Klosterliljor och plåster på huvudet

För att komma bort från nyhetsbevakning, terrorister, hjältar, offer och stolta svenskar reste maken och jag i morse till Vadstena. Det har länge varit en önskan att få se klosterliljorna blomma. Idag uppfylldes äntligen mina önskemål.
Hela det stora fältet vid munkarnas fruktträdgård var magiskt i all sin prakt. Dock blåste det en isande vind från Vättern så när vi tittat klart gick vi till Gamla Konditoriet och åt varm smörgås.

Några nunnor såg vi inte till. De var antagligen mitt uppe i söndagsbönen. Däremot fick vi en bit bröd och en slurk vin av en hostig präst i Klosterkyrkan.
På tal om nunnor. För en tid sedan var stortvillingflickan och jag till IKEA. Där träffade vi på en av Vadstenanunnorna som skulle göra affärer med Kamprad. Mitt barnbarn tittade storögt på nunnan och frågade mig om jag visste varför hon hade plåster på huvudet. Jag uppmanade barnet att stilla sin nyfikenhet genom att själv ställa frågan varför kvinnan var utstyrslad på detta uppseendeväckande vis. Plåstret var inget plåster utan några vita tygremsor som tillhörde huvudbonadens utsmyckning, upplyste nunnan  och med det blev flickebarnet nöjd. Inga frågor ger inga svar och jag känner mig belåten med att mina barnbarn är lagda åt det vetgiriga hållet.

På Östgötaslätten är vårbruket i full gång. Odlaren i maken väcktes till liv men den eran är över för hans del så han får nöja sig med att vårbruka genom bilrutan. Samt byta till sommardäck på våra bilar istället för att montera dubbelmontage på traktorer. Om några veckor kan han börja gräva i potatislandet. Småskalig odling är den trivsamma odlingen och inte allt för tidskrävande. Det ska vara behagfullt att leva ut i våren när den yrkesverksamma tiden är till ända. Oron över torka och missväxt, för mycket regn och skadedjursangrepp är överstånden. Men även tiden då vi stannade våra traktorer och drack kaffe vid dikesrenen är över. När jag tänker på flydda lantbrukartider hugger det till i hjärttrakten också för mig. Men jag är glad över minnet. Och glad över att äntligen fått uppleva Klosterliljornas blomning. Om en vecka är nog hela härligheten överstånden.

Mörka nyanser av brunt och svärmande svanar

Allt tycks vara precis som vanligt. Påskliljor, tulpaner och blåstjärna. Gräset grönskar och småfåglarna inspekterar holkarna. Fika i solen ute på trappan. Maken snickrar på utbygget och jag har tagit hand om mamma ett par timmar.

Ändå är allt inte som vanligt. Inte om utan när förändringen skulle ske är vi nog många som funderat över.
Vi ser och hör det på nyheterna varje dag. Om vi läser det i pressen , papperstidningar eller på nätet spelar ingen roll. Vi översköljs av terror och våld dagligen och stundligen. Men det är ju så långt borta. Vi påverkas inte mer än mentalt av det vi ser fladdra förbi på teverutans nyhetsutsändning medan vi avnjuter vårt kvällskaffe eller ett glas rött. Kan inte riktigt ta in händelseförloppen och förstå. Inte för än vi själva blir drabbade. Det är då vi kan känna den empatiska smärtan. När det gäller våra egna. Som blir dödade på gatan i vår huvudstad.

Jag och fler med mig kände skräcken att någon vi står nära, känner eller håller av skulle bli buren till en väntande ambulans och förd till sjukhus. Samma skräck som människor varje dag råkar ut för. Som är deras vardag. Människor som på morgonen inte vet om de lever när solen dalar och natten tar vid.
Giftgasattack i Syrien som tog över sjuttio människors liv. Som svar riktar Trump  militärt anfall mot Syrien. USA står för rättvisan. Gud välsigne Amerika och hela världen.
Vissa tror och litar Gud. Andra till Guds sista profet.

Nu hedrar vi de som föll offer för en terrorists djävulska dåd. Hatar den som gjorde detta mot oss. Känner rädsla, ilska och vanmakt. De bruna nyansen förstärks men jag vägrar lyssna till extremistiska grupper som säger "Vad var det jag sa!"

Det är människan som gjort världen ond. Nu har ondskan träffat även oss. Men mitt i ondskan finns medmänskligheten. Okända som öppnar upp för varandra. Precis så som vårt land öppnat upp och tagit hand om de som färdas på farliga vatten för att finna trygghet. Kan de känna sig trygga efter det som hänt? Det är nu vi behöver ge varandra kärlek, inte hat. Oavsett nationalitet och härkomst.

