Inoljade höfter och en flämtning bakom skynket

Nu, äntligen något som liknar vår. Redan i går kväll kändes det som en vändning och i ren ruelse köpte jag mig ett par nya jeans när jag så påpassligt var inne i Norrköping på jobb.
Egentligen skulle jag inte ekipera mig mer än vad jag redan gjort i och med det tidigare köpet av en röd tunika med vitt mönster. Men när jag promenerade förbi en butik som saluför jeans drogs jag dit som en magnet.
Förvisso är behovet av detta klädesplagg mycket stort ty de jeans jag har kan jag om jag oljar in mig väl dra upp över höfterna. Sedan är det totalstopp.
Jag har försökt mig på lite olika tekniker för att mäkta med att få ihop byxorna över magen. Placerar jag mig i ryggläge på köksgolvet och samtidigt drar in muffinsmagen går det med ett visst besvär att få upp dragkedjan. Sedan måste jag rulla mig runt, ställa mig på knä och med hjälp av stöd resa mig i upprätt ställning. Detta är en oerhört påfrestande manöver. Likaledes känner jag mig obekväm när jag ålat mig in i byxan, det spränger runt magmuskulaturen, höftkammarna värker  och sömmarna i akterkastellet hotar att brista.
Så kan jag helt enkelt inte ha det men nu är det slut på pinan.

Damen i jeansbutiken hade också en muffinsmage så hon var mycket väl inbegripen i problemet. Vi dryftade våra magar under tiden hon letade upp ett par byxor hon trodde sig skulle passa mig. Tog ögonmått runt min midja, hummade för sig själv och överräckte sedan två par och föste milt in mig i provhytten.

Låga midjor på båda paren. Magen lade sig tillrätta över byxlinningen och det kändes aningen märkligt. Försäljerskan drog bort förhänget och tittade bekymrat på mig. Sakade missmodigt på huvudet och sa att byxan satt illa. Riktigt illa till och med. Jag uppskattade hennes ärlighet.

Det tredje paret satt som en smäck. Hög midja och gott om plats för min muffins, magmuskler och höftkammar. Men priset, ack så dyrt. Snålheten slog till och jag undslapp mig en flämtning bakom skynket.
Ingen fara lilla vän, du får procent, sa den vänligt sinnade försäljerskan.
Trots att butiken inte hade rea fick jag en personligt utställd rea i mitt namn. Vad mer kan jag begära?!

Det finns två teorier om detta köp som för mig blev ett verkligt kap. Antigen tyckte damen att jag såg mycket fattig ut och behövde ett visst ekonomiskt bistånd. Eller så körde hon med ett fulknep, byxan kanske från begynnelsen kostade det jag fick betala men att hon ville jag skulle känna mig speciellt utvald i våra gemensamma affärer.

Det får vara hur det vill med den saken, nya byxor ligger på min garderobshylla och jag tänker inviga dessa den 30 april då maken, jag, småtvillingarna, deras storasyster och mamma beger oss till Vånga för att rasa ut vintern.

På gräsmattan hoppas vårfåglarna omkring och letar mask. Feta daggmaskar slingrar sig runt deras näbbar innan de försvinner ner genom fågelhalsarna. Hägern kikar misstänksamt fram ur vassruggen och på en närbelägen åkerlapp spatserade en ensam trana på sina höga ben. Jag fotograferade tranan för att sedan av misstag radera bilderna från minneskortet när jag kom hem. Jag får vara nöjd med att än så länge ha tranan kvar på näthinnan.

Emanuels paradis och den långa trappan

Så lätt det är att skapa kontakter med andra. Människor som för ett år sedan var totalt okända har nu kommit att bli en del av vardagen. Lungklinikens sjuksystrar på Universitetssjukhuset i Linköping är några av dessa okända kända kvinnor. Mellan dem, min mamma och mig löper det en osynlig tråd som en dag kommer att klippas av. För min del kommer trådstumpen för alltid att dingla kvar även om jag så småningom kommer att glömma namnen Cecilia, Pia och Berit. Men tråden kommer jag alltid att bära med mig, som ett minne av alla dagar jag suttit i anhörigfåtöljen och bläddrat i tummade tidskrifter med bäst föredatum flera år tillbaka i tiden.

Och doktor Fredrik som lämnar sjukhuset i Linköping för att börja en ny tjänst i Jönköping.
Vad ska det vara nödvändigt för? frågade jag och han log. Vi ska skicka julkort till varandra, doktor Fredrik och jag. Men vi glömde byta adresser.
Den nya läkaren var som en grekisk gud. Det gick mamma förbi, hon ansträngde sig för att förstå vad han sa. Svenskan var otydlig men han hade snälla händer och tog försiktigt i min mamma.

