Själslig läkning och minnen i massivt glas

Under några dagar har jag sträckläst Elsie Johanssons trilogi om Nancy. Det var med viss tvekan jag gav mig i kast med böckerna. Men efter det att vår dotter rekommenderat mig den första delen började jag så smått att bekanta mig med Nancy och hennes familj. Och där fastnade jag. Vävdes in i handlingen, började lära känna familjen där kärlek fanns om än väldigt undertryckt, på snudd till skamligt.
Jag kände dofterna, atmosfären och upplevde starkt levnadssättet i den uppländska landsbygden. En liten by där alla kände alla på både gott och ont.
Sista delen var en rent plågsam läsning. Om uppbrottet från det vanliga och tryggheten som lämnades för något nytt.
Minnen som dröjde sig kvar och där en gammal sotig spiskrok fungerade som ett slags tröst.

Det är inte ofta som jag gråter när jag läser böcker. Men ibland händer det. Denna gång var en sådan gång. Snor och tårar mellan ord som bildade rader och kapitel. En känsla inom mig så stark att det nästan blev outhärdligt.
I en ask har jag en krokig spik. Den har en gång suttit i taket i vårt värmländska sovrum. Otaliga gånger har jag tittat på den spiken innan jag somnat. Hört maken muttra om att han slarvat vid taksättningen. Dock blev spiken aldrig indragen i virket med ett enda enkelt hammarslag utan spretade rakt ut i luften under många år.
När vi sålt gården i  Värmland för att slå ner våra bopålar i Östergötland och packat vårt bohag i flyttkartonger drog jag sist av allt helt sonika ut spiken och lade den i en ask för bevarade minnen. Där vilar nu spiken men aldrig att jag öppnar askens lock. Vetskapen om dess existens är det viktigaste för mig. Den dag vi inte längre finns kvar och boet ska delas kommer säkert våra barn att grubbla över varför det ligger en spik i en ask och vad den haft för betydelse.

Igår träffade jag Josefine. Hon har tagit fasta på minnenas betydelse och har därför skapat ett klot fyllt av minnen.
En hårlock från en avliden person förenas med den heta glasmassa hos glasblåsaren i Rejmyre glasbruk. Håret förvandlas till aska och bildar tillsammans med luftbubblor en fantastiskt vackert mönster allt medan glasblåsaren blåser i röret.

Nu behöver ingen vara död utan kan i högsta grad befinna sig i levande tillstånd för att låta göra sitt eget minnesklot. Fördelen med att vara levande är att låta konstverket bli en ögonfröjd och avnjutas så länge vi är i livet.
Utifrån den vetskapen ska maken och jag klippa en liten lock från våra huvuden. Överlämna hårtestarna till Josefine för att framöver hämta vårt eget gemensamma klot. Där kommer askan från våra hårstrån för alltid finns bevarade i det massiva glasklotet. Det blir vår kärleksgåva till varandra inför vårt stundande 40-årsfirande som gifta.

Den av oss som överlever varandra kommer sedan att ha minnet av den andra bevarad så länge som det egna minnet fungerar. Det är en fin tanke och vårt beslut känns mycket bra om än aningen ekonomiskt kännbart.

En dag borta men ändå så nära...

Potthålor och den automatiska porten

Inte vet jag om det hela beror på att jag varvat ner. Jag har i vilket fall som helst återfunnit energin. Sinnet och kroppen känns fjäderlätt och det är inte längre tungt att andas.
Timmar vid det runda vita pelarbordet, en kopp te och boken jag läser.
Då och då ett ögonkast ut genom fönstret. Vårfåglar och de gamla vanliga gråsparvarna samsas runt fågelbordet. En mås som hovrar över sjön, inser att vattnet i viken ännu är isbelagt. Vänder och flaxar bort mot öppet vatten.

Ute på gårdsplanen står min bil. Skinande blank efter en välbehövlig tvätt av lacken. Grusvägen är torr. De tidigare vattenfyllda potthålorna har torkat, kvar finns endast de retfulla groparna som bildäcken vid ovarsam körning studsar ner i.

