En öppen port och amatörer

Nu jular vi ut. Öppnar upp mot det nya. Ser fram mot våren och ställer in kassen med de uttjänta hyacintlökarna i jordkällaren. De ska ner i rabatterna när tjälen är ur backen. Har vi tur så blommar de om ute i det fria.

Mamma har inlett sin nya behandling. Vad det egentligen går ut på vet vi med säkerhet inget om. Behandlingen är fortfarande i sin linda och funnits inom läkarvården endast ett år. Mamma ser sig som ett experiment.
Tack vare sköterskan som sätter droppet har vi fått en mer grundlig information än den vi fick av läkaren som beslutade sig för att inleda den nya revolutionerande medicinen. Fem minuter fick mamma av hans dyrbara tid. Några biverkningar hanns inte med. Inte heller hur det hela ska gå till.
Dessutom är läkaren ute på nya tjänster i en annan stad. Honom ser vi inte röken av något mer. Hyrläkare, sa sköterskan och satte sig ner bredvid mammas säng och tog sig tid.
Varannan vecka ska hon behandlas. På obestämd tid. Och ett nytt läkarbesök är inplanerat. Med en ny läkare som kommer att bli nummer femton i raden av läkare sedan den 1/12 2015.
Mamma lät hoppfull när hon fick reda på läkarens namn. Samma efternamn som mamma. Det bådar gott var hennes åsikt. Själv känner jag mig tveksam. Tror inte att det enkom kommer an på efternamnet.

En port ska inopereras. Mamma slipper bli stucken i armarna varje gång det ska stickas. Porten blir ingången till hennes vener. Hur smidigt som helst.
Du behöver aldrig byta porten, sa sköterskan.
Menar du att jag kan ha den ända fram till min kremering? frågade mamma och såg häpen ut.
Sköterskan fnissade lite och flackade med blicken.
Ja så går det också att uttrycka sig, svarade hon mamma.
Maken till moderniteter hade mamma aldrig tidigare hört talas om trots att hon är en högutbildad kvinna.
Mannen i den andra sägen såg aningen besvärad ut och bläddrade i sin motorsporttidning medan hans dropp droppade på.

Vi har målat om vårt kökstak. I skinande vitt. Aldrig att jag tänker bli målare!
Om vi struntar i att göra som expertisen så blir det fint, sa maken.
Han har som alltid rätt för det är han som är expertisen. Sanna mina ord.
Det som vi inte ville ha målat plastade vi in sen var det bara att sätta fart. Utan några som helst krusiduller eller konstigheter. Amatörmålare ska göra det lätt för sig. Eljest får vi ta in en hyrmålare om det nu finns sådana i målaryrket. Det kanske bara är läkarkåren som håller sig med inhyrd personal.

En bokstav fel och en eländig usling

En enda liten bokstav och allt går fel. Det fick jag idag erfara då det damp ner ett vänligt mejl i min inbox. Avsändaren ställde sig frågande till varför han fått en text från mig gällande ett repslageri beläget i Norrköping.
Medan skammens rosor växte sig illröda på mina kinder drog jag ett djupt andetag innan jag fortsatte läsa vidare i mejlkorrespondensen.
Skribenten var bosatt på en större ort långt borta från vår kommun och när hans förvirring lagt sig och han förstod att jag skriver åt en tidning och i det vad jag antog skickat min artikel till repslageriet för korrekturläsning innan tryck passade han på att ge mig ett tips.

En helt osannolik historia rullades upp framför mig på skärmen.

Min brevskrivare hade en gång i tiden gift in sig i sin släkt och nu bekymrade han sig över en släktmedlem som är en ålderstigen man. Får vi leva och ha hälsan kommer många av oss en dag att behöva få hjälp med det praktiska. Vilket inkluderar vår ekonomi. Så har nu även den åldrige mannen fått ett  behov av hjälp och stöd i sin vardag. En god man har utsetts men denne gode man visade sig vara allt annat än god. Utan omsvep bröt den onde gode mannen upp åldringens kassaskåp och roffade åt sig en ansenligt stor summa pengar. Som om inte detta vore nog, han bröt sig även in i en fastighet som tillhörde åldringen. Efter sitt uppsåt utsågs den gode mannen till förvaltare för den bestulne gamlingen.

