Releaseparty och Egyptens pyramider

Blev utsänd som hundsjukvårdstransportör då ledarhunden skulle på återbesök till djursjukhuset med sin tass. Sittande i väntrummet bland små gläfsande jyckar och fräsande katter vars ägare ansåg sig vara beskaffade med det absolut charmigaste husdjuret väntade vi på vår tur.
Undersökningen var snart avklarad och när vi satte oss i bilen för att återvända hemåt fick jag ett sms.
Mina vykort befann sig på Frendo i Skärblacka varpå jag full av iver styrde kosan mot utlämningsstället.

Äntligen, som jag har väntat! Resultatet blev precis som jag förväntat mig. Och känslan över att ha producerat och låtit ett riktigt tryckeri trycka upp mina vykort är överväldigande. Funderar starkt på att arrangera ett releaseparty. Men jag mjukstartar med att skicka ett av korten till en väninna i Småland.

Vykort är inget modernt påfund. Det första vykortet som introducerades kallades  "Brefkort med vyer". Innan vyernas tid var korten enkla med plats för text på framsidan och adress på baksidan.
Generalpoststyrelsen basade över kortens utformning och de privata trycka brevkorten fick enkom postas inom Sveriges gränser.

Värmländska Kristinehamn, min hemstad en gång i tiden, var först ut med att skicka gratulationskort. Lokalt visserligen och frankerat med ett treöres frimärke. Kortet kom att bli ett åtråvärt objekt vid en auktion 1996. 15 000 spänn fick den som ropade in kortet lyfta ur sin plånbok.

Nu är jag alltså en stolt vykortsaktör med både mitt och mitt firmanamn tryckt på baksidan. Visserligen med liten och smått oansenlig stil ty jag vill trots allt inte förhäva mig. Tro att jag är någon med mina vykort.
Huruvida det kommer att bli succé eller ej beror helt och hållet på konsumenten. Det är bara att vänta och se.
Möjligen har jag otur och hamnar i klorna på Jeppe Wikström. Han som skrapat ihop en diger lunta vykort och därefter gjort samlingen "Tråkiga vykort" som säljs inbunden på Bokus.
Enligt recensenterna är boken en utmärkt present att ge bort och den lär innehålla några riktiga guldkorn. Inte bara offentliga byggnader från 1950-talet, en gågata i Uppsala  och Egyptens pyramider.
Kan tänkas att är det en ära för mig om Jeppe framledes tar kontakt.

Maken blev i alla fall exalterad då jag öppnade den stora kartongen. Men det blir han ständigt över det jag åstadkommer så det är inget unikt i sig. Och sonsambon har redan lagt en beställning. Samt min mamma, så klart. Hon är en ivrig förespråkare gällande vykort. Trots att hon numera har ytterst svårt att skriva med sina darriga händer.  Det är ändå en bra kundstart nu när jag slagit in i vykortsbranschen.

Egenmäktigt förfarande och plåtmage

För bortemot tjugo år sedan blev jag utsatt för egenmäktigt förfarande av min själ. En händelse som under åren stundom kommit upp till ytan. Frågor om vad som egentligen hände och varför jag blev indragen har florerat runt i min hjärna utan att gett några tydliga svar.
Så av en händelse träffade jag på personen som åsamkat mig det själsliga ärret. Jag bestämde mig för att "reda ut ett och annat" och vi inledde ett samtal som efteråt visade sig vara mycket givande.
"Du var helt enkelt på fel plats vid fel tidpunkt. Vi hade ingen annan att ösa vår ilska över och för mig är historien för länge sedan lagt till handlingarna".
"Men så är inte fallet för mig", svarade jag.

Vi såg varandra stadigt i ögonen och när samtalet var över lade personen i fråga sin hand på min axel. Klämde åt en smula och jag kände handens värme sprida sig genom blusen och fortplanta sig in i min själ.
Äntligen kan även jag som så oförtjänt fått utstå en uppkommen ilska lägga historien bakom mig.
Förlåt är det svåraste ord att uttala men när någon säger det och verkligen menar dess innebörd gäller det att ha förmågan att ta emot ordet och göra något bra av det. Jag känner stor tacksamhet över att jag har den förmågan! Idag blev förlåt ett guldbestrött ord som jag med glädje mottog.

När jag kom hem efter samtalet var jag psykiskt utmattad. Anspänningen inför mötet hade släppt och känslan av lättnad och glädje att det hela var över resulterade i en lätt huvudvärk.
Varpå jag släppte ut ledarhunden som tillfälligtvis bor hos oss under tre dagar och trädde därefter fötterna i mina gummistövlar. Hund och kamera fick följa med mig på en nära två timmars skogspromenad. Bästa medicinen mot lättare huvudvärk.