På hemväg från biltvätten tittade jag som så ofta ut genom bilens sidoruta för att se den plats där jag en gång för många år sedan gått med ett par gula långbyxor. Små fragment av minnen som lagrats och naglat sig fast. Jag tänker inte längre så ofta med vemod på de där gula byxorna. Var sak har sin tid, så är det med allt och tiden går inte att dra tillbaka.

Soppa och nybakade muffins. Fyllda med rivna morötter och ost. Bordet är dukat. Snart kommer maken hem och vi får summera dagen medan vi äter.
Jag kommer att berätta att jag städat vår kryddlåda. Att bilen är tvättad och att jag inte vågade springa in i tvätthallen för att sätta mig i bilen efter det att jag slagit in koden. Hon inne på macken varnade mig.
"Tvätten startar direkt, bara så du vet. Du måste vara snabb på fötterna", sa hon. Och jag valde att vänta utanför. Hörde hur bilen spolades ren bakom porten som åker upp och ner med automatik.
Jag ska berätta att jag varit till affären men att jag väntade till dess att pensionärerna handlat klar. Det är tisdag och då gäller pensionärsrabatten. Avdrag direkt i kassan för den som har medlemskort.
Vidare ska jag berätta att jag läst ut min bok och att jag börjat på en ny. Tredje delen ur trilogin om Nancy.

Kanske kommer vi att tala om att det idag är sju år sedan jag skar av mig en bit av vänster pekfinger när jag hackade persilja. Hur rädd jag blev och hur högt jag skrek och att jag började gråta.
Att katten blev förfärad och slank in under soffan. Låg där och kikade fram med smala gula ögon.
Vi kommer att skratta åt minnen av när maken tog den blodiga biten där delar av nageln satt kvar och kastade den i kompostpåsen. Hur han sedan satte ner mig i sitt knä och lade på en kompress och fäste den med en remsa tejp. Därefter torkade han bort mina tårar och sa att allt kommer bli bra.
Fingret läkte men fortfarande har jag ingen känsel längst ut på fingerspetsen.

Maken lyssnar. Ser på mig så där ömsint som han alltid gör.
"Skönt att du tagit det lugnt idag". Så kommer han att säga innan han berättar för mig om sin dag.

HotNailPunktCom och nattmaran

Jobbsöndag. Dessvärre känner jag mig urlakad. Skulle helst av allt vilja stanna hemma och studera dagens väder som inte riktigt vill bestämma sig.

På sociala medier diskuteras Mello. Fel låt vann, naturligtvis, vad annat är att vänta. Själva låten i sig var kanske inte helt fel, men klädseln! Ack och ve, en gosse i kostym tog hem hela rasket och genast kommer stenarna i rullning.
Owe kan i alla fall äta tårta i lugn och ro vilket måste överväga den usla placeringen.

Åter till min trötthet. Jag vaknade i natt med ett ryck. Klockan visade sig vara 03.20. Med stor fasa insåg jag att jag sumpat ett inbokat besök som skulle ha skett i fredags kl. 12.00.
Mycket penibelt eftersom jag lovat dottern att ta hand om hennes häst och se till att den kom under vård på utsatt dag och tid. Snabbt insåg jag att det skulle bli jag och ingen annan som kom att få punga ut med straffavgift för uteblivet möte.
När jag låg där i mörkret och kände hur ådern på halsen pulserade kraftigt och pannan blev fuktig av svett kände jag att något var fel. Jag fick inte det hela att gå ihop. Hästen skulle till HotNailPunktCom vilken nagelterapeut Pia står som ägare till. Pia är den som sköter om mina naglar och jag kan inte erinra mig att hon även tar hand om bekymmer relaterat till hästar.
Men eftersom jag tidigare under veckan på uppmaning av vår dotter skickat ett sms till Pia med en förfrågan om dag och tid för ett hästbesök och därefter mottagit ett svar med inbokad tid måste det vara så.

