Härskarinnan och sockerkaksmannen

Tomten får sätta hjul på släden. Mig kvittar det lika. Är inte den som suktar efter en vit jul. Dessutom blir det mer riskfritt att köra på barmark ute i jultrafiken. Något som gäller både tomtar och övriga trafikanter.

I går firade vi bröllopsdag. Med restaurangbesök. Ingen julmat utan en helt ordinär bröllopsmiddag. Grattis sa servitrisen. Tack, svarade vi som kallar oss själva för ett gammalt strävsamt par.
Till nyår har jag levt 39 år av mitt snart 62-åriga liv tillsammans med maken. I medgång och motgång. Glad och tacksam över att få somna och vakna bredvid honom. Vi ser fram mot guldbröllop.

Under de här åren har vi till största delen även varit arbetskamrater. Många i vår omgivning har förfasat sig över hur vi stått ut med varandra både privat och i arbetslivet. Men det är då vi har fungerat bäst tillsammans. Under några år bröt vi oss yrkesmässigt loss från varandra och hade var sina jobb. Det höll på att slutat i total katastrof. Ordningen blev återställd när vi åter igen anslöt oss i det gemensamma yrkesverksamma livet.
I nöd och lust är vi ämnade för varandra.

I morse när vi åt frukost talade vi om andra strävsamma par. De som inte längre lever vårt jordeliv.
De som hängde ihop till dess döden separerade dem åt och den som överlevde den andra fick vänta några år innan det blev dags för en återförening.
Ett speciellt par som vi talade om var de som vid ålderns höst blev delade genom döden. Frun dog först varpå maken fick det besvärligt. Både med sin sorg och i det rent praktiska. Han hade under sitt långa liv aldrig lagat en enda måltid. Det var tveksamt om han över huvud taget visste hur en kaffepanna fungerade. Hans fru var kökets härskarinna.
Tafatt och handlingsförlamad stirrade mannen på spisens vreden medan hungern rev och slet i hans buk.
Denne man talade ofta och föraktfullt om en manlig bekant han hade. Vilken ägde kunskap i hur en sockerkaka tillverkades och som han ofta praktiserade. Slängde ihop en kaka och bjöd sin fru på eftermiddagskaffe med ljummen sockerkaka som tilltugg.
Att iklädd förkläde och baka sockerkaka sänkte mannens värde i den gamle mannens ögon. Hans fru höll med. Åtskilliga gånger satt vi vid parets köksbord och blev undfägnade fika. Hembakat alltihop. Då kom ofta den sockerkaksbakande mannen upp på tapeten. Medan vi doppade bullar, kakor och sörplade kaffe ojade sig paret gemensamt över sockerkaksmannen.

Sedan länge är samtliga döda. Paren som genom hela sina äktenskap hade en tyst överenskommelse gällande deras givna platser.

I vårt hushåll det jag som för det mesta regerar bland kastrullerna, det ska erkännas. Men maken vet var kokboken finns och hur den ska tolkas. I den händelsen att...

Lyckan finns i rymden och slipade bluffmakare

Idag är det exakt fem år sedan jag fysiskt blev faderslös. Det känns fortfarande aningen märkligt. Men det är väl så som det är. Vi föds och vi dör oavsett hur vi lever, var vi bor eller vilka vi är. Jag känner inte längre någon sorg, bara saknad.  Människan besitter en förvånansvärd förmåga till läkning och återhämtning.
Vilket är bra. Eljest skulle vi gå omkring och vara ledsna och bedrövade i stort sett all vår vakna tid.

