Mindfulness och reglerat kösystem

Gårdagen tarvade raggsockor. Idag har värmen återvänt och fötterna är åter igen befriade från fotbeklädnad.
I kryddlandet står gräslöken färdig att förtäras. Det är enkom sillen som fattas. Och färskpotatis. Den lär vi får vänta på, i alla fall fram till midsommar.

Det spritter i mig. Som om blodet ersatts med bubbelvatten. Solen och värmen gör mig glad. Här behövs ingen utbildning där det ingår mindfulness och tips på hur jag ska hitta balans i livet. Solen kostar gratis och jag håvar in i rikliga mängder. Endorfinnivån är hög vilket medför att mitt biokemiska glädjetillstånd är stabilt.

Idag såg jag en prydnadshäck som var helt utslagen med små gröna blad. Inser att det går fort nu. Det gäller att ta vara på tiden och njuta av det som väcks upp ur vintertillståndet.
Dess värre har också svartmyrorna vaknat till liv. De har en förmåga att strömma in i vårt kök. Skapar en gångväg över diskbänken bort till arbetsbänken. Som en svart liten bäck rinner de snabbt över ytan och försvinner någonstans som ingen riktigt vet vart det är.
För att bekämpa de objudna gästerna i ekologisk och naturvänlig anda har jag försökt med olika sorters kryddor i enlighet med väl beprövade husmorsknep. Vilket resulterat i att jag kommit till den insikten att husmödrar inte vet hur svartmyror ska bekämpas. Det måste till en annan ammunition än kryddor för att bli myrfri inomhus. Skarpa vapen med påklistrad varningstext vilken uppmanar djur och små barn att hålla sig borta från saneringsprodukten.
Det går inte att hårdnackat agera miljökämpe. Stundom är jag en miljöbov. I alla fall då det gäller svartmyror.

Jag tröstar mig med att jag helt slutat köpa plastkassar då jag är i vår lokala matvaruaffär. Det om något är bra för miljön. Istället tar jag med mig en tygkasse fylld med gamla plastkassar som härrör sig från tiden då jag struntade i de konsekvenser onödig konsumtion av plast ger. Nu känner jag mig präktig och rejäl. Plockar demonstrativt upp mina skrynkliga kassar och ruskar dem lite framför de medkunder som köper nya. Sida vid sida står vi sedan och plockar ner våra varor som matas fram mot oss på det svarta varubandet. Miljöboven och miljökämpen.

En annan intressant sak jag vill belysa i sammanhanget inköp är den regel jag nyss lärt mig. Detta gäller vårt kösystem framför kassan. Ofta hamnar jag i fel kassa, gör en missvisande bedömning gällande kassörens snabbhet och framförvarande kunds varuvagn. När så kassören greppar mikrofonen och ropar ut att en till kassa måste öppnas spänns musklerna. Vi kunder är färdiga att ta språnget mot den stängda kassan. Greppar hårt om varuvagnens handtag och gör oss beredda på en framrusning. Men nu vill jag upplysningsvis tala om att det är kund nr 2 i kön som har företrädesrätten på sin sida.
Det är nog inte många av medborgarna som vet om det gällande regelsystemet,

För vara en medveten konsument gäller det att läsa innehållsförteckningar men också att räkna rätt.

Utlämnande texter och hemligheter i byrålådan

Ibland händer det att inplanerade åtaganden ändras med mycket kort varsel. Oftast skapar det en viss irritation men det kan lika gärna hamna i positiv riktning.
Ett återbud medförde att jag helt plötsligt fick en hel dag att förfoga över. Och jag passade på att förvalta timmarna väl. Ägna mig åt skriverier i lättsam anda. En lyxig känsla utan avbrott av vare sig det ena eller det andra. Det är egentligen det jag eftersträvar men så sällan lyckas införskaffa. Alltid är det något som pockar och tar ifrån mig den egentid jag så gärna vill ha.

Jag har fattat modet att låta en lektör, litterär rådgivare eller om jag ska kalla henne manuskriptläsare, kärt barn har många namn, ta sig an mina texter. Det var med skräckblandad förtjusning jag för en vecka sedan mejlade över mitt material. Hon är en riktig författare, inte någon som skriver för byrålådan utan har fått sina verk tryckta mellan pärmar.
Därför tvekade jag innan jag tog kontakt. Vacklade fram och tillbaka i beslutsångest. Maken pushade på. Tyckte mitt initiativ var bra och uppmuntrade mig i att ta det rätta beslutet. Trots att maken alltid är den jag lutar mig mot när det blåser starka vindar kände jag mig inte helt trygg i att utlämna mig och mina texter till någon utomstående. Han är av den åsikten att allt jag tar mig för är bra. Även om han kanske inte har helt rätt inställning alla gånger.

Han ändrade därför taktik.
Unna dig det här, även om du får kritik och texterna kapade. Gör något av det du skriver så får du reda på vart det leder, sa han och jag lyssnade till honom. Läste och korrigerade. Tog bort och lade till. Ändra igen och kastade om meningar och ord. Sedan gjorde jag det. Skickade alltihop till den litterära rådgivaren.

