Reptilföda och en talande björk

När hälsan vacklar ställer vi upp för varandra. Med det sagt har jag precis avslutat och tagit mig hem efter väl utfört arbete som extrainsatt personal i sonens trädgårdsfirma.
Ett tidigare påannonserat besök gav mig en timmas rast och vila sittande i vårt eminenta hembageri.
Eftersom jag inte är formellt anställd kände jag att jag kunde ta mig den friheten utan att det för den skull medförde någon vedergällning.
Till skillnad mot två anställda inom Norrköpings kommun. De har fått varningar på grund av att de olovligt uteblivit från sina arbeten. Vilket kan leda till disciplinära åtgärder och avsked.

Eftersom jag inte löper risk att bli avskedad från det arbete jag inte besitter kunde jag, tillsammans med maken och hitresta goda vänner från Vikbolandet, avnjuta smörgåstårta och trevliga samtal en helt vanlig torsdagsförmiddag.

Efter hemkomsten har jag hunnit med att studera nyhetsflödet. Som vanligt föga uppmuntrande läsning. Mänskligheten är förtappad och lömsk. Skyller ifrån sig och om inte det fungerar skjuter de ihjäl varandra eller detonerar bomber.

Bland allt missmod och elände fanns en artikel om en krake som slukats av en orm. Vilket fruktansvärt öde att gå till mötes. Ormen svalde mannen med hull och hår. Dessutom var bytet iförd rejäla stövlar. Något ska vi alla dö av men detta var minst sagt ett sällsamt egenartat sätt att lämna jordelivet på.
Jag gör ingen djupare analys omkring dödsfallet och berörda parter utan lägger det hela i mappen "märkliga nyheter."

Mer glädjande nyheter är att våren inom en snar framtid kommer att återvända. Skönt för alla, inte minst för de som redan plockat fram kortbyxorna.
Dock siar en väderspåman att april kommer att bjuda på hård blåst från söder medan maj blir dimmig och råkall. Juni får vi ändå uppleva några fina dagar, om än ytterst få. Fler spådomar än till juni vågar väderspåmannen sig inte på, trots att allt enligt hans utsago går att tyda i stammen på en urgammal björk.

Det vi inte kan råda över ska vi inte heller göra oss några bekymmer om, sa alltid min pappa. Vilket omfattar bland annat det svenska vädret.

Pytt på gamla matrester och en arg sörmlänning

Rödfärgen har anlänt och min uppgift har därmed tagits vid. En ganska fridfull sysselsättning då solen skiner och fåglarna håller konsert. Dessutom blir vårt utbygge väldigt stilfullt.
I ett anfall av våryra storstädade jag min bil under gårdagseftermiddagen. Det är alltid intressant att se vad som döljer sig under säten och i svåråtkomliga skrymslen. Det mesta jag fann var ätbart. Tveksamt om det fortfarande är gångbart som föda men det går nog att anrätta en liten pytt om modet finns. Bullrester kan med fördel blötas upp och karamellerna har antagligen inte mist sin sötma trots att de vid det här laget kan anses som antika.
Upphovet till dessa rester är våra barnbarn. Även om maken och jag till viss del bidragit till fynden.
Nu doftar hela bilen grönsåpa och det är en fröjd att sätta sig till vid ratten.

I vår bod har sedan länge de urväxta bilbarnstolarna stått och varit i vägen. De är ersatta med nya stolar vilka ska fungera som trygghet och säkerhet för småttingarna.
Jag lyfte ut de gamla bilbarnstolarna, tog ett foto och lade ut dem på Blocket. Nu har jag ingen större vana av försäljningsteknik men det hela föll i god jord. Efter en timma var de sålda och ska nu frakta runt andra barn på vägarna.

Dock uppstod ett dilemma. En man långväga ifrån ringde och sa att intresse fanns av att lätta på ekonomin för barnbarnets skull.  Han liksom vi kör barnbarn till och från olika aktiviteter, förskola, utflykter och barnvaktshämtningar.
Sexton mil var han beredd på att köra för att köpa just den här bilbarnstolen och han skulle komma idag runt lunch.
Lite begrepp har jag om turerna därför påtalade jag tydligt och klart att jag inte tänkte hålla stolen åt honom i den händelse att någon annan hugad spekulant dök upp.  Om detta var vi helt överens.
Strax därpå ringde en man som vi delar hemkommun med. Han var i akut behov av en stol och eftersom en redan var såld fanns endast en kvar att tillgå.
Nu stod jag inför ett svårt val. Skulle jag sälja stolen som enbart kostade 500 kronor till en småbarnsfamilj med det ekonomiska ansvaret som en småbarnsfamilj har. Eller sälja till en man som antagligen var så pass stadd i kassa att han var beredd på att köra sexton mil för att få en billig bilbarnstol av högklassig kvalité?
Jag ringde den långväga mannen för att få besked huruvida intresserad han egentligen var. Inget svar. Jag fattade då ett beslut, det fick bli småbarnsfamiljen som befann sig i ett akutläge.
För att inte förlora det lilla som fanns kvar av min heder skickade jag ett sms och meddelade att nu var stolen såld, han behövde inte längre fundera över åka den långa vägen hit.

