Emanuels paradis och den långa trappan

Så lätt det är att skapa kontakter med andra. Människor som för ett år sedan var totalt okända har nu kommit att bli en del av vardagen. Lungklinikens sjuksystrar på Universitetssjukhuset i Linköping är några av dessa okända kända kvinnor. Mellan dem, min mamma och mig löper det en osynlig tråd som en dag kommer att klippas av. För min del kommer trådstumpen för alltid att dingla kvar även om jag så småningom kommer att glömma namnen Cecilia, Pia och Berit. Men tråden kommer jag alltid att bära med mig, som ett minne av alla dagar jag suttit i anhörigfåtöljen och bläddrat i tummade tidskrifter med bäst föredatum flera år tillbaka i tiden.

Och doktor Fredrik som lämnar sjukhuset i Linköping för att börja en ny tjänst i Jönköping.
Vad ska det vara nödvändigt för? frågade jag och han log. Vi ska skicka julkort till varandra, doktor Fredrik och jag. Men vi glömde byta adresser.
Den nya läkaren var som en grekisk gud. Det gick mamma förbi, hon ansträngde sig för att förstå vad han sa. Svenskan var otydlig men han hade snälla händer och tog försiktigt i min mamma.

I väntrummet stod teven på. Nyhetsmorgon och vi tittade håglöst på skärmen. Väntrum är trista och opersonliga. Det är inte meningen att patienter och deras anhöriga ska trivas medan de väntar på att få följa med de vita rockarna.
Röda Korsets sjukhusvärd kom dragande på en rullstol. En hopkurad man satt i rullstolen, huvudet hängde ner mot hakan, händerna hårt knutna i knät. Röda Korsets sjukhusvärd lämnade mannen i väntrummet och gick tillbaka till sin plats i foajén. Mannen lyfte huvudet och tittade rakt på mig. Vattniga blå ögon mötte mina. Jag stelnade till men han rörde inte en min. Inget i blicken sa mig att han kände igen mig. Men jag kände igen honom. Jag kan kalla honom för Emanuel fast han egentligen heter något annat.

För många år sedan träffades vi, Emanuel och jag, på en offentlig plats. Han luktade starkt av tobak och på högra handen var hans pek- och långfinger starkt nikotingula.Många skulle nog säga att Emanuel är lite annorlunda. Inte stöpt i den där enligt vissa helt felfria formen. Vi började prata och det visade sig att vi delade på ett och samma intresse. Att fotografera. I sin mycket slitna portfölj förvarade Emanuel sina fotografier. Många av dem var tagna runt Motala ström och Å-backarna.
Varsamt lade han upp bilderna på bordet och lät mig titta. Efter det träffades vi lite då och då, han ville jag skulle se hans nytagna bilder. De var vackra, fulla av liv och årstidsväxlingar. Emanuel var sliten, tilltufsad och skrynklig men hans fotografier fulländade.

Jag reste mig och gick fram till rullstolen. Lade ena handen på hans axel och sa tyst; Hej Emanuel. Sakta lyfte han på huvudet som åter fallit ner mot bröstet. Såg förvirrad ut och frågade vem jag var. Jag berättade och han sprack upp i ett stort leende.
Jag är döende, sa han.
Jag ser det, svarade jag.
En torr hand sökte min. Mamma vände bort blicken och tittade ut genom fönstret. Hon förstod att stunden var Emanuels och min. Ett kort ögonblick i lungklinikens väntrum.
Tror du att det finns ett liv efter detta? frågade Emanuel.
Absolut, svarade jag. Han började gråta. En hackig gråt och saliven rann ner över hakan som skakade lite grann.
Är det paradiset? frågade han.
Jag vet inte, svarade jag. Kanske. Eller nåt annat som är bra.
Läkaren ropade upp mammas namn.
Jag måste gå nu, Emanuel, sa jag.
Förlåt, viskade han. Förlåt att jag började gråta.
Det gör ingen, sa jag och tittade in i hans blå ögon som verkade bottenlösa.
Det är glädjetårar, sa Emanuel. Glädjetårar över att du tror på paradiset, eller på något annat som är bra.

Du har gått många trappsteg, du Emanuel. Nu har du nästan kommit upp till det sista steget. Där väntar paradiset på dig. Eller något annat som är bättre än det som är idag.