Då kände min okände brevskrivare sig nödd och tvungen att rycka in och lämnade in tre polisanmälningar, åtta klagobrev, ett brev till kommunordföranden och ett brev till chefen för överförmyndarnämnden utan att varken han eller den för brottet utsatte mannen fått någon som helst respons. Förutom att myndigheterna klargjort för min brevskrivare att han inte har rätten på sin sida att inlämna klagomål eftersom han enbart är ingift i släkten.

Nu undrade min nyfunne brevvän om jag ville åta mig att granska en del papper och kanske låta hela den sorgliga och smaklösa historien gå i tryck.
Tyvärr, det är inte mitt upptagningsområde men vänd dig till de stora drakarna, blev mitt svar. Samtidigt passade jag på att ge de drabbade ett lycka till och ett Gott Nytt År med förhoppning om att det verkligen, verkligen skulle bli ett gott nytt år.

Jag slås av häpnad hur en människa utsedd av de myndigheter vi ska kunna lita på utser en skurk och bedragare som förvaltare över en behövande persons ekonomiska medel. Upprördheten växer inom mig att någon kan vara så samvetslös att han eller hon missbrukar sitt uppdrag till den milda grad och gör sig till en simpel tjuv. Vreden kokar, hur kan polismakten, kommunordföranden och chefen för överförmyndarnämnden se mellan fingrarna när ett sådant smaklöst brott begåtts?

Jag har ställt mig frågan tidigare och jag ställer mig frågan igen; VAD är det för samhälle vi lever i?

Gott Nytt År!? Förhoppningsvis...

Livets projekt och luftburen handpåläggning

Det kom ett mejl med frågan hur jag hanterar mina projekt. En enkät skulle fyllas i och skickas tillbaka. Allt skulle sedan slås samman med övriga projektdeltagare och en sammanställning gav därefter svar på hur duktiga vi egentligen är att hantera våra projekt.
Nu har jag dock inga pågående projekt inlagda i min agenda. Jag är helt enkelt befriande projektlös.
Förr, när jag var ung, hade jag ständigt pågående projekt. Om de tog slut fortsatte jakten på nya. Fann jag inga projekt drömde jag om att skapa nya, ständigt framåtsträvande och energisk.
Nu är jag enkom lat. Blir matt och svag om några större projekt är i görningen. Till och med att tända grillen en fin sommarkväll hört till de projekt jag anser som arbetsamma. Ett onödigt arrangemang när det finns bekvämligheter som spis och stekpanna. Men om någon annan tänder grillen och ser till att köttbitarna inte blir allt för brända äter jag med stor förtjusning. Bara jag slipper ifrån allt besvär så är jag nöjd och belåten.

Näst sista dagen på år 2016. Tänker jag efter så är hela livet med framförvarande år ett projekt i sig. Vissa av de bakomvarande projekten har visat sig vara helt värdelösa för min del. Medan andra varit mycket lyckade och framgångsrika. Det går att ta lärdom av allt. Om lärdom önskas vill säga.

Ett annat mejl jag fått så här när årets står inför den sista skälvande minuten är från en sierska vid namn Marit.  Hon garanterar att den som är född i fiskens stjärntecken är den mest lyckligt lottade. Åtminstone då det gäller år 2017. Det finns inga gränser för vilka lyckliga stunder jag står inför. Både i kärlek, harmoni och rikedom. Den absoluta turdagen lär visst bli den 28 mars varpå jag uppmanades att den dagen köpa rikligt med lotter.

Jag har ingen personlig önskan om framtiden. Allt jag behöver har jag och tänker inte samla på mig något extra i mina lador.
Det jag dock kan önska är fred på jorden, att Trump och Putin inte tänker hitta på något sattyg som ger mer skada än vad som redan åsamkats. En annan önskan är att SD inte drar med sig fler anhängare och att människor slutar att ha ihjäl varandra. Vilket mänskligheten gjort sedan de första människorna skapades så på den fronten lär det nog inte bli några förändringar. Inte ens sierskan Marit kan spå att den önskade framtiden kommer att bli ljus och harmonisk även om hon säkerligen är mycket skicklig i sitt utövande.

