Vinterdyk och återanvänt skinn

Dagen har gått åt till friluftsliv. Dubbla långkalsonger, tre par raggsockor och termobyxor. Där till varm choklad och ostsmörgåsar.
Isen höll på sjön Hunn så maken, jag och stortvillingpojken kunde känna oss trygga där vi stod och beskådade modiga män vilka iförda dykarutrusning gjorde dödsföraktade hopp ner i en liten trekantig vak.

Jag känner mig nöjd med att aldrig kommit på tanken att bli dykare och kasta mig ner i isvatten.
Dessutom verkar det vara ett helt företag att kränga på sig all nödvändig utrustning vilket inte kan skötas helt på egen hand.
Dykare är av hårt virke som inte räds att förfrysa sina kinder i det kalla vattnet.
Själva satt vi varmt klädda på ett isblock och sörplade i oss den varma chokladen och bet stora tuggor av smörgåsarna allt medan vi beskådade dykarnas bravader.

Varm choklad har en benägenhet att skinna sig. Eller rättare sagt mjölken som tillsatts med kakao. Jag tycker det är fruktansvärt äckligt men tydligen är det numera trendigt med skinn. På en lyxkrog i vår huvudstad tar kocken vara på mjölkskinnet, saltar upp det, rör därefter ner det salta skinnet i glass och ringlar kastanjehonung över anrättningen. Kostar säkert mer än vad det smakar för den som bestämmer sig för att äta salt skinnglass.

Tycker även det verkar osmakligt att äta tuppskinn som rostats i ung. I fettet som sipprar ur tuppskinnet kokas palsternackor. När palsternackorna är färdigkokt återanvänds fettet och blir till hollandaisesås som sedan avnjuts tillsammans med de nykokta pasternackorna. Tuppskinnet blir lövtunna chips som topping och nu talar jag om återvinning på hög kulinarisk nivå.

Efter flera timmar på isen tröttnade vi. Termosen var tom och mackorna uppätna. På isblocken satt avlägsnat chokladskinn och dykarna var fåordiga. Hade vi haft ytterligare en termos skulle jag ha bjudit dem på lite varm choklad. Tror de hade uppskattat det.

Vi fann det lämpliga i att återvända hem varpå vi lämnade isvaken med dess innehåll.
Jag har redigerat 369 bilder från dagens bravader, nu väntar soffan och televisionsapparaten.
I morgon är en ny dag med allt vad det innebär. Det står inte på innan det är söndag kväll igen, mycket ska hinnas med innan dess. Både det som är trevligt men även det som är mindre muntert. Som att sitta i en anhörigstol på universitetssjukhuset i Linköping under ett antal timmar. Det tillhör inte veckans höjdpunkt. Men om allt vore roligt skulle det som är roligt inte vara roligt utan löpa risken att bli själlös rutin.

Kvällskurs och vinterbad

All min ork är förbrukad. Två timmars rockkonsert tar på gammalt folk. Helst som gammalt folk själv agerar på scenen.
Jag har spelat elgitarr, luftgitarr, dansat vilt och hämningslöst vilket resulterade i att de yngre i publiken till sist började gråta.
Några pannkakor senare var ordningen återställd och jag kunde vackla hem till maken. Falla ner på köksstolen och låta mig bli serverad en kopp latte.

För övrigt har jag genom ett skyltfönster sett en ståbas. Mitt dröminstrument. Elgitarr och luftgitarr i all ära men ingen slår en ståbas. Visserligen kan jag inte traktera en ståbas, ej heller något annat sorts instrument men sonen hävdar och han och jag ska anmäla oss till en kvällskurs där konsten att spela bas lärs ut.
Sonen är ägare av en elbas medan jag kommer tomhänt till kursen. Måste först och främst utröna om det finns möjlighet att hyra mig en bas innan jag hoppar på någon kurs, eljest får jag spela luftbas.

Jag ställer mig dock frågande till vad jag egentligen ska ha min eventuella nyinlärda kunskap till. Är det möjligt att befinna mig i min tragiska ensamhet spelande på en ståbas? Kanske sonen och jag kan spela ihop men det verkar lite taffligt. Maken kan spela dragspel, nu är han ingen dragspelsägare eftersom han för många år sedan kasserade sitt spel. Kanske kan jag köpa honom ett nytt och låta honom öva upp sig. Svågern spelar såg och vår dotter vanlig gitarr så det verkar som om vi med tiden faktiskt kan få ihop en liten orkester.

Jag låter lärandet än så länge stanna vid långsiktiga planer. Ser istället fram mot en händelserik helg som kommer att omfatta allt från extra årsstämma och invigning av en affär till vinterdyk i en uppsågad vak. Därtill varm choklad och smörgås vilket tarvas vid vinterbad. Speciellt som stortvillingpojken ska medverka ute på isen. Vi har lovat de som har det yttersta ansvaret över barnet att vi inte ska låta ungen blöta ner sig allt för mycket, därtill komma hem i samma skick som när vi hämtade honom.