Jag famlade efter mobiltelefonen. Visserligen hade morgonen inte ännu randats men när Pia på morgonkvisten vaknade till skulle hon se att jag skickat henne ett sms med en ursäkt om att varken jag eller hästen dök upp i fredags.
Men vad skulle Pia göra med kusen? Jag förstod inte riktigt. Pia verkar dock vara en kvinna utrustad med diverse egenskaper så jag kunde inte utesluta att hon även besitter kunskap om hästens anatomi. Hur skulle hästen komma till henne? Jag törs inte rida den, inte heller har vi någon hästtransport. Var skulle vi vara med hästbehandlingen? På parkeringen utanför nagelsalongen? Eller skulle Pia komma till stallet och stod där i fredags medan hon surnade till efter att förgäves ha väntat på mig som aldrig dök upp?

Tankarna började klarna. Men helt säker var jag inte. Därmed klev jag upp ur bädden, gick ut i köket och tog fram min kalender. Jag såg tydligt framför mig att jag nedtecknat HÄST på fredagens blad.
Med stela fingrar bläddrade jag upp fredagens datum. Fredagen den 10 mars skrattade mig rakt upp i ansiktet. Bladet var tomt. Inte en enda anteckning om åtagande av något slag var där skrivet.
Krampen i magen släppte, inga straffpengar behövde lyftas från kontot men det viktigaste av allt, min heder var i behåll. Inte från något håll kunde jag anklagas för att inte passa tider.

Jag hällde upp ett glas vatten, drack i djupa klunkar och gick sedan tillbaka till sängen. Kröp ner under täcket och tänkte; precis så här var jag den gången för många år sedan då jag började bli sjuk.
Jag bör nog bromsa livet lite grann. Vilket jag också har haft på känn. Därför har jag sagt nej till vissa grejer jag blivit ombedd att göra. Bara för att jag är värd det.

En nyputsad korv och grytunderlägg

Äntligen, vårens första utomhusfika på yttertrappan. Maken släpade fram en arbetsbänk som han lägger plankor på. Plankor som ska bli reglar till vårt utbygge. På arbetsbänken bredde vi ut en filt och slog oss ner. Åt mandelkubb, drack kaffe och te medan vi vände våra vintertrötta ansikten mot solen.
Varje por i huden öppnar sig i solljuset. Släpper in värmen och låter kroppen ta hand om tillskottet av D-vitamin.

På torkvindan hänger tvätten och i rabatterna segar sig påskliljorna upp ur myllan. Går det att vara annat än glad och tillfreds? Knappast, även om världen står i brand och folk hatar varandra.

Owe Thörnqvist gurglar stämbanden och putsar korven. I kväll gäller det om han ska få åka till Kiev i maj.
Det är väl knappast troligt men jag trodde heller aldrig att Trump skulle vinna valet. Såg det som en omöjlighet, inte kan folket rösta fram en pajas vilken sedan koras till världens mäktigaste man. Så tänkte jag då.
Till syvende och sist är folket som bestämmer. De ville ha Trump vid rodret och så blev det. Vill majoriteten av svenska folket skicka Owe till Kiev så får minoriteten vika sig.
Förresten var han visst en illbatting som barn den där Thörnqvist. Kastande sten på då sjuåriga Ingrid som idag med en 90-årings klarhet och skärpa minns händelsen så tydligt som om det vore igår.
Owe däremot har inget minne av att han skulle ha stenat någon flicka. Men vem vill minnas alla dumheter som vi alla någon gång gjort då vi var barn.
Det är oftast den utsatta som minns bäst. Åren går och historier förändras och vinklas utefter behag.
Mycket beroende på vem som lyssnar och som i medömkan skakar på huvudet i medhåll. Allt för att ställa sig själv i en bättre dager medan den som utfört handlingen blir mer skambelagd och utpekad.
Även sanningar kan bli osanningar om det vill sig illa.