I väntrummet stod teven på. Nyhetsmorgon och vi tittade håglöst på skärmen. Väntrum är trista och opersonliga. Det är inte meningen att patienter och deras anhöriga ska trivas medan de väntar på att få följa med de vita rockarna.
Röda Korsets sjukhusvärd kom dragande på en rullstol. En hopkurad man satt i rullstolen, huvudet hängde ner mot hakan, händerna hårt knutna i knät. Röda Korsets sjukhusvärd lämnade mannen i väntrummet och gick tillbaka till sin plats i foajén. Mannen lyfte huvudet och tittade rakt på mig. Vattniga blå ögon mötte mina. Jag stelnade till men han rörde inte en min. Inget i blicken sa mig att han kände igen mig. Men jag kände igen honom. Jag kan kalla honom för Emanuel fast han egentligen heter något annat.

För många år sedan träffades vi, Emanuel och jag, på en offentlig plats. Han luktade starkt av tobak och på högra handen var hans pek- och långfinger starkt nikotingula.Många skulle nog säga att Emanuel är lite annorlunda. Inte stöpt i den där enligt vissa helt felfria formen. Vi började prata och det visade sig att vi delade på ett och samma intresse. Att fotografera. I sin mycket slitna portfölj förvarade Emanuel sina fotografier. Många av dem var tagna runt Motala ström och Å-backarna.
Varsamt lade han upp bilderna på bordet och lät mig titta. Efter det träffades vi lite då och då, han ville jag skulle se hans nytagna bilder. De var vackra, fulla av liv och årstidsväxlingar. Emanuel var sliten, tilltufsad och skrynklig men hans fotografier fulländade.

Jag reste mig och gick fram till rullstolen. Lade ena handen på hans axel och sa tyst; Hej Emanuel. Sakta lyfte han på huvudet som åter fallit ner mot bröstet. Såg förvirrad ut och frågade vem jag var. Jag berättade och han sprack upp i ett stort leende.
Jag är döende, sa han.
Jag ser det, svarade jag.
En torr hand sökte min. Mamma vände bort blicken och tittade ut genom fönstret. Hon förstod att stunden var Emanuels och min. Ett kort ögonblick i lungklinikens väntrum.
Tror du att det finns ett liv efter detta? frågade Emanuel.
Absolut, svarade jag. Han började gråta. En hackig gråt och saliven rann ner över hakan som skakade lite grann.
Är det paradiset? frågade han.
Jag vet inte, svarade jag. Kanske. Eller nåt annat som är bra.
Läkaren ropade upp mammas namn.
Jag måste gå nu, Emanuel, sa jag.
Förlåt, viskade han. Förlåt att jag började gråta.
Det gör ingen, sa jag och tittade in i hans blå ögon som verkade bottenlösa.
Det är glädjetårar, sa Emanuel. Glädjetårar över att du tror på paradiset, eller på något annat som är bra.

Du har gått många trappsteg, du Emanuel. Nu har du nästan kommit upp till det sista steget. Där väntar paradiset på dig. Eller något annat som är bättre än det som är idag.

En kräfta av järn och dödsföraktade konster på papperslina

Det känns som om jag de senaste dagarna varit isolerad i en bubbla. Fjärran från sociala medier, vardagslyx och hembakade bullar. Mitt liv har kastats fram och åter mellan förgyllda speglar, kulturhistoriska miljöer, kyrkliga föredrag och dödsföraktade strapatser på slak lina tillverkad av papper.
Och så hembygdsföreningen i Regna, ej att förglömma. Mer än tjugo mil i sommardäcken och mängder av kaffe som ger mig sura uppstötningar.
Sittande i ett dragit lider på isande kalla stolar pratade hembygdsmannen och jag om livets mysterium medan vi sörplade i oss vårt kaffe. I mysteriet ingick även döden, Detta tabubelagda ämne.
Jag tänker på henne varje dag, sa mannen. Sippade kaffe och blev lite röd på ögonvitorna.
Jag nickade i samförstånd. Det är inte lätt att mista någon som står hjärtat närmast.