Nu är det dags för lite kaffe igen. Eftermiddagskaffe. I vår trygga lilla värld kan vi avnjuta vårt kaffe ute på trappan. I solskenet. Jag vågar vägra vara rädd. Ute på Glan svärmar svanarna. Förskonade från terror och giftgasattacker, brunbyxor och Trump.  

Mindfulness och reglerat kösystem

Gårdagen tarvade raggsockor. Idag har värmen återvänt och fötterna är åter igen befriade från fotbeklädnad.
I kryddlandet står gräslöken färdig att förtäras. Det är enkom sillen som fattas. Och färskpotatis. Den lär vi får vänta på, i alla fall fram till midsommar.

Det spritter i mig. Som om blodet ersatts med bubbelvatten. Solen och värmen gör mig glad. Här behövs ingen utbildning där det ingår mindfulness och tips på hur jag ska hitta balans i livet. Solen kostar gratis och jag håvar in i rikliga mängder. Endorfinnivån är hög vilket medför att mitt biokemiska glädjetillstånd är stabilt.

Idag såg jag en prydnadshäck som var helt utslagen med små gröna blad. Inser att det går fort nu. Det gäller att ta vara på tiden och njuta av det som väcks upp ur vintertillståndet.
Dess värre har också svartmyrorna vaknat till liv. De har en förmåga att strömma in i vårt kök. Skapar en gångväg över diskbänken bort till arbetsbänken. Som en svart liten bäck rinner de snabbt över ytan och försvinner någonstans som ingen riktigt vet vart det är.
För att bekämpa de objudna gästerna i ekologisk och naturvänlig anda har jag försökt med olika sorters kryddor i enlighet med väl beprövade husmorsknep. Vilket resulterat i att jag kommit till den insikten att husmödrar inte vet hur svartmyror ska bekämpas. Det måste till en annan ammunition än kryddor för att bli myrfri inomhus. Skarpa vapen med påklistrad varningstext vilken uppmanar djur och små barn att hålla sig borta från saneringsprodukten.
Det går inte att hårdnackat agera miljökämpe. Stundom är jag en miljöbov. I alla fall då det gäller svartmyror.

Jag tröstar mig med att jag helt slutat köpa plastkassar då jag är i vår lokala matvaruaffär. Det om något är bra för miljön. Istället tar jag med mig en tygkasse fylld med gamla plastkassar som härrör sig från tiden då jag struntade i de konsekvenser onödig konsumtion av plast ger. Nu känner jag mig präktig och rejäl. Plockar demonstrativt upp mina skrynkliga kassar och ruskar dem lite framför de medkunder som köper nya. Sida vid sida står vi sedan och plockar ner våra varor som matas fram mot oss på det svarta varubandet. Miljöboven och miljökämpen.

En annan intressant sak jag vill belysa i sammanhanget inköp är den regel jag nyss lärt mig. Detta gäller vårt kösystem framför kassan. Ofta hamnar jag i fel kassa, gör en missvisande bedömning gällande kassörens snabbhet och framförvarande kunds varuvagn. När så kassören greppar mikrofonen och ropar ut att en till kassa måste öppnas spänns musklerna. Vi kunder är färdiga att ta språnget mot den stängda kassan. Greppar hårt om varuvagnens handtag och gör oss beredda på en framrusning. Men nu vill jag upplysningsvis tala om att det är kund nr 2 i kön som har företrädesrätten på sin sida.
Det är nog inte många av medborgarna som vet om det gällande regelsystemet,

För vara en medveten konsument gäller det att läsa innehållsförteckningar men också att räkna rätt.

Utlämnande texter och hemligheter i byrålådan

Ibland händer det att inplanerade åtaganden ändras med mycket kort varsel. Oftast skapar det en viss irritation men det kan lika gärna hamna i positiv riktning.
Ett återbud medförde att jag helt plötsligt fick en hel dag att förfoga över. Och jag passade på att förvalta timmarna väl. Ägna mig åt skriverier i lättsam anda. En lyxig känsla utan avbrott av vare sig det ena eller det andra. Det är egentligen det jag eftersträvar men så sällan lyckas införskaffa. Alltid är det något som pockar och tar ifrån mig den egentid jag så gärna vill ha.

Jag har fattat modet att låta en lektör, litterär rådgivare eller om jag ska kalla henne manuskriptläsare, kärt barn har många namn, ta sig an mina texter. Det var med skräckblandad förtjusning jag för en vecka sedan mejlade över mitt material. Hon är en riktig författare, inte någon som skriver för byrålådan utan har fått sina verk tryckta mellan pärmar.
Därför tvekade jag innan jag tog kontakt. Vacklade fram och tillbaka i beslutsångest. Maken pushade på. Tyckte mitt initiativ var bra och uppmuntrade mig i att ta det rätta beslutet. Trots att maken alltid är den jag lutar mig mot när det blåser starka vindar kände jag mig inte helt trygg i att utlämna mig och mina texter till någon utomstående. Han är av den åsikten att allt jag tar mig för är bra. Även om han kanske inte har helt rätt inställning alla gånger.