En kräfta av järn och dödsföraktade konster på papperslina

Det känns som om jag de senaste dagarna varit isolerad i en bubbla. Fjärran från sociala medier, vardagslyx och hembakade bullar. Mitt liv har kastats fram och åter mellan förgyllda speglar, kulturhistoriska miljöer, kyrkliga föredrag och dödsföraktade strapatser på slak lina tillverkad av papper.
Och så hembygdsföreningen i Regna, ej att förglömma. Mer än tjugo mil i sommardäcken och mängder av kaffe som ger mig sura uppstötningar.
Sittande i ett dragit lider på isande kalla stolar pratade hembygdsmannen och jag om livets mysterium medan vi sörplade i oss vårt kaffe. I mysteriet ingick även döden, Detta tabubelagda ämne.
Jag tänker på henne varje dag, sa mannen. Sippade kaffe och blev lite röd på ögonvitorna.
Jag nickade i samförstånd. Det är inte lätt att mista någon som står hjärtat närmast.

Mannen gaskade upp sig. Hämtade en oxpiska tillverkad av uråldriga tjurmuskler (läs tjurpenisar) och bedyrade att piskan var katalogiserad helt enligt gängse regler. Vi vände och vred på dyrgripen innan jag blev förevisad en kräfta gjuten i järn någon gång från den tiden då det var populärt att gjuta kräftor i järn. Vill vi lära oss något ska vi bege oss till närmaste hembygdsförening, det är då ett som är säkert.

Nästa begivenhet sker om ett par timmar. Då sätter jag mig åter i min bil och kör till vårens modevisning för damer. Inte helt mitt ämne om jag ska vara uppriktig. Mitt klädkonto är minimalt även om jag på makens inrådan häromdagen dristade mig till att köpa en röd tunika med vitt mönster.
Så nu är vårens klädinköp avklarad och jag behöver inte göra några ytterligare ikväll utan endast hämta in mitt arvode för utfört uppdrag.

Ännu väntar jag och många med mig på vårvärmen. Vi pendlar mellan olika klassvarningar, snö, hagel och regn. Jag sprang på en uppgiven italienare. Han svor över den svenska sommaren.
Jag lugnade honom med att sommaren ännu inte trätt i laga kraft, än får han vänta en månad eller troligtvis två. Han ruskade på huvudet och ämnade omgående bege sig hem till sitt land där citronerna växer och frodas i solen.
Själv köper jag mina citroner hos den lokala matvaruhandlaren och med det är jag nöjd och belåten, vädret till trots.

Även ledarhunden som under dagarna två är vår lånehund verkar nöjd och belåten. Som vanligt rullar han ihop sig till en liten obestämd hög vid mina fötter. Suckar då och då njutningsfullt, gäspar och luktar hund ur käften. Nästa vecka, när jag tänker ta lite ledigt ska jag eftersträva hundens beteende. Att kura ihop mig till en liten hög kan bli påfrestande men sträcka ut mig i soffan och blunda borde jag nog klara av.

Utlånade verktyg och en källa som aldrig får bli torrlagd

För några veckor sedan var maken och jag till Vadstena för att titta på de klosterliljorna som då ännu blommade. När vi skådat klar gick vi runt en liten sväng på stadens pittoreska gator. Det som slog oss var att samtliga butiken var stängda. Vilket vi ansåg som sunt. Butikspersonalen fick en dags välbehövlig vila så som det var förr i tiden. Då när det var strängeligen förbjudet att arbeta i affär eller annorstädes på söndagarna. Så till vida att inga medborgare eller industrier och dyligt blev lidande på grund av stängda arbetsplatser vill säga. Sedan kom lagen under 1960-talet vilken tillät de butiksägare som ville ha affären öppen fram till klockan 20.00. Under förutsättning att det var vardag.
Annat blev det år 1972 du affärsidkarna fick fullständiga rättigheter gällande öppettider kvällstid alla veckans dagar. Det fanns ett behov, sades det och hela Europas affärskår skakade medlidsamt på sina huvuden över den svenska galenskapen.
De som var med och skapade behoven hette konsumenter. Och behoven att handla kvällar och helger tycks hålla i sig än i dessa dagar. Trots att det då och då inkommer riksdagsmotioner mot söndagsöppet med hänvisning samhällsstress och utbrändhet.