Under gårdagen blev jag minst sagt överöst med meddelande gällande "den dansande påven" som helt plötsligt skulle dyka upp i sociala medier. Den som klickar på länken för att se påven ta sig en svängom skulle drabbas hårt och få mobiltelefonen totalförstörd.
Skapt läge med skarpa varningar som omedelbart skulle skickas vidare till samtliga vänner i vänlistan.
Varningen nådde mig från personer som jag anser klartänkta, stabila och med en god sinnebild över vad som är rätt eller fel.
Bästa att agera snabbt, tänkte jag och skickade varningen till de som står mig närmast. Vår son, sonsambo, dotter och svärson. Maken varnade jag muntligt för det kändes aningen överambitiöst att skicka honom ett skriftligt meddelande. Vi befann oss ju ändå i ett och samma rum.
Dotterns svar var att hon tyckte jag var dum i huvudet. Nu sa hon inte det direkt, hårt och brutalt för det skulle hon aldrig säga till sin mamma utan mer indirekt och i förtäckta ordalag.

Så klart, allt var en bluff. Gammal skåpmat dessutom. Men det går inte att känna sig allt för säker. Det sker så mycket konstigt i vår datoriserade värld. Och allt som sägs och skrivs i sociala medier borde vara sant. Speciellt i Facebooksvärlden. Där finns det även bildbevis om nu någon tvivlare skulle drista sig att kommentera inläggen som falska.
Lyckan finns på Facebook, det har jag alltid tyckt. Inga dåliga dagar eller misslyckade trerättersmiddagar med surt vin. Ingen pms eller gräl mellan par som älskar varande med hjärtan och kram. Lyckad tillverkning av julens godsaker och perfekt hopknåpade lussekatter. Springskor och vallade skidor som bevis på god hälsa och sunt leverne vilket får staplarna i lyckans diagram att skjuta i höjden.

Den som mot förmodan inte tror på Facebooklyckan straffas hårt. Genom att bli borttagen från vänlistan. Eller något ännu värre. Som att bli blockerad. Vilket jag för övrigt själv praktiserat med utmärkt gott och effektfullt resultat. Dock inte för att någon ifrågasatt min totala lycka utan för att jag blivit dåligt bemött och känt mig kränkt.
Facebook är ett enkelt verktyg för att radera obekväma vänner. Det går till och med att sträcka sig så långt som att ta bort de som borde står varandra nära. Ett enda klick utan föregående förklaring och problemet är löst. Det behövs inget trams som att tala med varandra om vad som är fel. Öga mot öga, som innan Facebook inträde i våra liv.

Länge leve de sociala medierna! Där vilar inga ledsamheter. Bara ett och annat bluffmeddelande som dyker upp lite då och då för att ställa till det en aning.

Ett engångsklipp och lite egocentriskt skryt

När vi var här första gången var det julpyntat, sa mamma när vi klev in i väntrummet.
Nu är vi här igen och julpyntet har åter plockats fram, fortsatte hon.
Jag nickade och kände mig vemodig inombords.
Läkaren var som vanligt stressad. Vi hann inte med att fråga det vi ville eftersom han nu liksom vid det förra besöket endast avsatt på sin höjd fem minuter för sin patient. Han berättade i alla fall att mamma ska vara med om något revolutionerande i medicinväg.
På min fråga om hur prognoserna ser ut efter avslutad medicinering svarade läkaren att det viktigaste är att hålla liv i patienterna åtminstone under en femårsperiod för det händer alltid något nytt på medicinfronten.
Klart slut. Åk hem. Vi ses efter nyår. Jag var upprörd och mamma jordbunden. Hon förmodade att läkaren ville hem innan middagen kallnade på uppläggningsfaten.
Det gäller att inte ha klena nerver om dödliga sjukdomar drabbar en.