För många år sedan skulle jag göra en intervju med en sorts sierska och i brist på rekvisita tog jag med vår dotter som skulle få behandling med luftburen handpåläggning. Medan jag riggade min kamera tog dottern plats på bristen och sierskan försvann in på toaletten för att uträtta sina behov innan seansen kunde starta. Vår dotter blev väl medveten om att sierskan glömde den viktiga detaljen som att tvätta sina händer efter det att hon nyttjat för ändamålet en bit toalettpapper. Dottern fick därefter svårt, till skillnad från sierskan, att koncentrera sig på uppgiften. Så här i efterhand kan jag erkänna att det var inte det mest lyckade reportage jag åstadkommit.
Ett förde det dock med sig. Jag fick en gäng arga pingstvänner bosatta i byn på halsen som efter att ha läst artikeln i hårda ordalag läxade upp mig för att jag släpat med mig dottern på en ogudaktig tillställning.

Det finns olika sorters projekt att tillgå för att se till att få sin försörjning säkrad. Bland annat att pensionsspara för att få möjlighet till en tidig pensionering. Det tillhör den bästa temporära satsningen jag genomfört. Tveklöst.

Vita gäss och starka känslostormar

Urd rör om i Glan. På nyheterna varnas det för nedfallna träd och meteorologerna säger att vi kan räkna med fortsatt starka vindar. Vi är dock förskonade i vår del av landet trots att trädkronorna ser ut att vaja riskabelt. Ett och annat nedblåst träd får vi nog ändå räkna med. Vi håller oss inomhus med en påse smågodis och en läsvärd bok.

I natt har det varit skralt med min sömn. Vilket händer då och då om huvudet är överbelamrat med tankar och känslor då jag släcker sänglampan.

Den 27 december 2011. Maken och jag begav oss hemifrån kl. 02.00 med destination Oslo och Rikshospitalet där vi skulle hämta en avliden person.  Då som nu blåste det kraftigt och längs med vägen mot Finspång stötte vi på stora granar som låg tvärs över vägen. Det hör inte till praxis att ha en motorsåg liggande i ett fordon ämnat för transport av avlidna så maken fick kliva ut i nattmörkret och med muskelkraft dra grantopparna åt sidan medan jag krånglade mig förbi med bilen.
I efterhand har vi sagt många gånger att det var ett ytterst riskabelt företag vi gav oss ut på.
Som vanligt vid våra turer var vi vid gott mod samt utrustade med smörgåsar och kaffe.
Den som avlidit i grannlandet var en ung man. Hans familj var förkrossad och såg julen som ett enda stort lidande. Maken och jag kände oss vördnadsfulla i vår uppgift att få hem ynglingen till sin familj för ett sista avskedstagande.

På morgonkvisten stannade vi i Karlstad. Parkerade intill en bensinstation och åt av vår medhavda matsäck. Kände oss tacksamma över att vår familj förskonats från splittring och ond bråd död.
Då kom det första telefonsamtalet. Ett samtal som blev upprinnelsen till ett stort lidande för två små barn och deras pappa.
På förmiddagen lämnade vi Rikshospitalet och Oslo. Strax innan vi körde ut från staden kom det andra telefonsamtalet. Plötsligt befann vi oss i en situation där vi skulle vara ett stöd för en sörjande familj medan vi samtidigt djupdök ner i egna starka känslostormar.

Trots att det är fem år sedan kändes min natt som om det var igår. I mörkret låg jag svettig och varm under täcket. Gick igenom telefonsamtalen och vad som därefter hände. Minut för minut, timma för timma, dag för dag, månad för månad. Känslorna kastades brutalt tillbaka till dåtiden bara för att konstatera att ännu är det inte över. Kampen fortsätter om än inte i lika stor styrka och dramatik som de första åren.