Söndagar är utomordentligt trevliga dagar för mig Jag som inte är verksam inom affärsverksamheten utan enkom kan bege mig till vår lokala matvaruaffär om jag upptäcker att mjölken är slut strax före kl. 22.00, vardag som helgdag.
Kanske infinner sig trivseln tack vare vetskapen om att när det blir måndag morgon kan jag lojt ligga kvar i sängen och dra mig så länge som jag behagar. Eller så beror det på fikat. Söndagar kan vi släppa loss och fika på obestämda tider. Vardagar är fikastunderna av någon outgrundlig anledning lite mer uppstyrda.

Denna söndag blev det nybakad toscakaka uppdukat på fikabordet. Med strykande åtgång. När jag som bäst höll på att skära upp två rejäla bitar knackade det plötsligt på dörren. Utanför stod grannen och undrade om jag hade någon tändstiftsnyckel nummer 21 att låna ut. Eftersom jag inte är så hemma på just tändstiftsnycklar skickade frågan vidare till maken som begav sig till sin mångsidiga verkstad för att leta medan jag återvände till toscakakan.

Njutningen av nygräddad kaka med den lite sega mandelglasyr höjde denna dag till skyarna och om detta inte vore nog så fick vi ett telefonsamtal gällande en inbjudan till Skåne. Vilken fulländad söndag! Än är den inte till ända, mycket kan hända under de timmar som är kvar.
Det bör även nämnas att under förmiddagen kom småtvillingarnas storasyster, deras mamma och en väninna till henne och hälsa på oss. Ridande på var sin häst. Tyvärr var toscakakan ännu inte påtänkt så de fick därmed rida hem till stallet utan att först bli undfägnade.

Nu ligger en ny vecka framför oss och väntar. Dagarna går fort, snart är det helg och söndag igen. Då ska vi gratulera vår son som fyller 33 år. Festligheterna är en aldrig sinande källa, det gäller bara att hålla källan igång så den inte plötsligt blir torrlagd.

En snurra i papp och en läkare med märkliga förslag

Vågorna på Glan kan inte bestämma sig åt vilket håll de vill rulla. Vinden drar in från alla håll verkar det som. Dock skiner solen sedan morgontimmarna då de första strålarna letade sig in mellan rullgardinsglipan och bildade mönster på garderobsdörrarna.

Veckan har gått i en rasande takt. Fredagsmiddagen blev inte på något sätt så exotisk som det är förekommande på de sociala medierna. Orken var helt enkelt förbrukad. Därmed fanns inget över till matlagning på de högre nivåerna. Vi fick nöja oss med spagetti och köttfärssås medan vi studerade upplagda bilder på vad andra åt. Nu återstår att se vad som bjuds på faten när vi idag är inviterade till sonen och hans familj på middag.
Efter nio timmars välbehövlig sömn har både maken och jag fått krafterna tillbaka vilket yttrar sig genom att han enträget snickrar på utbygget medan jag roar mig med att redigera bland annat gårdagens arbetsbilder.

Bilderna är från grannkommunens kulturhistoriska byggnader. Tidigare har den kommunen mest tett sig ganska trist på ytan. Men efter otaliga resor dit har jag lärt mig uppskatta orten och dess rika historieskatt. Dessutom har jag där kommit att bli ett välkänt ansikte. Folk stannar upp, pratar en stund och hör sig för om vad jag är ute i för något slags uppdrag.
Dock stötte jag på en för mig helt okänd man då jag parkerade bilen på den kommunala parkeringsplatsen som kräver pareringssnurra i papp. Mannen hade parkerat i rutorna framför mig. Han hade öppnat bagageluckan och vid närmare granskning såg nämnda baklucka mest ut som en hopskrynklad pappersservett. Uppenbarligen hade mannen vissa problem med att stänga luckan så jag kände mig manad att vara honom behjälplig. I den mån jag klarar av skrynkliga bakluckor vill säga.

Det visade sig att mannen med den öppna baklucka hade backat mot ett bakomvarande hinder. Oklart vad hindret egentligen bestod av eftersom det inte fanns några direkta synliga hinder att backa på. Samtliga parkerade bilar såg oskadda ut, men min finkänslighet förbjöd mig att göra vidare efterforskningar.
Bakluckan satt som berget i den position den befann sig. Mannen såg gråtfärdig ut och jag klappade honom tafatt på axeln i ett försök till tröst. Skadan var skedd och inget varken han eller jag kunde göra något åt, än mindre se till att luckan blev ordentligt stängd. Vi enades om att det bästa vore att köra direkt till en auktoriserad bilverkstad. Med detta konstaterande gav vi varandra ett rejält handslag och skiljdes därefter åt. Jag styrde kosan mot de kulturhistoriska platserna och på ditvägen kunde jag konstatera att snart blommar kastanjeträden.