Skogen är full av svampar efter allt ihärdigt regnande. Ätliga, giftiga och svampar som mest liknar skira sagoväsen.
Hunden var full av iver. Sprang fram och åter, stannade upp för att se efter var jag befann mig innan det åter bar iväg. Plötsligt började han äta på något. Den vanligtvis väluppfostrade hunden negligerade inkallningen och tuggade febrilt. Jag hörde hur det knastrade mellan tänderna av ben, hud och hår, uppblandat med mossa och jord. En från mig snabb manöver och jag fick tag i hundens halsband. Öppnade käftarna och försökte peta ut det söndertuggande innehållet. Hunden svalde och jag tömde mitt maginnehåll i den mjuka mossan. En nedärvd instinkt att kräkas för att på så sätt skyddas mot något giftigt eller sjukdomsframbringande. Vilket tydligen inte gäller hundar. Så tillvida inte maginnehållet vill stötas upp under nattens timmar.

Promenaden gjorde susen. Huvudvärken är som bortblåst och av själens ärr som skavt under så många år är utslätat.

Spilld mjölk och mustigt öl

När småtvillingarna och deras storasyster påbörjade "pappaveckan" upptäckte deras mamma att det stod en oöppnad mjölkliter i kylskåpet.
Eftersom vår dotter värnar om vår miljö där bland annat matsvinnet ingår lade hon ut mjölken på en lokal säljtråd via Facebook.
Den som ville ha en liter mjölk kunde komma hem till henne och hämta den utan några som helst ekonomiska omkostnader. Bättre än att hälla ut den i vasken då hon inte själv kunde förbruka den, resonerade hon.

Kommentarerna lät inte vänta på sig. Den kvinnliga delen av de svarande gav tips på att frysa in mjölken för att sedan tina den och tillsammans med mjöl och ägg steka pannkakor till barnen.
Samt att idén om att skänka bort en hel liter mjölk var ett bra initiativ.
De manliga kommentarerna var av en helt annan art. Spydiga och löjeväckande.
För vem skänker en liter mjölk på en lokal säljtråd bland artiklar som folk tröttnat på? Vilket kan vara allt från soffor och prydnadssaker till oljiga motorer och förra modellens mobiltelefoner.
Samt kläder. Både till stora och små. Det är folk villiga att köpa. Något som är mycket hedervärt eftersom det är återvinning när den är som bäst. Speciellt för barnfamiljer där kläderna inte hinner bli utslitna innan de är urväxta.

"WTF"? skrev någon.
"Minska matsvinnet", svarade dottern.

Vår dotter gillar inte öl. Lek med tanken att hon haft en fest och för att behaga sina gäster köpt hem tio öl till maten. Helst starköl eftersom en riktig öldrickare anser att ju starkare brygden är desto bättre smakar den. När kalasgästerna efter kalasandet gått hem till sig finns fem öl kvar i kylskåpet. Vilket vår dotter aldrig skulle dricka själv. Samma tanke och samma säljtråd där mjölken nu befinner sig.
Jag kan med nästan etthundra procent säkerhet påstå att inom en timma hade några av männen som kommenterat mjölken stått utanför vår dotters dörr för att hämta gratis öl.

Om mjölklitern inte redan ligger i frysen utan fortfarande befinner sig på den lokala säljtråden lär den surna ganska så snart. En produkt som mjölkproducenten får 3 kronor och 43 öre kilot för enligt de rön jag läst mig till och som trädde i kraft den 1 juli i år.
På ICA Maxi kostar en liter ekologisk standardmjölk 13 kronor litern medan den dyraste ölflaskan kostar 17 kronor.
Kan tänka mig att det känns svårare att hälla ut en flaska öl i vasken än en liter mjölk. Men att öl nog är lättare att skänka bort på en lokal säljtråd. Fast jag tror å andra sidan att det inte är riktigt tillåtet. Det finns regler för hur vi ska handskas med alkoholhaltiga drycker. Annat är det med mjölk. Även om ingen ville ha den. Trots att mjölken i det här fallet var helt gratis.

EU-direktiv och getost på invasiva främmande arter

Nu är hösten här på allvar. Någon brittsommar märkte vi inget av och det är dags att summera sommaren. Vilken har varit omtumlande på flera sätt. Vi har mötts av glädjande besked och sorgliga besked. Vad det gäller det sistnämnda har vi fått bearbeta och stötta i den mån vi som människa på bästa sätt förmår.   Allt som varit glatt och ljust har bara funnits där som en självklarhet och är inte så mycket att orda om. Det som inte smärtar och river sönder själen talar vi sällan om. Även om det är just det vi borde göra. För att låta ljuset överskugga mörkret.

