Ironman och en ilsken hälsporre

Året var om jag minns rätt 1979. Maken och jag var i Örebro och körde på en smågata strax i närheten av centrum. Då fick vi se hennes ryggtavla. Med bestämda steg var hon på väg mot något för henne specifikt mål. 17 år ung med livet framför sig.

Vi körde upp vid hennes sida, vevade ner vindrutan och förvånad över att se oss sa hon "Hej pappa"!
Samtidigt försökte hon dölja cigaretten. Ville inte att vi skulle se att hon var en tjuvrökare.
Vid ett flertal tillfällen har vi påmint henne om den gången. När vi kom på henne att röka på Örebros gator. Naturligtvis dementerar hon händelsen. Skrattar och säger "Nej, nej ni såg fel".
Ty en tjuvrökande ungdom vill inte bli ertappad av sin pappa. Även om ärendet vid detta laget är preskriberat.

Många år har förflutit sedan den gången. Idag är makens dotter en vuxen kvinna med egna barn och barnbarn. Inte heller är hon någon rökare. Vilket är bra för rökning är enkom av ondo och skadar hälsan.

Men att vi år 1979 i framtiden via internet skulle få följa henne mot titeln IRONMAN hade vi inga tankar omkring. Begreppet var då nytt eftersom den första Ironmantävlingen hölls på Hawaii året innan där tolv tävlingsinriktade män deltog. Året efter, då vår Lena i godan ro strosade på Örebros gator med en cigg mellan fingrarna, utökades skaran av Ironman till femton personer varav en var kvinna. Som av förklarliga skäl blev segrare i damklassen.

Nu har Lena gjort det hon så länge legat i hårdträning inför. 3,8 km simning, 180,2 km på cykel och avslutningsvis 42,2 km löpning. I ett enda sträck. Efter 14 timmar och 23 minuter är hon då äntligen en Ironman!
Full av beundran bugar vi och skjuter raketer.
"Galenskap", sa våra andra barn vilka är hennes lillasyster och lillebror medan de hejade på.

Maken och jag talade med familjens Ironman i telefon under förmiddagen. Ville veta hur det var att simma, cykla och springa. Hur hon mådde idag och om hon tänkte göra om det.
"Det tänker jag göra" svarade hon tveklöst. Det verkade som om hon redan glömt det kraftiga illamåendet, den onda hälsporren och de ömmande fotsulorna.

Men vad är att vänta av den som istället för att bekvämt sitta tillbakalutad i bilens passagerarsäte och låta sambon Kjell ratta bilen då de ämnar komma på besök tar cykeln. Från Närke till Östergötland.

Hemtrevnad och polisiärt arbete

I rask takt närmar sig september, advent, jul och nyårsafton. Sju månader kvar till vårmånaden mars. En månad som det var fem och en halv månader vi lämnade.
Regnet skvalade mot fönsterrutorna när vi slog upp ögonen i morse. Det lät trots allt hemtrevligt där jag låg ombonad under täcket. Nu blåser det åter igen ljumma vindar. Än återstår det ett par dagar av sommaren.

Hårdare vindar blåser det just nu kring Louis de Geer konsert&kongress och Upplev Norrköpings vd.
Själv anser han sig vara en "jävla dumbom" vilket han idag gått ut med i Norrköpings Tidningar i en öppenhjärtig intervju.
Jag är benägen att hålla med. Fortkörning och 0,4 promille alkohol i blodet bakom ratten är inte enbart dumdristigt. Det är rent utav livsfarligt. Både för sig själv och andra.
Dock har inga anklagelser riktats mot honom. Bara mängder av stöd. Vilket inte hindrar honom från att installera alkolås i sin bil. Vilket tyder på att vd:n har problem.

Som offentlig person räknade han med att hamna i hetluften. Vilket inte var hans första tanke då polisen stoppade honom utan vilken svikare han är.  Men att det samtidigt måste finnas utrymme för en människa att fela. Vilket i och för sig är korrekt.

Framöver får vi antagligen läsa om domslutet. För en dom måste det bli. Vilket också är bra. Värre är när någon blir anklagad för något och det sker en dom utan föregående rättegång. För sådant händer tyvärr allt för ofta. En målsägare i ett hemmasnickrat åtal. Där buset blir uthängd i bekantskapskretsen och på sociala medier. Vi är inte sena med att haka på. Hota och förtala. Yrka på utvisning, dödsstraff och krossade knäskålar.