Svaret lät inte vänta på sig och nu är jag osams med en för mig okänd sörmlänning. Det är ett hårt liv att vara försäljare, sanna mina ord!

Hög benföring och en väl förborgad hemlighet

Oförtrutet och med stor frenesi kapar maken brädor. Utbygget växer fram vid varje uppspikad bräda. Snart är det dags för rödfärgburken. Då kliver också jag in i bygget. Beväpnad med pensel och klädd i oömma kläder.

Nu består inte livet enbart av arbete. Det finns även utrymme för annat. Som att åka in till Norrköping för att förlusta sig. Vad passade väl bättre än att avsluta helgen med att rocka loss.
De Geerhallen var fylld till sista plats. Medelåldern var hög. Eller rättare sagt, övre medelåldern var de som bokat flest biljett. Även om en och annan ungdom, som jag själv, slunkit in.

Jerry Williams är inte precis pur ung han heller. Vilket inte hindrar honom att agera som när han var pinfärsk på scenen. Med hög benföring och ohämmade grimaser rev han av den ena låten efter den andra.
Den kvinnliga delen av publiken var i extas. När strålkastarljuset slocknat är jag viss och säker om att många stolsdynor fick genomgå rengöring med papper som besitter hög uppsugningsförmåga.

Jerka öste på. Mobiltelefonernas kameror blixtrade. Också jag tog några minst sagt misslyckade bilder. Det är svårt att fånga objektet när det inte står stilla.

När uppträdandet närmade sitt slut reste sig damerna och drog därmed med sig den manliga publiken i stående position. Applåder och armarna upp mot taket. Rock n´roll när det är som bäst.

Nu lämnar vi mars månad alla festligheter bakom oss. Tar nya tag med allt vad det innebär.
I väntan på lövsprickningen tänker jag äta semmelbuffé. Få mina texter korrekturlästa och städa ur bilen innan snön som utlovats börjar falla.
Vårsnö, säger maken. Det är bra för nysådden. Han har sina egna teorier och ser allt som oftast ljust på tillvaron om än det skulle råka falla ner lite snö.

I går förmiddag fick jag för övrigt ett telefonsamtal. Det gladde mig storligen. Frågetecken rätades ut och samtalet lade en viss balsam omkring mitt mitt hjärta samt lugnade ner fladdrande tankar.
Det behövs så lite för att resultatet ska bli stort.

Nu rockar jag vidare mot nya djärva mål. Alltid leder det åt någon riktning men slutresultatet är än så länge en väl förborgad hemlighet där endast ett fåtal helt nära mig är invigda i.

Monarkens ur och en prinsessa genom linsen

I natt är det dags. In i förrådet för att lyfta fram utemöblerna. Närmare bestämt klockan 02.00. Och vi mister därmed en hel timmas sömn. Plus att olycksfallsstatistiken höjs ett pinnhål. Dessutom kan den förlorade timman orsaka depression. Enligt stressforskare och andra förståsigpåare.
Sydsvenskan skriver att även kungens klockor ställs om. Inte av honom personligen utan av en utsedd adjutant som har det ärofyllda uppdraget att vrida om visarna på inte mindre än 80-talet kungliga ur.
Stackars människa, men hon har i alla fall titeln hovurmakare och det är minsann inte fy skam.
Vår konung kan sova lugnt och känna sig förvissad om att hovurmakaren ser till att han inte kommer för sent till frukostbordet.

Kan dock inte se något uppseendeväckande i att även monarkens ur måste följa sommartiden. Han, liksom vi andra, är tvingad att åtlyda bestämmelserna. Naturligtvis är EU inblandad med en sorts förordning som Bosse Ringholm en gång i tiden undertecknade då han hade Sveriges ordförandeskap i EU.

När vi övergår till sommartid brukar det vara helgens stora snackis där fördelar blandas upp med nackdelar. Själv är jag av den åsikten att det duger gott med en och samma tid året om och inte hålla på och vrida visarna fram och tillbaka.
När sommartiden infördes var vi bekant med en herre som var sommartidsmotståndare. Så till den milda grad att han envisades med att behålla vintertiden. Vilket medförde stora problem, Både för honom själv men även för hans närmaste omgivning samt när han blev kallad till olika sammankomster som krävde exakt tidspassning.