I går kväll kom två av mina texter tillbaka. Precis när vi skulle gå och lägga oss. Jag ställdes inför ett dilemma. Läsa direkt eller vänta till morgonen. Jag valde det första alternativet. Och fylldes med glädje över det fina svaret jag fick. Beviset på att jag kan. Med hjälp av vissa korrigeringar, naturligtvis. Vad annat hade jag att vänta?
Hon ville veta mer omkring mina karaktärer. Att jag skulle utveckla handlingen för den hade väckt hennes nyfikenhet. Precis så som jag önskade. Bli ledd i rätt riktning, få råd och inspiration att fortsätta.

Därför är jag tacksam över dagens avbokade möte. Mina tankar och fingrarnas framfart över skrivbordstangenterna har i flera timmar varit i samexistens med varandra. Texten har fått ett större liv och utvecklats. Bearbetats och växt fram i ett tempo jag inte ens visste existerade. Utskriven men kanske ännu inte helt färdig. Maken ska få läsa ikväll när lugnet lägrats sig och vi kommit till rätta för soffan och kvällsfika.

Inte vet jag om det här kommer att leda någon stans. Men jag har ändå fått bekräftelse i mitt skrivande. Och det är gott nog. Att veta att jag duger till även om  det jag producerat fram är ämnat stanna i min byrålåda för all framtid.

Nakna fötter och en förverkligad dröm

Det eviga tjatet. När jag som barn bönade och bad om att få ta av mig mina tjocka strumpor och lägga dem i korgen för vinterplagg. Samma visa varje år då vårsolens strålar nådde min vinterglåmiga hud.
Mammas svar blev alltid det samma, när det är varmt om nätterna, då blev fötterna frisläppta.
Nu är jag vuxen och bestämmer själv. Och idag bestämde jag mig för att hoppa i skorna utan några strumpor. Vilken befriande känsla! Nu åsyftar jag inte känslan att ha egen bestämmanderätt utan känslan av att kliva rakt ut i vårens sköte på nakna fötter.

Tre frågor mötte mig i morse. Svar som inte ska skrivas ner, varken av mig personligen eller av någon annan. De behöver inte ens redovisas, det räcker att jag bär dem inombords. Låta svaren mogna vart efter och med tiden blir kanske svaren helt annorlunda än vad de är i nutid.

En av de ställda frågorna jag skulle fundera över löd när jag senast mådde riktigt bra. Fysiskt sett mår jag alltid bra. Men precis som för alla andra svänger humöret lite upp och ner. Små till synes obetydliga fragment i livet kan få mig att bli låg. Fragment som för utomstående kan tolkas som petitesser vilka högst kräver en axelryckning i anspråk kan för mig bli djupa avgrundshål. Det var dock mycket länge sedan det drabbade mig. Sist det hände var när ett fotografi på en person dök upp. En person som inte har något med mitt liv att göra och har heller aldrig haft det. Trots det blev jag mycket upprörd och det krävdes disciplin av mig själv att skaka av mig det obehag som bilden förorsakat.
För det mesta mår jag alltid riktigt bra. Hur ska jag annars må när livet vill mig väl? Därför var frågan svår att ange i detalj.
Den andra frågan var lättare, den avverkade vi tillsammans maken och jag vid frukostbordet. Frågan handlade om minnen och vi letade upp de bästa minnen vi har upplevt under våra gemensamma år.
Det kom upp många goda och glada minnen.

Sista frågan berörde stolthet. Där fick jag tänka efter en god stund. Det finns mycket som jag presterat och som mynnat ut i stolthet. Till sist kom jag fram till att det jag är stoltast över är att jag som som 22-åring bad om att få en egen nyckel. En nyckel som bara var ämnad för min egen dörr. Mycket mod krävdes innan jag fattade det beslutet. Hade jag inte gjort det skulle jag inte vara där jag är idag.
Jag är stolt över att jag den gången satte mig själv i främsta rummet. Stoltheten över den bedriften blandas med glädjen över förmånen att gå ut i vår trädgård utan strumpor på fötterna och titta på vårens första blomning.

Idag har jag dessutom förverkligat en dröm. Glesbygdsrebellerna gav mig den möjligheten då jag fick provspela på basistens kontrabas. Livet äger och jag lägger frågorna åt sidan. Tänker inte fördjupa mig något mer i dessa spörsmål. De känns vid det här laget avklarade.

En besynnerlig fisk och högskolefusk

En lördag fylld med frilansuppdrag. Egentligen hade jag föredragit att stanna hemma och målat på huset tillsammans med maken. Men eftersom jag är en vän av ordning så for jag utan att knota iväg på det jag lovat göra.

Dock kändes det aningen trist att köra iväg på egen hand och bad därför småtvillingarnas storasyster att bli min följeslagare.
Hon är pigg på det mesta, dessutom förhindrad som planerat var att följa med sin mamma och rida på grund av sitt sargade finger, så några större övertalningsförsök behövde jag icke besvära mig med.

Under den långa resvägen roade vi oss med att ställa gåtor till varandra. Klassiska gåtor där klockan aldrig kommer fram till dörren och skor fylls upp med kött och blod om dagarna men gapar tomma om nätterna.