För många år sedan blev min bil påbackad på personalparkeringen då jag skulle åka hem efter avslutat arbetspass på det sjukhus där jag hade min anställning. Vi som var inblandade klev ur våra bilar och synade var och en bärande på sin egen uppkomna sorg den  ganska så kraftiga plåtskadan. Min spontana första tanke var att vi skulle fylla i en skadeanmälan vilket viftades bort med en handrörelse av mannen som backat på min bil. Han var läkare på sjukhuset, förklarade han morskt och hade en egen idé hur han på ett smidigt sätt skulle ge mig ersättning för min krockskadade bil. Genom att genomföra en kroppsundersökning av min lekamen, naturligtvis helt utan ekonomisk ersättning som skulle belasta mitt konto.
Eftersom jag inte led av några plågor eller dolda symptom skakade jag på huvudet och viftade envist med skadeanmälningsblanketten. När det så visade sig att läkaren arbetade som gynekolog fattade jag det definitiva beslutet. Blanketten blev korrekt ifylld och jag drog därmed tillbaka hotet om en polisanmälan.

Gemytliga soldater och en direktörskram

Ömsom sol ömsom regn. Om det inte snöar. Snart är april till ända och då är det slut på aprilvädret enligt Bondepraktikan.
Igår såg jag dock årets första maskrosor. En föraning om den annalkande sommaren. Ett litet frö hade letat sig ner i stadens betong. Slagit rot och genom sin livskraft växt sig stark och frodig. Skymd av rappade väggar mäktar den ändå med att sträcka sina gula solar mot himlen. På ett sätt något av livets under.

Gårdagens händelser kastade sig vilt mellan diverse uppdrag. Och i virvelns mitt befann jag mig och lät mig forslas fram och tillbaka.
Något otippat hamnade jag av en ren slup hos Frälsningsarmén i grannkommunen. Dörren stod öppen och jag dristade mig till att kika in. Genast blev jag av två trevliga soldater fägnad med knäckesmörgåsar dekorerade med ost. Till efterrätt kakor och te. De liksom jag blev likna häpna över den oväntade entré jag gjorde. De lotsade mig runt i lokaliteterna men ställde inga frågor huruvida jag ämnade bli någon Frälsningssoldat eller ej. Mitt egentliga syfte var att fotografera soldathusets exteriör men öppna sinnen och öppna dörrar ger god gemenskap.
Välkommen åter, sa soldaterna och jag visste inte om jag skulle göra honnör eller ej men lovade att tänka över ett eventuellt återbesök. Kunde jag traktera ett instrument hade det avgjort saken. När jag övat in mig på ståbasen kanske jag ringer och spörjer om de är i behov av en basist.

Lite senare satt jag nedsjunken i en mjuk soffa på ett äldreboende. Där spelades det bingo. Olof etta, Bertil femma och Ivar trea. BINGO och en burk äppelmos stod på spelplanen. En kille på runt 90 år raggade på mig. Takterna sitter i, sa hans sambo och bjöd mig på en leverpastejsmörgås. Sedan talade vi om råmjölkens beskaffenhet och våndan i att tillreda en perfekt kalvdans. Det är inte så lätt som det verkar, den kan lätt bli pipig om man inte ser upp.

Styrelsemöte i avloppsföreningen innan det blev dags för lyrikafton i Norrköping. Vi läste egenhändigt hopsnickrade dikter och analyserade. Även blindtarmen, springmask och hårlöss avhandlades, Dock ej på skrift i obunden form, poetiska texter eller på rim. Det föll sig enkom så. Allt kan bearbetas under en lyrikafton.

Idag har jag medverkat i Skärblackas genom tiderna största händelse. Lilla Coop på Centrumplan hade invigningsfest och då måste naturligtvis den frilansande reportern finna spå plats. Kön ringlade sig lång utanför dörrarna. Det låg festivalstämning över torget. Kommunens näringslivsdirektör hitrest ända från Norrköping klippte banden och Coops vd var så exalterad att han gav mig en hård och innerlig kram. Jag kramade tillbaka för vem vet när Coops vd tänker kramas igen så det är väl bäst att passa på, var min spontana tanke.

Livet bjuder på många händelser, stundom något extraordinära, vare sig jag är ute på frilansande uppdrag eller är den helt vanliga Carina.