Mannen gaskade upp sig. Hämtade en oxpiska tillverkad av uråldriga tjurmuskler (läs tjurpenisar) och bedyrade att piskan var katalogiserad helt enligt gängse regler. Vi vände och vred på dyrgripen innan jag blev förevisad en kräfta gjuten i järn någon gång från den tiden då det var populärt att gjuta kräftor i järn. Vill vi lära oss något ska vi bege oss till närmaste hembygdsförening, det är då ett som är säkert.

Nästa begivenhet sker om ett par timmar. Då sätter jag mig åter i min bil och kör till vårens modevisning för damer. Inte helt mitt ämne om jag ska vara uppriktig. Mitt klädkonto är minimalt även om jag på makens inrådan häromdagen dristade mig till att köpa en röd tunika med vitt mönster.
Så nu är vårens klädinköp avklarad och jag behöver inte göra några ytterligare ikväll utan endast hämta in mitt arvode för utfört uppdrag.

Ännu väntar jag och många med mig på vårvärmen. Vi pendlar mellan olika klassvarningar, snö, hagel och regn. Jag sprang på en uppgiven italienare. Han svor över den svenska sommaren.
Jag lugnade honom med att sommaren ännu inte trätt i laga kraft, än får han vänta en månad eller troligtvis två. Han ruskade på huvudet och ämnade omgående bege sig hem till sitt land där citronerna växer och frodas i solen.
Själv köper jag mina citroner hos den lokala matvaruhandlaren och med det är jag nöjd och belåten, vädret till trots.

Även ledarhunden som under dagarna två är vår lånehund verkar nöjd och belåten. Som vanligt rullar han ihop sig till en liten obestämd hög vid mina fötter. Suckar då och då njutningsfullt, gäspar och luktar hund ur käften. Nästa vecka, när jag tänker ta lite ledigt ska jag eftersträva hundens beteende. Att kura ihop mig till en liten hög kan bli påfrestande men sträcka ut mig i soffan och blunda borde jag nog klara av.

Utlånade verktyg och en källa som aldrig får bli torrlagd

För några veckor sedan var maken och jag till Vadstena för att titta på de klosterliljorna som då ännu blommade. När vi skådat klar gick vi runt en liten sväng på stadens pittoreska gator. Det som slog oss var att samtliga butiken var stängda. Vilket vi ansåg som sunt. Butikspersonalen fick en dags välbehövlig vila så som det var förr i tiden. Då när det var strängeligen förbjudet att arbeta i affär eller annorstädes på söndagarna. Så till vida att inga medborgare eller industrier och dyligt blev lidande på grund av stängda arbetsplatser vill säga. Sedan kom lagen under 1960-talet vilken tillät de butiksägare som ville ha affären öppen fram till klockan 20.00. Under förutsättning att det var vardag.
Annat blev det år 1972 du affärsidkarna fick fullständiga rättigheter gällande öppettider kvällstid alla veckans dagar. Det fanns ett behov, sades det och hela Europas affärskår skakade medlidsamt på sina huvuden över den svenska galenskapen.
De som var med och skapade behoven hette konsumenter. Och behoven att handla kvällar och helger tycks hålla i sig än i dessa dagar. Trots att det då och då inkommer riksdagsmotioner mot söndagsöppet med hänvisning samhällsstress och utbrändhet.

Söndagar är utomordentligt trevliga dagar för mig Jag som inte är verksam inom affärsverksamheten utan enkom kan bege mig till vår lokala matvaruaffär om jag upptäcker att mjölken är slut strax före kl. 22.00, vardag som helgdag.
Kanske infinner sig trivseln tack vare vetskapen om att när det blir måndag morgon kan jag lojt ligga kvar i sängen och dra mig så länge som jag behagar. Eller så beror det på fikat. Söndagar kan vi släppa loss och fika på obestämda tider. Vardagar är fikastunderna av någon outgrundlig anledning lite mer uppstyrda.

Denna söndag blev det nybakad toscakaka uppdukat på fikabordet. Med strykande åtgång. När jag som bäst höll på att skära upp två rejäla bitar knackade det plötsligt på dörren. Utanför stod grannen och undrade om jag hade någon tändstiftsnyckel nummer 21 att låna ut. Eftersom jag inte är så hemma på just tändstiftsnycklar skickade frågan vidare till maken som begav sig till sin mångsidiga verkstad för att leta medan jag återvände till toscakakan.

Njutningen av nygräddad kaka med den lite sega mandelglasyr höjde denna dag till skyarna och om detta inte vore nog så fick vi ett telefonsamtal gällande en inbjudan till Skåne. Vilken fulländad söndag! Än är den inte till ända, mycket kan hända under de timmar som är kvar.
Det bör även nämnas att under förmiddagen kom småtvillingarnas storasyster, deras mamma och en väninna till henne och hälsa på oss. Ridande på var sin häst. Tyvärr var toscakakan ännu inte påtänkt så de fick därmed rida hem till stallet utan att först bli undfägnade.