Så fick jag en minst sagt klurig gåta.
"Vad är det som ligger nere i en djuphavsgrav och har tre långa ben?"
Mina svar ratades. Den ena efter den andra. Mitt förråd av gissningar tog slut och jag bad om att få mig svaret tilldelat.
"En stativfisk!"

På sin höjd känner jag till gädda, mört, abborre och möjligtvis en gös uppe på det. Fiskar som finns i Glan men som jag av någon outgrundlig anledning själv aldrig lyckas få på kroken.
Men en stativfisk, det hade jag då aldrig hört talas om. Förbryllad blev jag även hur en sexåring känner till en sådan märklig skapelse. Det var snudd på att jag misstänkte att det hela helt enkelt var ett påhitt av henne.

Väl hemma efter väl utfört arbete, hamburgare och varmkorv med mos och räksallad googlade jag på stativfisk. Jodå den finns. På 4720 meters havsdjup. 30 cm i längd och med stativliknande fenor som kan bli upp till en meter långa. Där lever den i mörker och är i det närmaste helt blind. Bröstfenorna använder den som ett slags händer och med dem sveper fisken in förbipasserande föda i sin mun.

Fisken verkar vara ganska ensam där nere i djupet. Det motsatta könet är mycket sällsynt därför befruktar den sig själv i brist på kärlekskranka partners. När den inte behagar simma fyller fisken upp sina långa fenor och använder dem som ett slags styltor. Mycket märkligt alltihop.

Ett är då bevisat, den som är äldst behöver nödvändigtvis inte sitta inne med all slags kunskap. Det går att lära sig mycket nytt av en vetgirig sexåring.

Stativfisk, lägg det på minnet. Kanske dyker frågan upp i något högskoleprov och då behöver ingen fuska sig fram till svaret.

En tapper flicka och en blodig jacka

Hjärtinfarkt, blodförgiftning, lunginflammation, barnafödande, njurstensanfall, blindtarmsinflammation, brännskada, titthålsoperation, cancerbehandling och ett klämt finger. Listan över det jag blivit inblandad i som privat sjuktransportör kan göras hur lång som helst.
Det är inte utan än att jag numera kan ställa olika sorters diagnoser. Med de rätta verktygen skulle jag till och med klara av att på egen hand utföra diverse behandlingar, smärre operationer samt förlösa barnaföderskor.

Maken och jag är ett väl fungerande team. Vi kompletterar varandra mycket väl. Han snickrar och jag kommer strax efter med målarpenseln. Resultatet blir strålande men kroppsarbete är fysiskt ansträngande. Köttbullar och makaroner är en utmärkt kombination för svultna hantverkare.

Nu avbröts middagsrasten bryskt då telefonen ringde. Jag märkte direkt på svärsonen att något bekymrade honom. Vilket bekräftades när han bad mig köra ner till vårdcentralen för att ta hand om småtvillingarnas storasyster som gjort sig illa.
I rasande fart och med det allra värsta framför mina ögon körde jag dit. Vid receptionen stod flickan tillsammans med en blek förskolefröken.
När jag stegade in och flickan såg sin mormor rann hennes tårar över så som tårar rinner över då någon som stå en nära kommer till undsättning.

Damen i receptionen förklarade att det inte finns tillgänglig personal som kunde ta hand om ett skadat litet barn. Fröken och jag stirrade på varandra. Jag började genast ladda med skarp arsenal.
Vilket receptionisten märkte och skyndsamt tillkallade distriktssköterskan. Som i sin tur kallade på en läkare för klämskador låg inte inom hennes ansvarsområde, resonerade hon sakligt.
Läkaren hummade och funderade på att skicka oss vidare till röntgen på Vrinnevisjukhuset. Efter en mer omfattande undersökning av det klämda pekfingret beslutade han dock att vårdcentralens resurser var tillräckliga.

Den otäcka sårskadan som glipade rejält tejpades noggrant och förhållningsorder utdelades. Då hade flickans rädsla övergått i att med stort intresse följa händelseutvecklingen.
Hon fick av samtliga inblandade med beröm godkänt i tapperhet, mod och styrka. Flickan förstärkte berömmet med att upplysningsvis nämna att hon inte enkom är tapper utan också besitter en stor portion klokhet. Vilket jag i egenskap av mormor skrev under på.

Med fingret i häfta och vattentätt omslag begav vi oss omgående till hembageriet. Där fick det modiga och kloka barnet välja fritt ur Camillas välfyllda kakmonter.
För vad är ett sketet klistermärke föreställande Bamse som Landstinget vanligtvis utdelar till barn som genomgått sjukvårdsbehandling mot en cupcakes med marshmallows och sockerhjärtan vilken bakats av Camilla?!

Vi for hem till morfar och dukade köksbordet med sötsakerna. Innan vi avnjöt bakverken uppvisade flickebarnet sin blodiga jacka. Vi rös vid åsynen av den röda fläcken varpå vårt älskade barnbarn kände sig nöjd med att förevisningen gett det resultat hon hoppats på.