Men först tar vi fredagskväll med tacomys. Visserligen tillhör tacomys barnfamiljer men vi känner oss stundom som en barnfamilj trots att samtliga barn sedan länge är utflugna så lite tacos då och då en fredagskväll kan aldrig vara helt fel. Eftersom inga små barn är närvarande kan det mycket väl hända att vi festar till det lite extra och korkar upp en flaska vin.

Förstoringar och smakrika snittar

"Hur känns det att fylla 62 år"? frågade damen som är tolv år äldre än jag.
Jag behövde inte fundera så värst länge över svaret ty det känns inget annorlunda än alla de övriga födelsedagar jag i tacksamhet fått fira.

Vi pratade en stund omkring ämnet. Jag hävdade att det är skönt att bli äldre. Hon dementerade påståendet och våra åsikter gled isär.
Jag envisades. Fortsatte att framhäva fördelarna, vilket damen inte förstod.
"Men åldern består ju enbart av en sifferkombination och det är vi som bestämmer hur vi ska hantera siffrorna", försökte jag.

Maken och jag pratade om våra åldrar en morgon vid frukostbordet. Att vi aldrig upplevt några problem med åldersskillnaden mellan oss. Att problemet mest legat hos andra. Faktum är att jag för ett par dagar sedan lyssnade till ett radioprogram där det satt en expertpanel vilka påstod sig veta att det till och med kan vara nyttigt med åldersskillnad mellan par. Det får vara hur det vill med den saken, för oss har det i alla fall fungerat i snart 40 år utan några som helst betänkligheter.

"Jag känner mig mycket tryggare, lugnare och modigare nu när jag blivit äldre", sa jag till damen jag träffade på idag.
"Funderar inte längre vad folk menar med sina uttalanden, om jag får kritik eller om folk är bråkiga".
Damen såg sorgsen ut. Hon kunde ligga vaken halva nätterna och grubbla över folks åsikter och bemötande. Precis så som jag en gång gjort men sällan gör numera.

Gällande mod så har jag idag hämtat ett paket från vår postlåda. Ett paket fylld med fotografiska förstoringar. Jag ämnat hålla en fotoutställning. Helt på egen hand. Det enda jag begär är att maken hjälper mig att välja och sätta samman fotografierna så det blir ett tema.

"Jag gör snittar", sa Camilla på vårt hembageri.
 "Tänk om det inte kommer några besökare"!
"Då äter du och jag", svarade Camilla helt frankt.

Jag känner mig både stolt och modig över min kommande utställning. Blivit peppad från flera håll att visa upp mina bilder. Någon proffsfotograf är jag inte på långa vägar och har heller inga ambitioner åt det hållet. Tycker mest att det är ett roligt tidsfördriv och kan någon bli glad över att se bilderna är det ett plus i marginalen.

I morgon ska jag träffa Camilla. Vi ska smida planer och prata snittar. Inom en snar framtid kommer mina bilder att vara till allmän beskådan. Det känns spännande, märkvärdigt och inspirerande.

En sunkig sylta och Paolo Robertos tonfisk

Vi gick på restaurang, stortvillingpojken och jag. Eller restaurang var nog att ta i . Det var närmare bestämt en sylta där vi var de enda matgästerna. Jag intalade mig att det kom an på att lunchen redan passerad därav bristen på ätande gäster.

"Det är trevligt att vara ute med dig, farmor", sa pojken och jag skrev under hans påstående och svarade att jag kände likadant. Det är alltid trevligt att umgås med någon vilken jag håller mycket av.
Egentligen ville jag bjuda honom på något mer fashionabelt, typ Gyllene freden, men det får anstå till dess att gossen lärt sig uppskatta att farmor bjuder på mat som kostar en hel månadslön.

För övrigt har jag aldrig varit på Gyllene freden. Har endast gått förbi dess port och det är tveksamt om jag någonsin kommer att gästa deras bord. Har fått för mig att det endast anstår kulturpersoner att slå sig ner i den ståndsmässiga stadskrogens bord och läsa från menyn. Men det är kanske enkom ett antagande baserad på stamgäster som Carl Michael Bellman, Evert Taube och Anders Zorn.

Hur som helst, vi nöjde oss med syltan i Norrköping och även om jag inte tyckte maten var varken vällagad eller smakrik så var gossebarnet nöjd, lät sig väl smaka samt uppskattade gemenskapen med sin farmor. Vilket var det absolut viktigaste i sammanhanget.