Den rattonyktre vd:n och jag hjälpte en gång för länge sedan en liten flicka som cyklade omkull. Precis framför våra fötter for hon i full fart i backen och slog sig rejält då vi möttes på en hundpromenad. På den tiden då vd:n var involverad i Kolmårdens djurpark.

I kväll flyttar Kolmårdens egna elefanter in i våra vardagsrum. I tevesoffan får vi bevittna en duell mellan elefanterna och en arkeolog. Startskottet för den nya familjeserien Duellen går av stapeln, en serie som innehåller allt från utmaningar och dråpligheter till människans kamp mot element med inslag av det filosofiska.
Kan behövas lite lättsam underhållning som omväxling till det som nu sker ute i världen men också här i vår egen kommun. För en stund lägga bort tankarna på makthavare, terrorister och människor vars tidigare förtroendegivande inställning till vad som är rätt och fel genom sina ageranden har svikit dem som känt sig trygga.

Svarta grenar och barndomsminnen

Sömndrucken reste jag mig från min säng. Hela rummet snurrade och jag for huvudstupa in bland våra böcker som är placerade i bokhyllan längst med långväggen i vårt sovrum.
Maken stirrade förfärad på mig allt medan min hjärna åkte karusell.

Under hela gårdagen svajade golven allt medan hjärnan skvalpade fram och tillbaka inuti huvudskålens rundade form.  De tankar som jag kunde sortera var hotfulla.
"Stress", sa maken. "Du måste lugna ner dig en smula".

Svarta grenar skymde sikten. Likt elaka fingrar som ville krafsa djupt ner i köttet. Komma åt känsliga punkter för att trigga igång något jag för länge sedan lämnat. Återuppväcka sjukdomen som ligger och lurar. Beredd att överta makten.

Olyckligt att det skulle ske precis nu. Då svågern och svägerskan från Frankrike var på besök. Men gemensamma och enskilda minnen samt brödernas barndomsminnen plockades fram vid middagsbordet vilket lockade till glada skratt. Höll yrseln en aningen på avstånd. Åtminstone då jag befann mig i sittande läge.

Efter frukost var det dags för avsked. Men ord som lovade att vi ses igen nästa år. Storebror och lillebror. Båda liknar de varandra med stråk av sina föräldrar.

Idag har jag blivit omhändertagen. Lugnad. Och yrseln är på upphällning. De svarta spretande grenarna håller på att vika hädan och släpper fram ljuset. Den klarblå himlen där en och annan oregelbunden molntapp svävar förbi. I vilstolen har jag lagat bekvämt tillbakalutad och stirrat upp i det blå allt medan Katarina Ewerlöf har läst för mig ur Majgull Axelssons bok Ditt liv och mitt.

Den som en gång som drabbats av utmattningssyndrom befinner sig alltid i riskzonen. Det är dock allt för lätt att det faller i glömska. Kanske är det bra att sjukdomen ibland gör sig påmind. Påtalar att nu är det dags att lägga i bromsen.
Den sjukdom som ständigt ger mig dåligt samvete.  Till skillnad från om det hade varit ett gallstensanfall, ett brutet ben, blindtarmsinflammation eller ryggvärk. Krämpor som inte skadar någon annan på samma sätt.
Min latenta sjukdom ger min make otroligt ledsna och bekymrade ögon. Eller rättare sagt, rädda ögon. Trots att det är sjutton år sedan den drabbade mig och min familj med full kraft så sitter den kvar under huden som en ständig påminnelse om att vi ska vara aktsamma om varandra och det liv vi lever.

Ansvarstagande flanörer och en tant utan behörighet

Det är bara att sträcka ut armen så får vi genast en unge i handen. En av fördelarna med att ha en hel flock barnbarn. Denna dag blev det stortvillingflickan som fick följa med på en nöjestur tillsammans med mig och sin faster. En stunds tid av personligt värde, inte minst för flickan som inte behövde dela tiden med sin bror och kusinerna.

Vi lånade makens skåpbil ty resans huvudsakliga syfte var att frakta hem uterumsmöbler som vår dotter inhandlat på annan ort. Därmed sagt så fick vi samsas om utrymmet i förarhytten vilket blev en mycket trång om än trivsam resa. Flickebarnet undersökte allt som fanns att undersöka. Tryckte på knappar, pillade på luftintaget, fällde ner och upp solskydden samt studerade sig själv i solskyddens små speglar. Men när hon ryckte i växelspaken sa farmor stopp och belägg med en utförligt utläggning om att den enkom är till för bilens förare.

Glass och fika på hemvägen. Naturligtvis. Vad är en resa värd utan intag av diverse godsaker?!