Lite mer än en vecka kvar till julafton. Inför den stundande helgen har maken och jag gjort oss snygga i håret. Vår frisörska var i högform. Det är hon förvisso alltid men idag lade hon på ett extra kol.
Även stortvillingarna har fått fina julfrisyrer. Det har vår granne Susanne sett till att ordna.
Upprinnelsen till att grannen, det bör tilläggas att hon är frisör i sin profession, kom hem till oss med sax och annan nödvändig utrustning är att stortvillingflickan under gårdagen friserade sig själv. Även katten fick pälsen klippt. Ett arbete utfört med tveksamt resultat.
Att få tag i en frisör i all hast så här i juletid är inte den enklaste uppgiften. Susanne hade en ledig dag idag och fann det nöjsamt att både klippa och få stifta bekantskap med våra barnbarn.
Tvillingsyskonen blev ytterst nöjda då de såg sig i spegeln. Pojken fick som avslutning vax i luggen och flickan en inbakad fläta över ryggen. Typ Elsamodell. Eller om det var en Annamodell. Inte lätt att veta.

Det ser så enkelt ut när frisören sätter saxen i hårtestarna. Så enkelt att maken en gång i historien bad mig klippa håret på honom. Även om jag  kände mig skeptisk så kände maken ett stort förtroende i att lägga sitt hår i mina händer. Ett klipp här och ett klipp där. Jag skrattade nervöst och vevade runt med saxen. Ett klipp senare ägde rum hos en riktig frisör som stillsamt undrade hur det kom sig att maken råkat så illa ut. Beträffande just den frisyren dröjde det länge innan den blev ordentligt återställd.
Maken bad mig därefter aldrig mer att vara hans privata frisör. Själv lärde jag mig att det finns begränsningar i vad en människa klarar av utan föregående yrkesutbildning.

Klipper jag till någon så gör jag det efter händelsen med makens kalufs endast verbalt. Det är jag ganska duktig på om det någon gång skulle behövas. Säger jag och bjuder på lite egocentriskt skryt så här i juletid.

Den allmänna lagboken och en dallrande dans

Julesnö idag. Regn i morgon. Det är i alla fall vad jag hört. Men mina sinnen kan vara dimmiga och svåra att ta in information efter två dagars farmorsuppdrag. Däremellan en natt och jag förundras över hur ett sådant litet barn som för ett par månader sedan fyllde 1 år kan uppta sådan stor plats. Både i sängen och i hjärtat.
Förmiddagen fylldes ut med gossebarnens syskon, stortvillingarna. Det gick åt både lussekatter och kolakakor innan föräldrarna kom för att hämta sina barn. Det är hos farmor/farfar, mormor/morfar som barnen skäms bort. Det ingår i den äldre generationens omsorg om sina barnbarn ty så står det skrivet i den allmänna lagboken. Bara att åtlyda föreskrifterna.

Med stor vånda följde jag under gårdagskvällen via sms våra två barns förehavande ute på moddiga vägar. Sonen och hans sambos färd till Stockholm samt dottern och hennes färdtjänstchaufförs resa från Ringarum till Skärblacka. Jag blir alltid orolig när jag inte har koll på läget. Tankarna far iväg och skapar oreda i mitt inre.
Det är lugnast när alla håller sig på hemmaplanen, speciellt vid dåligt väglag.

Sonen gör inga längre turer i sitt arbetsliv eftersom all hans aktivitetsuppdrag till största delen är förankrad i Skärblacka med omnejd. Värre är det med dottern. Hon har långa resor till och från sitt arbete. Vilket betyder att jag ofta är nervös. Halka, snö, vilda djur och oaktsamma medtrafikanter kan ställa till med de mest fasansfulla tragedier.

Därför känner jag mig mycket till freds med att dottern i vår kommer att byta församling. Hon har fått ny tjänst i vår hemförsamling. Jag tackar Gud och övriga inblandade att nya vägar öppnat sig som innebär att både arbetslivet och vardagslivet kommer att bli lite enklare för henne och hennes familj.
Och min oro stillas då hon inte längre behöver åka den långa vägen tur och retur.