Jag tror att jag redan i förväg känner av nattens förlorade timma. Tröttheten sköljer över mig likt en porlande vårbäck. Eller så kan det bero på att min fotoutställning är till ända. Fyra timmars minglande med bubbel i glasen därtill en plocktallrik med allehanda små rätter tär på krafterna.
Aldrig hade jag trott att det skulle bli så stor uppslutning som det blev. En strid ström av människor kom för att se på mina fotografier.
Jag blev till och med intervjuad av tidningen. Samt ansluten till en fotoklubb som träffas en gång i månaden. Dessutom förärades jag med olika sorters blomster.

Bilder har valts ut med hjälp av maken och våra barnbarn. Förstorats och monterats i ramar. Under gårdagskvällen hjälptes vi åt att hänga upp verken på väggarna i Camillas café. Camilla höll i tumstocken medan våra äkta hälfter drev i spikarna utefter uppmätta instruktioner.

Glad och nöjd lutar jag mig tillbaka. Tveksamheten till att ställa ut mina fotografier har förbytts mot stor fägnad och självsäkerhet. Hobbyfotografering äger! Kanske kan jag till och med utnämna mig själv till hovfotograf. Faktum är att jag fotograferat prinsessan Victoria uppe på ett hustak i Norrköping.

Vilse i Eskilstuna och Oksanens sko

Väskan är uppackad. Lakritspiporna instuvade i skafferiet. Nu blir det till att ta en stilla lakritsrök när andan faller på.

Via Katrineholm, Eskilstuna, Strängnäs och Södertälje tog vi oss med buss till Värtahamnen, dottern och jag.
Det blev en minst sagt dramatisk färd då den ordinarie busschauffören insjuknat och ersatts med en göteborgare.
I Eskilstuna körde vi vilse. Under en halvtimma fick vi se staden och när Nina Prenker Hår & Inspiration  på Köpmangatan uppenbarade sig utanför bussrutan vid fem tillfällen började jag förlora hoppet om att komma till huvudstaden.
Inte gjorde det saken bättre att passagerarna ilsknade till. Det uppstod en upprorisk stämning i bussen varpå flertalet resenärer travade fram till chauffören enkom för att ge honom en utskällning.
En dam ringde till och med hem till sin make. Upprepade ideligen att detta var en stor skandal och på hennes belåtna min syntes att hon fick medhåll genom luren.

Chauffören rattade sin buss, backade in på smala gator för att ta sig vidare på en ny möjlig gata i stadskärnan. Bara för att genast inse att det var fel gata han satsat på efter väl utförd backning av ekipaget. Hans körförmåga fanns det inget att klaga över.
Efter viss assistens av en medresande pensionerad busschaufför som insett att han borde rycka in tog vi oss ut ur Eskilstuna och jag försökte lugna de närmaste medpassagerarna. Det är inte att begära att en busschaufför från Göteborg ska hitta rätt väg genom en sådan ansenligt stor stad som Eskilstuna.
Ty vad är avenyn mot Köpmangatan?!
För säkerhets skull körde vår vid det här laget missmodiga chaufför vilse i Södertälje också varpå vi även fick bekanta oss lite närmare med den orten.

Vi hann dock med båten och författarföreläsningarna kunde starta. Tunga namn och kända författare. Det mest spektakulära under hela den litterära båtresan resan var Sofi Oksanen och hennes skor. Ja hela hennes uppenbarelse var spektakulär om jag ska vara helt ärlig.

På kvällen köpte dottern och jag oss var sin drink. Slog oss ner i salongen och lät oss underhållas av Rikard Wolff på scenen. Gammal och grå men ändå vid ganska god vigör framförde han sångerna allt medan en tanig pianist med bravur hamrade på tangenterna.
Plötsligt dök det upp en tant. Hon hade en käpp i handen men vilken hon började attackera min ryggsäck. Hon sneglade på våra urdruckna glas där endast en skiva lime skvalpade runt i den kvarvarande isen som börjat smälta.
Hon anklagade mig för att ha stulit hennes andra käpp. Dessutom druckit ur hennes glas. Försiktigt och med oändligt tålamod övertygade jag henne om att jag varken var en käpptjuv eller nyttjar andras drinkar. Att jag på hederligt vis gjort rätt för mig.

Min förnärmelse över anklagelserna lade sig då jag fick en liten stund på tu man hand med Fredrik Lindström. Han var mild och vän, tvärt emot vad jag tidigare trott. Inte ett spår av hans till synes lite burdusa yttre visades och han log mot mig och min kamera. Liksom de övriga författarna som beredvilligt lät sig fotograferas inför min kommande artikel gällande vår resa.

Två händelserika dagar har dottern och jag fått spenderat tillsammans. En traditionell resa jag tidigare gjort och som längtat efter att göra igen men som av olika anledningar inte blivit av efter fyra års uppehåll.
Jag känner mig tillfreds. Nästa år vid samma tid åker vi åter igen med Litteraturbåten. Traditionen är återupptagen.