Nu ligger en ny vecka framför oss och väntar. Dagarna går fort, snart är det helg och söndag igen. Då ska vi gratulera vår son som fyller 33 år. Festligheterna är en aldrig sinande källa, det gäller bara att hålla källan igång så den inte plötsligt blir torrlagd.

En snurra i papp och en läkare med märkliga förslag

Vågorna på Glan kan inte bestämma sig åt vilket håll de vill rulla. Vinden drar in från alla håll verkar det som. Dock skiner solen sedan morgontimmarna då de första strålarna letade sig in mellan rullgardinsglipan och bildade mönster på garderobsdörrarna.

Veckan har gått i en rasande takt. Fredagsmiddagen blev inte på något sätt så exotisk som det är förekommande på de sociala medierna. Orken var helt enkelt förbrukad. Därmed fanns inget över till matlagning på de högre nivåerna. Vi fick nöja oss med spagetti och köttfärssås medan vi studerade upplagda bilder på vad andra åt. Nu återstår att se vad som bjuds på faten när vi idag är inviterade till sonen och hans familj på middag.
Efter nio timmars välbehövlig sömn har både maken och jag fått krafterna tillbaka vilket yttrar sig genom att han enträget snickrar på utbygget medan jag roar mig med att redigera bland annat gårdagens arbetsbilder.

Bilderna är från grannkommunens kulturhistoriska byggnader. Tidigare har den kommunen mest tett sig ganska trist på ytan. Men efter otaliga resor dit har jag lärt mig uppskatta orten och dess rika historieskatt. Dessutom har jag där kommit att bli ett välkänt ansikte. Folk stannar upp, pratar en stund och hör sig för om vad jag är ute i för något slags uppdrag.
Dock stötte jag på en för mig helt okänd man då jag parkerade bilen på den kommunala parkeringsplatsen som kräver pareringssnurra i papp. Mannen hade parkerat i rutorna framför mig. Han hade öppnat bagageluckan och vid närmare granskning såg nämnda baklucka mest ut som en hopskrynklad pappersservett. Uppenbarligen hade mannen vissa problem med att stänga luckan så jag kände mig manad att vara honom behjälplig. I den mån jag klarar av skrynkliga bakluckor vill säga.

Det visade sig att mannen med den öppna baklucka hade backat mot ett bakomvarande hinder. Oklart vad hindret egentligen bestod av eftersom det inte fanns några direkta synliga hinder att backa på. Samtliga parkerade bilar såg oskadda ut, men min finkänslighet förbjöd mig att göra vidare efterforskningar.
Bakluckan satt som berget i den position den befann sig. Mannen såg gråtfärdig ut och jag klappade honom tafatt på axeln i ett försök till tröst. Skadan var skedd och inget varken han eller jag kunde göra något åt, än mindre se till att luckan blev ordentligt stängd. Vi enades om att det bästa vore att köra direkt till en auktoriserad bilverkstad. Med detta konstaterande gav vi varandra ett rejält handslag och skiljdes därefter åt. Jag styrde kosan mot de kulturhistoriska platserna och på ditvägen kunde jag konstatera att snart blommar kastanjeträden.

För många år sedan blev min bil påbackad på personalparkeringen då jag skulle åka hem efter avslutat arbetspass på det sjukhus där jag hade min anställning. Vi som var inblandade klev ur våra bilar och synade var och en bärande på sin egen uppkomna sorg den  ganska så kraftiga plåtskadan. Min spontana första tanke var att vi skulle fylla i en skadeanmälan vilket viftades bort med en handrörelse av mannen som backat på min bil. Han var läkare på sjukhuset, förklarade han morskt och hade en egen idé hur han på ett smidigt sätt skulle ge mig ersättning för min krockskadade bil. Genom att genomföra en kroppsundersökning av min lekamen, naturligtvis helt utan ekonomisk ersättning som skulle belasta mitt konto.
Eftersom jag inte led av några plågor eller dolda symptom skakade jag på huvudet och viftade envist med skadeanmälningsblanketten. När det så visade sig att läkaren arbetade som gynekolog fattade jag det definitiva beslutet. Blanketten blev korrekt ifylld och jag drog därmed tillbaka hotet om en polisanmälan.