Denna dag övergår i mörker. Det glittrar i vår magnolia och i det gamla ihåliga äppelträdet av ljusslingans småljus. Nobelmiddagens mat är uppäten och de vackra kreationerna undanhängda i garderoben.
Sportsmännen knaprar piller för att i slutänden hamna överst på pallen och blir bedrövade när medaljerna bryskt tas tillbaka. Nya tiders dopingpreparat heter rödbetssaft. Det fick jag lära mig under gårdagens tevesändning. Gissar att urinproven, om det tas några sådana, blir svåra att analysera. Det vet var och en som ätit av grönsakslandet nyskördade rödbetor. Kokta i lagom saltat vatten och med en klick smör.

Nu återstår endast att luta sig tillbaka. I vårt kylskåp finns en gul och fet kalvdans. Gott gräddad och gjord av nymjölkad råmjölk. Kanel och kardemumma ger den rätta balansen. Dallrande på tallriken tillsammans med en klick blåbärssylt väcker kalvdansen gamla minnen till liv. Länge leve mjölkbönderna!

Att ta sig friheter och den märkvärdiga enhandsfattningen

Det är i dessa tider som snön ska ligga gnistrande på mark och byggnader. Så som på ett gammaldags julkort. Eller som när jag var barn. Då var det vinter när det skulle vara vinter och det idkades utomhusaktiviteter med skidor, sparkstöttingar och kälkar.
Hemma hos stortvillingarna och deras lillebror står det en modernare modell av kälke och ser smått tragisk ut på den gröna gräsmattan. Som ett monument över förra veckans lätta snöfall. Barnen passade på att ta tillfället i akt och köra kälke. Kanske det blir enda gången denna vinter.
I Ystad har det tydligen varit så pass varmt i luften att det gått att sitta utomhus och spisa lunch.
Hemma hos oss har vi dragit ner värmen på elementet. Det är vår i luften.

Trots denna miserabelt snöfattiga vinter lackar det mot jul och med det blir jag totalt översköljd av reklam. Både via mejl och sms. Alla aktörer som tjänar pengar på denna kristna högtid vill få mig att handla. Kryddor, blommor, elektriska mackapärer, böcker, tidningar och krimskrams som varken jag eller någon i min närhet önskar sig.
Jag har till och med fått erbjudande om att köpa potenshöjande medel för en billig penning. Bara för att julen ska bli extra festlig och trivsam. Tack, men nej tack. Jag hör av mig om det skulle bli aktuellt.

Under förmiddagen har stortvillingarnas lillebror varit hemma hos oss utan sina föräldrar. Han känner sig numera hemmastadd här och har börjat ta sig friheter. Dessutom går han nu med enhandsfattning vilket endast är så pass revolutionerande för en farmor och farfar att det är värt att nämnas i en blogg.
För andra än vi som till gossebarnet har bidragit med en gnutta DNA är det endast en flyktig notis. Om ens det.

Apropå DNA. Jag läste nyligen en artikel om att släktforskare i allt större utsträckning använder sig av DNA-tester för att hitta avlägsna släktingar över hela världen. Förutsatt att samtliga levande släktingar till den som söker sina rötter låter sig testas. För min del är det dock för sent. Jag är den enda överlevande i de grenar som finns på min fars sida på släktträdet.
Det jag ångrar idag är att jag inte var mer nyfiken på min fars släkt och lät honom berätta allt medan jag nogsamt gjorde anteckningar i ett block.
Den dag då också jag slår igen mina ögon för alltid blir min pappas gren ytterst tunn.

Men ännu befinner jag mig i ett högst välmående tillstånd. Försöker vårda de som vill bli vårdade och i den sysslan ingår att skriva julkort. Vilket jag gjort en dag som denna. Plitat ner namn och adress på de vita kuverten och omsorgsfullt stoppat i de nyproducerade korten med en hälsning om God Jul.
Inga märkvärdigheter och säkert är att flertalet av adressaterna får så många julkort att det från maken och mig endast blir ett i mängden. Men det påvisar ändå att de som mottar julkort från oss finns med i våra tankar. År efter år. Vissa endast ytters sparsamt medan andra finns där dagligen och stundligen.