Det blev en hel del prat under resans gång. Och frågor. Hur luften kommer in i bilens kupé, varför svart asfalt blir grå och hur en airbag fungerar. Vi svarade på spörsmålen med förhoppningar om att det skulle ge lärdom. Barn är vetgiriga och de med erfarenhet är en källa att ösa ur. Därför känner jag mig smått förvirrad när personer som levt ett långt liv ger märkliga budskap till ett litet barn.

Anledningen bakom mina funderingar är den händelse som utspelades då vår dotter och en av småtvillingarna gick en promenad med ledarhunden.
Flickan hittade en urdrucken plastflaska som någon kastat ifrån sig bredvid gångstigen. Barnet tog upp flaskan och gick för att slänga den i tunnan där ansvarstagande flanörer med hund kastar det hunden släppt ifrån sig genom de bakre regionerna.
Genast dök det upp en tant som med myndig stämma påtalade att tunnan var ämnad för hundbajs, inget annat. Nu var jag själv inte närvarande vid händelsen men kan ändå se för mitt inre förvirringen som uppstod hos barnet.
Vår dotter påtalade för damen att det inte är hyfs och fason att kasta flaskor omkring sig i naturen. Av den enkla anledningen hade hennes dotter som uppfostrats i den andan att inte kasta skräp tagit upp flaskan för att slänga den i tunnan.
Tanten stod på sig, inget skräp i tunnan. Inget skräp på marken kontrade vår dotter. Varpå tanten deklamerade att hon inte visste vilket som var värst, en tom plastflaska på marken eller i tunnan ämnad för hundbajs.

Vet inte riktigt hur jag skulle ha mött tantens agerande om jag varit med i händelsens centrum. Möjligtvis hade jag fiskat upp flaskan ur tunnan och gett den till tanten med orden: Ta hand om den du så blir den omhändertagen på rätt sätt av en mogen människa som vet att uppföra sig.

Som avslutning bör nämnas att det står ingenstans att läsa i regelverket för nyttjande av hundbajstunnor att det råder något förbud om att kasta annat är hundbajs i tunnan.

Och försök inte läxa upp våra barnbarn hur vi hanterar våra sopor. De är nämligen Miljöspanare med behörighet!

Ett kallt hjärta och klingande toner

Nu frodas gurkorna i listen och björnbären mognar. Maken sköter just nu om jordgubbslandet. Där vi alldeles nyss plockade söta bär.
Jag fylls av vemod. En stillsam saknad över sommaren som så hastigt passerat. Ljumma ljusa kvällar, dagsutflykter med fikakorg eller lugna stunder i vilstolen ute på altanen.
Snart är vinterns brutalitet över oss. Årstiden som numera ofta är snöfattig. Istället är vintern grå och råkall. Lägger sig som ett rått och klibbigt täcke över allt och alla.

Vemod kan också innebära sorg. Saknad över någon eller något som ligger bakåt i tiden. Onåbart. Som aldrig kommer åter.

Jag talade med en kvinna häromdagen. En kvinna som förlorat den hon höll kär.
"Saknaden har varit som en istapp i hjärtat", sa hon.
Har varit, tänkte jag. Men hur är det nu?

"Till sist orkade inte kroppen sörja längre. Den sa helt enkelt ifrån och hjälpte mig att smälta istappen. Det tog fyra år. Nu känner jag enbart en lättnad över det som inte längre skaver och gör ont. Jag känner heller inte längre någon ilska".

Dina minnen över det förgångna, hur hanterar du det?
Hon log. Tittade rakt framför sig på något som bara hon kunde se.
"De finns där. Varje dag bläddrar jag fram de minnen jag vill minnas. Ibland är det enbart bara små fragment men oftast handlar det om stunder vi haft och som skänkt oss båda glädje. Gemenskapen men också den ständiga ivern att ge det som behövdes. I stort och smått. Medmänsklighet, tröst, skratt samt ta del av varandras förmågor.  Fast ibland drömmer jag och då blir tiden verklighet. Drömmen dröjer sig kvar en stund efter det att jag vaknat och då njuter jag av den verkliga overkligheten".

Kvinnan sa att hon nu kan tillåta sig att leva. Känna glädje och lycka över det liv hon tilldelats. Att även hon kan få ett lyckorus över färsk gurka på listen och mognande björnbär.

Det är trösterikt men också en förmåga. Att kunna göra om vemodet till en fin känsla. Låta hjärtats istapp sakta smälta och höra tonerna från de sorgsna sångerna klinga av.