Norrköping är en stad med stort utbud av just restauranger. Även Paolo Roberto har upptäckt att staden har potential för att öppna en krog. Där serveras maträtter till hutlösa priser med dofter, kryddor och smaker hämtade direkt från Italien.
Nyöppnad och omtalad. Inte enbart för det italienska köket utan också för det sega köttet och märkliga bemötandet de ätande gästerna får.

Några citat hämtade från gästernas uttalande:
Frågande gäst:"Var kommer tonfisken från"?
Svar: "Frysen".
Frågande servitör:"Vill du ha kaffe på maten"?
Gästen: "Nej tack".
Svar från servitören: "Då kan du gärna få sitta kvar ett tag till om du vill".
Gästen: "Tack det gör jag gärna för jag har ännu inte fått in maten jag beställt".
Om inte detta vore nog har det berättats hur kocken lyckades tutta på de råvaror han handskades med. Varpå eldsflammorna slickade de italienska ögonbrynen vilket i sin tur ledde till att det uppstod viss kalabalik i köksregionerna innan elden var släckt och läget under kontroll.

Paolo Roberto får nog ta sig i kragen om hans restaurang ska nå Norrköpings svindlande kulinariska och gästvänliga mathöjder. Fram till dess väljer jag att äta på billiga syltor.

Stortvillingpojken och jag torkade oss om munnarna med bit hushållspapper vi själva fick riva loss från en hushållspappersrulle, tackade för maten och lämnade syltan. Därefter införskaffade vi oss var sin bukett tulpaner och körde hemåt. Gossen höll krampaktigt sin vårliga bukett i handen under hela bilresan. När han klev ur bilen hemma hos sig undrade han när jag tänkt att vi ska bege oss ut på nästa äventyr.

"Snart min lille vän, mycket snart. Planeringen är i full gång".
Pojkvaskern log brett och jag kände att han gjort min dag. Det behövs så lite för att resultatet ska bli stort.
.

Exotiska kramar och giftiga gaddar

"Hurra, snö", skrek barnet.
"Sablar", svarade jag och packade in småtvillingarna, deras storasyster och mamman i bilen och for på slippriga vägar till Kolmårdens Tropicarium.

Inte många har vetskap om att byggnaden som inhyser allt från giftormar till krokodiler en gång i tiden varit en lanthandel. Men som på varje ort finns det någon driftig som ser potential i det som andra dömer ut. Istället för att riva hela rasket startade en herr Gustavsson för 45 år sedan Kolmårdens terrarium och förevisade därefter ett antal fåglar och ormar.
Tiderna förändras. Gustavsson avled och terrariet köptes upp av de som var ännu driftigare och en omfattande ombyggnad resulterade i ett tropikhus med tillhörande krokodildamm.
Det sägs att det med 5000 000 liter saltvattensfyllda akvarium där hajar simmar omkring är Sveriges största i sitt slag.

Parkeringen var snöfylld då vi anlände och jag parkerade där någon aldrig tidigare parkerat. Inga klagomål framfördes och det kändes lite lyxigt att vara nästan ensam på den enorma parkeringsplatsen vilken sommartid är fylld till sista parkeringsrutan.

När vi löst biljett kom resterade sportlovslediga ungar från Norrköpings kommun. Exotiska djur lockar mer än att få sura vinterkläder av blötsnö.

Silkesaporna hoppade från gren till gren över våra huvuden. Det luktade starkt av urin. Med irriterade ögon lämnade vi aporna för att bekanta oss med surikaterna. De verkar vara renliga djur som i sittande position nyfiket granskade besökarna.
Reptilavdelningen kan ge rysningar och i krokodildammen blixtrade, åskmullrade och regnade det var annan halvtimma. Över detta och mycket annat bekymrade sig inte de slöa krokodilerna. De bara log lömskt och stirrade stelt framför sig. Kanske i hopp om att någon förälder i sin iver över skorpionens giftiga gadd glömde bort sin telning.

Den ultimata upplevelsen blev dock när flickorna fick närkontakt med en boaorm. Det gick inte att gå miste på storasysterns förnöjsamhet då ormen letade sig upp över hennes bringa och lade huvudet tillrätta i hennes hår. Småtvillingarna tittade storögt på sin modiga syster och dristade sig därefter att överta den hårt kramande levande slangen.
I en monter fanns ormserum och en spruta. Hade det behövts skulle jag ha krossat glaset med en kraftig klackspark och hjältemodigt räddat livet på de som har gener från mig och min make.

På hemvägen googlades det. Nu finns det risk för att maken och jag inom en snar framtid blir hundvakt, hästvakt, kattvakt, fiskvakt och ormvakt när djurägarna ska bege sig ut på resa.
Ormar matas med fördel med råttor och små grisar. Slipper jag slakten kan jag nog ombesörja ormföda under några dagar. Jag vill inte heller bevittna matintaget. Där går gränsen för vad jag mäktar med...