Det får gå som det vill i kvällens Mello. Om nu Owe vinner hela spektaklet unnar jag honom det. Att vid 88 års ålder äntligen få stå i ett helt nytt strålkastarsken, riva av Boogieman blues och kasta korvar är i alla fall bättre än att befinna sig i dagrummet på ett äldreboende. Sittande framför en teveapparat och med oseende ögon kolla på golf innan det är dags att bli förd till terapin för att tillverka pärlplattor och grytunderlägg.

Maken tog mig i handen där vi satt på trappan och drack ur våra vårmuggar. Vi tittade bort mot grannens hus.
"Carina, du får inte dö från mig", sa han plötsligt.
"Jag kan inget lova. Men det vore dumt att dö nu när vintern äntligen vikt undan och vi har en vår och sommar framför oss", blev mitt svar.
Vi kom överens om att leva sida vid sida även detta år. På andra sidan staketet hos grannen kommer det att vara en som detta år helt ensam får ta emot våren. Det smärtar att tänka på det.

På den andra sidan om vårt hus, på torkvindan, hänger tvätten. Två par jeanskläder. Makens byxor och min kjol. De hänger där precis bredvid varandra, fastsatta med färgglada klädnypor. Precis så som vi vill att det ska vara.

Eldiga roller och violett klädsel

Jag förundras över hur relativt snabbt det går att förändra de olika roller som vi grupperas in i under livet. Inte minst då det gäller yrkesrollen. Vissa kategorier pågår under en tid, vi förändras och ger oss i takt med förändringen in i nya roller och utmaningar.

Under min vuxna tid i livet har jag testat på både det ena och det andra. Ibland med mindre lyckat resultat men det jag företagit mig har utvecklat mig själv som person. Dock har jag aldrig hängett mig åt att vara våghalsig, min feghet sätter gränser. Däremot sitter jag gärna på åskådarbänken för att bevittna det andra vågar sig på.

När jag stod inför beslutet att starta eget företag var det inte många som trodde på mina vidlyftiga planer. De enda som trodde på idén var min familj och det var de som stöttade och uppmuntrade. Inte minst maken som kom att bli den andra hälften i företaget även om det var jag som hade huvudansvaret.
Efter att under många år ha varit något av en offentlig person togs ett nytt beslut. Att sälja och ge livet helt andra möjligheter.
Längtan efter att få förvalta min tid så som det behagar mig blev till sist starkare än att driva företaget vidare. Längtan efter att återuppta de frilansande skrivuppdragen som legat i träda, fotografera, pyssla hemmavid och bara ägna mig åt det som ger livet den där extra guldkanten.

Nu har jag andra roller, det må hända att de kanske inte är så exotiska, vidlyftiga eller frapperande för andra men det ger mig glädje och tillfredsställelse vilket är viktigast.

Maken och jag har nu blivit invigda som gudstjänstvärdar i vår hemförsamling. En ny roll för oss båda trots att vi har en stor vana av kyrkan och gudstjänstordningen. I uppgiften ingår bland annat att till viss del bistå prästen. I detta fall vår dotter.
Under gårdagskvällen var vi med henne på kvällsmässa. Med var även småtvillingarna som valde ut stolan åt sin mamma medan jag plockade fram mässhaken. Vi såg gemensamt till att prästen skrudades samt att allt såg snyggt och prydligt ut.

Vid nattvardsutdelandet stod jag bredvid vår dotter. Hon i violett mässhake och violett stola och jag klädd i violett klänning. Ett helt slumpmässigt val från min sida, från det kyrkliga hållet är den liturgiska färgen violett i fastetiden.
Dottern delade ut brödet och jag vinet. Från att ha varit mottagaren av bröd och vin blev jag plötsligt utdelaren. Det var en mycket speciell känsla som styrktes av att stå där vid dotterns sida.
"Kristi kropp för dig utgiven".
"Kristi blod för dig utgjutet".
När maken och småtvillingarna kom fram darrade jag på rösten. Vi brukar alltid gå fram tillsammans för att ta emot bröd och vin. Nu fick vi dela nattvarden på ett helt annat sätt.
Det var mycket starkt och jag kände mig ödmjuk inför rollen som nattvardsvinutdelare.