Två små barn som i tre timmar under gårdagen var i skogen och byggde kojor. Innan Urd kom med sina starka vindar. Idag hälsar de på sina kusiner. Stojar och stimmar på barns vis. Leker med varandra medan världen krigar och rasar. Omedvetna men ändå påverkade av vad som händer och sker runt omkring dem.

Jag dyker ner i min påse med smågodis. Tuggar på det söta och ber böner mellan tuggorna.

" Gud, var nära och skydda alla små och värnlösa. Trösta de som behöver tröstas. Här lika mycket som där."
Amen.

Den långa vandringen och ett skogsmysterium

En och en halv timmas skogspromenad och julmaten är ett minne blott. Lika smal och smärt om midjan som innan.  Frisk luft i rask takt sätter fart på ämnesomsättningen och stimulerar tarmen.
Lagom innan regnet kom hann vi hem och dukade upp ett kaffebord. Tände ljus och tittade på de tunga regndropparna som studsade mot fönsterrutan, sprack och bildade ett tätt och oregelbundet mönster.

Under promenaden talade vi om att vi aldrig ser någon älg komma travande mellan granar och furor. Och att skogen var så tyst. Inte en enda liten fågel slog följe med oss eller kvittrade från trädens grenar. Fåglar finns det förvisso, de håller till runt vårt fågelbord. Den ilskna nötväckan som irriterande nog sprätter runt med fröna, blåmesar och talgoxar. Även en flock domherrar har hittat hem till oss vilket vi finner mycket underhållande. Lite längre fram i vår kommer nog de vackra steglitserna. Första gången jag såg dem trodde jag att de var förrymda burfåglar.

När maken och jag gör skogspromenader följder vi aldrig några stigar. Ju besvärligare det är desto bättre anser maken att promenaden är. Om det ens kan kallas en promenad. Vi mer forcerar fram över stock och sten. Klättrar över mossbelupna snorhala berg, hoppar över små vattendrag och kliver över omkullfallna träd. Samtliga kroppsmuskler får jobba rejält.

Plötsligt stannade vi mitt i steget. En bil stod där mitt i skogen. Vänster framhjul satt fast mot en sten. Ingen körväg åt något håll och det hela verkade högst besynnerligt. Inte minst med tanke på hur det ens är möjligt att framföra ett motordrivet fordon i den vidlyftiga terrängen. Om det inte är ändamålsenliga skogsfordon vill säga.
Försiktigt kikade vi in i bilkupén, drog i dörrhandtagen, konstaterade att bilen var tom och ordentligt låst. Inga nycklar i tändningslåset och inget annat som verkade onormalt mer än att bilen stod där den stod.
Nummerplåtarna fanns på plats och med en sms till Trafikverket framkom det att bilen är hemmahörande i Farsta. Måste tillstå att det är en ansenligt lång sträcka mellan Farsta och Skärblacka. Det bör tilläggas att bilen var avställd den 28 januari 2015 och ägaren hette Stefan.

Nyfikenheten tog överhand. Stefan letades upp via Eniro och jag ringde honom från skyddat nummer.
Frågade om han saknade sin bil och från Farsta lät Stefan undrande. Han tvekade en kort stund sedan tillstod han med bestämdhet att han visste var han parkerat sin bil och att han ämnade hämta hem den så snart som i morgon dag. Nu kunde jag skönja ett stråk av irritation i hans röst. Eller kanske var det rädsla. Svårt att avgöra.

Om jag inte hade annat för mig i morgon som att umgås med småtvillingarna och deras storasyster skulle jag bege mig in i skogen för att bevittna bortforslandet av bilen. Kan tro att det skulle vara en mycket intressant upplevelse.
Ändå har jag en svag känsla av att nästa gång vi ger oss ut bland stock och sten och av en händelse passerar samma plats kommer bilen att stå där den står idag. För vem vågar sig ut på de stora vägarna mellan Skärblacka och Farsta i en bil som är avställd sedan ett helt år tillbaka?