I ett hörn av vår trädgård frodas jättebalsaminen. Frön flyttade hit från Värmland har grott och slagit rot. Till min omåttliga förtjusning. Samtliga frön är hitforslade före augusti detta år. Vilket är tur eftersom jag annars skulle klassas som en förbrytare mot EU-förordningen. Jättebalsamin lyder under epitetet Invasiva främmande arter vilket enligt lag är strängeligen förbjudet att byta, odla och transportera. Efter den 2 februari kommer det även vara förbjudet att hantera mårdhunden enligt nämnda regelverk. Vilket inte för min del har någon större betydelse eftersom just mårdhund inte är någon jag pysslar med. Ej heller tvättbjörn som går under samma regler.

Om jag ämnar vara den laglydiga medborgaren som jag är ska jag inleda en bekämpning mot den växt jag så ömt vårdar. Vilket jag känner mig motsträvig inför. I lagtexten står att det inte råder något förbud på att ha jättebalsamin på sin egen tomt men att ägaren ska iakttaga stor försiktighet. Därmed nöjer jag med försiktighetsåtgärder och låter min balsamin vara ifred. Njuter av blomsterprakten och hoppas på att ingen drar mig inför EU-domstolen.

Hade jag tillgång till en get kunde jag mjölka henne för att sedan tillverka mig en getost med ingrediensen jättebalsamin. Eller koka en flaska saft av blommorna. Det finns en uppsjö av recept där det förhatliga ogräset finns med som en beståndsdel i hopkoken.

Utanför min skrivarbod är det mulet och grått. Regnet strilar ner och maken har stängt vårt sovrumsfönster. Nu är det slut med att sova för öppet fönster. Tiden är inne för värmande långkok och palt med fläsk och vit sås.

Sommaren är kort men det är bara tre och en halv månad kvar till januari. Däremellan kommer jul. När så vårsolen börjar tittar fram värms balsaminfröna och nya skott växer upp ur den svarta mullen.
Om inte EU tillskrivit mig och strängeligen uppmanat till utrotning.
Det kan också hända att jag blir hotad på sociala medier på grund av min odling. Vissa av vår befolkning tycks ägna många av dygnets timmar till hot och skrämsel. Eller på annat sätt såra och göra varandra illa.

En uppblåsbar huvudboll och lyckliga konsumenter

Det händer att jag snubblar över de där små guldkornen som förgyller mitt liv. Som att promenera förbi en cykel som dekorerats med blommor. Eller att grannfrun kommer över med en nybakad kaka.
Eller att vi ska åka till Norrköping med goda vänner och förlusta oss på restaurang.
Det behövs inte så mycket för att jag ska kunna locka fram lite extra endorfiner.

Det går också att bli upplivad genom att köpa sig nya prylar. Verkar livet trist och bekymmersamt, släng ut din soffa och köp en ny.
För den som är lagt åt det håller går det muntra upp sig genom att hänga med i en auktion där bilder på ett tjugotal fötter auktioneras ut.
Sökes det förutom ett piggt sinne spänning i vardagen, finns det hemsökta spökdukar till salu. Att
lägga en sådan duk över bordet och sedan bjuda hem gäster på middag kan lyfta måltiden till oanade höjder.
 
 För att få extra stämning på kalaset kan med fördel en staty av Napoleon i verklig storlek ge festdeltagarna en upplevelse utöver det vanliga.
 När så maten är uppäten delar  värdinnan och värden  ut uppblåsbara bollar som gästerna trär över sina huvuden och genast blir värdfolket korade till tidernas partyfixare.

Om inget av ovanstående tips fungerar för någon i själslig nöd finns det ljudabsorberande  burkar att sätta för munnen och skrika ut sin frustration i.
Själv funderar jag på att införskaffa mig en ljudupptagningsfångare som kan ta upp röster på sex meters håll. Det är alltid intressant att veta vad folk säger om mig bakom min rygg.

Jag funderar över vilka som egentligen är hjärnorna bakom alla märkliga produkter som florerar runt om i affärsbranschen.Och hur marknadsföringen går till. Kan tänkas att det det görs en marknadsundersökning omkring avsaknaden av produkten innan produktionen startar.

Det finns övningar och kurser i kreativt skapande. Kreativt tänkande är viktiga faktorer bakom forskning och näringslivets utveckling. Speciellt för egenföretagare som på olika sätt måste kastas fram och åter i konkurrenternas hårda nypor och vara beredda på att ta vardagsrisker.
Så är det en klar fördel om det hela mynnar ut i att vi konsumenter förstår värdet i en hemsökt duk eller är beredda att köpa en uppblåsbar huvudboll för nästan 500 spänn. Trots att den är begagnad.

Men vad gör vi inte för att känna oss som lyckliga konsumenter...?