidsresa genom adventskalendrarna tillsammans mer er tittare.

En annan raritet jag häromdagen hittade bland gömmorna i ett skåp är den smått antika hunden gjord av marsipan. Den har ett visst nostalgiskt affektionsvärde och jag förvånas över att den inte under alla år som gått blivit angripen av ohyra.
Hunden inköptes sommaren 1989 då jag tillsammans med min familj var och tittade på en gård på Vikbolandet som vi funderade över att köpa.
Efter gårdsinspektionen stannade vi till i Norrköping före hemresan till Värmland. Besökte saluhallen och köpte kokosbullar, Norrköpingsfläsk och marsipanfigurer. Varav den ena fortfarande finns bevarad.
Hunden som fick göra en resa mellan mellan Östergötland, Värmland och tillbaka till Östergötland tillhör vår son och han har nu bett om att den ska återbördas till honom. Jag har efter viss tvekan gått med på att lämna marsipanhunden ifrån mig men eftersom den egentligen inte ägs av mig kan vår snart 33-åriga sonen få tillbaka sin souvenir eftersom den tydligen har lika stort värde för honom som för mig.

Slutsatsen av detta är att vi aldrig ska kasta något i onödan. Ingen vet vad gamla grejer kan föra med sig för trevligheter i förlängningen. Dessutom, hamnar vi i lågkonjunktur kan det vara bra att samla i ladorna. Vem vet, nästa år kanske SVT inte har ekonomi att producera någon ny adventskalender och börjar istället köra repriser på de gamla. Då har i alla fall jag adventskalendrar i papp att tillgå.

Bara vanligt vatten och läkarkunskap

Snö. hotade de som spår väder. Solsken, säger jag och fick rätt trots att jag inte innehar några meteorologiska kunskaper. I min ålder förlitar jag mig mer på mina leder än vädersatelliter. En gång i tiden blev jag till och med erbjuden att sköta om en liten väderstation. Dock var det före ledvärkens tid men jag kunde ha passat på att förkovra mig då jag var relativt ung.
Arbetet innebar oregelbundna arbetstider. En annan benämning för obekväma arbetstider. Därmed föll mitt intresse av att slå in på den meteorologiska banan ut i tomma intet.
Nu känner jag efter vilket väder som mina knotiga fingrar förutspår. Skulle jag mot förmodan inte känna något så väntar jag och ser ut genom fönstret. Svårare än så är det inte.

I mitt barndomshem var barometern husets viktigaste detalj. Innan den lästes av skulle det knackas på glaset. Visaren darrade till och ibland blev hemmameteorologen (min mamma) nöjd  med resultatet men allt som oftast missnöjd.

Idag körde min mamma och jag till Vrinnevisjukhuset i strålande solsken. Med det kände vi oss belåtna. Sa till varandra att när solen skiner då känns allt lite lättare. Jag beundrar min mamma. Hon visar ingen rädsla över det som skrämmer mig. Att bli moderslös. Jag är visserligen inget barn men jag är mammas barn.

I väntrummet satt en dam och en herre och samspråkade glatt. Båda drack vatten. Hällde upp i muggar ur framställda vattenkärl. Herren var läkare och hade en gång i tiden arbetet på Vrinnevisjukhuset, berättade han och damen såg imponerad ut. Nu var han patient precis som alla andra patienter. Det finns inga garantier ens för läkare.
Damen drack sitt vatten utefter instruktioner och läkaren förklarade att hon skulle rensa njurarna innan röntgen. Att det var av yttersta vikt att hon drack upp allt. Damen klunkade på och hennes flaska blev tömd i precis rättan tid innan hon skulle in och göra sin resa genom tunneln.

Så blev det mammas tur och hon försvann in genom den bastanta dörren. Läkaren hade slutat dricka av tillbringarens vatten. Han tyckte det smakade illa och muttrade om att tillbringaren antagligen var dåligt diskad. Av den anledningen hämtade han fortsättningsvis vatten ur toaletthandfatets kran.
En annan herre kom in i väntrummet och tog plats på den stol min mamma tidigare suttit. Han greppade en tidning och började med stor koncentration lösa ett korsord.
Plötsligt sneglade han mot läkaren vattenfyllda tillbringare och frågade om han kunde få sig en liten skvätt för han tyckte sig vara torr i munnen.
Väl bekomme, sa läkaren och tillade att vattnet inte var speciellt gott. Att det hade en bismak.
Mannen med den torra munnen sa att han inte var så nogräknad och svepte två muggar på raken.

Sköterskan kom och ropade upp läkaren. Tittade på tillbringaren och fick ett strängt drag kring munnen. Den skulle vid det här laget vara tom men läkaren förklarade att han inte ville dricka av vattnet för det smakade så illa. För att vara sköterskan till lags tillade han snabbt att han ändå druckit rejält av det vatten som fanns i kranen på toaletten.
Sköterskan såg allt annat än glad ut. Det är viktigt att all kontrastvätska dricks upp innan röntgen!

Läkaren och den muntorra mannen tittade på varandra. Näst intill omärkligt skakade läkaren på huvudet och den tidigare törstiga mannen nickade. De förstod varandra i det tysta.