Han ändrade därför taktik.
Unna dig det här, även om du får kritik och texterna kapade. Gör något av det du skriver så får du reda på vart det leder, sa han och jag lyssnade till honom. Läste och korrigerade. Tog bort och lade till. Ändra igen och kastade om meningar och ord. Sedan gjorde jag det. Skickade alltihop till den litterära rådgivaren.

I går kväll kom två av mina texter tillbaka. Precis när vi skulle gå och lägga oss. Jag ställdes inför ett dilemma. Läsa direkt eller vänta till morgonen. Jag valde det första alternativet. Och fylldes med glädje över det fina svaret jag fick. Beviset på att jag kan. Med hjälp av vissa korrigeringar, naturligtvis. Vad annat hade jag att vänta?
Hon ville veta mer omkring mina karaktärer. Att jag skulle utveckla handlingen för den hade väckt hennes nyfikenhet. Precis så som jag önskade. Bli ledd i rätt riktning, få råd och inspiration att fortsätta.

Därför är jag tacksam över dagens avbokade möte. Mina tankar och fingrarnas framfart över skrivbordstangenterna har i flera timmar varit i samexistens med varandra. Texten har fått ett större liv och utvecklats. Bearbetats och växt fram i ett tempo jag inte ens visste existerade. Utskriven men kanske ännu inte helt färdig. Maken ska få läsa ikväll när lugnet lägrats sig och vi kommit till rätta för soffan och kvällsfika.

Inte vet jag om det här kommer att leda någon stans. Men jag har ändå fått bekräftelse i mitt skrivande. Och det är gott nog. Att veta att jag duger till även om  det jag producerat fram är ämnat stanna i min byrålåda för all framtid.

Nakna fötter och en förverkligad dröm

Det eviga tjatet. När jag som barn bönade och bad om att få ta av mig mina tjocka strumpor och lägga dem i korgen för vinterplagg. Samma visa varje år då vårsolens strålar nådde min vinterglåmiga hud.
Mammas svar blev alltid det samma, när det är varmt om nätterna, då blev fötterna frisläppta.
Nu är jag vuxen och bestämmer själv. Och idag bestämde jag mig för att hoppa i skorna utan några strumpor. Vilken befriande känsla! Nu åsyftar jag inte känslan att ha egen bestämmanderätt utan känslan av att kliva rakt ut i vårens sköte på nakna fötter.

Tre frågor mötte mig i morse. Svar som inte ska skrivas ner, varken av mig personligen eller av någon annan. De behöver inte ens redovisas, det räcker att jag bär dem inombords. Låta svaren mogna vart efter och med tiden blir kanske svaren helt annorlunda än vad de är i nutid.

En av de ställda frågorna jag skulle fundera över löd när jag senast mådde riktigt bra. Fysiskt sett mår jag alltid bra. Men precis som för alla andra svänger humöret lite upp och ner. Små till synes obetydliga fragment i livet kan få mig att bli låg. Fragment som för utomstående kan tolkas som petitesser vilka högst kräver en axelryckning i anspråk kan för mig bli djupa avgrundshål. Det var dock mycket länge sedan det drabbade mig. Sist det hände var när ett fotografi på en person dök upp. En person som inte har något med mitt liv att göra och har heller aldrig haft det. Trots det blev jag mycket upprörd och det krävdes disciplin av mig själv att skaka av mig det obehag som bilden förorsakat.
För det mesta mår jag alltid riktigt bra. Hur ska jag annars må när livet vill mig väl? Därför var frågan svår att ange i detalj.
Den andra frågan var lättare, den avverkade vi tillsammans maken och jag vid frukostbordet. Frågan handlade om minnen och vi letade upp de bästa minnen vi har upplevt under våra gemensamma år.
Det kom upp många goda och glada minnen.

Sista frågan berörde stolthet. Där fick jag tänka efter en god stund. Det finns mycket som jag presterat och som mynnat ut i stolthet. Till sist kom jag fram till att det jag är stoltast över är att jag som som 22-åring bad om att få en egen nyckel. En nyckel som bara var ämnad för min egen dörr. Mycket mod krävdes innan jag fattade det beslutet. Hade jag inte gjort det skulle jag inte vara där jag är idag.
Jag är stolt över att jag den gången satte mig själv i främsta rummet. Stoltheten över den bedriften blandas med glädjen över förmånen att gå ut i vår trädgård utan strumpor på fötterna och titta på vårens första blomning.

Idag har jag dessutom förverkligat en dröm. Glesbygdsrebellerna gav mig den möjligheten då jag fick provspela på basistens kontrabas. Livet äger och jag lägger frågorna åt sidan. Tänker inte fördjupa mig något mer i dessa spörsmål. De känns vid det här laget avklarade.